Upp och ner

igår när jag kom hem från Restad gård kände jag mig så ledsen och värdelös. Jag har kommit ihop mig med fastighetsvärden. Han ringde för ett tag sedan och sa att nu har asylsökande levt rövare i gymnastiksalen och gjort sönder saker. Det var en starkströmskabel som hände löst. Här kunde hänt dödsolycka. Salen stängs direkt. Vi har många aktiviteter igång och det blev tvärstopp. Inte mycket att säga om. Av en händelse träffade jag på elektrikern, som jag känner, och frågade hur det var. Det var ingen som levt rövare dock hängde en kabel lös. Det är den kabeln vi flera gånger påpekat till värden. Elektriken ringde upp värden och de kom överens om att laga kabeln. Det var skönt för då slapp jag ringa till bortennistränaren och säga att det var inställt. När Bordtenniskillen kommer är borden inlåsta. Det ringdes till mig och jag fick försökte kontakta värden ett antal gånger. Vi fick inte ut borden så den ideella ledaren från bordtennisklubben fick åka hem med ogjort ärende. Dagen därpå skickade jag ett mail till värden och påpekade att de inte levt rövare och jag frågade också om de kommer att öppna upp. Han ringde till mig och öppnade sitt samtal med att jag inte kunde hålla på att kontakta honom hela tiden. Inget utsäkta mig .. Sedan kontaktade han en av de Asylsökande och sa att han inte ville ha kontakt med mig längre. Det är ju kanon men jag kände mig fruktansvärt baktalad. Varför skall jag lägga ner massa energi och få skit!! Idag var det bestämt ett möte med en rektor och asylsökande lärare. Hela mitt jag ville inte åka dit ut. Jag skiter i det hela var min känsla! Men naturligtvis åkte jag dit. Mötet blev så positivt och bra. Det är ju för de asylsökande jag är här. Det är väl klart att jag kan konfrontera och ta skit från mindre begåvade värdar. Dessutom ringde bordtenniskillen och var så missnöjd med hur det hanteras därute. Då gick det lätt att leva igen. Massa positiva känslor. Men så nära det är med att man tappar all lust till att vara full av energi. Vi måste vara rädda om varandra.