Nytt år

Vad duktig du är på balansplatta sa en dam till mig när vi hade det som en del i switchingpasset på gymmet. Jag kunde svara att det beror helt och hållet på att jag bröt foten för tre år sedan och i samband med rehabiliteringsträningen såg jag vad sjukgymnasten tänkte när jag ställde mig på balansplattan. Jag var helt värdelös. Jag köpte då en och har tränat sedan dess. Övning ger färdighet!
Ett av mina nyårslöften var att jag skulle göra yoga tre gånger i veckan. Det har gått sådär. En dröm jag har är att sitta i lotusställning och sedan sätta ner armarna framför mig och ställa mig upp. Så långt jag är från det. Undrar om även detta går att träna upp. Jag fortsätter med detta nyårslöfte. Tre engelska ord i veckan har också gått sådär. Bli en bättre lyssnare har nog inte fallit ut så bra. Jag kör på med dessa nyårslöften ett år till och hoppas på bättring. 

Finland

Jag hade rest i många länder runt om i världen men aldrig besökt vårt grannland Finland. I samband med VM i orientering 2001 såg jag till att ändra på det. Drygt en vecka innan VM skulle börja i Tammerfors åkte vi runt i de tusen sjöarnas land. Vad vi då konstaterade var att det inte var så lätt att nå själva sjön. Hus och vass överallt. Där åkte vi med vår utflyktskorg i bilen och hittade ingen plats att stanna på. När vi träffade på människor var det stört omöjligt att prata med dem. Ingen engelska och att de skulle studerat svenska ställer jag mig mycket tveksam till. Ett exempel är när vi skulle boka boende och jag skulle fråga om det fanns något sevärt. Ah sa tjejen och när hon trodde sig förstå att jag frågade efter bastun. Det var över 35 grader varmt så den kände jag inget behov av. 

Nu ser jag på TV att finländarna protesterar mot den obligatoriska svenskundervisningen i en uppmärksammad film där en stackare piskas i en trappa. Vad är det för krafter som håller fast vid att de skall lära sig svenska? Klart att det är engelska som de skall satsa på kompletterat med ryska kanske om de vill prata med alla sina grannar i öst. Fast det tror jag många inte vill. 

Vad gör jag Egentligen

Hur många böcker läser du egentligen sa min systerson till mig när vi träffades i julhelgen. I år har jag läst 92 sa ja. Gör du inget annat eftersom du har tid att läsa så mycket var nästa fråga. Jo lite svarade jag ynkligt. 92 böcker hörde jag honom yttra till sin syster det är ju inte klokt!  

Jag funderade lite på detta och kom fram till att har man ett intresse hittar man ofta tid. I alla år har jag försvunnit in i böckernas värld. När jag var 12 år cyklade 4 km jag till biblioteket i Lödöse och lånade kassar med böcker. Under tiden jag hade småbarn var det svårt att få tid att läsa men då blev min far sjuk och fick svårt att se. Jag hjälpte honom med talböcker från biblioteket. På den tiden fick inte "vanligt" folk låna dessa böcker utan det var endast för handikappade. Jag tjuvlyssnade på dem! Lyssnandets har fortsatt och hälften av de böcker jag "läser" lyssnar jag egentligen på. 

Jag jobbar mycket med flyktingar, jag sprang över 60 orienteringstävlingar plus tränings och veterantävlingar.  Jag gör någon form av motion varje dag. Plus annat. 

Vad gör jag då inte. Jag spelar inte massa spel på telefonen ( Förutom wordfeud med min mor och bridge ibland på paddan) Jag gillar inte att gå i affärer och kika. Jag gillar inte att slötitta på TV, Jag läser inga veckotidningar. Jag lyssnar inte så mycket på musik och jag byter inte gardiner. 

Man kan ju tycka att jag skulle vara litterärt kunnig efter alla dessa böcker. Det skulle jag inte kalla mig. När jag läser DN s lista på  bästa böcker just nu har jag ofta läst flera av dem men lika ofta är det inte dessa böcker jag skattar högst. Jag tycker ofta att de är tröglästa och tråkiga. 

Jag kommer fortsätta läsa böcker för det gillar jag så mycket. Värre ting finns väl att överkonsumera?  

Lite tungt

Många flyktingar flyttar ut från Restad Gård.  Jag körde mamma Baran med sina tre tonårsdöttrar till tåget tidigt på morgonen.  Det var dags att bryta upp igen. Tre gånger har de blivit flyttade på olika flyktingboende i Sverige. Nu har de fått uppehållstillstånd och blivit kommunplacerade. Jag hittade några väskor i källaren och Helen kom med några rullväskor också. Tur var väl det för hur skulle det annars gått att få med sina grejer vid tre tågbyten. Eftersom jag varit med några gånger vet jag hur det går till vid en kommunplacering. . Denna gång var det Uppsala som var slutdestination. När de kommer fram blir de hämtade av en person från kommunen och  här får de massor av information. De måste skaffa elavtal, hemförsäkring med mera. Kommunen får inte råda utan bara säga till dem vad som gäller. Inte lätt! Sedan blir de utkörda till sitt boende. I den här familjens fall ett utkylt radhus utan lampor, toalettpapper eller någonting. Som tur var hade jag via en av Lasses kontakter  hittat en person i byn som kunde hjälpa dem med det akuta. Han har i sin tur engagerat massor av grannar så nu har de snart ett komplett hem. Vilken tur att jag fick denna kontakt. Tänk vad roligt det känns att kunna hjälpa till på detta sätt. De ringde mig och tackade så mycket. Värre är de öden jag träffar på nu när jag besöker våra flyktingboende här i kommunen på senare tid. Många har fått avslag och skall skickas tillbaka. En av dessa uttryckte: Jag har att välja på att ta mitt liv här eller bli torterad i mitt hemland. Jag orkar inte en tortyr till så jag kommer aldrig gå med på att flytta igen. Då känner jag mig så ledsen och hjälplös.

Julen

Jag är hos frissan. Det är många som blir klippta runt mig och i väntan på min tur hör jag frågan: Är du klar med julklappsinköpen? hos alla som sätter sig. Jag hoppas att min frisör inte skall fråga mig. Jag kan inte förstå varför mina julklappsinköp skulle intressera henne det minsta. Eftersom jag vet att hon har ridit mycket i sin ungdom och då inte i paddock utan ute i skogen så börjar jag direkt med att säga att jag precis beställt nästa års ridresa. Jag skall ju åka till Marocko och det verkar vara en tuff ridning där vi skall bo vissa nätter i tält så det blir mycket att prata om. Men det tar tid när hår skall färgas så frågan kommer om jag handlat mina julklappar. Jag tycker julen är jättemysig när alla samlas. Att det skulle stressa mig finns inte på kartan. Men min lilla frisörska verkar genuint intresserad så jag svarar artigt. Jag får också reda på att hon klätt granen redan och att det varit så mysigt. Hon berättar vidare att hennes man har flera syskonbarn och att han köper julklappar till dem så köper hon till sina. Hon säger att hon måste påminna honom så han inte missar. Undrar hur många gånger hon berättar detta under veckorna innan jul? 

Att vara medmänniska

Jag träffar en kvinna. Hon är 70 år men arbetar ändå kvar på sitt gamla jobb som inhoppare. Vad skall jag göra säger hon jag är pigg och frisk och att bara ta hand om mina barnbarn blir tråkigt. Hon kommer in på hur illa behandlade hon tycker våra gamla svenskar är. Hur de körs hem till ensamhet och hur hemhjälpen inte har tid och att det är ny personal hela tiden. Jag säger att jag inte tror samhället klarar av denna kostnad i framtiden. Det kommer ju att bli ett enormt problem. Hon blir mycket upprörd att jag inte håller med fullt ut. Att jag tycker att pengar måste satsas på de unga så att det finns tillräckligt med lärare och att vi kan ta hand om alla som mår dåligt. Sedan tänker jag att denna kvinna istället för att Jobba skulle kunna stötta och hjälpa sina medmänniskor. Jag vet att det absolut inte är för ekonomin hon jobbar.
Jag åker med när Ibrahim skall flytta. Först till kommunen där han får information om sin nya lägenhet och uppgift när han skall träffa en socialsekreterare som skall ge honom ett bidrag de kallar "glappet" och sedan skall han träffa en kille på arbetsförmedlingen som skall få igång honom i etablering. Mycket information och papper som skall fyllas i för Ibrahim. Bara genomgången av PUL lagen där han godkänner att hon får lägga in honom i ett register är ett kapitel i sig. Knappt att jag fattar. På alla dessa träffar är en tolk med. Du blir utkörd till lägenheten någon gång i eftermiddag säger kvinnan på kommunen. Nu är jag med och kan fixa detta. Och tur är väl det för 7 km utanför centrum utan tillgång till affär eller någon annan service är det inte lätt. Tre dagar senare skall han träffa socialsekreteraren men hur skall han ta sig till honom? Av en slump får jag kontakt med en äldre herre som är en av dessa fantastiska medmänniskor som finns. Han hjälper Ibrahim med glödlampor och kör honom till affären och ser till att han får kontakt med språkcafe och lite annat smått och gott.
Kommunens folk kan ju inte klara detta och jag tror att vi måste vara medmänniskor alla så gott det går. Sedan ifrågasätter jag varför det skall vara så mycket pappersskrivande och krångel. Det hade väl räckt med ett papper att skall du få hjälp så innebär det PUL och allt annat. Kommunen kunde väl direkt gett honom möjlighet till levnadskostnader utan att de skulle ha ytterligare ett möte med tolk.
Jag tänker också vad det kostar att etablera en ny svensk. Vilka insatser från samhället!

