Ensamkommande barn

Freschta hjälper mig att tolka bland Afganerna ute på Vargön. Vi får lite tid att prata i bilen fram och tillbaka dit . Hon berättar att hon förskräcks över vissa som kommer från Afganistan nu. De saknar helt bildning, har aldrig sett en stad och nu skall de komma hit. Hur skall det gå? Frågar hon samtidigt som hon tittar storögt på mig. ( Detta gäller absolut inte Afganerna i Vargön.) På Restad har man upprättat  ett boende för ensamkommande. 50 ungdomar under 18 år. De sköts inte av Migrationsverket utan här är det kommunen som har fulla ansvaret. Röda korset protesterade kraftigt mot att detta boende blir så integrerat med det stora boendet med 1.400 personer. Kommer du som ensamkommande är det andra regler som gäller än som flykting.  Du får en god man, du skall helst ut i familj direkt och för detta får kommunen betala 10.000 i månaden i bästa fall! Så in i skolan direkt.
Redan innan hela denna flyktingkris  som är nu kände jag mig stark kritisk till detta. Det är inga rimliga resurser! Jag förstår den goda tanken men.....                                                                                  
Vi sitter och dricker lite kaffe med Yousef. Några killar kommer och vill låna bordtennsrummet. De har tråkigt säger Yousef och visst får de låna vårt rum.  Jag ser ju att de är långt över 18 år säger han. Många har aldrig bott i Afganistan. De är födda och uppväxta i olika läger i grannländerna. De har inte lärt sig hur ett samhälle fungerar. Flera är "gatubarn". Han ruskar på huvudet. Visst är de värda en chans men det är mycket grundläggande utbildning som vill till. Mahmod som hjälper dem tillrätta kommer från Syrien. Han pratar en perfekt engelska. Han har gått på privatskola i Damaskus. Tyvärr var han 18 år och 10 dagar när han kom. Det innebär att han hamnar utanför alla skolsystem. Måste vänta tills han får uppehållstillstånd innan han får börja i skolor.                                                              
Det är inga lätta frågor. Vad jag kan konstatera är att vi nu lägger massor av resurser på dessa outbildade Afganer samtidigt som vi inte gör något för en kille som Mahmoud. Är det rätt?  I min värld skall alla ha en chans men vi måste ta tillvara den kraft som kommer annars hamnar Sverige på en för låg nivå generellt.
 

Lägga in sill..

Jag går förbi Hemköp och ser att jag kan köpa sill för 5 kronor burken. Jag tänker då på min syster som åtog sig att lägga in sill till julbordet. Naturligtvis kommer hennes sill att smaka fantastiskt och jag är glad för det men jag skulle aldrig ta min tid till att göra detta.                                                   

Jag kan inte fatta att du orkar lägga ner så mycket tid på flyktingarna får jag höra allt som oftast. En del av dem verkar ju helt hopplösa! De kan inte komma överens. Du får inte ett öre i betalt och andra skor sig. När du ändå skall engagera dig varför ser du inte till att få lite betalt. Jag hörde att det var en pensionär som fick 40.000 i månaden för att utreda ensamkommande flyktingbarn. Kommunerna skriker ju efter kompetent folk osv..                                                                                                   

Ja varför? Funderar jag kanske någon gång ibland när jag står och väntar på någon som inte kommer i tid. Jag vet att jag direkt skulle kunna få jobb om jag ansökte men då är jag bunden. Jag har en pension så jag klarar mig. Jag vill inte ha en ny fin bil för då måste jag vara så rädd för repor. Jag vill absolut inte ha dyra smycken. Jag är så slarvig med dem jag har redan. Det jag behöver är tid att göra allt jag vill och då kan jag ju inte binda upp mig på jobb.                                                                        

Lite äkta julkänsla

För 15 år sedan träffade  jag Göran i Rökila. Vi var ute vid skogskanten. Jag såg bara ett gärde med lite granplanteringar och massa jobb medan Göran såg sin vision. Här skall det finnas möjlighet för stressade föräldrar och komma ut och såga sin egen gran, träffa tomten och uppleva julkänsla.      
I år kunde jag ta mina barnbarn,och naturligtvis några av våra nya svenskar, med på detta äventyr. Upp på höbalarna på skrindan och så tuffar traktorn iväg. Utanför den röda stugan brinner elden så fint och i vindskyddet är grillen igång. Knack, knack Ut kommer två underbara tomtar. Lova blir dock inte glad. Hon tycker vi skall åka hem medan det tindrar i övriga barns ögon. Man märker att dessa äldre tomtar verkligen tycker om barn. Det blir goa skratt när jag som vuxen får avlyssna de samtal som de för under upprättande av önskelistor.
På granplanteringen jag såg för 15 år sedan är granarna alldeles för stora men naturligtvis finns en ny med lagom stora granar. Sågar ligger till utlåning och det är bara att avverka.                                    
Vilken grej detta är. Traktorn tuffar från gård till tomte hela tiden. Det är bara att hoppa på när vi vill åka tillbaka. Det känns så bra att handla i butiken efteråt. Jag kan bara säga tack Göran att jag får uppleva detta. 

Jul igen..

Jag var på julmarknad på Arenan. Det kostade 40:- att gå in. Därinne kunde jag få köpa massa julgrejer av olika knallar. Jag kunde även få låta barnen åka runt på en fånig karusell. 25:- för korta två minuter. Det fanns möjlighet att köpa lotter för att vinna saker jag inte ville ha. Vänersborgs lucia kom med ljus och allt. Helt stämningslöst i den ljusa hallen. En stråkorkester spelade, ingen sjöng och  akustiken var bedrövlig. Det fanns lite is som barnen kunde leka på men inga skridskor att låna för de yngsta. Endast en matta på isen bidrog till att det var svinkallt. Kan man kalla mig negativ nu?

Pensionär

Lasse och jag gick till badhuset på tisdag förmiddag. Oj så många pensionärer det var där vid denna tidpunkt.  När jag kommer fram till disken säger killen "och vilket skåp skall du ha? " Va?.. Vad menar du? Här ger jag kärringarna en nyckel och så kommer de ut och byter för skåpet passar inte! svarar han. Jag tror han skämtar och frågar vilken sida han vaknat på. Bredvid oss står en dam och när hon kommer in i omklädningsrummet tillsammans med mig säger hon till sin väninna att jag trodde badvakten skämtade när han pratade om skåpsnycklar. Jag brukar alltid vilja ha det här skåpet säger hon. Det är så bra att ha bänken här. Då tänker jag på vad Martin som skulle sagt. "Och varför skall just du ha det bästa?"                                                                                                                                            
Vilka smågrejer när man tänker på flyktingarna och deras problem. Gun-Britt är en av dessa fantastiska personer som finns med överallt och hjälper till. "Tusen järn i elden" ( vilket uttryck). När hon hörde att jag skulle behöva någon mer som hjälpte till med språkundervisning för flyktingar i Vargön lovade hon höra med sin gymnastikgrupp därute. Det blev knäpp tyst när jag frågade sa hon. Ingen ville veta något vad det handlade om också vidare... För en personer som mig och Gun-Britt är detta alldeles otroligt. Konstigt att de inte vill vara med och berika sig själva tycker vi.

Kunskap

Jag pratar med en av konstnärerna ute på  Restad. Han är intellektuell och vi diskuterat lite fram och tillbaka. Han nämner Kahlil Gibran. Jag visar min okunnighet och säger att jag inte vet vem det är. Han tittar häpet på mig och säger sedan: Författaren som kommer från Libanon och har skrivit Profeten bland annat. Skammens rodnad färgar mina kinder och jag skyndar till biblioteket för att rätta till denna okunnighet. Gibrans böcker står att finna på hylla betecknad med Ci = Uppbyggelselitteratur. Innan jag hittar boken faller mina ögon på en annan bok på samma hylla. Gå med dig - Om glädjen att vara medmänniska. Lars H Gustafsson. En sådan titel måste jag bara låna. Hem med två böcker under armen direkt till soffhörnet. I Lars H Gustafssons underbara bok citeras Kahlil Gibran ett par gånger. Vilket sammanträffande! Eller är det så att när man fått upp ögonen för något så dyker det ofta upp? "I am still learning" står det på en av Lasses tröjor. Det gäller verkligen mig.                                                    

På hemväg från Seniorbion där jag sett Under körsbärsträden möter jag vaktmästaren i vårt hus. Jag har varit på bio fast jag tror inte det var en film för dig säger jag. Var det Pianot frågar han. Va.. Filmen som kom för 35 år sedan?  Ja säger han Du vet jag går inte på bio så ofta. Tänk vad olika referensramar vi har. Jag har dock mer utbyte att diskutera med en Syrisk flykting än med vår vaktmästare. 

Vi är olika

Tänk så sällan det ringer på vår dörr om vi inte väntar besök. För ett litet tag sedan ringde det och utanför stod två tjejer i 12-14 årsåldern. De var utklädda och sa -bus eller godis. Jag sa att jag kan ta lite bus. Det har vi inget sa de och gick. Lite snopet! En tid senare ringer det igen och grannen under mig står i hallen. En av mina utmaningar är ju att bjuda in alla grannar i trapphuset men det har ännu inte skett. Grannen under mig är i min ålder. Han säger att det droppar vatten i hans köksskåp och undrar om det kommer från oss. Det gör det inte så då är det någon ledning som är trasig. Då får du tänka att det är skönt att vi bor i hyreslägenhet och det bara är att ringa på hyresvärden. - Hade jag varit ansvarig hade detta inte hänt svarar han. Nu måste jag flytta på allt porslin - då får du tänka att du får julstädat säger jag. Det behöver jag verkligen inte är svaret.  Jag förstår ju att snart kommer vaktmästaren att ringa på dörren för att kontrollera vattnet. Någon som behöver städa i köksskåpet är jag. Snabbt sätter jag igång och har precis hunnit skura alla utrymmen när det ringer på dörren. Så bra nu är det gjort för ett litet tag. 

Hemma igen

Väskan är uppackad och jag har satt mig i soffhörnan för att läsa lite tidningar och gå igenom lite post. Det har varit en så kul och omväxlande resa. Jag känner mig upprymd och har lust att sätta igång och göra en massa.  Men jag vet att nu måste jag ta det lungt. Kroppen måste ställa om sig tidsmässigt annars drar jag lätt på mig förkylning och nedstämdhet. Tänk att resa så mellan länder och allt går så bra med allting. Fast det gäller ju inte alla i gruppen. Ett gäng blev rejält magsjuka. Kunde härledas till ostron från skaldjursbuffén på Sri Lanka. På Maldiverna dog en av deltagarna! Hon tillhörde det norska gänget och jag vet inte vem det var. Hon var 76 år. Hon hade haft känningar i hjärtat tidigare. Hon och maken hade varit ute och gått på den långa bryggan och hon skulle bara ta ett bad innan lunchen. Hon hittades livlös i vattnet av en fransman och hennes liv gick inte att rädda. Det blev en så fin minnesstund på stranden. En av deltagarna berättade om hennes rika och innehållsrika liv. De hade varit gifta i 51 år. Hade fyra barn plus barnbarn. Hon hade ett stort intresse för växter och de hade en trädgård full med blommor. I olika perioder hade de bott och arbetat utomlands. Mannen fick en korg med vackra blomblad. Han kastade i några i vattnet och sedan fick vi alla komma och hälsa på honom och ta några blommor var och kasta i. Det flöt iväg så vackert i det turkosblå havet. Det blev en så fin och vacker stund. Jag kände mig så ödmjuk inför livet. Maken var lugn och sansad. Naturligtvis var han i chock men kanske tänkte han att skulle det hända kunde det inte varit på en vackrare plats där hon utövade den sport hon älskade mest. 

Indien

Sammanfattande ord om Indien: Skräp, vackert klädda kvinnor, bra massage, vänliga människor, många tempel och helgedomar, stora reklamskyltar överallt, gott te, goda bananer, blommor, färger, kokosnötter, superdåliga vägar, tuktukar som kör överallt, många motorcyklar där föraren har hjälm medan alla passagerare är utan, vackert dekorerade lastbilar, alla tutar hela tiden, alla tränger sig före i köer. En spännande upplevelse

Mumbai

Om vi nu tyckte det var skräpigt och fattigt i Kerelas byar och städer förstår vi att de har det fantastiskt bra när vi kommer till Mumbai (Bombay) Slummen ligger tätt intill flygplatsen så när vi stiger av flygplanet möts vi av en vidrig stank. Så mycket människor överallt. De bor i träd mitt i gatukorsningen till och med. Överallt skräp och folk. I bussarna sitter kvinnor i främre delen och männen i bakre. De har ju stora problem över hela Indien med tafsande karlar. Usch här vill vi inte vara.

