Mattila

Lennart har flera gånger gjort reklam för sin orienteringshappening i Mattila. När vi jobbat har det varit svårt att passa in det i schemat. Förra året reste vi på flera utlandsresor så då passade det inte men i år var det dags. Men hur mycket är det inte som händer i slutet av maj? Så i bilen den långa vägen upp till Torsby när det i radion pratades om värmerekord i Sverige och vi var på väg till den del  där det skulle vara 5 grader och regn kändes det sådär.
Det blev underbara dagar. Vi bodde så mysigt i en av de gamla stugorna  Orienteringarna var verkligen omväxlande och kul. Sprint i boendeområdet, Ett besök i vitmosseskog på Norgekarta, en kul orientering på ängarna runt en fäbod till avslutningen i äkta Värmlandsskog.
Maten var helt fantastisk. En ny kock som verkligen ville visa vad han kan. Lennart och Karin har också bemödat sig med att göra inramning med musik, historier och kultur.
Innan "fäboorienteringen" steg en tjej upp på en stor sten. Solen sken och vinden susade svagt några fåglar kvittrade. Så framförde hon en vallvisa. Efter det blev det helt tyst innan hon sjöng Ack Värmeland du sköna. Så mäktigt.
Denna kvinna har bott i generationer i Mattila. Hon var antagen till operaskolan i Stockholm men blev med barn och valde att stanna hemma. Mannen hittade en yngre hästtjej från Torsby och lämnade henne i skogen. Det känns som värsta romanen tycker jag.
Vi sträckkörde sedan hem för att avsluta kvällen i Vargöns kyrka. Syrisk afton. Dima med familj från boendet i Vargön hade tillsammans med kyrkan inbjudit till att testa Syrisk mat och ta del av familjens berättelse om sin tid i Syrien och flykten.
När jag var i Mattila upplevde jag verkligen ett lugn. Uppkopplingen var sådär och internet fungerade inte. Jag träffar ju flera personer som tar avstånd från modern teknik och sociala medier. Det är jag trött på. Jag tycker det är fantastiskt att kunna hänga med vad som händer. Men jag måste säga att det var skönt med en paus. Jag kände verkligen av bruset när allt strömmade på igen. Men Sverige är så fantastiskt och vad fantastiskt för mig att uppleva dessa kontraster. Undrar dock hur de känns för de flyktingar som hamnar uppe i skogarna i norra Värmland? Lite ödsligt  Men vi får hoppas att de får fint mottagande av de som bor där för alla härstammar ju från flyktingar från främst Österbotten i Finland.

Hästar

Nu börjar min årliga ridresa närma sig. Denna gång skall vi åka till Transylvanien i Rumänien. Eftersom jag inte rider regelbundet brukar jag göra några turer för att träna upp rumpan och känna på hur det är att sitta upp på en häst. Idag har jag varit på Bergagården och ridit en tur uppe på Hunneberg tillsammans med några tjejer från Lysekil. Så vackert i häggblommen och de skira björkarnas tid.
Jag gillar att rida men är egentligen igen riktig hästtjej. Du får ta Kalima sa Linda till mig. Henne har du ridit på förr. Har jag det sa jag? Då fick jag onda ögat. Att inte ha koll på vilken häst man har haft med att göra är inte okey. De andra tjejerna hade tittat på nätet och läst om varje häst. Ni skall fläta manen sa Linda. Oh Gud hjälpe mig tänkte jag. Hur skall jag klara det? Och mycket riktigt min fläta lossade innan vi var uppe på berget.
Att rida en tur med Linda är häftigt. Långa trav och galoppsträckor. När vi kom tillbaka skulle hästarna släppas ut i hagen. Så synd sa de andra tjejerna att vi inte fick tid att gulla med hästen ett par timmar. Vilken himla tur tänkte jag. Det där att gulla med hästen  är inte min grej heller. Jag vet när vi varit på ridresor och det är dags att skiljas från hästen man varit tillsammans med en vecka så är det många tårar som fälls ibland. Det är klart att man blivit ett med hästen men nästa vecka kommer en ny person så att jag skulle ha några känslomässiga band till djuret finns inte. Annars brukar jag rekommendera företag att anställa hästtjejer. De är ofta tuffa och arbetsamma. De tar hand om sin utrustning på ett föredömligt sätt. De är pikttrogna. Det går inte att ligga hemma i sängen och känna sig lat. Hästen måste ha mat och tas omhand. Sedan tycker jag ibland att de har en förmåga att prata "skit" om de som inte är närvarande.

Vårrus

Att informera är inte lätt. Jag kunde erbjuda kvinnor på Restad Gård att vara med i Vårruset. Häng nu med på träningar sa jag så får ni springa detta. Tolv stycken fick jag med till slut. Det var lite si och så med att komma till träningstillfällena. Varje vecka fick jag skicka påminnelser.
Så var det då dags att springa/jogga/gå. När de kom till Sjövallen visste de inte  hur det går till på ett löplopp. Det blir ett väldans informerande och förklarande på blandad svenska-engelska. Dessutom dök det upp killar som skulle hjälpa till utefter banan som inte visste var de skulle samlas. Jag fick  hjälpa till att ringa och ta reda på detta för dem.
Så var det det dags att plocka av dem kläder. De ville springa med jackor kring magen ifall de skulle börja frysa!! Handväskorna ville de inte släppa. Till slut stod jag där påhängd med både det ena och andra. Maali såg jag inte i trängseln vid startfållan vilket innebar att hon sprang loppet med sin ryggsäck på.
När de kom i mål var alla upprymda och så lyckliga. Jag visste ju att det skulle bli så då det är fest att vara så många tjejer tillsammans utmed en så vacker bana. Några som var med och tittade meddelade mig att de också hade velat vara med. Suck som jag försökt få ut information ute på Restad Gård. Men man måste börja såhär så sprider sig saker. Jag är övertygad om att det finns många svenskar som också inte vet hur det går till vid löplopp. Vårruset är fantastiskt där det går ut på att samla lag. På så vis kommer många ut som inte haft en tanke på att de kan vara med.
Ibland när jag håller på med aktiviteter smyger sig tanken in. Varför håller jag på. Lite regn och vips kommer de inte till träningen eller så är någon trött osv. Det är inte bara och komma ut och sätta igång aktiviteter bland våra nya. Men när jag sitter där i gröngräset med tolv superlyckliga tjejer känner jag att det var värt min ansträngning. 

Integration

Hur skall jag göra för att hitta personer som vill prata med mig frågar Akram mig. Jag behöver träna språket och vill prata med någon varje dag. Bara en liten stund. Ja inte är det lätt. Det,är konstigt säger Maali som går på kickboxning. Det blir snabbt grupper Afghaner, Araber, svenskar umgås i grupper med varandra. man skall inte tro att svenskar är sämst på att ta kontakt. Jag kan konstatera att det rådet en stor ensamhet trots alla människor på Restad Gård. Många grupperingar. Jag vill uppmana alla som läser detta att gärna komma fram och prata med de som jag har med mig i olika sammanhang. Alla vill prata med svenskar.