Griniga kärringar och gubbar

Blir ibland förundrad över grinigheten hos vissa ansvariga personer när det är någon som inte gör precis som det är tänkt vid till exempel uthyrning. Har stött på det flera gånger i klubbverksamhet och förundrats över denna upprördhet om någon inte städat eller ställt tillbaka på precis tätt plats. Vi har ju lite olika uppfattningar vad som är rätt. Jag tycker man skall ha grundinställningen att folk (ofta ungdomar) inte vet vad som gäller och påpeka det så att de kan rätta till. Om det upprepas har man naturligtvis rätt att bli upprörd. Jag träffar ibland på kyrkans folk. Där har jag sett rynk på näsan rätt vad det är. En oginhet jag förundras över. Vill i detta sammanhang också säga att det också finns många helt fantastiska personer.
I hyreshuset jag bor finns Reumatikerföreningens lokal. Jag går förbi den ofta och har tänkt att det är sorgligt att en så fin lokal nästan alltid står tom.
Några syriska damer kom och frågade om detta med föreningsliv och lokaler. Tanken slog mig om denna lokal och vi gick ner och frågade om vi kunde hyra. De har en person anställd där. En jättetrevlig karl men tyvärr hade han inte koll på allt och absolut inte detaljer kring uthyrning. Vi fick uppgifter och gick på det. Då kom den kvinnliga ordförande och rättade till vissa uppgifter vi fått. Men vi kom överens om att hyra. Detta var en jättebra lokal för våra damer. Nu höll de ju inte den avtalade tiden utan höll på ett par timmar längre och sedan hade de inte ställt tillbaka stolarna på rätt plats och det kanske  fanns synpunkter på städningen. Vilken upprörd tant!! Jösses! Det riktigt fräste kring henne. De stackars damerna var helt förtvivlade. Nu vet vi vad som gäller sa de låt oss få visa detta. Men det gick inte! Nu står lokalen tomma igen. Jag kan förundras över denna kvinna som representerar ett handikappförbund och också är kykovärd. Varför inte lite ödmjukhet och förståelse? När jag pratade med kvinnan första gången ondgjorde hon sig över att folk inte vill hjälpa till. Det förstår jag. Vem vill verka tillsammans med denna kvinna. Nej det blir tomma lokaler på alla plan kring sådanhär människor. 

Motion

Bland orienterarna finns så många pigga äldre. Tänkte på det när jag tittade på Birgitta på gymnastiken igår. Hon fyller 75 snart men skuttar omkring som värsta tonåringen. För att förbli pigg är det viktigt att motionera tror jag. När Lasse och jag tog en ny väg på en av våra promenader passerade vi STC gym. Skall vi gå in och se vad de har att erbjuda sa jag. Gym lockar mig inte egentligen men man skall ju alltid vara öppen för att kolla in nya grejer. Gymmet känns fräscht och ljust med mycket fönster utan att ha så stor insyn som vissa gym har. Vi blev väl emottagna vilket resulterade att jag nu har löst pensionärsgymkort och också varit på ett Switchingpass en förmiddag. Passet var överfullt med 21 deltagare. Många var långt över 70 år. Pigga och glada.

Innan första gympasset köpte vi en personlig genomgång av en PT. Så bra det är att göra så. Både jag och Lasse har ju hållit på i många år och fått instruktion förr men man skall inte tro att man kan allt.
Nu gäller det att hinna med allt men får vi bara vara friska har vi många år på oss 

Hundar

Jag och Yvonne skall åka till Rumänien och rida. Folk i min omgivning varnar mig för att åka till detta fattiga land med mycket brottslighet. Vi tänker vara i Bukarest ett dygn för att uppleva huvudstaden och kolla in Causescos palats. Jag googlar och kan läsa att det som kan vara lite farligt är hundar och att man skall vara beredd att kasta stenar på dem om de försöker komma nära. Det känns främmande att jag skulle ta en sten och kasta på en hund. Vi ser dock inte en hund i Bukarest. (Däremot blir vi mycket utskällda när vi passerar herdarna uppe i Transylvanien. Det kan komma ett tiotal hundar utrusade från något skjul vilt skällande men våra hästar är vana och bryr sig inte.)
När jag senare på sommaren står med Nicola från Serbien på en skogsstig i samband med VM i Strömstad kommer en Shetland sheepdog springande. Nicola gör då en låtsas rörelse att han tar upp en sten och skall kasta. Hunden står bara där och viftar på svansen och tittar förväntansfullt. Skall han kasta något jag kan hämta ser den ut att tänka. Nikola ser förvånad ut. Hemma i Serbien hade hunden blivit livrädd och stuckit iväg säger han. Jag förstår att de kastar stenar på hundar även i Serbien.
Jag följer med Ali och Wahed när de lämnar vår lägenhet. I trappan möter vi grannen med sin fina labrador. Jag känner skräcken från Ali och Wahed. De trycker sig mot väggen. När vi sedan öppnar ytterdörren står grannen i trappuppgången bredvid därute med sina två jättehundar. Nu har vi en labrador bakom oss och två stora hundar som börjar skälla framför oss. Än en gång känner jag skräcken och ser förtvivlan i pojkarnas ansikten. Vad har de varit med om tro. Lösa hundar i Syrien? Vakter med hemska shäferhundar? Lösdrivande hundar på sin flykt genom Europa? Jag vet inte men skräcken känner jag i luften.

Abdhulla

I mitt flyktingengagemang har jag nu kommit till fasen att många flyttar ut. Det är stort tryck på kommuner att skapa boende. Det blir dryga böter om de inte lyckas. Då blir det naturligtvis nödlösningar och snabba beslut. Idag läser jag i tidningen att det är skadegörelse och förföljelse för de boende på Lilleby camping i Torslanda. Har precis fått reda på att Abdhulla har blivit hänvisad ett boende där. Det kostar honom 8.125:- i månaden att få hyra denna villavagn på 23 kvm!! Helt otroligt. Abdhulla har praktikplats på Dalboskolan i Frändefors. Han har blivit erbjuden jobb som lärare där men eftersom han är utbildad byggnadsingenjör så vill han komma igång och jobba med det. Tyvärr hann han inte få mer än sommarjobb hemma i Syrien innan han tvingades fly så han har ingen större praktisk yrkeserfarenhet. Jag skulle så gärna vilja ha en praktik som passar min utbildning säger han.
Här kommer nu denne välutbildade, trevlige, sociale kille till ett boende i en villavagn som han absolut inte har råd med och skall dessutom känna sig otrygg eftersom de "fina" Torslandaborna inte vill ha invandrare så nära sig! Eller har jag fel antagande här?
Systemet när de flyttar ut från migrationsverkets boende är att de då hamnar i etableringsfasen. De får då läsa SFI och arbetsförmedlingen skall hjälpa dem att via praktik finna ett jobb. Under denna tid får de bostadsbidrag och levnadsbidrag. Bostadsbidraget räkna i procent på den hyra du betalar. Detta tak ligger på 6.500. Att bli hänvisad en så här dyr bostad gör att det blir inte många kronor över som skall täcka mat, bussbiljett osv. Etableringsfasen varar i två år. Har de inte fått jobb under denna tid och kan försörja sig hamnar de i socialbidrag.
Jag förstår att inte arbetsförmedlingarna mäktar med. De skall ju ta hand om alla. Lågutbildade, oengagerade, lata osv. Men Sverige måste fånga upp denna kraft som killar som Abdhulla har.