Kerelaprovinsen

Kerala provinsen är den mest välmående, renaste och finaste delen i Indien. Detta får vi reda på av vår guide. Han har ett specialintresse i kompostering och jordförbättring och medverkar till att ta fram nya metoder att odla. Han älskar sitt land. Det är så grönt utanför bussfönstret. Djungel där vi ser apor, flygande hundar tillsammans med så vackra blommor. Ändå är det inte riktigt tid för den stora blomperioden då det även är så mycket färgglada fåglar berättar vår guide. Hibiskusträd, julblommor, stora trumpetblommor, jakarandaträd plus en massa annat ser vi under vår långa bussfärd. Hur ser det ut här i blomningstid tro? Så bryts bilden av teplantage. Upp och ner för de branta kullarna sträcker sig plantagen med en rad clementin och andra träd emellan som skall ge skugga. Vi går på museum och får "tepratonernas" historia berättad för oss. Hur de tar hand om sina arbetare. Skolor, sjukvård och barackbyggnader för alla att bo i. Nu hör vi också att teplockarna kräver högre lön. De tjänar 6 dollar om dagen men har precis förhandlat upp det till 10 dollar. Vi får höra att de stora bolagen satsar nu i Afrika där lönerna är lägre. Hur skall det då gå här undrar vi? Men vår guide är inte orolig. Vi skall använda marken att odla grödor på. Nu får vi hämta frukt och grönsaker från övriga delar av landet. Vi går på kryddfarm där vi för lära oss mycket om peppar, muskot, kanal, kardemumma och många andra kryddor.

Indien

Staden Cochin är sliten och skitig. Intressant att vi inte ser en enda rökare, inga fimpar. Det är rökförbud i hela Kerela.  Röker du på offentlig plats kommer polisen. Det gäller även turister. Det finns speciella ställen vid hotellen där de få rökare vi har med oss kan få sina begär tillfredställda.
Även alkoholrestriktioner. Vår guide berättar att hans farfar förlorade all sin markegendom då han fastnade i spritens klor som så många andra. Européer kom och lade under sig mark och bjöd frikostigt på sprit. Indierna som inte var vana tålde det inte. Nu är det mycket svårt att få tag på öl eller vin. Vi får nöja oss med vatten till måltiderna. Det finns några få ställen som säljer. Bussen stannar vid ett sådant ställe. Här ringlar dock köerna långa. Många i Kerela äter även biffkött. När vi åker vidare över gränsen till ett annat distrikt är det stora hagar med magra, skraltiga kor och tjurar. Dessa helig djur skall slaktas och köttet skall tas tillvara av Kerelaborna medan hudarna fraktas tillbaka. Att kor blev heliga en gång i tiden berodde på att man åt upp dem. Detta innebar att det blev ingen mjölk eller bränsle till elden ( torkad koskit). Så bestämdes att de var heliga. Kör du på en ko eller dödar den på annat sätt innebär det höga straff inte minst av gudarna. Att man nu kan äta köttet från dessa eländiga djur i livets slutskede är ju en stor vinst istället för att de skall självdö till ingen nytta.

Maldiverna

Jag har aldrig gillat snorkling! Trots detta har jag snorklat på de mest fantastiska ställen. Stora barriärrevet, Röda havet, Karibien med mycket mera. Varje gång har jag fått samla massa mod för att sticka ner huvudet och sätta igång. Väl nere går det bra men lyfter jag upp huvudet kommer samma skräck igen för att fortsätta. Jag vet inte vad detta beror på. Hemma fick jag ett par stora hörlurar som jag kan gå omkring med och lyssna på böcker. Små ramlar ju ut hela tiden. När jag satte på mig dem första gången kom samma känsla av innestängdhet över mig. Jag vande mig och har lyssnat mycket med dem. Så var det dags att åka ut till ett rev här på Maldiverna. Vågorna gick ganska höga. Hjärtat tickade och jag ångrade att jag åkte med. Så stannar båten ute på öppna havet och jag samlar allt mod jag har och går i vattnet. Så bara snorklar jag som vilken person som helst. Finns ingen skräck eller innestängdhetskänsla. Helt otroligt. Dag två när vi åker ut känns lite oro men det är inget när jag kommer i vattnet. Tack kära hörlurar! Jag är så lycklig och följer med ledaren långt bort. På väg tillbaka går jag på fel båt. Vi ha två båtar med oss ut. Lasse blir bekymrad men blir glad när han ser mig på andra båten. Vi åker till ett annat ställe och båtarna stannar 500 meter ifrån varandra. Mellan båtarna går en korallrevskant. Jag snorklar tillsammans med några andra och en ledare bort mot "min" båt. När vi är 100 meter från den säger ledaren att vi skall vända. Jag säger då att jag fortsätter bort mot den andra båten. Nästa gång jag tittar upp ser jag att min båt har börjat hemfärden. Ingen finns runt mig! Jag viftar med armen och som tur är vänder båten och hämtar upp mig. Där står Lasse och ruskar på huvudet medan alla andra skrattar och de stackars besättningsmännen måste ner med stege igen. Fantastisk fin snorkling fick jag vara med om iallafall!

Paradise hotell

Så är jag då på Maldiverna. Paradiset hotel. Hela ön som är en kilometer lång och några hundra meter bred består av detta hotell. Stranden med palmer ligger precis utanför vår rumsdörr. Havet är precis turkosblått. Jag vaknade tidigt som vanligt. En fantastisk uppkoppling på internet så jag har läst Ttela, DN och Göteborgs-Posten. Strax skall jag springa orientering bland de små husen, palmer, restauranger och alla små saker som är utmärkta på kartan. Jag har bestämt att de fem dagar jag är på denna ö skall jag varje kväll göra yoga på uteplatsen. Jag skall bara dricka fruktdrinkar. Jag började med ett yogapass igår. Palmers sus och havets brus som inramning. Så ljuvligt som det bara kan bli. Vissa pensionärer väljer att under vinterhalvåret vistas i sådana här omgivningar. Men vad gör de? Jag skulle inte vilja ha ett hus såhär och bara gå omkring och njuta. Spela golf kanske, lite bridge. Orientering är ju inte att tänka på i dessa miljöer mer än en gång. Mycket alkohol blir det säkert. Inget för mig. Fast jag kommer nog att längta tillbaka vissa höstruskiga dagar när jag fastnar i flyktingproblem och andra göromål i hemmet.

På resa

Har nu varit tre dagar på Sri Lanka. En mycket grön ö. Varmt och härligt med häftiga regn under natten. Vi bor på ett hotellkomplex vid havet. Allt är så där underbart som det är när man går från frukost till aktiviteter till mat till stranden. Nu för tiden är man ju också uppkopplad med hemma så det känns nära fast så långt borta. Runt om är det enkla hus, en massa skräp, små butiker och försäljningsstånd. Allt detta slipper man ju se om man stannar på hotellområdet. Jag slipper också strandförsäljarna då de inte får komma in. Fast det räcker ju att jag går utanför området så är de där i mängder. Vi gjorde en härlig cykeltur och kom till en skola. Så mycket ungar! enkla förhållanden. Alla bar vit skoluniform som såg ren och snygg ut på alla. De lär sig ingen engelska dock. Synd! Vi springer orientering i stad och parkmiljö. Trevligt men mycket varmt. På en sådan här resa är det många äldre med. En av kvinnorna som springer i damer äldre än 75 sprang bort sig helt i värmen och hamnade långt upp i staden. Hon var så trött så när det kom en kille på motorcykel och frågade om hon behövde skjuts hoppade hon upp bak på den och fick åka tillbaka till hotellet. Det är otroligt spänstiga och uthålliga äldre personer med. Många känner jag sedan andra resor vi gjort genom åren. En del är med på alla resor verkar det som!

Flyktingar igen

Igår var jag med och skrev två hyreskontrakt. Det är näst intill omöjligt att hitta lägenheter men envetet jobb ger resultat. Lotta på fastighetsförmedlingen hörde av sig till mig för en tid sedan och frågade om hon kunde hjälpa till med något. Vi träffades ute på Restad Gård. Tror du att du kan hjälpa till att hitta en lägenhet till Olga frågade vi. Migrationsverket tänker flytta henne till Borås och hon har ju dansen med alla barnen. Det vore så synd för alla barn men även Vänersborg att mista henne. Så fick även Lotta klart för sig hur svårt det är att hitta bostad. Hon ringde många samtal och till slut blev det napp. Nu kan snart Olga och hennes tioårige son flytta in i en tvåa centralt i Trollhättan. Även Hazem har fått hjälp att hitta en lägenhet i Vänersborg av en annan Lotta. Hazem har ju arbete och reglerna säger att han måste gå ner i tjänst för att få läsa på SFI. Då hörde jag med Lotta och hennes man om de kunde träffa honom och lära svenska. Hon fixade då även en granne som hjälper Hazem med svenskan. Så nu har Hazem jobb, språklärare och lägenhet. Nu väntar han ivrigt på sin fru och tre döttrar. Tyvärr kommer det nog att ta ytterligare ett år att få hit dem. Det gäller att fokusera på de man lyckas med annars blir man lätt deprimerad. Vi har ju även ordnat gymnastik en kväll i veckan för kvinnor. Igår var gymnastikledaren i Stockholm och vi hittade ingen ersättare så jag fick hoppa in. De är inte så många som kommer men flera är välklädda i sina sjalar och skynken. De är så festliga och pratar om att de vill motionera, springa ute osv. Men tyvärr så är det mycket prat och lite verkstad.

Flyktingar i Vargön

Vi beslutade att göra en promenad genom Vargön och titta på Sporthallen, Badet och kyrkan. Lars är lärare på Granåsskolan och lite lika mig i sitt sätt. Vi gör!! En gång i veckan öppnas nu den stora sporthallen upp och de får komma dit och utöva olika sporter under Lars ledning i början och sedan hoppas vi att de klarar sig själva. En gång i veckan är badet öppet bara för dem. Vi har också ordnat så de kan gå och simma när de vill. Kyrkan har verksamhet för barn under fem år två gånger i veckan. Asylbarnen är varmt välkomna. En av kvinnorna är utbildad förskollärare och kommer att vara med barnen där. Lars har engagerat lärarna och de kör språkcafe en gång i veckan. Sandra och Margareta är två personer som kommer att åka ut och köra studiecirkel. Jag har fixat så de kan gå på gymmet allihop nu under en månad. Gymmet ligger 600 meter från vandrarhemmet. Det är 10 stycken från Afganistan där. En av dem pratar bristfällig engelska. Jag har upplevt dem som lite aggressiva. När jag började på Restad Gård träffade jag Freshta från Afganistan. Hon fick nu följa med ut till Vargön och översätta. Det visar sig att de trodde jag kom från någon myndighet. När de fick klart för sig att jag och alla svenskar gör detta helt ideellt så blev de helt annorlunda. Vi skall nu se till att de kommer igång på biblioteket. Det är ju helt obegripligt hur de startar upp boende utan att det finns någon som helst information om vart de skall vända sig vid sjukdom, skolor för barn etc. När vi gjorde vår promenad genom Vargön gick vi genom Bjökåsparken. Det var andlöst vackert när solen sken i de höstklädda träden. Villan är ju så vacker där den står och förfaller. Kommunen kan väl överlåta den till mig ch flyktingarna. Jag skulle då genast skapa "Villans bevarande vänner" skramla in pengar . Se till att flyktingar restaurerade den och att vi sedan startar upp café och mötesverkstad där. Så bra det skulle bli för alla! Sedan sänder jag en tanke till Ursand. De 200 stackarna som finns där. Röda korset gör ju en del men de är ju så långt borta från allt. Jag vågar inte åka dit för då sugs jag väl upp även där. Oj vad den här bloggen handlar mycket om flyktingar. Jag gör ju annat också. I veckan har vi passat våra gulliga barnbarn. Jag har sprungit Silvertrofen tillsammans med Lasse. En orienteringstävling i patrull. Det krävde sin kvinna!! Men idag handlar det åter om att Lasse och jag åker ut till Vargön och fixar till kring boendet. Vi skall ju snart åka på orienteringsresa till Sri lanka-Maldiverna-Indien. Tre veckor!

