Att leva

Så trött jag var efter ridresan. Helt orkeslös i tre dagar. Börjar jag bli gammal? På fjärde dagen kunde jag samla mig för att börja förbereda mig för nästa resa. Orienteringsresa till Danmark tillsammans med Jonas familj. Alltid kul att kunna resa ut ihop. Vi började med tävlingen "tre skåningar och en dansk" på helgen. Sprinttävling i Helsingborg på fredagkväll. Färja till Helsingör på lördagförmiddag för tävling där. Tillbaka till Helsingborg och kvällstävling. Avslutande tävling på söndag. Under en sådan här tävlingshelg är det bara springa, äta, sova som gäller. I min klass D60 var vi 26 deltagare. Jag är inte med i toppen längre men kände att jag är på gång. Jag slutade sjua när alla tävlingar räknats samman. Hade jag inte missat så mycket en av dagarna hade jag kunnat sluta 4:a. Detta har väl egentligen ingen som helst betydelse men trots allt är det en liten tävlingsjävel som ligger där och vill ha bra placering. Om detta är jag inte ensam. Så mycket prat om skador och sjukdomar som gör att formen försämrats finns nog inte! Alla orienterare är lika. Vi är ett gäng som är tokiga i vår sport. Nu far vi vidare till Tre-kvällars i Brösarp, sedan blir det Halland 3-dagars innan 5-dagars i Borås och därefter veteran-VM i Göteborg hördes från några. Vi far till Gotland för 5 tävlingar innan 5-dagars sa någon annan. Havs-Ol 3 dagar i Blekinge och Eskilstunas 3-dagars hördes från ett annat håll. Det är inte klokt vad det tävlas! Själv far vi till södra Jylland för en tre dagars tävling med Skagens tre tävlingar som sista del i denna lilla resa innan vi far hem för att ladda om för 5-dagars. Jag erkänner. Jag är lika tokig som alla andra som fastnat för denna sport.

Möte på ridresa

Nu är snart den här resan ett minne blott. Ett soligt minne som är så där gott att ha när vardagen känns lite grå. Kay Pollak skriver så fint i en av sina böcker om att ta tillvara alla möten med andra människor i livet. På en resa av det här slaget blir det många intensiva möten. Ägaren till hästarna heter Bosko. Han driver gården, som han äger tillsammans med sin bror, med sin fru Donia. De har tre mindre barn. Agroturism står det på lite skyltar här och där i Kroatien. Här kan man bo och äta. På gården finns en fin restaurang. Han har 20 hästar, höns, hundar och katter. Han har dessutom ett stort duvslag. Han berättar gärna om hur han tävlar med dessa duvor runt om i Europa. Här finns kusiner, morbröder och fastrar runt omkring honom och tur är väl det när bygglovshandlingarna är inlämnade för bygge av ytterligare rum och utökning av verksamheten. Vår guide på turen heter Luka och är 25 år. Han är så rar och verkar ha skaffat sig en god människokännedom efter sex år som guide. Han rider varannan vecka på tur. Övrig tid jobbar han på gården. Nästa vecka skall han bärga hö. Lukas kusin Ivan är 18 år. Hans uppgift är att hjälpa till när vi sadlar hästarna. Han finns på plats tillsammans med Bosko när det är dags för lunch. Då har han ställt ut bord och dukat upp. Han är så tjänstevillig och snabb. Han kan en del engelska och vi får reda på att han också vill leda turer. Han vill inte gå i skolan. Tyvärr är han mycket blyg och det är först efter ett par öl som tungans band lossnar och han vågar prata engelska med oss. Han får många förmaningar av alla mammor som är med. Sluta röka, plugga engelska och drick inte för mycket. Det lyssnar han inte på. Med på resan är fem fransoser. De är så gulliga och rara men som alltid med folk från Frankrike är de så dåliga på engelska så jag kan inte föra ett samtal med dem. Även de yngre. Det är nästan alltid så med fransmän. Det blir många gemensamma upplevelser under dagen och på kvällen blir det mycket skratt. Man lär känna varandra mer och mer när veckan rullar på. Generellt bland hästdamer är att de är inte speciellt inteesserad av teknik. Yvonne har ju inte kommit till sms-stadiet än. Det tycker till och med hon som inte har internetbanken är sen utveckling. Alla människor vi vinkar på och träffar är så vänliga och glada. Märkligt att det var krig här för 25 år sedan. Vi ser en del raserade hus och får reda på att det hände under kriget. Sista kvällen utbyter vi mailadresser. Jag vet att dessa mycket sällan utnyttjas. Jag berättar för Marie-Louse att jag har en blogg. Hon vet ju inte riktigt vad det är. Hon har hört talas om folk som lever på att skriva bloggar. På frågan varför jag bloggar egentligen blir jag lite ställd. Det får vi utveckla i ett annat blogginlägg någon gång.

Att utmana sig

När jag var på yogakursen ingick även prat mellan övningarna. Att våga, att utmana sig, att lämna bekvämlighetszonen. Jag känner dock att det är jag bra på. Igår var ett sådant tillfälle när det pirrade. Att få sin häst tilldelad inför veckans ridning. Tankar for genom huvudet. Jag som började rida när jag var 40 år. Jag har bara ridit en gång sedan jag var på ridresa förra gången för ett år sedan. Hästarna såg verkligen stora och ystra ut. Kvällen innan fick vi prata med ägaren och jag hade känslan att han trodde jag var en god ryttare. Jag kände mig bra liten när jag satt upp på Maldiva 9 år. Vi skrittade mycket länge. Pirret satt kvar och det var först efter första galoppen som det släppte. Jag känner att jag kan hantera henne. Nu kommer jag att kunna njuta av min resa. Därmed inte sagt att det inte är en utmaning. Hästar är hispiga djur och mycket kan dyka upp på en långritt. Helt plötsligt kommer en ko ut ur ett buskage och vissa hästar blir helt stirriga. En slang låg över vägen. Det gillar inte hästar. Så med all respekt för att farliga saker kan hända försätter nu mitt häftiga äventyr i ett vackert landskap här i Kroatien. Att leva är att utmana sig.