Vår fantastiska teknik

Jag spelar bridge  på nätet. Jag kopplar upp mig och hamnar vid ett "bord". Där träffar jag på folk från hela världen. Personer från Turkiet, Indien, Australien, USA, Kenya..... Vi spelar en stund.  Häromdagen spelade jag med någon från Israel. Det går så bra och jag riktigt känner en gemenskap.
Jag spelar wordfeud med min mor. Hon har alltid gillat spel och det är svårt att slå henne. Hon har också lärt sig chatta. När jag skall ut och resa söker jag både resmål och resväg via nätet. Tekniken är fantastisk men ibland undrar jag var den är.
Ibland när jag skall hälsa på min mor passar det att jag tar tåget. Jag går då av i Lödöse södra. Där står det en buss och väntar in tåget. Det är bara det att det går inte att hinna gå ner för trappen passera under viadukten och komma med bussen. Jag ser att bussen är tom när den svänger ut på vägen. Jag försöker vifta och det måste vara så att chauffören ser mig. Hen undrar nog vem jag vinkar åt för bussen stannar inte. Eftersom min mor bor söder om Lödöse så gör det inte så mycket. Det blir ofta en fin promenad på dryga kilometern. Men häromdagen när jag kom med pajer, bröd, tårta, blommor som var tungt att bära i snögloppigt väder uttalade jag fula ord.
Vi har alltså en bussförbindelser som inte fungerar. Tänk alla som behöver åka längre. Det går inte. Vi har en buss som går tom från stationen. Vad göra? Jag skriver brev till Västtrafik, Jag ringer till Västtrafik. Jag hör också att det är fler som påtalat detta. Jag går in på Västtrafiks försäljningsställen och frågar om konduktören kan ta kontakt med bussen och be den vänta en minut så jag hinner med. Det får jag reda på inte går. Jag pratar med konduktören på tåget. Han rycker på axlarna och säger att tåget är i tid. Bussarna prioriterar de som kommer från Göteborg. (Går av på rätt sida) säger han. Men det kommer inga tåg från Göteborg nu säger jag.
Igår var vi två som skyndade oss av tåget och fick se den tomma bussen gå. Min medresenär skulle längre och ringde och bad att bli hämtad.
Vi är väl inte så många som åker på detta vis men visst är det väl konstigt att det inte går att ta kontakt med bussen och be den vänta på en resenär tänker jag när jag skypar på kvällen.

Hua mig

Är fortfarande förvånad hur en person kan få sju års fängelse för han suttit bakom sin dator och lockat unga tjejer att ta av sig och posera. Med ordalydelser som de visste inte att det var en "snuskhummer" och blev på det viset lurade. Vad trodde de? I nästa stund läser jag om att personer våltagit unga tjejer och ,antar jag fruar eftersom de befunnit sig i samma säng, blir frikända för de säger att de gjort det i sömnen. Är inte detta märkligt? Vad är det jag inte får reda på för så här tokigt kan det väl inte vara?
Jag är också så förundrad hur man vill lura andra människor. Nu menar jag inte bovar och banditer utan när man skor sig på system, exploaterar och roffar åt sig. Men det som förundrar mig mest i detta är hur vi andra står med beundran i blicken när de kommer i dyra bilar, enorma segelbåtar och överdådig lyx. Det förstår väl vem som helst att man kanske har sett till att det hänger avancerade vapen på unga pojkar i främmande land eller att det ligger knarkande personer och dör i misär eller på en annan nivå att handikappsersättningar dras in.
Nu får en ju inte hålla på och "grunna" för mycket och det var inte bättre förr!!

Kommunplacering

Igår hjälpte jag två killar att köra ner lite grejer till deras boende i Göteborg. De som fått uppehållstillstånd blir kommunplacerade och hänvisade till en lägenhet någonstans i Sverige. Omar hamnade i en lägenhet i Hedekas. Han läser på SFI i Dingle. Det går bara en buss om dagen och det är så mörkt säger han.
Ziad har haft tur och hamnade i en fin tvåa i Kortedala precis vid busshållplats och affär. Visserligen fem trappor upp utan hiss men med ett ljust läge med bra utsikt. Ahman i en lika fin tvåa i Gamlestaden. Det är kommunen som äger dessa lägenheter och de hyr i andra hand i högst fyra år.
Hyreslagen är ju stark och hyr man längre får man besittningsrätt.
Vad som gör mig förundrad är varför de inte placerade dessa killar i samma lägenhet. Var sitt rum med delat kök är väl inte mer än vad många studenter har tillgång till. De har ju inga pengar och skall nu möblera samt att det blir ensamt för dem. Det tar tid innan de får börja på SFI och får något att göra. Samtidigt förstår jag Migrationsverket som har sådant tryck på sig att hitta lösningar.  Då upphandlar man i panik och så står man där med tomma boende och långa kontrakt som vi kunnat se i TV och ingen smidighet i placeringar. Tänk vad pengar som skulle kunnat sparats om man hade ordentlig styrning. 

Osthyvel

Jag har ställt fram ost med en osthyvel i samband med att vi har en syrisk familj hemma hos oss. Gabriel och Liam börjar fnissa och viska när mamman skall använda osthyveln  Hon försöker skära med den. Vi har undrat så vad detta är för pryl som finns i vårt kök säger de när vi skrattande tillsammans reder ut hur man använder denna förträffliga pryl.
Just nu är jag på Bornholm för att delta i orienteringstävlingar. Lasse och jag har åkt ner en dag tidigare. Vid morgonkaffet skall jag göra en ostmacka. Återigen förundras jag över att vi inte lyckats exportera vårt förträffliga redskap  osthyveln till vårt grannland. En konstig pinne med en tråd som absolut inte passar för den ost jag köpte i affären får jag stå och "tråckla" med.

Flyktingengagemang

Jag bestämmer att jag skall träffa Maali för att överlämna bussbiljett och ansökan till Migrationsverket i samband med att jag är på orientering i Göteborg. Hon svarar inte i telefon när det är dags för oss att lämna tävlingen. När vi hunnit till Surte skickar hon ett sms att telefonen är sönder och ber mig ringa ett annat nummer. Suck... vi ordnar det så att Anni får ta med till jobbet under morgondagen...
Mike på gymmet i Vargön ringer och talar om att några varit oförskämda i samband med att det besökte gymmet som vi ordnat via Women Together. Personen som är ny på flyktinganläggningen Vargön ringde och sa att han inte kände sig respekterad på gymmet. Suck...
Hur orkar du säger Lasse. Ja det kan man undra. Men samtidigt tycker jag det är lite spännande att se vad jag kan vara med och åstadkomma. Men det är inte lätt alltid. Hur många gånger har jag fått vänta för de inte kommer i tid. Ibland kommer de inte alls för de sov. De tar inte hand om saker. Ja listan på tålamodsprövande saker kan göras lång. Men så blir det solskenshistorier och då tycker jag att det är mödan värd.

Jouhag

När jag tittar på filmen Timbuktu och steningen av en kvinna förundras jag över hur det är möjligt att grannar, vänner förmås kasta stenarna.
Lite samma känsla får jag med det som händer med Jouhag nu. Jag upplever att det är en "häxjakt".
Uppbragt kan man säga att Hon kan inte vara oskyldig, Hur blåögd får man vara, Det är klart att hon tagit mer, Sitta där och böla på presskonferensen... Jag är själv skyldig då jag satt vi fikabordet och skrattade rått åt kommentarer som att jag passerar Italien på väg på semester kan jag ta upp beställning på salva.... osv.
Jag tror dock att det har gått till precis som sagts. Vi såg hennes såriga läppar. Vi har läst att den här substansen är ålderdomlig och används inte om man verkligen vill dopa sig.
Varför tycker vi inte tillsammans synd om den här söta tjejen som lyckats så bra i skidspåren. Hade vi varit i en av dessa hemska kulturer som finns hade vi kastat stenar då?
Nu kan jag se hur du som läser detta suckar och säger nu får hon väl ändå ge sig. Det är väl skillnad på att säga en sak och göra så hemska saker. Klart det är men jag blir själv förundrad hur svårt det är att ha en avvikande mening när drevet går.