På resa

Det har varit intensivt med flyktingar det sista. De som kommer är ju absolut ingen homogen grupp. När man mist det mesta man försökt ta med sig och dessutom blivit lurad flera gånger finns en misstänksamhet mot människors godhet har jag märkt. Det blev en liten kontrovers om klädutdelning. Jag var tvungen att lyssna på och reda i tjafs. En av de nya flyktingarna frågade mig. Varför gör du detta egentligen. Varför är du inte bara hemma och tar det lungt, tar hand om ditt hem och dina barnbarn, åker på härliga resor? Kan ju säga att det finns fler i min omgivning som frågar samma sak. Men jag tror ändå att jag gör lite nytta. Och jag är övertygad om att skall vi få någon som helst ordning i detta måste alla ställa upp lite. En av mina styrkor är att möta människor och hitta något de behöver. Jag tycker det är jättespännande med alla möten det ger mig så mycket. Jag tycker inte det är roligt att bara sköta hem och trädgård. Jag älskar möten. På måndag har det dock kört ihop sig lite. Klockan 10.00 skall jag träffa en massa svenskar som vill hjälpa till ute på Vargön. Föreståndaren för vandrarhemmet bad mig att hjälpa till Och berätta vad som gäller. De öppnar upp ett nytt boende på 50 personer. De ser till att de får mat men ingen vet något mer. De som är på Vargön är inte registrerade än. Jag hade verkligen ingen lust att åka dit ut men så träffade jag på en av flyktingarna när jag var på Restad Gård och han bad mig hjälpa dem. Det var ett fint litet boende så nu är jag fast där. Klockan 12.00 samma dag måste jag vara i Trollhättan. Vi kanske kan få till ett boende för Olga vår danspedagog. Det gäller att jag lägger i allt krut för att hon skall få den. Det är många på kö. Klockan 14.00 skall jag sedan gå på stadsvandring med museibesök. Museet bjöd in och nu har jag samlat ihop 20 stycken. Det är ju så trevligt och bra att olika delar i samhället vill vara med men ibland är det svårt med samordning. Sedan på kvällen är det gymnastik för damer ute på Restad. Gunnel håller i detta men jag är med och ser till det. Detta samtidigt som jag lovat passa Liam och Gabriel då det är stängningsdag på dagis. Tur att Lasse finns.

Frågor jag vill ha svar på

I många år har jag frågat denna fråga. Någon tycker säkert jag är tjatig och tråkig som återkommer med detta lilla ickeproblem men jag undrar ju. Finska timmen varje kväll mellan 18.00-19.00. Varför har vi det på bästa sändningstid på radion? Jag kommer ihåg när jag ofta åkte hem från jobbet vid den här tiden och var trött i huvudet och bara ville slölyssna och hamnade i detta. Varför skall inte finländare som väljer att bosätta sig i Sverige lära sig svenska? Så hör jag att någon vill ha kvar sitt finska efternamn när hon gifter sig. Idag får man ha det som mellannamn men hon var noga med att det skulle vara på något annat sätt. Det var viktigt för hennes identitet. Jag hör också att man skall utöka så att programmet "Karlavagnen" skall ha med finskspråkiga. Varför det? Jag förstår att Finland har problem med sin tvåspråkighet men är detta verkligen något Sverige behöver förhålla sig till? Så märkligt. Fast min bror Lars tycker så här: Programledare tjötar så mycket strunt så de kan lika gärna prata finska och så är det så roligt att höra kända låtar sjungas på finska. Det är ett mustigt språk. En annan fråga som aldrig besvaras är: Elbil Vad kräver den för elproduktion? Hur miljövänligt blir det i förhållande till oljan om man tittar på framställning av el.

Sko sig

Vi har nu fått in mycket kläder och leksaker till flyktinganläggningen. Vi har haft en mycket liten yta och de klarade inte av att hantera detta på rätt sätt. Jag rykte då ut och engagerade några som köpte in hyllor och så skruvades dessa upp ihop med ett gäng Somalier. Själv såg jag och ett par rejäla svenska damer tillsammans med ett tiotal Flyktingdamer till att sortera kläder. Det är ett digert jobb att arbeta med insamlade kläder. De kommer så blandat. Så uppstår en del problem och hela dagen går åt. Det är många som jobbar ideellt samtidigt. Röda Korset har igång sin trygghetsgrupp. Angelica är där och leder en matlagningsgrupp. Det pågår en svenskundervisning med en av dessa som ställer upp frivilligt och jobbar med det. Hyllorna skänktes av en privatperson. Samtidigt läser jag i tidningen hur Jan Emanuel skor sig att förmedla platser till ensamkommande barn. Hazem säger att han tittade på en hyreslägenhet ett rum och kök inte alls fin. 35.000 skulle personen ha under bordet. Vad kommer det sig att vissa lägger ner hela sin själ i att göra gott och andra skor sig?

Leva i nuet

Jag blir så trött på alla dessa "leva i nuet". Jag förstår ju att det menas att man skall glädjas åt det man har och inte bara sikta mot andra mål. Men alltför oftast hör jag saker som . Jag hade inte lust så jag gav upp... Jag vet inte vad jag skall göra i framtiden så jag softar lite... Jag spelar dataspel halva natten.... Vill inte ha läxor. Slutar träningen. Planerar inte mer än en vecka framåt. Va tusan säger jag som den värsta gamla tjuriga pensionär. Livet är ett kämpa emellanåt. " Kunskapens rötter är ofta bittra, men dess frukter är ljuvliga". Skall man lära sig något måste man ta i och inte ge sig! Det man tränar på blir man oftast bra på. Ibland tar det emot. Ibland tror man inte att det skall gå. Ibland gör man fel. Ibland vill man bara ge upp. Så sluta att leva helt för stunden. (Usch nu måste jag göra spanskan... )

Många vill engagera sig

Nu är det verkligen hett på flyktingfronten. Många vill engagera sig och tar kontakt för att efterhöra vad man kan göra. Mycket roligt. Tanken med mitt engagemang bland flyktingarna är att de skall göra saker och att jag och några till är kontakten ut i samhället. Det är skönt att vi har en bra upparbetad organisation som kan ta hand om och dela ut mat till alla som kommer utan att de har blivit registrerade hos Migrationsverket. Måste säga att det är kaos nu. Så många! Hur skall vi kunna ta hand om alla? Jag blir så trött när jag hör och ser journalister som förfasar sig över att folk inte tas omhand och får en plats direkt att sova på. Det går ju inte att trolla. Jag ser hur Migrationsverkets personal verkligen sliter. Min granne jobbar med att fördela sängplatser och han får åka ut mitt i natten ibland när det kommer folk. Nu är det ju inte alltid så lätt att jobba med dessa nya människor som tänker på ett annat sätt än vi gör Ett exempel. Jag är ju så enveten med att jag skall få med några i orientering. Ali är en pigg och fin kille som säger att han vill vara med. Jag har nu fixat så fem stycken går in gratis på Vattenpalatset på torsdagkvällar under oktober. Så tänkte jag att vi skulle köra undervisning en halvtimma innan. Nu är ni i tid vid Vattenpalatset säger jag strängt. 17.30! 17.25 får jag ett meddelande att de kan bli lite sena. 17.55 dyker de upp. Suck. Detta är inte första gången det händer. Men de är så gulliga så det går ju inte att vara arg. Vi hoppar orienteringen och går in och simmar. En av dem har tidigare deltagit i våra simkurser och kan väl inte riktigt än det vet jag. De andra säger att de kan simma. Men som badvakten säger till mig när han ser dem plaska omkring "Jag hoppas de orienterar bättre än de simmar". Nästa vecka skall jag vara här fyra och vänta på dig säger Mohammed glädjestrålande till mig när vi skiljs åt. Det tror jag på när jag ser det.....

Orientering

Så var det dags igen att skriva om orientering. Igår var det"antikrunda". Måste säga att jag är grymt imponerad av många "gamlingar". Hur de tar sig fram i skogen. Igår hade man också släppt ut en skolklass. Två tjejer med utländsk "look" stod i converseskor och läderjackor och undrade var de var. Undrar vad de tänkte när de såg alla dessa äldre personer springa omkring. Jag tänkte iallafall att det är allt bra synd att skolorna måste ha orientering på programmet. Hur många är det inte som kan berätta om obehagliga minnen från sin skoltid. Varför skall de släppa ut dem i skogen? Stads och parkmiljö borde räcka fint. Jag är iallafall lycklig att jag hittat denna sport som jag tycker har så många dimensioner. Men den passar inte alla det vet jag.

Chimär

Nu har alla journalister vaknat och nu handlar det om flyktingar hela tiden. Märkligt vi har hållit föredrag och pratat om "dödsbåtar" och den farliga flykten upp genom Europa i drygt ett år. Svalt intresse. Nu skrev Adnan ner sina bokningar till oss andra. Varje dag nu och tio dagar framåt har han en intervju i tidning, radio eller TV. Alla springer på samma boll. I TV är det ett inslag om några kvinnor som startat en språkutbildning där mammor kan ta med sina barn. Detta hyllas och jag får ett mail om att några kan tänkas vara lärare för mamma+barn. Då kan jag av erfarenhet berätta att det är en mardrömssituation. Jag har kurser för kvinnor och i början hade flera med sina barn. Vi ordnade en lekhörna men ungar ramlar, skriker, drar varandra i håret, vill inte vara med de andra, klänger på mamma, slår sig. Stackars mammor och stackars lärare. Vi ordnade då ett "kindergarten" där mammorna själva får "jobba" i skift för att låta andra mammor gå på språkutbildning eller göra något annat. Så det mysiga reportaget på TV är bara en chimär.

Vikten av en "bucketlisr"

Kan ju vara lite fånigt att ha en "bucketlist" som är det engelska uttrycket för en att göra lista. Men det är fantastiskt bra. Det är ju inte alltid man är på topp. Jag är ju egentligen en person full av energi men så händer det att jag står där orkeslös och utan lust. Igår var en sådan dag. Jag borde lärt mig vid det här laget att det går över. Men så känns det inte. Det känns som livet är slut och jag aldrig kommer att ha ork och få lust att göra något igen. Då kikar jag på min bucketlist och tvingar mig till att göra spanskan. Jag tittar sedan på övriga grejer och kan oftast konstatera att jag kan ta det lite lugnt med det mesta. Så vaknar jag nästa morgon, förkylningen är nästan borta och lusten tillbaka. Så gott att inte gett upp sina föresatser. Hur går det då med mina tre huvudprojekt: ATT LÄRA MIG SPANSKA Vilket fånigt projekt! Men nu finns det där och kommer så att göra till jag fyller 65. Positivt att jag får en inblick i hur en språk-app fungerar. Jag får en förståelse för språkinlärning vilket jag har stor nytta av när jag nu själv är svensklärare för invandrare. Sedan undrar jag om jag lär mig någon spanska. Tänk om man hade haft den här möjligheten när jag var ung med datainlärning. Det hade varit fantastiskt. ATT LÄRA INVANDRARE ORIENTERA Ännu ett omöjligt projekt! Jag kämpar dock på. Detta projekt ändrar form hela tiden. Just nu har jag några killar i 20-årsåldern som vi får se om det blir något med. ATT ENGAGERA MIG I FLYKTINGAR Det skulle egentligen vara ett litet engagemang med en ensamkommande. Men på supportbloggen kan man se hur detta engagemang innehåller alla flyktingar på Sveriges största Camp på Restad Gård. De ensamkommande flyktingarna hanteras inte av Migrationsverket utan av kommunen. Nu blir det ändå så att jag indirekt kommer att bli engagerad i ensamkommande. Kommunen har beslutat att öppna ett boende för ensamkommande i ett speciellt hus ute på Restad Gård. Inte bra tycker vi i Support. Alla som finns runt de 1000 boende därute är inte bra. Det kommer att finnas frestelser för dem. Skrupellösa människor som utnyttjar dem. Nu har vi i Support bestämt att varje ensamkommande skall få en extra "fadder". Vi väljer ut en "rejäl" fadder bland hans landsmän därute. Ambitiöst? Javisst!!

Incident

På vår gård finns det många barn med olika nationaliteter. Somalierna är inte dåliga på att föda barn. När vi kommer från sommarstugan kommer ett gäng av dessa fram och börjar prata med Alvin. Säjer sitt namn och frågar efter Alvins. Alvin är ju lite blyg men säger sitt namn och svarar på någon annan fråga. Vill du leka med oss frågar killen. Alvin tittar på mig och jag säger att vi får se lite senare. Alvin ser lättad ut. Att ge sig in i högen med svarta killar verkar nog lite läskigt. På Alvins gata ser inte barnen ut så här. När vi kört hem barnen och kommer hem senare på kvällen står gänget där. Killen som vi pratade med tidigare är med. Jag säger hej och frågar vad han gjort idag. Han ser lite plågad ut och jag märker att de är oroliga. Det är mycket vatten på golvet i källaren säger han. Jasså? Det bara rinner och snart är hela huset fullt och jag kan inte simma. Vad är det som hänt? Vi kan inte stänga kranen. Det är i trappuppgången bredvid vår. De öppnar upp och vi går ner i källaren. I mangelrummet står en kran på för fullt. Det forsar vatten och det är några centimeter på golvet. Vi stänger kranen och skadan blir väl inte så stor. Jag mailar fastighetsskötaren. Jasså killen kan inte simma. Vi har ju kämpat med flyktingarna på Restad Gård för att de skall lära sig simma och annat. Just nu är det oerhört fokus på aktiviteter bland dessa barn. Massa organisationer är inblandade. Lasse har påpekat ibland att vi har andra grupper i samhället som inte får så mycket som flyktingarna.

Vad gör dom?