Skolan - igen

Jag lyssnar på debatten om skola i media. Vi måste satsa på skolan. Vi skall tillföra stora resurser. Vi kommer nu att satsa på våra barn. Mindre klasser. Extra stöd till de svaga men också extra till de duktiga. Så här låter det från våra politiker. En annan typ av debatt jag hör är den om friskolor att vi skapar ett segregerat samhälle på detta vis. Så till verkligheten i Vänersborg där jag bor. Här drar man ner på resurser till skolan. Jag hör rapporter från de lärare i min närhet att klasserna blir större. Barn med utländsk bakgrund kommer fler och fler med språkproblem. Så mycket meningslösa rapporter som ingen läser. Platsbrist och nu kräver kommunen ytterligare nerskärningar. Jag orkar inte mer.. Flera lärare säger att de vill göra något annat. Jag går på Liams och Gabriels skolavslutning på Onsjöskolan. En kommunal skola. Här finns knappt några barn med utländsk bakgrund. Jag ser en kille som kan tänkas komma från främmande land och en tjej med asiatiskt utseende. Det finns väl inget som skapar en mer segregerad skola än de olika bostadsupptagningsområden vi har? Det är knappt tre kilometer till Restad Gård men det är en egen värld som många Vänersborgare inte känner till. De lärare jag mött på olika sätt under detta år är fantastiska. Det är något systemfel någonstans. Jag tror man kan lösa mycket genom att lyssna på de i verkligheten som möter barnen. Det är ju något jag känner igen från min egen arbete också. För långt avstånd mellan höga chefer och verkligheten.

Det kostar energi men betalas tillbaka flerdubbelt

Så blev det så där stressigt som det kan bli ibland. Vilka skulle följa med till Skara Sommarland och den stora orienteringstävlingen? Madeha skulle få med några av dem vi har haft med tidigare och Husam skulle informera killarna. Jag hade fixat två minibussar. Vi hade även möjlighet att ta en bil. Jag fick besked av Madiha vilka som skulle följa med. Husam hörde inte av sig så jag meddelade Madiha att hon kunde plocka med ett par till. Lördag kväll klockan 23.00 plingade whatsapp. Det kommer fyra killar kom det från Husam! Varför har du inte hört av dig tidigare? Jag har haft fullt upp med showen och inte hunnit. Ett antal meddelande fram och tillbaka så är det bestämt att två killar skulle dyka upp på söndag klockan 7.00. Men där låg jag klarvaken då det sista meddelande kom strax efter midnatt. Lasse och jag var uppe tidigt hämtade bussar och for till Jonas och fick med den familjen. Ut till Restad. Alla kom utan killarna. Suck... Varför skall jag hålla på så här var min tanke. Varför inte bara bry mig om mig själv. Men väl framme blev allt så bra. Alla sprang inskolningsbana. De fick medaljer, de tyckte det var så kul och strålade trots att vissa missade friskt. Efteråt gick vi in till sommarland. Alla hade med matsäck och efter mat var det bara att ge sig på alla attraktionerna. Vi avslutade med att se akrobatshowen tillsammans sent på eftermiddagen. Så sög jag och Lasse i oss kommentarerna som kom från de som var med. "Detta är den bästa dagen i mitt liv" sa en av de unga tjejerna. " Så otroligt underbart att jag fick göra detta med min son, jag är så otroligt tacksam" sa en av papporna "Jag vet inte hur jag skall tacka er. Första gången sedan vi kom för fyra månader som vi kunde göra något med barnen. Att få lämna Restad Gård för en dag. Ni förstår inte hur tacksamma vi är" "jag har känt mig så deprimerad detta är första dagen på länge jag känt mig som en människa.". Tackord haglade och vi förstod att vi gjort skillnad för vissa för en dag. På detta vis fick Lasse och jag tillbaka långt mer energi än vad det kostade att få till det innan. Ny planer började formas ....

Svensk skola

Mitt engagemang bland flyktingarna innebär att de skall göra saker. Jag skall vara dörröppnare i det svenska samhället. Academic club teachers ville komma ut på studiebesök i svenska skolor. På så vis får jag också komma på många intressanta möten. Igår besöktes Fridaskolan. Vi fick ett fantastiskt fint och engagerat mottagande av rektorerna Lena och Johan. De berättade om varför Fridaskolan startat. Deras engagemang och drivkrafter att få förverkliga sina tankar om svensk skola. Vi har tidigare varit på Granåsskolan i Vargön. Vad jag ser skiljer det inte så mycket mellan friskola och kommunal skola. Jag kan inte förstå att det är en sådan kris i skolan. Det vi mött när vi varit ute är glada och engagerade lärare som verkar vara stolta över sitt arbete. Elever som verkar lugna och gör mycket olika arbeten. Svensk skola av idag verkar vara en mycket intressantare plats än den katederundervisning jag fick genomlida. Det är säkert så att vi varit på de bästa skolorna. Lärarna som är med är mycket imponerade över svensk skola. Att den tar hand om alla. att den främjar det fria och kreativa tänkandet. Privatskolor i deras länder innebär att föräldrar betalar allt. Här får de rika in sina barn som också får de bästa lärarna. Den stora massan är inte så intressant. Våra nya lärare och jag tror på svensk skola men det måste naturligtvis inte dras in på för många lärare. Speciellt inte i de områden där det bor många med speciella behov.