Märkligt

Det finns en del saker jag inte förstår. Jag vet dock att det är lätt att ha en åsikt när man inte har tillräcklig insikt!
Vi skall inte ha friskolor där pengarna går till skatteparadis och eleverna inte får ordentlig undervisning hör jag. Då undrar jag vilka föräldrar vill sätta sina barn i en sådan skola?
Sedan sägs det att det blir så segregerade skolor om man får välja. När jag åker till mina barnbarns skolor ser jag bara "helsvenska" barn. De har inte gjort något skolval. Torpaskolan hade friluftsdag och vi kom cyklande mitt upp bland alla elever. Jag undrade om jag var i Sverige. Det beror ju på var man bor hur det ser ut i skolan och då måste jag ju säga att det är bra för utlandsfödda att kunna välja en annan skola om man tror det är bättre. Sedan tycker jag inte att det skall få finnas religösa skolor av något slag. Jag tycker var och en skall välja sin trosinriktning och då är det ju bra att man träffar på olika människor innan man bekänner sin tro.
En annan sak jag inte förstår är att det finns de som säger att det skall vara lika brottsligt att be någon ta av sig framför en bildskärm som en våldtäkt. Det måste väl ändå vara så att vi måste ställa krav att man tänker själv. Om vi har det synsättet kan man ju be någon att göra vad som helst och man sedan inte behöver ansvara för sina gärningar.
Sedan hör jag att Lund landsting köpt 5 paket näsdukar för 50.000:- och Stockholm betalar hur mycket som helst för stödstrumpor. Hur kan det slinka igenom sådanhär saker? Här tror jag dock att jag har svaret själv eftersom jag varit med vid kommunal upphandling. Jag förstår att folk är helt slut efter ansträngningen att få alla siffror i rätt kolumner och allt som skall fyllas i och på så vis man tappar all känsla för vad som är rimligt och vad som helst slipper igenom i läge två..... 

Nobels fredspris

När jag var i USA träffade jag en man från Colombia i väntan på en flygplats. Vi kom i prat om FARC gerillan och situationen i landet. Han sa att idag finns ingen gerilla. Det handlar bara om knark. Nu pågår en stor kampanj från vår president att stoppa FARC. Han vill skapa berömmelse för egen del att ha stoppat ett gerillakrig. Sedan kan knarkmaffian verka utan något lys på sig. Det kommer inte att bli bättre för befolkningen, bönderna eller Colombia.
Usch jag hoppas inte han har rätt nu när presidenten fått Nobels fredspris. 

Krig

Jag läser Stefan Einhorn nya bok "Pappan". Förundras än en gång över dessa barn till starka föräldrar som känner sig övergivna, bortglömda och att de inte räcker till. Att föräldrarna inte hade tid för dem samtidigt  som de kände kraven att lyckas. Att de bär på någon slags börda från sin barndom.
Jag blev nyfiken på pappa Jerzy och beslutar mig för att låna hans bok Utvald att leva. Till biblioteket och ner i slutet arkiv än en gång.
Så har jag en bok från andra världskriget, Polen, koncentrationsläger i min hand. Trodde att jag läst färdigt om detta för länge sedan men så var tydligen inte fallet.
När jag tittar på TV och ser hur de bombar och skjuter i Aleppo funderar jag på vad de vill erövra och vad de som försvarar har kvar att försvara. Jag läser följande i boken från inledningen av andra världskriget.
Waraszawa håller ut i ytterligare en vecka. Sedan är allt slut, mat, vatten och modet hos försvararna. Man kan med rätta hävda att försvaret av Warszawa var meningslöst. I historieböckerna kommer det att finnas en not om det modiga försvaret av staden, att det tog en månad att besegra Polen. Priset för dessa rader är dock högt och det är civilbefolkningen som fått betala priset. Mänskligt lidande och en sönderbombad stad. Känns det igen? Vad försvarar de i Aleppo? De kan väl bara ge upp och låta Assad bygga upp staden. Men det är väl så att det är så många stridande grupper att alla tappat målet. Att det kan bli så.

Katten Mathilda

Min mor hade en katt som hette Mathilda. Hon var så kärvänlig mot henne  men när andra kom gömde hon sig. Det gick inte att klappa henne. Sov jag över kom hon till min mor och blängde surt på mig. Försökte jag närma mig henne försvan hon snabbt bort under soffor och skåp. Så skulle min mor flytta och hade stora bekymmer om katten. Hon ville inte ta med den till hyreslägenheten. Hon tänkte avliva den men katter har ju nio liv så den var bara försvunnen när det var dags att åka till veterinären. När det var dags för flytt flyttade även katten till ett uthus. Det blev en mycket sträng vinter. Michaela som övertog huset är ju så djurvänlig. Hon har flera egna katter och hundar så det var inte bara för Mathilda att komma fram. Michaela satte ut mat till henne och när våren kom hade Mathilda blivit en av Michelas djur.
Jag åkte till Michaela för att plocka äpplen när hon inte var hemma. Mathilda  kom fram till mig. Hon ville gärna bli klappad och var hur gullig som helst. Vilken personlighetsförändrad katt. Detta har givit mig mycket att fundera kring. Har Michaela stärkt kattens självförtroende? Detta kan kanske överföras på människor. Jag vet ju att katten blev mycket väl behandlad av min mor men den träffade ju inte så många andra och det var kanske därför den var så skygg. Det var alltså ingen personlighetsläggning hos katten utan bara miljön som gjorde detta. Hmm..     

TV

Ibland blir jag ledsen när jag tänker på allt jag missar på TV . Bra filmer som går mig förbi. Ofta från udda länder och de sänds sent. TV play är en gåva men allt finns inte där. Så gäller det att veta vad som är bra. Jag följer den danska TV serien Follow the money. Den är mycket bra. En kväll följdes den av ytterligare en serie Happy Valley. En serie med det namnet lockar mig inte alls men jag kom inte upp ur soffan och fångades. Så bra! Nu förstod jag snart att detta var en fortsättning så det var lite svårt att hänga med i persongalleriet i början. Ikväll tittade jag på tredje delen och är helt såld. Jag blir lycklig av se så välgjord drama med sådana fantastiska rollprestationer. Jag ringde och frågade min syster om hon sett den. Oh jag kunde inte sova när jag såg första omgången. Hur skall det gå för dem? Osv. Så fick hon lite skäll att hon inte informerat mig.
Vad viktigt det är med kvalité. Jag tittar på en annan serie från Island. Fångad. Så dålig den är egentligen. Jag tittar på den bara för den är från Island och det är kul med landskapet osv. Vilka olika känslor man har efter att ha sett olika saker. Efter Fångad känner jag ett stort "gäsp" men efter Happy Valley känner jag mig upplyft trots alla hemskheter i den. Så viktigt med kvalitet sedan kanske vi upplever saker olika från person till person. 

Att dela kök

Vi går och småpratar med Gurjeet från Pakistan som följt med oss för att pröva orientering. Han bor på Restad Gård och berättar att han tycker att det är svårt att dela kök med andra när man inte förstår språket. Han berättar om vad som hänt honom under gårdagen. En kvinna från Syrien var så arg att  hon hoppade och skrek ut sin ilska. Gurjeet förstod inte vad hon sa eller vad hon var så fruktansvärt arg på. Vad hade han gjort? En vakt kom och frågade vad som pågår. Gurjeet kände sig anklagad och tyckte de var fruktansvärt obehagligt. Han tillkallade en person som kan arabiska och engelska. Det visade sig att kvinnan inte alls var arg på Gurjeet. Hon var arg för att hon fått besked om att hon skulle förflyttas från Restad. Dessa araber! Säger Gurjeet. De håller inte inne med sina känslor på något vis allt skall ut med stora åtbörder utan hänsyn till omgivningen. Det är inte så vi är från mitt land.

Det ät skillnad på folk och folk

Jag står och skall köpa direktbana på Världsmästerskapstävlingarna i Strömstad. Vid bordet bredvid hör jag att personen som skall köpa säger att han är markägare. Då bjuder vi så gärna på en bana säger funktionären. Nej det vill jag inte. Jag är så imponerad över det arbete som läggs ner. Det är så roligt att ni kommer hit. Jag vill bidra på alla sätt jag kan. Min tanke går då till Alehof och när de arrangerade en stor värdetävling i Alafors. Där ville markägaren inte bara ha betalt för att det parkerades på hans gärde utan även avgift för marken där arenan var. Jag mår illa av sådan girighet!!
Men alla markägare är inte så positiva i Bohuslän. En av publiktävlingarna arrangerades vid de stora parabolerna i Tanum. Där fick de kortare äldreklasserna mycket tråkiga banor på grund av en grinig markägare som förbjöd orientering i hans skog.
Vilken upplevelse det var att springa orientering på Käringön. Innan loppet kunde man gå ut och testa på ett kartsnitt. Det kändes konstigt att gå i folks "trädgårdar" precis upp i deras verandor. Jag pratade med en herre som berättade att för tolv år sedan fick de köpa loss husen de tidigare arrenderat. Men bara själva huset ingen mark runt om. De trädgårdar de anlagt runt om var på allmän mark. Alla var så positiva. Så roligt att ni är här och springer hörde vi hela tiden. Lasse och jag åkte dit kvällen innan vi blev så varmt mottagna på hotellet. På kvällen gick vi till Petetsons krog. Vi var tvungna att boka bord innan och vi såg att det var kö under kvällen. God stämning och maten smakade så bra. Jag bara älskar Käringön! . 