Många gånger har Lasse och jag frågat oss vad folk gör som inte orienterar på helgerna. Det är klart att vi orkar inte med något hårt festande när man skall upp nästa morgon men jag tycker ändå vi hinner ganska mycket annat trots tävlingar. Lasse har ju fått en spik i foten. Vi skulle åkt till Mullsjö för en dubbeltävling men nu avstod vi. Barnvaktssyssla för Lova och Alvin var inplanerat sedan länge. Lördagen tillbringade vi med sommarstugejobb. Söndagen bjöd på ganska fint väder. Vad göra? Vi åkte upp på Hunneberg och kollade kolmilan som de startade upp förra helgen. Vi var inte ensamma far/morföräldrar här. folks intressen är olika. Det är ett gäng som håller på och grejar. Äldre herrar medan damerna steker kolbullar. Det är bra iordning men de som känner Lasse kan ju höra hans kommentarer om att hålla på med detta på sin fritid. Så vad gör vi nu? Vi åker till Bergagården. Vi tänkte gå in på Älgmuseet men det kostar 150:- för vuxna. Alldeles för dyrt tycker vi. Vi har ju varit där förut många gånger i olika sammanhang och är kanske inte så imponerade. Vi strosar runt och tittar på lite hönor och bilder på rävar och andra djur. Det går väl an att göra så här en helg men tänk om vi skulle göra detta jämt. Det hade inte varit ett liv vi gillat. Men jag tror att många inte gillat vårt liv så det är bara att konstatera att vi är olika.

Nia

Då har jag deltagit i första passet av Nia. Min första spontana tanke är att det är tur att Lasse inte är med. Detta skulle han inte gillat. Det handlar om att man "dansrör" sig till någon slags speciell musik. Ibland är det fritt och man kan dansa omkring i rummet och flaxa med armarna. Inte speciellt jobbigt men jag släppte nog inte loss tillräckligt. Ibland utstöttes ljud gemensamt "hööh". Jag kände mig lite fånig. Men varför gjorde jag det? Tur att jag inte gick på pröva på gången. Då hade jag inte fortsatt. Nu har jag betalat 14 gånger och tänker inte missa någon naturligtvis. Man skall ju också ge allt en chans och detta är säkert bra för smidigheten i kroppen. Rouba och Marah som var med verkade gilla det. Rouba är ju precis ny här och kan ingen engelska. Hon verkar blyg. Svårt att veta vad hon tänker. Marah har varit här i snart ett år. Pratar utmärkt engelska och har också lärt sig svenska. Min plan att de skall gå hem till mig efter passet. Äta en bit och att vi skall lära Rouba svenska. När Marah kom hem till mig blev hon nästan gråtfärdig. Detta är första gången jag är i ett riktigt hem på tre år. Trots att hon varit här i ett år har hon inte kommit hem till någon likt de flesta på Restad. Innan hon kom var hon i en sönderbombad del av Damaskus och sedan på flykt. Marah jobbade som lärare för blivande tandtekniker på universitet i Damaskus. På Restad bor hon i delat rum med sin bror och syster. Det tär att bo så trångt utan något eget utrymme. Hennes bror hade en mycket svår flykt hit och var nära döden tre gånger i olika hemska situationer. Det lever också med dem.

Flashback

Jag blev ombedd att hålla föredrag på Hyresgästföreningens konferens. De hade inbjudit förtroendevalda i lokala föreningar runt om i distriktet. Mitt ämne var " hur får man boende att engagera sig och ta ansvar"? . Jag hade ingen lust egentligen men när jag blev utlovad cyklar till flyktingar och kanske en praktikplats för Madiha så skippade jag natt och sprint DM. Det visar sig sedan att jag förväntas hålla tre pass a 45 minuter och att platsen för konferensen är Lunnsbrun. Jag bad Madiha, flykting från Pakistan, att hänga med som sällskap i bilen. Det blev en mycket trevlig resa. Väl där började konferensen med att någon slags guru hälsade välkommen. Jag känner så väl till den typen av personer. Trevlig, skämtsam men som egentligen inte har så stort djup. Att han drog över tiden så att folket inte fick någon paus och vi åtta föreläsare som sedan skulle ta vid inte kunde börja i tid bekymrade honom inte det minsta. Han till och med uttalade att han fick 'arga blicken" av en av arrangörerna. Det blev flashbacks från min tid i arbetslivet. Så många sådana här "Pellar" jag stött på. Självupptagna, bra på att prata, kan inget om teknik och kräver fullständig uppbackning av andra. Att hålla tre likadana föredrag på raken kräver sin person. att hålla glöden uppe, att hålla tråden och inte anspela på något man sa på förra föredraget. När vi åkte hem i bilen frågade Madiha mig varför alla var så gamla som var med. Svaret är nog den att de som engagerar sig i sin boendemiljö är nog ofta pensionärerna fast de egentligen borde vara vi yngre tänkte jag säga innan jag kom på att jag själv kanske inte räknas till den yngre skaran.

Leva i nuet

Jag har städat samtidigt som jag lyssnat på Guillous senaste bok. Thomas Bolme läser så gott. När jag är klar har Lasse radion på. Claes af Geijerstam spelar så goa låtar. Han snackar mellan låtarna som värsta discjockeyn. Här sitter jag och njuter av denne alldeles snart 70-årige herre och de gamla godingarna. Jag tror vi båda känner oss som under 20. Rent och fräscht runt omkring mig. Nu är det gott att leva.

En somalisk kvinna

Jag möter henne i kvinnogruppen ute på Restad Gård. Hon kommer med tjejen från Afganistan som upplåter en sängplats i sitt rum. Hon har egentligen skrivit ut sig från Restad för att bo i en familj men det blev inte bra så nu bor hon illegalt i ett av rummen som så många andra därute. Deras samtalsspråk är engelska. Som så många från Somalia har hon glimten i ögat och är skojfrisk. Hon säger sin ålder och om jag kommer ihåg rätt är den 25 år. Det är svårt att se under alla dessa skynken de Somaliska kvinnorna bär. Hon hjälper till när Elisabeth från NÄL vill träffa nyförlösta och gravida kvinnor. Det är bestämt en tid 11.00 och trots att hon sagt till dem att komma får hon springa runt och knacka på dörrar och så småningom lyckas med att få några till det avtalade mötena. En timma försent men det är ju helt normalt i den Somaliska världen. Hon är verkligen gullig men hon har ett stråk av vemod över sina ögon. Inte konstigt förstås. Så försvinnor hon från Restad. Då och då tänker jag på henne. Så skickar jag iväg ett meddelande och får ett svar som lyser av glädje. Hon skriver: Det går så bra för mig. Tack gode Gud så gifte jag mig i maj och har precis idag första september fått reda på att jag är gravid. Jag har varit så stressad över att vänta på beslut från migrationsverket men nu känns det inte som något problem när jag får min lilla baby att ta hand om och slipper känna mig ensam. Meddelandet avslutas med en massa hälsningar och tack. Jag måste säga att jag är förstummad. Denna fina, rara, intelligenta tjej som pratar så bra engelska går bara och drömmer om att sätta barn till världen! En värld som för hennes del är så osäker. Hon kan ju lätt bli utvisad till Somalia. Mannen verkar ju bara vara ett redskap för barnafödandet. Jag förstår bara inte detta sätt att tänka. Vad skall man säga!

Möte igen

Igår var jag på möte med Adnan, Yousef, Ammar och Khaled. De vill legalisera vår samverkansgrupp. Fixa ett organisationsnummer. Detta för att kunna bli en samtalspartner och även kunna ta emot pengar till olika projekt. Jag förstår att det måste gå den här vägen men hela mitt jag skriker nej. Jag vet vad det innebär. Det är handlingskraftiga killar som får mycket gjort men jag vet att de behöver min hjälp. Mycket med det formella som till exempel kassör och bokföringsdelen, protokoll med mera. Jag vill inte sitta i massa möten. Det har jag gjort tillräckligt i mitt liv. Jag vill inte hjälpa alla strukturerat. Jag vill hjälpa de jag träffar på lite utifrån vad jag själv tycker är roligt och hanterbart. Är det egoistiskt? Jag vet att jag har kraften och kunskapen att kunna vara med och skapa något större. Men.. Ett exempel: Vi hade ju med 25 stycken på tjejgåing. En av dem vann en kurs i Nia. Detta är för mig en ny träningsform. Tjejen som vann har bara varit i Sverige i tre veckor. Hon kan ingen engelska. Ledaren som skänkt priset ville förklara lite. Jag tog tag i Marah som är duktig på engelska. Det lät ju spännande tyckte jag. Jag förhandlade snabbt ett mycket bra pris för Marah och nu skall vi alla tre börja på denna träningskurs. Om jag varit en del i ett organiserat Support hade jag inte kunnat göra så. Det väcker naturligtvis avundsjuka att just Marah fick en grej av mig. Varför hon? fick jag höra senare. Hon har inte hjälp till i Support. Men det kan jag ju bara strunta i. Jag gör som jag vill. I senare blogginlägg kommer du att kunna läsa om hur jag upplever Nia. Hon som sålde in det var duktig.

Är sommaren slut nu

Det blev sen start på bad i år men vilken underbar augusti vi fick. På väg ut till Gullholmen igår regnade det. Väl därute blev det en promenad på Härmanö. Solen sken och eftersom det var helt folktomt kunde vi slänga av alla kläder och hoppa i ett hav utan maneter och alger. På hemvägen störtregnade det igen. Tänk vad bra jag har det. Att både Lasse och jag är friska och har lämnat yrkeslivet bakom oss. Att inte behöva stressa och prestera. Samtidigt som jag säger detta tror jag inte vi uppskattat detta om vi inte jobbat hårt under den tid som var. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag vilja det? Aldrig! Det finns mycket jag gjort som jag inte skulle göra igen men samtidigt som detta gett mig erfarenheter som jag har nytta av idag. Den som inget gör gör inga fel förutom att allt blir fel! (Österbergsfilosofi). Jag blir förtvivlad när jag hör om allt elände i världen. Att man plågar får i Argentina är hemskt men inget mot vad många människor får lida i flyktingläger, som gästarbetare och över huvudtaget. Självskador och självmord ökar bland våra unga i Sverige. Varför? Livet känns inte meningsfullt säger de. Det är inte materiella ting som ger lycka! Att bada i havet en sensommardag, Att titta på stjärnhimmelen en stjärnklarnatt efter kometer som knappt kom, att läsa en positiv artikel om Fared i tidningen, att lyckas med en paj, att hitta en riktigt bra bok, att få ett tack för man rekommenderat rätt bok till någon, att någon ringer och säger att de har en lägenhet de vill hyra ut till flyktingar, att hitta kontrollerna. Och så mycket mer det är lycka.

Kultur

Idag blev "kringelvandringen" av. Tanken är att jag och mina syskon med partners, barn och barnbarn skall träffas och tillsammans uppsöka en sevärdhet en gång om året. De som kan och vill är med. Det är dock inte så lätt att samla folket. Några frågar varför, några har inte lust, några är bortresta och andra är upptagna. Oundvikliken kommer frågan till mig varför jag hittar på sådana här "happenings". Men jag vet ju att det brukar bli kul och lite lärorikt är det säkert så några peppar jag och övertalar att vara med. Solen skiner från en klarblå himmel. Kornfälten står skimrande gula detta år när skörden blir så god för många bönder. Vi har blivit 16 (25 möjliga) stycken som promenerar iväg för att lära mer om guldfyndet vid Vittene. Vi träffar på mannen som hittade guldet. Mer än gärna berättar han om hur det gick till. Skratten blir många där vi sitter och lyssnar på hans historia som han spetsat till lite. Hans trädgård är så söt med sin roliga "konst". Härligt är det gamla gravfältet där vi rastar och bland annat äter Emelies goda kakor. Efter den 3,6 km långa promenaden frågar jag barnen vilket betyg de ger detta på en 5 gradig skala. 4,9 säger Liam, 5 säger både Gabriel och Alvin. Oj då.. Vad tyckte jag då. Den finske mannen som hittat guldet var en stor behållning. Sedan tycker jag nog att det var lite fjuttigt med informationstavlor. Något mer kunde man berättat. Promenaden var okey och vad kan man begära av något som inget kostar i min plånbok. Jag vidmakthåller att det är kul att göra saker tillsammas och att man lär sig något om vår svenska historia. Nästa gång vi åker förbi skylten Vittene kulturled vet vi vad som väntar i andra ändan. Så visst blir det så att jag kavlar upp ärmarna och fixar nästa år igen.

