Orientering....

Natten är en timma kortare. Jag hostade och var vaken. Det regnade och var 5 grader på morgonen. Kändes sådär att åka ända till Hamburgsund för att delta i årets första orienteringstävling i Sverige. Men jag bytte om och så gav vi oss iväg 7.30 (6.30). Tavlingscentrum var på ett blött och lerigt gärde. Kul att träffa alla inbitna orienterare igen. 1,5 km till start och sedan var det dags att ge mig ut på en tuff bana. Klättra upp och ner för berg och söka efter skärmarna. Det tog över en timma. Trots att jag bommade i början kändes det bara så roligt. Efter genomfört lopp var jag en ny människa. Nu är jag tillbaka på banan och livet känns spännande igen. Att orientera är nödvändigt!

Lust

Jag har inte lust. Så märkligt. När jag kom hem från min resa fick jag influensa. Jag känner mig inte helt bra och det jag saknar är lust. Det pirrar inte till i mig av lust att hitta på olika saker. Ändå har jag gjort mysiga saker sedan jag kom på benen men det där lite extra saknas. Kanske kommer det inte förran jag kan börja röra på mig ordentligt igen. Jag har fortfarande hosta kvar i bröstet så jag vågar inte motionera. Jag vet att min mor en gång sa att det finns de som aldrig känner lust att göra saker. Så trist! Hoppas lusten kommer snart. Det är så tråkigt utan den!

Alla under samma sol

Nu är det spännande saker på gång berättade Adnan för mig när jag kom hem ifrån Sydamerika i november. Vi har bestämt att vi skall göra en show för att visa all den talang som finns härute. Aziz kommer att hålla i det hela. Till slut fick vi de satt ett datum. De ville gärna att Lasse och jag skulle vara hemma. Olga från Ukraina är danspedagog, hon har haft hektiska månader. Tränat barnen varje dag. Hon har tillsammans med några andra sytt alla kläder allt från modevisningen till alla uppträdande. Jag hinner inte laga mat suckar hon. Jag och Aziz har jagat piano. Vi kollade blocket och så vidare. Vi var och tittade på ett antal pianon som bortskänkes men de var stora, slitna och mycket ostämda till slut lånade vi ett smidigt piano hos orienteringsklubben. Aziz hittade nya förmågor hela tiden. Det har övats och övats. Lasse fixade inbjudan och så rullade det på. Ikväll var det så dags. Det kom över 200 människor. Vi fick se danser, lyssna på ett fantastiskt gitarrspel, höra sånger. Programmet var varierat proffsigt och alldeles magiskt. Folk var lyriska. Adnan var konfrencier. Han gjorde det så bra. Vi har döpt den här showen till Alla under samma sol. Vi ville inte lämna vårt hemland men har tvingats till det. Vi vill nu börja ett nytt liv här och vi vill visa att vi har med mycket som kan bidraga till samhället här. Det var mäktigt när han presenterade Hassan och Hussein. två killar som tvingades fly för de inte ville kriga. De ville inte bära vapen de vill ha mikrofoner i sina händer. Så fick vi höra mäktig sång. En fantastisk stämning och naturligtvis blev det stående ovationer. Det hade fixats traditionell mat och konstutställning. Detta var en fantastisk grej. Den som får se detta förstår att vi måste lätta lite på alla regler vi har. Vi måste kunna släppa in dessa människorna i vårt samhälle lite smidigare. Så mycket kul och spännande jag får vara med om!!!

På TV

Jag har legat i influensa (tror jag). Feber, värk i kroppen och en besvärlig hosta. Utslagen i tre dagar. Idag har febern gått ner och jag har tagit mig till fåtöljen. En ganska skön känsla att känna sig bättre samtidigt som jag är mycket matt. Så gott att bara slötitta på TV. Vad har jag då sett. Ett program från Nordnorge om hur folk kör fast på vintervägar och hur plogbilar kör i kolonn. Utländska långtradare som kör med sommardäck och ställer till det. Sedan såg jag ett program från ett par i Houston. Little people. Hon var 96 cm och han 122 cm. De var så sympatiska och hade sådan humor. Så hamnade jag i ett program om Ace of Base och låten "all that she wants" Nästa program Jag sappade in på var ett realityprogram där de börjat med att de gift sig efter att de matchats ihop. Av tre par fortsatte två och ett skilde sig. Varför de börjar med att gifta sig förstår jag inte. Så hamnade jag i en amerikansk såpopera. Där det bara handlade om yta, relation och supa. Förfärligt. Jag avslutade med ett gammalt avsnitt av Columbo. Kul med kläder och stil men vad den kändes gammelmodig. Lite gott med en sådan här dag men för många skulle jag inte orka med.