Gulliga pojkar

Sladjana och Nikola från Serbien skall springa långdistansen. Vi kör ut dem till "modelevent" där kontroller är uthängda så de kan testa på hur terräng och karta kommer att vara under tävlingen. Bredvid vår bil på det lilla gärdet har Norge parkerat med sin trupp. Vi byter några ord med Olof Lundanes som kom två på medeldistansen.. En fin och ödmjuk kille som dirket efter målgång uttryckte besvikelse över att kontrollerna låg slumpartat i grönområde på sista slingan under tävlingen. Idag är det inga sådana tankar som kommer fram. Det är lika för alla säger han och ler.
Under långdistansloppet som vi följer via storbildsskärmen ser vi hur Timo Sild från Estland leder stort efter halva banan. Lasse känner till löparna och säger att han tyvärr inte kommer att orka hela vägen och mycket riktigt tappar han på slutet och blir tia till slut. Senare på kvällen går jag till tvättstugan på campingen där jag bor. Där håller Timo och en lagkompis på att tvätta sina kläder. De sköljer av den värsta leran innan de stoppar in i tvättmaskinen så ordentligt. Jag pratar lite med honom och frågar hur det känns. Han skrattar och säger att han måste se till att banorna inte är så långa nästa år när VM går i Estland. Han tycker det är retligt att han blivit slagen av Fredrik Backman med 15 sekunder efter så lång löptid. Han skrattar och ruskar på huvudet. Vilka fina killar! Orientering fostrar.
Nikola som är med i vår trupp är en ordentlig kille. Han har lagt ner sin kompass och övrig utrustning i en liten låda med olika fack. Där finns lite annat smått och gott som kan behövas. Så ordentligt har jag tidigare inte sett men när jag får reda på vad han gör till vardags hemma i Serbien förstår jag. Han är ikonmålare. Tillsammans med sin far och två bröder målar de små tavlor de säljer men också inne i kyrkor. Jag får se bilder på hur de hänger högt upp i taken. Klart man måste vara noga med sina grejer.

Strömstad

Det har varit mycket orientering det sista. Orienteringshelger i Tibro och Hjo. Däremellan träningar med bland annat flyktinggänget. Denna vecka har jag och Lasse hand om Internationella orienteringsförbundets clinics. Förbundet försöker bredda sporten och skapa förutsättningar för fler länder att delta. Ett mål är att få orienteringen olympisk därför är Egypten här. Kamerun skulle varit med men fick inte Visum. Vad jag tror om Afrika som orienteringsnation kan vi lämna åt sidan. Funnes det pengar i sporten skulle naturligtvis det dyka upp många talanger från tex Kenya. Igår vann  Jerker Lysell guldmedalj. Tänk om det varit under olympisk flagg. Nu blir det endast en kort notis i tidningarna medan Rissveds guld i mountainbike slås upp stort.
Denna vecka möter jag människor från jordens alla hörn. I clinics är det folk från Serbien, Chile, Barbados, Korea med fler länder med. Än en gång slås jag av insikten vad lika vi är. När vi sitter vid genomgångarna så är det skratt och skämt precis som det varit ett gäng svenska ungdomar. Det ger energi.
Varför är alla orienterare så otroligt vänliga och hjälpsamma frågade min syster en gång efter att hon varit med mig på en tävling. De vill så gärna berätta och förklara om sin sport och tycker det är roligt om jag vill pröva. Så är det överlag men det finns undantag
Igår när vi följde sprintfinalen på torget i Strömstad så gick en man från Schweiz fram och ställde sig inte så långt ifrån storbildsskärmen med en stor flagga. Han skymde sikten för säkert 100 personer. Eftersom jag hade arrangörskläder på mig så kände jag mig manad att gå fram och be honom flytta sig. I mycket trevlig ton bad jag honom gå åt sidan med sin stora flagga. Så paff jag blev när han svarade aggressivt att jag inte behövde stå bakom honom utan flytta mig sidan. Men du skymmer inte sikten bara  för mig utan för minst 100 personer om inte mer replikerade jag. Det bryr jag mig inte om sa han. Jag tänker stå här! Bryr du dig verkligen inte om att du förstör för så många? Det skiter jag fullständigt i svarade han. Helt otroligt. Jag kände att jag inte kunde göra mer. Några andra svenskar försökte få honom att flytta sig men lyckades inte. Lasse hade också arrangörskläder på sig och stegade fram och hotade med polis och till slut föstes han undan. Efteråt tackade flera i publiken Lasse att han fixat det. Det är helt otroligt att det finns sådana människor! Stackars de som måste umgås med dem.  Familj, arbetskamrater, grannar osv.

Att stå i kö

Jag har hjälpt till att dela ut kläder och andra saker till flyktingar. Det har hänt att jag blivit mycket irriterad då de "knör" sig fram och gapar. Ställ er i ett led har jag uppmanat mången gång men ingen lyssnar.
På fjärde dagen på O-ringen skall vi åka lift upp till fjället. Det är en lång, lång fin kö som ringlar sig fram. Abdu som är en av våra Syriska vänner skrattar och säger: Så här skulle det aldrig fungera hemma i våra länder. Folk kan inte stå i kö. Där skulle alla anstormat liften för att försöka komma med andra skulle satt sig och spela kort eller gjort något annat. Att de skulle bilda en kö likt denna finns inte.
Bra att veta om kulturskillnader. Att det blir så här tror jag beror på att här finns det plats eller mat för alla. I vissa länder är det de som håller sig framme som får.
Så viktigt att våra nya svenskar får komma ut och se hur det är. Det kan lätt uppstå ilska och aggression vid tex tåg och bussar där de nya inte förstår varför folk blir arga. 

O-ringen

Ligger och väntar på att stugan skall vakna upp så här på veckan sista dag. O-ringen är intensivt. Det mesta har fungerat bra. Lätt att ta sig till tävling via buss. Korta avstånd till start, fantastiska vyer på fjället. Bra boende på C orten. Ungarna är fullpumpade med aktiviteter förutom själva tävlandet. Varje dag har det sprungits labyrintorientering i Bagheera tältet Kastats ringar i Folksamtältet,  fixats armband i Dala energi montern osv. . Nackdelen detta år är att det blir ingen klubbgemenskap eftersom vi bor på så olika ställen.
Fyra från Syrien med. De är imponerade över alla människor. De är också trötta då de inte är vana vid så mycket motion och uteliv.
Som alltid på 5-dagars är det fullt överallt. Till Sveriges högsta vattenfall Nipekärr det 1.5 timmes bilväg. De som startade bilresan dit lite senare på dagen fick 5 km bilkö till parkeringsplatsen. Många valde att vända och hade då kört bil i tre timmar och bara sett skog.
"Little to much" av allt men vi är nog med nästa år igen.

Nya världar

Vi  står och väntar på tåget i Göteborg som är avslutande delen på vår fantastiska orienteringsresa till Läsö. Det står ett gäng unga killar 13-14 år bredvid oss. Plötsligt vänder sig en kille till Emelie och frågar vilket lag hon är med i Pokemon. Jag är inte med alls säger hon. Han ger henne en en förvånad blick och undrar varför. Vi skrattar och frågar hur det ser ut. Vi får kika på hans skärm och han förklarar. Det här med lag hur fungerar det frågar jag. Vi kan då slåss med varandra. Vi kan också erövra vissa platser. Till exempel gymmet som ligger alldeles här borta. Det har nu intagits av ett lag.
Vilken grej!  Det finns inga Pokémon här bland tågen säger han.Tur är väl det. Jag har läst i tidningen att folk går ut i trafiken eller ramlar ner för stup när det jagar pokemons. Jag har också läst att detta gör att många som suttit på sitt rum nu går ut och rör på sig. Jaja vad mer skall jag få uppleva innan jag dör? 