Vår miljö

När jag var liten kunde vi egentligen inte bada i vår å som gick förbi där jag bodde. Tätortens avlopp passerade här. Vi åkte flotte och ibland ramlade vi i. Gud vad äckligt! Nu finns det inga sådana avlopp som går direkt ut i ån. Så läser jag om fritidsbåtarna som har problem att tömma sina avloppstankar. Det är inte tillräcklig kapacitet i hamnarna och nu finns det en lag som säger att man inte får släppa ut avfallet rakt ut i havet. Vill man verkligen det? Jag tycker det låter hur snuskigt som helst att bara släppa ut skiten. Så många båtar!! Vad skall man göra då hör jag folk säga. Om jag köpte en båt skulle jag kolla hur man gör med allt avfall. Om det är så att det inte finns några alternativ till att släppa ut allt skulle jag faktiskt inte köpa en båt. Sedan har jag inte ord för stora kryssningsfartygsom släpper ut allt!! Skulle jag vilja åka på en sådan semester vill jag kolla hur det hanteras. Så kommer en tanke till mig. Jag har ju varit på två kryssningsseglatser i Karibien. Kollade jag hur avfallet hanterades? Svaret är nej. Så lätt att sitta här och vara lite skitviktig. Jag skäms!

Att göra rätt

Det finns ett oerhört stort forbollsintresse bland många killar som kommer som flyktingar till Restad Gård. Jag vet att Vänersborgs fotbollsklubb fått massor av pengar att jobba med integration Från Sisu (160.000) från Lions,från migrationsverket och även från kommunen. Jag tog kontakt med fotbollsklubben och frågade om vi kunde göra något tillsammans via Support (supportrestadgard.blogspot.se) men de var inte intresserade. Detta var för ett år sedan. Så fort fotbollsklubben skall göra något slås det upp stort i lokala tidningen. Fotbollsklubben har ju stor aktivitet ute på Restad Gård har jag fått höra. Mitt svar har då varit att det har de säkert men jag har aldrig sett dem där. Däremot har flera kommit och frågat oss i Support varför vi inte gör något kring fotboll och att de vill skapa ett eget lag och vill ha hjälp med det. Vi har då hänvisat till fotbollsklubben. Men inget händer. Så ringer plötsligt en representant från fotbollsklubben till Adnan och säger att de vill bjuda på inträde till en fotbollsmatch. Adnan är snabb och säger då att fixar ni transport och ger alla även en fikabiljett så skall vi se till att det blir stämning på läktarna. Idag kan jag läsa i tidningen att det var hög stämning på fotbollsplan då 190 personer var där från Asylboendet. Vad vill jag ha sagt med detta. Det är inte alltid så lätt att sätta igång aktiviteter. Man måste ha med sig rätt personer som kan informera osv. När nu Support med Adnan i spetsen tar tag i detta kommer det att bli grymt! Tänk så mycket det kommer att stå i tidningen om detta nu. De skrev ju redan när inget hände. Nu när det kommer att hända saker vad blir det inte då. Fast vi får hoppas att de inte gjort slut på alla pengar i planeringsstadiet och att beställa bussar till publik! För utan pengar gör de väl inget? Sedan är jag så förvånad över Migrationsverket och kommunen. Att de bara lämnar ut pengar rakt av utan att ställa krav eller följa upp verksamheten.

Status

Hazem har köpt en bil för 13.000 kronor. Jag skrattar och frågar om jag vågar åka i den. Vid ett senare tillfälle när vi är ute och tittar efter bostad säger Hazem. " Jag hoppas verkligen att jag får köra dig i en fin bil en dag". Jag tittar förvånat på honom. Vad är det för fel på den här? Bilen går utmärkt och det är väl det som bilar är till för? Jag kan inte förstå det här med att äga fina bilar och att det skulle ge status. För mig är det ingenting. Om någon använder sina pengar till att köpa en svindyr bil så är det naturligtvis upp till den personen men varför skulle jag bli imponerad? Jag kan bara inte förstå det. Vad jag däremot förstår är att köper man en bil för 13.000 så finns det risk att den slutar gå plötsligt och det är inget jag vill vara med om.

En flykting

Hazem är en av de jag träffade bland de första när jag började mitt engagemang med flyktingar på Restad Gård. Han är 37 år. Han är välutbildad och har jobbat i Dubai. Han har tjänat mycket pengar och har haft ett mycket bra liv. Han har fru och tre döttrar. När kriget eskalerade i Syrien och familjen inte fick vara kvar i Dubai beslutade han och hans mycket yngre bror att de skulle fly tillsammans till Sverige. Hazems fru har MS och skulle aldrig klara en flykt. När jag träffade dem på Restad Gård lyste deras ögon. De hade klarat den svåra flykten i hemsk båt osv. Detta som vi läser så mycket om nu på senare tid. Det tar ungefär en månad innan deras ögon slocknar. Inget händer och de börjar tappa tron på att det skall lösa sig. Hazem bor i ett rum med tre andra. En av dem är en riktig slarvpetter och strör saker omkring sig. Hazem börjar bli helt "under isen". Han röker mycket och börjar se helt glåmig ut. Jag tar med honom till orienteringstugan där han hjälper till när vi har en träff. Han träffar Tomasz Drapella. De har samma arbetsbakgrund. Några veckor senare ringer Tomazs mig och säger att han kan fixa praktikplats på NCC om jag fixar allt det praktiska med försäkringar osv. Vad ett sådant samtal gör mig glad!! Han blir försäkrad via Migrationsverket och kan nu göra praktik i tre månader plus tre månader. Vi fixar också till Hazems boende med lite avskärmningar etc. i rummet. Tiden går och de sex månaderna tar slut. Hazem har ännu inte fått uppehållstillstånd trots att vi via Röda Korset sett till att han haft sitt andra samtal tidigare än första datumet han fick. Han har otur med sin handläggare. Hans bror får uppehållstillstånd trots ett mycket senare andra samtal. Nu får han inte fortsätta praktiken. Dock har han chans att få ett jobb på ett företag som heter Swisslogg och gör inredningarna på det stora nybygget på Trenova. De vill dock att han har ett personnummer. Han skall ju betala skatt och öppna ett konto för lön. Nu börjar Hazem må riktigt dåligt igen. Ett jobb han verkligen vill ha håller på att gå honom ur händerna. Jag försöker ringa skatteverket. " vi har tyvärr slut på könummer var god ring senare" Jag får ta till kontakter igen. Så får jag prata med en chef och tillfälligt nummer löser sig. Han får jobbet och än en gång kommer han ur svackan. Så kom hans uppehållstillstånd i veckan. Nu gäller det att vi kan hålla Hazem utanför svackor igen. Vi måste fixa bostad. Det är inte lätt!! Usch vilket hemskt hus vi tittade på i Frändefors. Ett litet uthus där de satt in ett kök och toalett. Några skrubbar på övervåningen som sovrum. De vill hyra ut detta för 5.400 i månaden!!! När vi hittat boende skall vi ha hit familjen. De har det svårt i Syrien. När man som jag hjälper flyktingarna gäller det att inte se alla. Då skulle jag bli helt handlingsförlamad. Nej det gäller att titta sig omkring och hjälpa någon. Om alla gör så kommer vi långt.

En ny vecka

Hemma igen efter O-ringen. Vi valde att åka till lägenheten i Vänersborg då det skall bli ett så fruktansvärt oväder i helgen. Jag har inte badat i Sverige i år. Det är första gången tror jag som detta har hänt I slutet av juli. Samtidigt tycker jag att jag haft tur med soldagar inte en droppe regn under tävandet i Borås. Några dagar i solen på gräsmattan. Jag minns många soliga upplevelser. För det gäller ju att minnas de soliga stunderna. Nu känner jag mig redo att börja fundera kring aktiviteter med flyktingarna. Vi skall köra igång flera språkcirklar. Cykelverkstan skall igång ordentligt, Tjejer skall lära sig cykla, kan vi få igång fiket och därmed en mötesplats för svenskar och invandrare? Sedan skall jag jaga praktikplatser. Jag är så stolt att jag medverkade till att två stycken fått jobb direkt efter det att de fick sitt uppehållstillstånd. Detta genom att fixa praktik när de ändå bara väntar. Kan vi få ut de välutbildade som kommer på praktik direkt har vi vunnit mycket för vårt svenska samhälle. Sedan har jag ju som en av mina utmaningar att få igång några med invandrarbakgrund att bli orienterare. Ett svårt uppdrag! Tänk vilken resa många har som lärt sig att man aldrig får gå i högt gräs för där kan finnas ormar till att bli orienterare! Jag är också glad, stolt och lycklig att Supports verksamhet fungerat i många delar under sommaren. Nästan varje dag har jag kunnat lägga in ett inlägg på vår blogg supportrestadgard.blogspot.se. Tänk vad spännande livet är med alla möten!

Sommartider

Nu är jag inne i en intensiv orienteringsperiod. Semestertävlingarna staplas på varandra för mig som för många andra. 5-dagars är krävande. När drygt 15.000 personer skall tävla på samma ställe blir det lite promenerande. Årets arrangörer har löst detta på ett fantastiskt sätt. Men ändå blir det tufft. Eftersom vi inte äger någon husvagn och husbil har vi valt olika sätt att övernatta. Första natten utnyttjade vi Lasses sista poäng från hans hotellboende i arbetslivet. Det blev 13:de våningen på Panorama hotell i Göteborg med utsikt över Liseberg. Attraktionerna var i full gång i spöregnet. För min del hoppas jag att jag inte behöver gå in på en nöjespark på mycket länge. Den miljön gillar jag inte. På tredje dagen är det vilodag i tävlandet. Skönt för ben och hjärna.

Att bara vara

Så fick vi några dagar utan några måsten. Visserligen borde jag tvätta altanfönstren. Framåt eftermiddagen gör sig detta påminnt. Men det klarar jag fint av att bortse från. Vi lyssnar på sommarpratare. Martin rekommenderade starkt Kjell Enhager. I detta program refererar han till Morgan Allinger som när han mötte grannar i Tibro som vuxen sa Varför gjorde ni inte det minsta när ni hörde att vi blev slagna? Vikten av att agera. Lasse och jag får då lite dåligt samvete. Vi såg att en av de vi känner ute på Restad inte mådde bra. Vi var så upptagna med vårat att vi valde att inte agera. Nu får vi inte tag på personen! Min "padda" är ett måste. Att kunna läsa tidningen var jag är i världen. Att spela wordfeud och chatta med mamma. Att kolla instagram, blogga och hålla mig uppdaterad. Men att läsa bok på den gillar jag inte. Då blir den tung att hålla. Batteriet tar slut. Det blänker av solen och rätt vad det är Temperaturen för hög. Så än så länge får allt en trave böcker följa med på mina resor.

Iakttagelser och möten

När jag är i butiken hemma i Sverige skulle jag aldrig köpa dansk fläskfile. Jag är dock inte helt säker på att svenskt kött är så mycket bättre. Det är lurigt med den bild massmedia rullar upp. Vad jag kan konstatera är att hamburgare och mat på vägkrogar smakar riktigt gott här i Danmark. Fräscha sallader och riktigt kött i hamburgarna. Inte dessa äckliga fabriksgjorda slamsor som jag får i Sverige. Inte många McDonalds ser jag. Inte heller finns de pizzerior i varenda gathörn. Vi har gjort några museiebesök på vår resa. Måste säga att jag är imponerad hur de satsat på barndelen. På Lousiana fanns dels en verkstad där man kan göra egna konstverk och dels gå runt och kolla den sktuella utställningen om Afrika med ett pass i handen. Frågor skulle besvaras och egna konstverk skulle ritas in för att få det stämplat och godkänt. På Arkeologimuseet i Hardeslöv skulle det samlas trådar och besvaras frågor kring de utställda föremålen. Detta gör att det blir en trevlig upplevelse tillsammans barn och vuxna. Det blir en del besök i konstlade miljöer typ Tivoli i Köpenhamn. Detta är ju inte min grej men jag måste säga att det var riktigt trivsamt. Att få åka in i sagans värld med Gabriel som kunde berätta om HC Andersens alla figurer var fint. Vakter och personal verkade så trevliga. Jag kommer aldrig att glömma killen som skötte karusellen med flygplan som kunde höjas och sänkas. Hur han såg alla, gjorde tummen upp, och spexade så där lite lagom. Han verkade älska sitt jobb. Skulle vara intressant att göra en studie om ledarskap här. Hur de får personer att le från hjärtat och inte bara det påklistrade leendet som man ofta möter i den här typen av miljöer. Danmark ger mersmak i denna ljuva sommartid med vägkanter fulla av vallmo, blåkint, prästkragar, nyponblommor och många andra sorters prakt därtill.