Hemma igen

Så vaknar jag upp i min säng igen. Lite hostig som man lätt blir när jag suttit på flygplan med många andra. Jag har under denna resa deltagit i åtta tävlingar på tolv dagar. Det har varit häftiga upplevelser. jag har badat Haman två gånger, ätit gott och umgåtts. Det var kallt och rått i Istanbul vilket gör att det inte blev den häftiga upplevelse som det kan bli. Sedan var det ju tredje gången jag var där. Jag läser ju alltid mycket när jag är ute och resor. Denna resa "klämde" jag fem böcker. Jag fattar inte själv hur det kan bli så många. Men varje ledig stund går jag in i böckernas värld. Tänk förr när jag kom hem då låg det travar med tidningar på golvet. Nu läser jag alla tidningar på Ipaden under resans gång. Får vi se om det händer något spännande i veckan

Kappadokien

Förra året red jag en vecka här bland stenhus och bergformationer. Det finns även platåberg med härliga galoppängar. Jag tänkte då att orientering i denna miljö måste vara spännande. Det var det verkligen! Utmanande, svårt och kul. Tyvärr var vädret inte lika fint som på Cypern. Lasse fick inte möjlighet att pröva ballongflygning. Det gjorde jag förra året och det var en häftig upplevelse. Vi prövade hotellets Haman vilket alltid är spännande och skönt. Istanbul nästa!

Cypern

Att åka till en semesterö innan säsongen har kommit igång kan vara lite vanskligt. Vi är 150 personer med på denna resa. Vi bor på fina semesterhotell men det känns öde. Inget vatten i bassänger, det städas och repareras, inga solstolar och det mesta är stängt. Såklart kan vädret vara dåligt vid denna årstid men så var det inte för oss. Solen har flödat på Cypern. Härligt efter denna gråa vinter. Vi har fullt upp att springa på spännande ställen. Men så sorgligt det är att landet måste vara delat. Att man inte kan komma överens. Stränga passkontroller när man vill från syd till norr! En så liten ö! När vi var i Nicosia gick vi över till Turksidan. Där kunde vi dricka godare öl och handla piratkopior. Det var strängt förbjudet och handlades det en väska fick den hänga över armen som om den var i bruk. Hur skall det bli någon fred i denna värld?

Upp och ner

igår när jag kom hem från Restad gård kände jag mig så ledsen och värdelös. Jag har kommit ihop mig med fastighetsvärden. Han ringde för ett tag sedan och sa att nu har asylsökande levt rövare i gymnastiksalen och gjort sönder saker. Det var en starkströmskabel som hände löst. Här kunde hänt dödsolycka. Salen stängs direkt. Vi har många aktiviteter igång och det blev tvärstopp. Inte mycket att säga om. Av en händelse träffade jag på elektrikern, som jag känner, och frågade hur det var. Det var ingen som levt rövare dock hängde en kabel lös. Det är den kabeln vi flera gånger påpekat till värden. Elektriken ringde upp värden och de kom överens om att laga kabeln. Det var skönt för då slapp jag ringa till bortennistränaren och säga att det var inställt. När Bordtenniskillen kommer är borden inlåsta. Det ringdes till mig och jag fick försökte kontakta värden ett antal gånger. Vi fick inte ut borden så den ideella ledaren från bordtennisklubben fick åka hem med ogjort ärende. Dagen därpå skickade jag ett mail till värden och påpekade att de inte levt rövare och jag frågade också om de kommer att öppna upp. Han ringde till mig och öppnade sitt samtal med att jag inte kunde hålla på att kontakta honom hela tiden. Inget utsäkta mig .. Sedan kontaktade han en av de Asylsökande och sa att han inte ville ha kontakt med mig längre. Det är ju kanon men jag kände mig fruktansvärt baktalad. Varför skall jag lägga ner massa energi och få skit!! Idag var det bestämt ett möte med en rektor och asylsökande lärare. Hela mitt jag ville inte åka dit ut. Jag skiter i det hela var min känsla! Men naturligtvis åkte jag dit. Mötet blev så positivt och bra. Det är ju för de asylsökande jag är här. Det är väl klart att jag kan konfrontera och ta skit från mindre begåvade värdar. Dessutom ringde bordtenniskillen och var så missnöjd med hur det hanteras därute. Då gick det lätt att leva igen. Massa positiva känslor. Men så nära det är med att man tappar all lust till att vara full av energi. Vi måste vara rädda om varandra.

Liten fundering

Jag lyssnar på ett samtal som förs av några förskolelärare. Jag hör dem säga att det är fruktansvärt jobbigt. Vi hinner inte med någonting med dessa stora barngrupper. Jag hör dem också nämna de flyktingbarn som kommer. Att det kräver en hel del. Senare på dagen hör jag några lärare sucka över situationen i skolan. Stora barngrupper och massor av krav. De har också hört att det skall bli neddragningar på förskolan. När man kommer som flykting har man ofta en lång väntan tills man får beslut om uppehållstillstånd. När man väl får det skall man gå på SFI oftast i två år innan man kan söka sig ut på arbetsmarknaden. Barn har rätt att gå i skolan direkt och det är naturligtvis rätt. Sedan kan jag undra över de 30 lärare som finns på Restad Gård. Kan inte de användas på något sätt? Barn som fyller tre år har på hösten det året rätt till förskola minst 15 timmar om dagen. Jag förstår den fina tanken med detta men har vi råd? Om det är så att förskolan idag inte är mer än en förvaringsplats för våra barn vad är det då för mening att klämma in en massa flyktingbarn? Där föräldrarna inte har någon sysselsättning. Somaliska familjer kommer med sex - sju små barn var.Det här kan bara inte fungera.