En dag i mitt liv

Vaknade i morse med två sovande barnbarn i dubbelsängen. Lasse hade vi förpassat till annat rum.  Lova 3 år och Alvin 6,5 år sov så rofyllt. Fönstret stod lite på glänt och det susade i träden utanför.
Allt andas lugn och frid. Det är lätt att leva i nuet när jag har småbarn runt omkring mig. Jag låg alldeles stilla och njöt för jag visste att när det vaknades skulle scenförändring uppstå. Alvin vaknade en halvtimma senare. Direkt såg han till att peta på Lova och så hade jag två glada, skrattande, viftande och hoppade småmänniskor runt mig.
Det gäller att hitta på saker när vädret inte är det bästa. Efter frukost bestämdes att vi skulle gå och plocka hallon. Så uppstod dispyt om vilken burk var och en skulle ha. Lite letande i hyllorna och jag kunde hitta likvärdiga med färger som kunde godtas.
Fina hallon men lite besvärligt att gå. Allt gick bra och vi hittade skalbaggar och annat spännande.
Hemma hade Lasse klippt gräset och nu förberett en skattjakt på orienteringskartan. Alvin som är lite trotsig och inte vill orientera tyckte detta var jättespännande.
Grillångesten satte in så jag gjorde en fläskfilégryta istället för helstekt filé med fetaost och fikon som var planerat. Naturligtvis blev det god paj med nyplockade bär till efterrätt. Kände mig nästan som en matmor!
Efter att föräldrar och barn åkt kunde jag njuta av att läsa boken och sova en stund. Som dagens motion blev det promenad. Jag stoppade ljudboken i örat och så gick jag runt Kalltorps ägor. Stora fält med korn, havre och vete vajade i solskenet. På avstånd såg och hörde jag Rommele kyrka vars klockor slog. Hästar och kor på de böljande kullarna runt om. Så mäktigt.
På kvällen slog jag på TV på måfå för att kolla om det var något att titta på. Ett program som porträtterade operasångaren Peter Mattei. Så bra det var. Kände mig så nöjd när jag kröp ner i bädden igen denna gång med Lasse bredvid mig. Det är gott att leva.

Facebook

Jag kände länge att jag inte ville vara med i Facebook. Det kändes som saker bara flashar förbi. Massa delningar osv.  Men så kände jag att jag ville ha ett forum att nedteckna mina upplevelser och insatser bland flyktingar och startade upp mitt konto. Jag skaffade mig också massvis med vänner.
Så kommer det upp en nyhet om att två unga flickor spelar i Åsbräcka kyrka på söndagkvällen. Dit är det drygt sju kilometer från sommarstugan. Med dagens 28-växlade cyklar är det en "baggis" att ta sig dit. Så får vi en sådan där fantastisk upplevelse! Ljuvligt att cykla med diken fyllda av blomsterprakt. Vi möts av bräkande får när vi parkerar våra cyklar utanför den lilla kyrkan. Två unga flickor sjunger, spelar fiol och piano. De kallar sin föreställning "Hållplats i sommartid" . Vackra ömsinta visor blandat med lite prat. Jag blir så imponerad över dessa "töser". Jag känner mig också så tacksam över livet. Men tänk om jag inte haft Facebook hur skulle jag då fått reda på detta? 

Matmor

Så märkligt det är. Jag gillar inte att laga mat! Det gör inte heller min mor fast hon lagar så god husmanskost. Hennes tupp i sås, kåldolmar, bröd, köttbullar, makrill kan jag drömma om ibland. Men när vi skulle ha gäster var hennes matångest påtaglig. Märkligt men det värsta är att jag ärvt detta. Att laga mat är inget jag tycker är roligt lägg därtill grillångest kan du förstå mina våndor. Jag har ju satt upp det som ett av mina mål i livet att bli matmor. Den som läst min blogg verkar vara mest intresserad av detta mål då jag ofta får frågor om detta.  Hur går det då. Jag kämpar. Idag skall jag grilla lammkotletter med auberginer och halloumi ost. Oj tänker du nu det lät avancerat. Men egentligen är det ju bara att följa recept. Men ack så motigt för mig att göra iordning marinad och allt. Ingen glädje i det! Tur att jag har en bra bok i örat annars hade jag inte stått ut. Tänk att det finns de som finner glädje i att laga mat och baka. Som glädjer sig åt att det skall komma gäster och så vidare. Vad jag önskar jag var sådan.  Ibland pratar jag med folk som hatar att mingla. Va!! Det som är så roligt att gå omkring och prata med okända. Jag riktigt lever upp då. Jag tror inte det går att ändra på människor. Jag får kämpa med min matlagning och andra med sin mingelångest. På't bara. 

Lugn

Du behöver lugna ner dig säger Lasse. Inte alltid ha grejer på gång och planera. Han har säkert rätt men visst är det tråkigt! Jag älskar att planera och ha mål i sikte. Tänk när jag var ung. Inga telefoner,  IPad och annat som "stör". MEN jag kommer ihåg att jag tyckte mycket var tråkigt då. Jag tror att jag hade haft mycket glädje av den moderna tekniken.  Fast det kanske är så att jag hade tråkigt som gör att jag nu är kreativ. Snart kör orienteringarna gång igen och vi skall ut med barn och barnbarn. Då kanske jag längtar efter en lugn stund. 

Möte

Kay Pollak har skrivit en bok som heter " Att växa genom möten". I den beskriver han att man skall ta tillvara alla möten. Det kan vara ett kort möte på en buss. En vänlig blick och ett leende. Något jag ofta tänker på.
Färden i minibussen från Ridcentret till flygplatsen i Bukarest tar tre timmar. Jag hamnade i framsätet när vi åkte hem. Där blev det ett sådant där fantastiskt möte med chauffören. Vi diskuterade hans uppväxt, hur han blivit aktiv Baptist och hur han idag jobbade med föräldralösa barn. Han hade bott några år i USA och vi kunde därför föra ett djupt samtal och förstå varandra. Vad underbart det är när man verkligen pratar med varandra och vågar utmana. Upplyftande. Jag kände mig fortfarande upplyft många flygtimmar senare när jag skulle ta pendeltåget till Lena i Rönninge. Dock fick jag ingen kontakt med någon i vagnen trots mina vänliga blickar och fina leende. De undrade nog vad det var för en fåntratt som satt där och såg nöjd ut. Stockholm har blivit kallt sjunger Orup...

Rida

Jag är fortfarande lite i rus efter mina dagar på hästryggen. Naturligtvis gjorde vädret mycket. Att få vistas i vår vackra natur när alla blommor är som finast är en gåva. Jag hade dåligt begrepp om Transylvanien. Det man ser på bilder är höga berg i Draculamiljö. Nu vet jag att dessa berg inramar ett bördigt gräslandskap. I de större  dalarna är det odlingar men på de vidsträckta kullarna är det betesmark. Det fanns också skogar med  framförallt ek och bok men även tall. Ibland bröts våra galopper av framrusande skällande hundar. Herdarna hade många hundar till hjälp att samla in sina hjordar men också som skydd för björnar. Vi såg alldeles färska spår vid vattentussarna.
I byn Viscri hade vi möjlighet att studera livet lite mer  då vi hade en ledig förmiddag. Vid sjutiden på kvällen kom korna hem får mjölkning. Varje hus hade en liten innergård med ladugård. Korna visste vart de skulle. Tre kor in i den porten, två där osv. Ett riktigt skådespel. På morgonen vid sex var det dags att ge sig iväg igen med herdarna. Sedan kom bonden dragandes med små kärror med mjölkbyttor som tömdes på någon uppsamlingsplats. För oss var det som att flyttas 150 år tillbaka i tiden. Ibland söker den stressade människan efter frid. Här kändes friden men det är naturligtvis hårt arbete med lite betalt och det är inte varje dag som solen skiner.
Detta var en fantastisk resa. 

Rumänien

Hur kan du vilja åka till Rumänien där är så fattigt, eländigt och farligt fick jag höra av flera när jag berättade om vår kommande ridresa. Jag och Yvonne ville gärna se Bukarest innan vi gav oss av in på landsbygden. Kommer vi att våga gå ut och äta på kvällen? det kanske finns något på hotellet gick våra tankar.  Vi tog bussen in från flygplatsen och väl framme efter en halvtimma gick vi lite fel innan vi hittade vårt hotell. Det vi såg då var var storstadspuls med ett härligt restaurangliv. På vår promenad lite senare kände vi oss lika säkra som i Sverige. Dagen efter besökte vi Cauecesues palats för en guidad tur. Vi lämnade staden på eftermiddagen med nya insikter och kunskaper. Tänk vad viktigt det är att resa. Många fördomar kommer på skam. Så mycket jag lär mig.