Att leva

Så trött jag var efter ridresan. Helt orkeslös i tre dagar. Börjar jag bli gammal? På fjärde dagen kunde jag samla mig för att börja förbereda mig för nästa resa. Orienteringsresa till Danmark tillsammans med Jonas familj. Alltid kul att kunna resa ut ihop. Vi började med tävlingen "tre skåningar och en dansk" på helgen. Sprinttävling i Helsingborg på fredagkväll. Färja till Helsingör på lördagförmiddag för tävling där. Tillbaka till Helsingborg och kvällstävling. Avslutande tävling på söndag. Under en sådan här tävlingshelg är det bara springa, äta, sova som gäller. I min klass D60 var vi 26 deltagare. Jag är inte med i toppen längre men kände att jag är på gång. Jag slutade sjua när alla tävlingar räknats samman. Hade jag inte missat så mycket en av dagarna hade jag kunnat sluta 4:a. Detta har väl egentligen ingen som helst betydelse men trots allt är det en liten tävlingsjävel som ligger där och vill ha bra placering. Om detta är jag inte ensam. Så mycket prat om skador och sjukdomar som gör att formen försämrats finns nog inte! Alla orienterare är lika. Vi är ett gäng som är tokiga i vår sport. Nu far vi vidare till Tre-kvällars i Brösarp, sedan blir det Halland 3-dagars innan 5-dagars i Borås och därefter veteran-VM i Göteborg hördes från några. Vi far till Gotland för 5 tävlingar innan 5-dagars sa någon annan. Havs-Ol 3 dagar i Blekinge och Eskilstunas 3-dagars hördes från ett annat håll. Det är inte klokt vad det tävlas! Själv far vi till södra Jylland för en tre dagars tävling med Skagens tre tävlingar som sista del i denna lilla resa innan vi far hem för att ladda om för 5-dagars. Jag erkänner. Jag är lika tokig som alla andra som fastnat för denna sport.

Möte på ridresa

Nu är snart den här resan ett minne blott. Ett soligt minne som är så där gott att ha när vardagen känns lite grå. Kay Pollak skriver så fint i en av sina böcker om att ta tillvara alla möten med andra människor i livet. På en resa av det här slaget blir det många intensiva möten. Ägaren till hästarna heter Bosko. Han driver gården, som han äger tillsammans med sin bror, med sin fru Donia. De har tre mindre barn. Agroturism står det på lite skyltar här och där i Kroatien. Här kan man bo och äta. På gården finns en fin restaurang. Han har 20 hästar, höns, hundar och katter. Han har dessutom ett stort duvslag. Han berättar gärna om hur han tävlar med dessa duvor runt om i Europa. Här finns kusiner, morbröder och fastrar runt omkring honom och tur är väl det när bygglovshandlingarna är inlämnade för bygge av ytterligare rum och utökning av verksamheten. Vår guide på turen heter Luka och är 25 år. Han är så rar och verkar ha skaffat sig en god människokännedom efter sex år som guide. Han rider varannan vecka på tur. Övrig tid jobbar han på gården. Nästa vecka skall han bärga hö. Lukas kusin Ivan är 18 år. Hans uppgift är att hjälpa till när vi sadlar hästarna. Han finns på plats tillsammans med Bosko när det är dags för lunch. Då har han ställt ut bord och dukat upp. Han är så tjänstevillig och snabb. Han kan en del engelska och vi får reda på att han också vill leda turer. Han vill inte gå i skolan. Tyvärr är han mycket blyg och det är först efter ett par öl som tungans band lossnar och han vågar prata engelska med oss. Han får många förmaningar av alla mammor som är med. Sluta röka, plugga engelska och drick inte för mycket. Det lyssnar han inte på. Med på resan är fem fransoser. De är så gulliga och rara men som alltid med folk från Frankrike är de så dåliga på engelska så jag kan inte föra ett samtal med dem. Även de yngre. Det är nästan alltid så med fransmän. Det blir många gemensamma upplevelser under dagen och på kvällen blir det mycket skratt. Man lär känna varandra mer och mer när veckan rullar på. Generellt bland hästdamer är att de är inte speciellt inteesserad av teknik. Yvonne har ju inte kommit till sms-stadiet än. Det tycker till och med hon som inte har internetbanken är sen utveckling. Alla människor vi vinkar på och träffar är så vänliga och glada. Märkligt att det var krig här för 25 år sedan. Vi ser en del raserade hus och får reda på att det hände under kriget. Sista kvällen utbyter vi mailadresser. Jag vet att dessa mycket sällan utnyttjas. Jag berättar för Marie-Louse att jag har en blogg. Hon vet ju inte riktigt vad det är. Hon har hört talas om folk som lever på att skriva bloggar. På frågan varför jag bloggar egentligen blir jag lite ställd. Det får vi utveckla i ett annat blogginlägg någon gång.

Att utmana sig

När jag var på yogakursen ingick även prat mellan övningarna. Att våga, att utmana sig, att lämna bekvämlighetszonen. Jag känner dock att det är jag bra på. Igår var ett sådant tillfälle när det pirrade. Att få sin häst tilldelad inför veckans ridning. Tankar for genom huvudet. Jag som började rida när jag var 40 år. Jag har bara ridit en gång sedan jag var på ridresa förra gången för ett år sedan. Hästarna såg verkligen stora och ystra ut. Kvällen innan fick vi prata med ägaren och jag hade känslan att han trodde jag var en god ryttare. Jag kände mig bra liten när jag satt upp på Maldiva 9 år. Vi skrittade mycket länge. Pirret satt kvar och det var först efter första galoppen som det släppte. Jag känner att jag kan hantera henne. Nu kommer jag att kunna njuta av min resa. Därmed inte sagt att det inte är en utmaning. Hästar är hispiga djur och mycket kan dyka upp på en långritt. Helt plötsligt kommer en ko ut ur ett buskage och vissa hästar blir helt stirriga. En slang låg över vägen. Det gillar inte hästar. Så med all respekt för att farliga saker kan hända försätter nu mitt häftiga äventyr i ett vackert landskap här i Kroatien. Att leva är att utmana sig.

Skolan - igen

Jag lyssnar på debatten om skola i media. Vi måste satsa på skolan. Vi skall tillföra stora resurser. Vi kommer nu att satsa på våra barn. Mindre klasser. Extra stöd till de svaga men också extra till de duktiga. Så här låter det från våra politiker. En annan typ av debatt jag hör är den om friskolor att vi skapar ett segregerat samhälle på detta vis. Så till verkligheten i Vänersborg där jag bor. Här drar man ner på resurser till skolan. Jag hör rapporter från de lärare i min närhet att klasserna blir större. Barn med utländsk bakgrund kommer fler och fler med språkproblem. Så mycket meningslösa rapporter som ingen läser. Platsbrist och nu kräver kommunen ytterligare nerskärningar. Jag orkar inte mer.. Flera lärare säger att de vill göra något annat. Jag går på Liams och Gabriels skolavslutning på Onsjöskolan. En kommunal skola. Här finns knappt några barn med utländsk bakgrund. Jag ser en kille som kan tänkas komma från främmande land och en tjej med asiatiskt utseende. Det finns väl inget som skapar en mer segregerad skola än de olika bostadsupptagningsområden vi har? Det är knappt tre kilometer till Restad Gård men det är en egen värld som många Vänersborgare inte känner till. De lärare jag mött på olika sätt under detta år är fantastiska. Det är något systemfel någonstans. Jag tror man kan lösa mycket genom att lyssna på de i verkligheten som möter barnen. Det är ju något jag känner igen från min egen arbete också. För långt avstånd mellan höga chefer och verkligheten.

Det kostar energi men betalas tillbaka flerdubbelt

Så blev det så där stressigt som det kan bli ibland. Vilka skulle följa med till Skara Sommarland och den stora orienteringstävlingen? Madeha skulle få med några av dem vi har haft med tidigare och Husam skulle informera killarna. Jag hade fixat två minibussar. Vi hade även möjlighet att ta en bil. Jag fick besked av Madiha vilka som skulle följa med. Husam hörde inte av sig så jag meddelade Madiha att hon kunde plocka med ett par till. Lördag kväll klockan 23.00 plingade whatsapp. Det kommer fyra killar kom det från Husam! Varför har du inte hört av dig tidigare? Jag har haft fullt upp med showen och inte hunnit. Ett antal meddelande fram och tillbaka så är det bestämt att två killar skulle dyka upp på söndag klockan 7.00. Men där låg jag klarvaken då det sista meddelande kom strax efter midnatt. Lasse och jag var uppe tidigt hämtade bussar och for till Jonas och fick med den familjen. Ut till Restad. Alla kom utan killarna. Suck... Varför skall jag hålla på så här var min tanke. Varför inte bara bry mig om mig själv. Men väl framme blev allt så bra. Alla sprang inskolningsbana. De fick medaljer, de tyckte det var så kul och strålade trots att vissa missade friskt. Efteråt gick vi in till sommarland. Alla hade med matsäck och efter mat var det bara att ge sig på alla attraktionerna. Vi avslutade med att se akrobatshowen tillsammans sent på eftermiddagen. Så sög jag och Lasse i oss kommentarerna som kom från de som var med. "Detta är den bästa dagen i mitt liv" sa en av de unga tjejerna. " Så otroligt underbart att jag fick göra detta med min son, jag är så otroligt tacksam" sa en av papporna "Jag vet inte hur jag skall tacka er. Första gången sedan vi kom för fyra månader som vi kunde göra något med barnen. Att få lämna Restad Gård för en dag. Ni förstår inte hur tacksamma vi är" "jag har känt mig så deprimerad detta är första dagen på länge jag känt mig som en människa.". Tackord haglade och vi förstod att vi gjort skillnad för vissa för en dag. På detta vis fick Lasse och jag tillbaka långt mer energi än vad det kostade att få till det innan. Ny planer började formas ....

Svensk skola

Mitt engagemang bland flyktingarna innebär att de skall göra saker. Jag skall vara dörröppnare i det svenska samhället. Academic club teachers ville komma ut på studiebesök i svenska skolor. På så vis får jag också komma på många intressanta möten. Igår besöktes Fridaskolan. Vi fick ett fantastiskt fint och engagerat mottagande av rektorerna Lena och Johan. De berättade om varför Fridaskolan startat. Deras engagemang och drivkrafter att få förverkliga sina tankar om svensk skola. Vi har tidigare varit på Granåsskolan i Vargön. Vad jag ser skiljer det inte så mycket mellan friskola och kommunal skola. Jag kan inte förstå att det är en sådan kris i skolan. Det vi mött när vi varit ute är glada och engagerade lärare som verkar vara stolta över sitt arbete. Elever som verkar lugna och gör mycket olika arbeten. Svensk skola av idag verkar vara en mycket intressantare plats än den katederundervisning jag fick genomlida. Det är säkert så att vi varit på de bästa skolorna. Lärarna som är med är mycket imponerade över svensk skola. Att den tar hand om alla. att den främjar det fria och kreativa tänkandet. Privatskolor i deras länder innebär att föräldrar betalar allt. Här får de rika in sina barn som också får de bästa lärarna. Den stora massan är inte så intressant. Våra nya lärare och jag tror på svensk skola men det måste naturligtvis inte dras in på för många lärare. Speciellt inte i de områden där det bor många med speciella behov.

Chiafrön

Martin har pratat och prisat chiafrö i ett par år. Jag tror knappt jag lyssnat. Nu kan du läsa i flera inlägg om att chiafrön hamnat i hemmet. Det är inte lätt att övertala människor om något. Jag har ju alltid lyssnat på ljudböcker. Min far blev sjuk och jag lånade detta på biblioteket. Jag passade på att lyssna på dem också. Inte tillåtet men en synd jag kan leva med. När det sedan började dyka upp ljudböcker för alla prisade jag detta och försökte få folk att lyssna. Det var trögt. En bok skall läsas så är det! Du som åker så mycket bil skulle få ett trevligt sällskap. Jag lyssnar gärna på P1. Så gick konversationerna kring detta. Det är annat nu. Nu träffar jag massor av människor som lyssnar och prisar det. Igår träffade jag en man som inte känner mig så väl. Han satte igång och skulle övertala mig om lyssnades frälsning. Bara att höra på hans predikningar med ett överseende leende. En annan sak i tiden. Jag har alltid gillat att springa. När jag var ung och var ute och åkte bil med kompisar och det var någon som sprang blev det kommentarer som: Jävla idiot springa omkring som en dåre osv... Själv var jag inte med i någon förening och smög med mitt springande när det var mörkt eller i skogen. Det är annat nu om man ser någon som springer låter kommentarerna: Jag borde träna. Jag tränade mycket förut men har inte tid just nu. Jag måste komma igång eller också berättas det om allt springande de håller på med! Ja ja Vi är alla lika kan jag konstatera.

Innan jag landat

Det är väl konstigt hur det är. När jag kommer hem från en resa känns det som man lever kvar lite i detta rus ett tag. Det går lätt att ta tag i saker trota att jetleggen finns där och jag gör än det ena och än det andra men så är det som något måste ur kroppen. Jag känner mig helt värdelös, grinig, ensam. Allt strular och all lust är borta. Hur skall jag orka leva? Igår var en sådan dag. Som tur var känner Lasse mig när jag surar på allt. Han gjorde iordning en god smothie som nu för tiden även innehåller chiafrön, såg till att jag kom ut på en träningsrunda och därefter gjorde vi ett yogapass från den nya appen han hittat. Lite räkor och en go film via Netflix gjorde att jag nu är helt fit for fight igen. Detta tillstånd uppenbarar sig också om man ansvarar för något stort projekt typ en orienteringstävling eller liknande. Trots att jag vet att detta "bakrus" alltid infaller är jag lika förvånad varje gång. Dock är jag övertygad om att man måste ner i varv och "deppa ut" innan man går på nästa utmaning. Annars blir det för mycket ansamlat och man blir sjuk. lite "Österbergsfilosofi" som Lasse kallar det.