Mattila

Lennart har flera gånger gjort reklam för sin orienteringshappening i Mattila. När vi jobbat har det varit svårt att passa in det i schemat. Förra året reste vi på flera utlandsresor så då passade det inte men i år var det dags. Men hur mycket är det inte som händer i slutet av maj? Så i bilen den långa vägen upp till Torsby när det i radion pratades om värmerekord i Sverige och vi var på väg till den del  där det skulle vara 5 grader och regn kändes det sådär.
Det blev underbara dagar. Vi bodde så mysigt i en av de gamla stugorna  Orienteringarna var verkligen omväxlande och kul. Sprint i boendeområdet, Ett besök i vitmosseskog på Norgekarta, en kul orientering på ängarna runt en fäbod till avslutningen i äkta Värmlandsskog.
Maten var helt fantastisk. En ny kock som verkligen ville visa vad han kan. Lennart och Karin har också bemödat sig med att göra inramning med musik, historier och kultur.
Innan "fäboorienteringen" steg en tjej upp på en stor sten. Solen sken och vinden susade svagt några fåglar kvittrade. Så framförde hon en vallvisa. Efter det blev det helt tyst innan hon sjöng Ack Värmeland du sköna. Så mäktigt.
Denna kvinna har bott i generationer i Mattila. Hon var antagen till operaskolan i Stockholm men blev med barn och valde att stanna hemma. Mannen hittade en yngre hästtjej från Torsby och lämnade henne i skogen. Det känns som värsta romanen tycker jag.
Vi sträckkörde sedan hem för att avsluta kvällen i Vargöns kyrka. Syrisk afton. Dima med familj från boendet i Vargön hade tillsammans med kyrkan inbjudit till att testa Syrisk mat och ta del av familjens berättelse om sin tid i Syrien och flykten.
När jag var i Mattila upplevde jag verkligen ett lugn. Uppkopplingen var sådär och internet fungerade inte. Jag träffar ju flera personer som tar avstånd från modern teknik och sociala medier. Det är jag trött på. Jag tycker det är fantastiskt att kunna hänga med vad som händer. Men jag måste säga att det var skönt med en paus. Jag kände verkligen av bruset när allt strömmade på igen. Men Sverige är så fantastiskt och vad fantastiskt för mig att uppleva dessa kontraster. Undrar dock hur de känns för de flyktingar som hamnar uppe i skogarna i norra Värmland? Lite ödsligt  Men vi får hoppas att de får fint mottagande av de som bor där för alla härstammar ju från flyktingar från främst Österbotten i Finland.

Hästar

Nu börjar min årliga ridresa närma sig. Denna gång skall vi åka till Transylvanien i Rumänien. Eftersom jag inte rider regelbundet brukar jag göra några turer för att träna upp rumpan och känna på hur det är att sitta upp på en häst. Idag har jag varit på Bergagården och ridit en tur uppe på Hunneberg tillsammans med några tjejer från Lysekil. Så vackert i häggblommen och de skira björkarnas tid.
Jag gillar att rida men är egentligen igen riktig hästtjej. Du får ta Kalima sa Linda till mig. Henne har du ridit på förr. Har jag det sa jag? Då fick jag onda ögat. Att inte ha koll på vilken häst man har haft med att göra är inte okey. De andra tjejerna hade tittat på nätet och läst om varje häst. Ni skall fläta manen sa Linda. Oh Gud hjälpe mig tänkte jag. Hur skall jag klara det? Och mycket riktigt min fläta lossade innan vi var uppe på berget.
Att rida en tur med Linda är häftigt. Långa trav och galoppsträckor. När vi kom tillbaka skulle hästarna släppas ut i hagen. Så synd sa de andra tjejerna att vi inte fick tid att gulla med hästen ett par timmar. Vilken himla tur tänkte jag. Det där att gulla med hästen  är inte min grej heller. Jag vet när vi varit på ridresor och det är dags att skiljas från hästen man varit tillsammans med en vecka så är det många tårar som fälls ibland. Det är klart att man blivit ett med hästen men nästa vecka kommer en ny person så att jag skulle ha några känslomässiga band till djuret finns inte. Annars brukar jag rekommendera företag att anställa hästtjejer. De är ofta tuffa och arbetsamma. De tar hand om sin utrustning på ett föredömligt sätt. De är pikttrogna. Det går inte att ligga hemma i sängen och känna sig lat. Hästen måste ha mat och tas omhand. Sedan tycker jag ibland att de har en förmåga att prata "skit" om de som inte är närvarande.

Vårrus

Att informera är inte lätt. Jag kunde erbjuda kvinnor på Restad Gård att vara med i Vårruset. Häng nu med på träningar sa jag så får ni springa detta. Tolv stycken fick jag med till slut. Det var lite si och så med att komma till träningstillfällena. Varje vecka fick jag skicka påminnelser.
Så var det då dags att springa/jogga/gå. När de kom till Sjövallen visste de inte  hur det går till på ett löplopp. Det blir ett väldans informerande och förklarande på blandad svenska-engelska. Dessutom dök det upp killar som skulle hjälpa till utefter banan som inte visste var de skulle samlas. Jag fick  hjälpa till att ringa och ta reda på detta för dem.
Så var det det dags att plocka av dem kläder. De ville springa med jackor kring magen ifall de skulle börja frysa!! Handväskorna ville de inte släppa. Till slut stod jag där påhängd med både det ena och andra. Maali såg jag inte i trängseln vid startfållan vilket innebar att hon sprang loppet med sin ryggsäck på.
När de kom i mål var alla upprymda och så lyckliga. Jag visste ju att det skulle bli så då det är fest att vara så många tjejer tillsammans utmed en så vacker bana. Några som var med och tittade meddelade mig att de också hade velat vara med. Suck som jag försökt få ut information ute på Restad Gård. Men man måste börja såhär så sprider sig saker. Jag är övertygad om att det finns många svenskar som också inte vet hur det går till vid löplopp. Vårruset är fantastiskt där det går ut på att samla lag. På så vis kommer många ut som inte haft en tanke på att de kan vara med.
Ibland när jag håller på med aktiviteter smyger sig tanken in. Varför håller jag på. Lite regn och vips kommer de inte till träningen eller så är någon trött osv. Det är inte bara och komma ut och sätta igång aktiviteter bland våra nya. Men när jag sitter där i gröngräset med tolv superlyckliga tjejer känner jag att det var värt min ansträngning. 

Integration

Hur skall jag göra för att hitta personer som vill prata med mig frågar Akram mig. Jag behöver träna språket och vill prata med någon varje dag. Bara en liten stund. Ja inte är det lätt. Det,är konstigt säger Maali som går på kickboxning. Det blir snabbt grupper Afghaner, Araber, svenskar umgås i grupper med varandra. man skall inte tro att svenskar är sämst på att ta kontakt. Jag kan konstatera att det rådet en stor ensamhet trots alla människor på Restad Gård. Många grupperingar. Jag vill uppmana alla som läser detta att gärna komma fram och prata med de som jag har med mig i olika sammanhang. Alla vill prata med svenskar.  

Vägra ta i hand

Jag kommer ihåg när jag arbetade att jag ibland stötte på kunder som hade svårt att ta mig i hand. Men de gjorde det. De var ju på banken så naturligtvis kände de sig i underläge. Jag träffar väldigt många flyktingar och tar alla i hand. Ibland ser jag att de ser obekväma ut och att handen fladdrar  upp till hjärttrakten efteråt. Men inga problem. Men så hände det att rätt som det var kom en kille som företrädde Support och som vägrade ta mig i hand. Vilken ilska jag kände. Jag tycker att jag är tolerant med det mesta men jag blev rasande. Det kändes så förnedrade och det var nästan så jag vände på klacken och lämnade allt mitt flyktingarbete. Det skulle ju vara överilat men den gossen får iskalla blickar av mig sedan dess. Han ville bli min vän på Facebook för ett tag sedan. Så gott att trycka "begäran avfärdas". Några damer vägrade ta Lasse i hand när de var hemma hos oss. Han blev mycket irriterad. Jag kan bara säga att de som kommer hit får rätta sig hur vi gör. Det handlar inte bara om att det är en handhälsning. Det är en symbolhandling för allas lika rätt. Hade jag inte upplevt det hade jag inte vetat vilka starka känslor det väcker om någon håller borta sin hand. 