Jag har gjort skillnad.

En av de jag träffade på ute på Restad ganska tidigt var Adel. Jag såg att han var duktig när han hjälpte till. Hans engelska är inte så bra men de andra kunde berätta att han var snickare med kök, fönster och aluminium byggen som specialitet. Detta har vi ju stort behov av i Sverige så jag började fråga runt om han kunde få praktisera hos någon. Jag frågade snickare och mindre snickerifirmor men vi är för små sa de gå till de större. Jag gjorde så men de hade inte möjlighet att ta in praktikanter. Efter så många samtal och besök så gav jag nästan upp. Var framme i centrum och hade lite tid över. Jag traskar bort till trävaruhandlarna beslutade jag mig för. På första stället ruskade de bara på huvudet men så gick jag till Karl Hedin. Där var en kille i kassan som var otroligt hjälpsam. Fönster då kan du pröva på west coast windows i Trollhättan Jag gjorde så. Fick napp och skickade hans CV. Vi blev inbjudna och han fick börja på praktikplats. Nu är han anställd! Jag har också jagat bostad som en tok åt honom. Så ringer telefonen plötsligt av en person som var med på en av våra träffar. Svärfar har dött vi har en lägenhet är du intresserad. Om jag var!! De hade inte tänkt tre barn men jag fick övertygat honom om att hyra ut den till Adel. Igår skrev vi kontrakt. Det bor en kvinna i huset som gärna hjälper honom med svenskan. Nu kan han flytta från Restad och ta hit sin familj. Han gick till arbetsförmedlingen för att tala om att han redan hade arbete och bostad. Tjänstemannen höll på att ramla av stolen. Hon ringde upp företaget och talade om att de kunde få bidrag på 63% av lönen. Där gick lite skattepengar och arbetstid för tjänstemannen till spillo kan jag tycka! Han är tvungen att gå på SFI. Som tur är har de ändrat reglerna så att han kan gå på kvällen mellan 17.00-20.00 och kan jobba samtidigt. Det var inte så länge sedan de tvingade de som hade arbete att gå på dagtid! Så mycket tid för en person säger Lasse. Ja det kan kännas hopplöst när det finns 1000 andra som vill ha hjälp men för Adel gör det skillnad och jag får glädjas åt att kunna hjälpa någon.

Hemma igen

Morgontimman är tidig men jag har vaknat. Lite pirr i hela kroppen. Det är jetleg som infunnit sig trots en ganska behaglig resa hem. Jag känner igen det nu efter ett antal långresor. Hjärnan börjar jobba. Allt som skall göras och fixas till. hur skall jag införa yogan i mitt vardagsliv, förändring av vår kost.. Det är många ny tankar som surrar. Jag känner att jag också har lust att ge mig ut på en liten joggingrunda för att känna hur det känns. Men av erfarenhet vet jag att jag måste ta det lungt. Det är lätt att dra på sig sjukdom och skador just nu. Nu gäller det att hitta sin inre balans och hitta tillbaka till vardagen. Yogaresa är ett ljust och härligt minne. Yogan är jobbig på ett annat sätt än löpning. Du blir utmattad på ett helt annat sätt. Det här var verkligen en grundläggande kurs där grundpositioner övades om och om igen. Blandningen av de olika yogastilarna gav insikter vad min kropp behöver Och det är mycket! Det hade varit häftigt att kunnat ta en liten joggingrunda några gånger i veckan men till det får man åka till en annan plats. Det går inte att jogga i den del av Thailand vi var. Vägarna är smala och hårt trafikerade. Mörket kommer tidigt. Det är för varmt. Att orientera är uteslutet med alla ormar. Men stränderna är härliga, ljuvliga bad, underbara massager. Maten är fantastisk. Det är lågsäsong nu. Många solstolar står tomma. Vår grupp med stor köplust som även såg till att ofta bli masserade, fick alla naglar fixade och åt varje dag på stranden gjorde skillnad för thailändarna just där. Det går ett rykte att vädret är dåligt i maj och över sommaren. Helena som är i Thailand varje år vid den här tiden och ofta över sommaren också kan intyga att så inte är fallet. Vi var ju på östsidan. Det är nog sämre på västsidan där det stängs ner en del under denna tid. Som alltid är det spännande att möta nya människor. Det var helt underbara personer som var med. Bara tjejer förutom Lasse. Många var skratten som klingar nu när denna härliga resa läggs upp i minnets arkiv.

På resa

Den nya tiden gör att jag kan läsa alla tre dagstidningar jag har när jag är på resa precis som om jag var hemma. I dagens GP läser jag om hur militären slår ner all opposition skoningslöst här i Thailand. Alla möten med fler än fem deltagare är förbjudna. All media styrs och kontrolleras av militären. Ministrar tillsätts av militären som säger att Thailand inte är moget för fria val. Hårda fängelsestraff för oppositionella ..Ja listan kan göras lång med hemskheter. Det märker vi inget av på vår vistelse här i landet. Thailändarna är så vänliga. Kommersen pågår för fullt. För mig är yoga något nytt. Många tänjnings och smidighetsövningar som nu efter 15 pass börjar kännas gott. Mycket klarar jag naturligtvis inte av men jag tycker ändå det går bra. Yoga är ju inte bara fysisk övning utan även att hitta rätt i det inre. Hitta din inre röst, lyssna till din egen vägvisare och våga välja din egen väg. Det är också att man skall hitta ett inre lugn och inte rusa iväg på alla måsten. Alla damerna som är med är yogafantaster och som det verkar sökare efter harmoni i sitt liv. När alla bejakat dagens lektion som slutar 20.00 med middag är det dock inte lugn som inträder. Nej då meddelas att taxin går 20.30 ner till shoppingcentrat. Det gäller att slänga i sig middagen och få på lite andra kläder. Duscha behövs ju inte för natten är så varm och man blir svettig. Kvar på hotellet blir bara jag och Lasse som Äter länge, duschar, går ut och sätter oss i den ljuvliga kvällen för lite läsning och kvällstankar. Kontraster i det stora och lilla..

Yoga i Thailand

Jag har inte tidigare varit i Thailand. Jag har inte heller prövat Yoga. När jag såg denna yogaresa till Thailand såg det så spännande ut. Just nu är klockan 21.30. Jag sitter ute vid den fint upplysta poolen och lyssnar till Chikadornas mycket höga sång. Det är Yoga två timmar på morgonen innan frukost och två timmar på kvällen. Däremellan är det stranden med ljuvliga bad, massage, vacker natur och härlig sol. Jag har svårt att sitta med korslagda ben. Absolut inte bra när man skall göra yoga. Jag är heller inte stark i armarna och lite allmännt stel. Det blev ett lidande i början. De tre första passen var stenhårda och jag är i full beundran av de andra damerna som är så viga. Efter att ha yogat i tre dagar börjar det kännas mycket bättre. Det här är vad en orienterar kropp behöver. Jag tror att många skador skulle kunna undvikas om det fanns ett yogapass i veckan. Sedan är det ju ljuvligt i Thailand. Maten är så god. inget bröd, mycket frukt, nudlar, kyckling, grönsaker och härliga färskpressade juiceer. Det är ju också en del visdomsord vi får till oss på passen varav mycket handlar om att leva i nuet. Det gör jag verkligen. Nameste

Vad gör jag

jag fick frågan: Vad gör du nu när du är ledig hela dagarna. Jaha vad gör jag egentligen? Jag vet att jag har fullt upp. Jag vet också att jag inte är så trött som jag var när jag jobbade och gick upp tidigt varje dag. Men vad gör jag? Skall jag beskriva mina senaste dagar nu så ser jag att schemat är tight. I fredags gick jag upp tidigt och hämtade fyra Syrianer på Restad. Jag visste att ett par av dem så gärna ville testa ridning så jag tog med dem på en dags ridning på nordsvenskar i Svartedalen. Hem igen och så for vi till min mor. Lena hade kommit ner från Stockholm och vi firade hennes födelsedag. Jag sov över i Lödöse medan Lasse for hem för att tidigt på lördagmorgon hämta Liam och Gabriel då föräldrarna åkte till 10-mila. Lördag hade vi återträff med Artemesiadamerna. Konstvandring på Lödöse museum och naturligtvis mycket snack och gamla minnen bland de sex damerna. Blev hämtat av Lasse och pojkarna. Lördag morgon var det upp tidigt. Härligt med Liam och Gabriel. Inga problem när de skall ut på orientering precis som Jonas och Martin en gång i tiden. Hämta minibuss, ut till Restad och så fick vi med oss ett gäng tonårskillar till orienteringen i Lidköping. Jag instruerade dem och såg till att de kom iväg. Sprang sedan min bana. Hem igen och fixa mat. Under helgen fick jag ett telefonsamtal att det fanns en ledig lägenhet centralt i Vänersborg. Åkte och tittade på den. Hämtade sedan Adel ute på Restad så att de fick träffa honom. De var lite osäkra om de ville ha tre barn men jag tog till all övertalning och jag tror jag fick med dem på tåget. Nu håller jag tummarna så att de säger att han kan få den. Så går dagarna. Idag skall jag ut till Restad för orientering först och sedan genomgång av ett gäng som skall springa Vårruset. I morgon vårruset. Onsdag pensionärsorientering på morgonen och sedan två språkkurser på Restad. Sedan åker jag till Thailand en vecka på Yogakurs......

Ensamhet

Vi hämtar min mor 85 år gammal till lunch i samband med att vi har några av flyktingarna på besök. De är förundrade. Bor du ensam? Varför bor du inte hos din son? Adnan2 kan inte förstå detta Familjen skall bo ihop säger han. Min mor har bakat ett speciellt bröd i alla år och har med ett paket. Har du bakat säger han. I vårat land gör inte en så gammal person någonting sitter bara på en stol och säger till alla andra vad som skall göras. Jojo tänker jag. Svärmor skall bo med son och sonhustru. Vem är det som får stå ut med mycket när det är så tro? Det är ju inte alltid så roligt med svärmödrar. Adnan2 är också förundrad över ungkarlar. Om inte sonen hittat en hustru när han är trettio träder modern in och letar reda på en lämplig kandidat som presenteras. Familjebanden är starka och äldre respekteras. De kan inte förstå att jag är 62 år. Jag får Se och prata lite med Abdus mamma via Vibertelefon. Hon är en bildad kvinna och pratar engelska men hon är ju en gumma ett par år yngre än mig! Familjen som ju är bra mycket större än kärnfamiljen är viktig. Det är här man umgås och lever sitt liv. Därför är det naturligtvis viktigt att ha många barn. I Sverige har vi en stor ensamhet. Vi hinner inte med när båda arbetar. Vilket sätt är rätt att leva? Inte vet jag men jag vet att jag skulle inte velat ha min svärmor i huset.

Effektiva?

Så fort våra flyktingar fått uppehållstillstånd skall de lämna Restad Gård och gå över till arbetsförmedlingens försorg. Tyvärr är det oerhört svårt att hitta bostäder vilket gör att över 300 bor kvar på Restad. Vi lyckades hitta en bostad till Adnan. Han gick då till arbetsförmedlingen och ville sätta igång proceduren. Du måste ha med ett skrivet kontrakt så ordnar vi det sa de. Eftersom lägenheten skulle repareras kraftigt så blev de tvungna att vänta med vilken dag han kunde flytta in. När väl kontrakt var skrivet och en månad kvar till inflyttningen gick Adnan tillbaka till arbetsförmedlingen. Nu fick han till svar att de har så mycket att göra så de kan inte hantera hans ärende på tre månader. Men hur skall jag kunna betala hyra säger han då. Du får gå till socialen. Så nu skall han boka en tid på socialen. Träffa en tjänsteman för att få hjälp med hyran till arbetsförmedlingen hinner ikapp! Han skall ta ytterligare en tjänstemans tid som skall göra en utredning. Detta är inte klokt. Det här borde arbetsförmedlingen kunnat fixa till. Flyktingarna kostar väl nog med pengar än detta slöseri. Han är ju säkert inte ensam. Ghifar fick äntligen sitt uppehållstillstånd efter nästan ett års väntan. ( De som kommer nu måste vänta minst 1,5 år) Hon är utbildad lärare och en fantastisk person. vi har försökt få in henne på praktik i en skola. Det har inte varit lätt. Men till slut fick vi napp i en skola i Vargön. De har fått flera arabisk talande barn dit. Jag pratade med rektorn och hon var lite osäker på vilka arbetsuppgifter de skulle ge henne. Hon visste att de hade en kille i förskoleklassen de inte fick med in i gruppen. Hon började där. Snart kände sig den lille killen trygg och fungerade och nu frågar flera lärare om hon kan hjälpa till med olika barn. Vi är så dåliga att ta hand om alla nya resurser som kommer trots alla diskussioner. Att låta lärare deppa ihop av sysslolöshet på Restad samtidigt som lärarna sliter halvt ihjäl sig i våra skolor. Jag förstår det bara inte.

Jag är sjuk

Äntligen börjar jag bli människa igen. Jag har urinvägsinfektion och legat i nästa 40 graders feber i två dygn. Det tar! Fick jag anledning att kolla svensk sjukvård. Jag har haft det här flera gånger förut. För det mesta går det över av sig sjävt. Nu har jag haft sympton 14 dagar och när jag vaknade med 38,4 i feber ringde jag vårdcentralen. Det gick mycket smidigt att komma dit inga långa väntetider. Men väl där så mätte de min temperatur den var endast 37,2. Du har ingen feber sa de så vi skickar inte in dina prover. Jag kände ju att jag hade feber men vad skulle jag säga. Under dagen gick febern upp till 39,9. En dag och en natt gjorde att jag återvände till vårdcentralen. Denna gång såg de att jag var riktigt dålig. Att mina prover var katastrof. Doktorn ville lägga in mig med dropp. Det ville inte jag. Jag fick gå hem med penicillin och lova att åka in akut om jag inte blev bättre. Det anmärkningsvärda var att när de mätte min temperatur hamnade de på 38,7. Alltså 1,2 under det jag mätt hemma med två olika febertermometrar. Det betyder att om du går till doktorn så mäter de inte din tempratur rätt. I mitt fall innebar det att jag inte fick behandling och höll på att bli inlagd på sjukhus. Vad skulle inte det kostat svenska samhället? Undrar om andra har den här erfarenheten?

Att cykla

Det är många tjejer/kvinnor som inte kan cykla ute på Restad. Flera har frågat om vi kan lära ut cykling. Jag bad några ta sina cyklar och komma ut till Restad. Lasse läste på nätet att man skall börja med att hitta balansen genom att sitta på sadeln och gå med fötterna, ta fart, lyfta och balansera. Vi sänkte sadlar på de cyklar som kom men det gick ändå inte bra då våra cyklar var för höga. Vi skall nu låna några barncyklar och börja där. Att det är så svårt att lära sig cykla kunde jag aldrig drömma om. Undrar hur anpassningen blir till svenska samhället. Kvinnorna lär sig cykla och simma. Detta gör man inte som kvinna i Afganistan, Pakistan eller Syrien. Det är förbehållit männen som i sin tur inte kan laga mat eller ta hand om barn!

Just idag är jag stark....

Så kommer det en sådan där bra dag när jag känner mig stark, allt är kul och livet leker. Tidningarna var lästa redan innan 6.00. Dagen innan hade vi haft en så bra träff med ingenjörer på Restad. Kul att blogga om det (supportrestadgard.blogspot.se). Spanskan gick så bra. Plötsligt kände jag att jag kunde lite (mycket lite dock). Denna dag presenterades vårbudgeten. Lyxigt att kunna sätta sig framför TV:n utan stress och lyssna på Magdalena Andersson. Jag strök sedan lite samtidigt som jag lyssnade vidare. Stack ut och sprang en sväng i vårregnet. Luften var så syrerik. Lasse var på veteranorientering så jag åt rester innan jag cyklade ut till Restad för språkkurser. När man själv är på topp blir ju alla andra också glada! Snabb cykeltur hem för att åka till Lilla Edet för deklarationskurs av skatteverket. Jag och min brorson Erik hade bestämt att vi skulle gå på detta inför deklarationen av min brors jordbruk. Den gav inte så mycket men visst är det lyxigt att utan kostnad kunna få en god macka och lyssna på folk som föreläser i trevlig miljö. Sedan är det alltid lika mysigt att vara tillsammans med Erik. Jag träffade ju också min gamla kompis Birgitta där och vi kunde boka en träff till sommaren. Jag hann ut en sväng till Restad med lite information på arabiska kring morgondagens orienteringskurs samt avstämning med Adnan som också hade en hel del positivt att rapportera innan jag kom hem till Lasse som ägnat eftermiddagen åt att vårfixa min cykel. Har jag det bra, eller??

Orienterare

Orientering är en sådan fantastisk sport. Det kanske läsare av min blogg förstått att jag tycker. "Farmor nu måste vi sticka till start" säger Liam. Jag startar strax efter honom och vi har kommit överens om att vi skall ha sällskap de 1200 meter som det är till start. Liam sprang ju sin första tävling sjäv förra veckan under påsken. Nu är det sjätte gången han ger sig iväg i H10. Han klarar sig själv och är så proffsig i startproceduren. Kul att han är så "på". När jag står där och väntar på min startminut pratar jag med en av mina medtävlare i klassen. Jag vet att hon springer fortare än mig. Jag mår inte bra idag säger hon. Jag har så ont i foten och har också en gammal höftskada som gör att jag knappt kan röra mig säger hon. Jag tänkte stanna hemma men så bestämde jag mig att åka hit ändå när vädret är så fint och hämta kartan. Hon startar två minuter efter mig. Efter fyra kontroller passerar hon mig i skogen och hon kommer att vara två minuter före mig i mål och endast några minuter efter segraren. Nu undrar jag varför så många orienterare pratar om sina skador, hur dåligt tränade de är, hur svår förkylning de har haft och sedan springer de som bara den och ligger i topp. Jag är så trött på detta beteende. Jag är inte det minsta intresserad av att lyssna på alla dessa skador från folk som ändå presterar på topp! Orienterare kan vara så tråkiga

Orientering är som livet

Jag är en morgonmänniska. Det är mer än en kväll jag tittar på klockan och konstaterar att den bara är strax efter åtta. Jag kan inte lägga mig så tidigt! Att få lägga sig, läsa lite i boken och sedan släcka lampan och somna in efter några minuter oh så skönt. Så sitter jag i en gymnastiksal i Tibro. Jag väntar på att ta bussen ut till Hönsaskogen och start i Tibronatten. Min starttid är 21.51! Bussen släpper av oss på en väg. Nu skall vi följa vackert upptända marschaller i en halv kilometer. Det är kring 5 grader men blåser ingenting. Jag ser många stjärnor men ingen måne. Det är så mörkt utanför pannlampornas sken. Lite småhuttrande småjoggar jag fram till själva startplatsen. 21.39 står det på klockan. Då kom jag lite för tidigt ändå. Tid är märkligt. Hur sakta går inte de minuterna som är i väntan på start. Jag joggar tillbaka lite på stigen och tillbaka 21.43. Nu skall jag knyta skorna sakta och ordentligt. Ojdå det var gjort på mindre än två minuter. Jag joggar lite fram och tillbaka. Så är det äntligen dags att ta av överdrag. Hu det blir lite kallt och så mörkt det är! Vi är nio startande i min klass. Jag startar sist. Jag känner en osäkerhet från början när jag springer trots att jag bara skall följa en stor stig en bra bit. Jag vet hur lätt det är att dra iväg åt fel håll. Efter stigen skall jag upp i skogen och där hänger kontrollen fint vid en sten. Så iväg till tvåan en kompassträcka genom skogen. Jag ser lite pannlampor här och där. Så kommer den där osäkerheten över mig igen. Jag går igenom ett grönområde ( tät skog för ickeorienterare som läser detta) och så kommer jag ut i storskogen. Träden är höga men var är kontrollen. Jag fortsätter en bit och står plötsligt på en stig. Ojdå för långt men jag kan snabbt läsa in mig och vända tillbaka. Nästa sträcka går det undan då jag redan varit en bit av den. Så står jag där och har ytterligare en kompassträcka framför mig. Det här kommer aldrig att gå är min tanke. Det är en av de dummaste tankar som finns. Så är det i övriga livet också. Den tanken är förbjuden. Nu skall jag koncentrera mig följa kompassen noga så kommer detta att gå utmärkt skall tanken vara. Precis som i övriga livet när jag står inför något nytt och obehagligt jag skall göra. Det gäller att tro på sig själv och ta kommando! Så snurrar jag iväg. Ser en sten efter ett tag med en kontroll,oh så fint, men det var inte min kontroll. Då måste det vara den stenen vilket var ett helt felaktigt antagande och så blir det rena snurren i 14 minuter. Nu gick minuterna snabbt minsann! Att sedan ta sig an nästa långsträcka är inte roligt. Benen känns tunga som bly. Tänk om det gått bra innan då vet jag att jag kunnat pinna på men inte nu. Kroppen vill inte röra på sig. jag startade ju sent och nu är det inga lampor runt mig längre. Alldeles svart. Ge upp? Nej det gör jag inte i första taget vare sig i orientering eller livet. Lite trassel till och så hittar jag äntligen målet. Jonas sitter hemma i Vänersborg och kan direkt följa min måltid. Han ringer Emelie som är med oss och säger: Nu gick morsan imål 27 minuter efter segraren. Alla ideella ledare som ställer upp i denna sport. Det är sådan ordning och fint speciellt när Tibrofolket är inblandat. Jag känner mig så väl mottagen i målet. Här har de jobbat med att sätta upp start, mål, banor osv. Än en gång häpnar jag över alla dessa krafter. I busskön tillbaka hamnar jag jämte en herre. Han plockar upp en telefon ur fickan. Han har en ny app som skall registrera hur länge han varit ute, hur han sprungit, osv. Han är besviken han har gjort något fel. Han har bara tiden ingen annan data. Att springa med en telefon i fickan kan ju tyckas lite märkligt. I bussen tillbaka pratar han på. Denne herre är 75 år. Han har sprungit en öppen klass på 3,8 kilometer fågelvägen, en svår bana. Han har varit ute i 94 minuter. Han visar andra lopp han precis sprungit på sin telefon. Igår var det pensionärsorientering och så var det hela påsken... Imponerande.

En vecka gick

Jag har skrivit det förut men måste ta det igen. Vilken oerhörd lyx att vara pensionär. Jag tänker tillbaka på mitt arbetsliv emellanåt. Så stressigt om vi inte visade tillräckligt bra försäljningssiffror, om lönsamheten inte var på topp, någon kund inte var nöjd och bytte bank. Många gånger tyckte jag det var så kortsiktigt tänkande. Visst lägger jag ner mycket tid med flyktingarna. Lasse påstår att de har en heltidsanställd i mig men jag gör bara saker jag tror på. Det är påtryckningar att vi skall göra en förening av vår samverkansgrupp men då säger jag blankt nej. Då skall det vara stadgar, möten, protokoll, styrelse, beslut i rätt instans, ekonimiansvar. Nu kör vi helt utan pengar alla måste ställa upp ideellt. Några har skänkt pengar och då har vi ordnat så vi kan ta emot det via Röda Korset. Dessa pengar har vi använt direkt i projekt typ inträde simhall. Mitt mål är att synas så lite som möjligt. Det är de själva som skall göra saker. Jag och Lasse är med och hjälper till med kontakter och information på svenska. Just nu försöker jag hitta någon som kan hjälpa dem med fiske. De vill veta vilka fiskar som finns, var man får fiska, utrustning osv. Visst går det att hitta på nätet men det är inte lätt när språket inte är helt med. En annan sak är cykelverkstad. Det har funnits massor med förslag från ABF och ägarna men inget händer! Ge oss en lokal och vi är igång i morgon med att tigga cyklar och reparera dem. Sedan skall vi lära många att cykla då nästan inga kvinnor kan detta och även en del killar har aldrig prövat. Så är det många som vill odla. Ägarna snackar om att göra iordning ett område men det skall sökas EU pengar!! Alla som varit med att söka den typen av bidrag vet hur byråkratiskt krångligt det är. När väl pengar kommer är all energi slut. Du kan följa support på bloggen. Supportrestadgard.blogspot.se

Fem tävlingar

Solen flödade när vi vandrade en och en halv kilometer till tävlingscentrum. Det kändes långt men det var en mycket vacker målplats så det var värt att gå en bit. Idag var det flack terräng. Det gällde att ha koll på kompassen för det såg likadant ut överallt. Det visste jag så jag var extra noggrann. Gjorde ännu ett bra lopp men blev sju minuter efter, suck. Så sitter jag där för femte gången den här helgen och intar min fika. Igårkväll slängde jag ihop en äpplekaka. Det kändes mysigt att kunna bjuda på den. Manaf och Adnan2 var med för tredje gången denna helg. Så kul att de tycker det är kul att ge sig ut och orientera. De har sprungit ihop och idag var de ute på Ö5. Jag är imponerad! Liam gjorde premiär i H10. Både mamma och farmor var nervösa när han gav sig iväg På sin första tävling. Han klarade det så bra. Visst har han bommat men han blir inte rädd utan reder ut det och då är det inga problem. Nu skall Lasse och jag igång med ett projekt att lära asylsökande barn orientering. Det är ingen lätt uppgift när förädrarna inte vet något om det. Som alla vet är ju vår sport hopplöst svår att lära ut. Så nu får vi kavla upp ärmarna.