Vårruset

Det blir inte alltid som man tänkt sig men ibland blir det det! Jag har ju fått för mig att jag skall erbjuda träning inför Vårruset. Det är inte så lätt att nå fram till de boende. De vet inte vad det är att jogga och allt kring. Bara vilka kläder de skall ha på sig osv. På Restad finns en kvinna som är helt fantastisk. Hon har en så fin utstrålning har lärt sig svenska på kort tid. Hon är engagerad via ABF som engelsklärare och jag vet att Helena försöker hitta praktik till henne. Det kommer inte att bli några problem för henne eller hennes fantastiska familj att finna sig tillrätta i vårt land. Det är klart att det är henne jag frågar om hon kan sprida reklam om träning inför Vårruset. Hon som redan har så mycket! Men skall det bli något gjort så...
Jag har tänkt ut så att jag hänger ut kilometerskyltar utmed Karls Grav. Sedan kan vi springa och vända. Så står jag där med ett litet gäng. Jeans, tröjor och varma jackor. Vi går den lilla promenaden ner till slussen. Där har jag ställt min bil så strategiskt så de kan plocka av sig lite varma jackor. Detta sker motvilligt. Vi fryser...  Men jag är hård!  Så ger vi oss ut joggande på stigen. Vid 0,5 km stannas det pustande och vi gör några rörelser. Sedan fortsätter de joggande. Stora glädjerop när vi kommer till 1 km skylten. Nu vänder vi säger jag. Vi går tillbaka för det är viktigt att inte starta för hårt. Alla är så glada. Fryser ni frågar jag.  Glada skratt. Jag känner att de fått en ny insikt. Vi kan gå upp tidigt och jogga innan vi äter frukost hör jag sägas. Ja, ja från sagt till gjort är steget stort men nu har jag visat hur de kan göra. Nu är det upp till dem själva att verkställa. Skall försöka få tag i lite kläder till dem. 

Träna

En gång om året åker jag på ridresa. Jag rider inte under övrig tid av året så inför resan är det viktigt att jag tränar några gånger. Jag brukar ta en privat lektion och även göra några turer i skogen. Allt för att få lite ridvana och stärka upp insidan lår och rumpan. Idag red jag för första gången på nästan ett år. Det gick förvånansvärt lätt att ta sig upp på hästen. "Ridfröken" var lite imponerad att jag  orkade som jag gjorde. Hon berättade att hon var bekymrad över många unga personer som kommer. De har ingen grundkondition. De måste ha en pall för att ta sig upp på hästen och de orkar knappt rida en timma. Jag ser en sådan skillnad  nu jämfört med några år sedan säger hon. Tillsammans konstaterar vi att det är vardagsmotion som saknas. Man körs med bil överallt. Det handlar inte om gymnastik i skolan utan vad de gör på raster och på fritid. Även många lite äldre saknar styrka. Jag tycker ju att jag håller på med en fantastisk sport orientering. Få vara ute i naturen men det är klart den kräver ju lite. Ibland långa gångvägar och tuff terräng. 

Igår var jag också och tittade på vårt fantastiska vattenfall vid Nordkroken. Vit och blåsippor täckte marken. Jag hade med några från Syrien. Såg att de var lite fundersamma över mina lyriska utrop kring blåsippor. Strax innan hade vi sett en trädgård full med scilla. Men det är ju inte samma sak!!

Två år

Två år har nu gått sedan jag intog pensionärslivet. Vilket lyxliv! Så bekymmerslöst. Men jag säger som alla pensionärer att det är svårt att hinna med. Att jag hann så mycket när jag jobbade är ofattbart men jag var också ofta trött.
Som jag förutsatt mig har jag fortsatt göra de saker jag brukade göra. Mycket orientering. Kul att barnbarnen är bitna. Det blir flera "stug" helger. Vi väljer ju detta istället för husvagn/husbil.
Vi har rest mycket. Förra året gjorde jag sex utlandsresor. Långresor till USA, Thailand och SriLanka/Maldiverna/Indien. Häftiga resor men en viss mättnad har infunnit sig. I år hägrar endast en ridresa till Rumänien. Jag fortsätter att läsa många böcker.
Så mina tre projekt:
Lära mig spanska:. Jag ville ju kolla om det gick att lära sig ett språk vid denna ålder. Ovanligt dumt av mig. Jag har dock fått en god insyn i hur olika språkprogram fungerar.
Flyktingar: Det blev ju inte ensamkommande utan "vanliga" flyktingar. Detta blev ett stort engagemang. Jag får ofta frågan varför jag håller på. Jag tycker att det känns bra att jag kan göra nytta. Jag tycker det känns bra att göra en insats och det får räcka som svar.
Invandrare att bli orienterare: Ett hopplöst projekt? Här har jag inte kommit långt. Men vem vet. Det känns i luften som om orientering börjar bli inne. Terränglöpning. Opps..  förlåt jag menar Trailrun är ju oerhört populärt.
Så till mina övriga små mål i livet. Yogaresa= klart. Blåbär/svamp var vi duktiga på. Vi tog också hand om den rikliga plommonskörden i år och hade länge god sylt på gröten. Är igång med bridgen. Jag dyker så tufft från bryggan. Detta med att bli matmamma går väl sådär. Som min mor uttryckte det: Det är väl synd att du skall försöka vara det. Laga mat är ju så tråkigt!
Jag har förhoppningsvis många år till på mig att genomföra mina små projekt. Livet tuffar på 

Revision

Eftersom jag är en gammal bankkvinna blir jag lätt revisor i de föreningar jag är med i. Detta ideella uppdrag är ju ingen större insats men så klart mycket viktigt. Det är på vårkanten som pärmar med kvitton och olika verifikationer skall stämmas av mot listor och tagna beslut i styrelser. Tänk så mycket ideellt arbete det görs i vårt land. Hur kommer det att se ut i framtiden? Kommer det att finnas folk som vill ta på sig dessa ideella uppdrag. Själv är jag en utpräglad föreningsmänniska. Jag har engagerat mig i många föreningar genom åren. Jag möter dock många som inte alls är intresserade att engagera sig och kan inte förstå att man gör saker när andra inte gör något. I en förening hörde jag en person säga. Jag ser till att jag och min familj inte är med på mailoch telefonlistan. Då är det inte så lätt att fråga oss om uppdrag. Man häpnar! Samtidigt tänker jag att en sådan person vill jag inte verka tillsammans med. Man skall ha kul tillsammans. Jag är också övertygad om att dessa personer är lika myglande på sina jobb. Inga vinnare precis.
När man frågar flyktingar om deras intressen ser de alltid lika frågande ut.  De har inte alls denna kultur med ett aktivt föreningsliv. De är vana att ha ett jobb som de vistas mycket på och sedan är det ett massa umgåsande i familjen. När jag frågar någon om han har en familj får jag ett lika frågande uttryck som svar. Klart jag har familj och så staplas det upp fastrar och mostrar kusiner och onklar med mycket mera. Man tänker inte kärnfamilj. De första jag träffade för två år sedan  läste på migrationsverkets sida att efter de fått uppehållstillstånd kan de ta hit sin familj. De var övertygade om att de kunde ta hit hela släkten. Blir några av dessa föreningsmänniskor tro?

Mycket orientering

Aldrig att jag springer Häxjakten i ris och kallt vårväder mer har jag uttalat kraftfullt men så skulle Liam springa och vem står där i mörka natten med lampa på huvudet om inte jag! Vädret var hyfsat och eftersom vi bodde över på hotell precis vid målplatsen blev det en bra upplevelse. Tyvärr hittade jag inte en kontroll så jag blev inte godkänd dock. Sprintorientering i Vara dagen därpå var en riktig höjdarsprint. Detta följde sedan av orientering i Sollebrunn och Uddevalla. Så många och så nära tävlingar. Den femte (!!!) och sista påsktåvlingen gick i Trollhättan. Solen sken och allt kändes härligt men jag var trött och orkade inte koncentrera mig. Det går inte i vår sport!
Toan på Uddevallas tävling var av det tajta slaget. Vi satt verkligen med knäna i varandra. Vägen från parkeringen till målplats var 3,3 km på påskafton. Alltså 6,6 km som skall läggas till väg till start och själva banan. Iskall regn på Herrestadstävlingen. Så får jag frågan om jag inte har med några flyktingar i år.  Nej det går inte att ta ut dem under dessa förutsättningar. Det finns många svenskar som inte finner tjusning i att leva såhär heller. Undras hur man blir en tuff orienterare som tycker detta är kul? Det är ju ett ihärdigt gäng som drar till skogs varje vecka. Undras om någon från sydliga breddgrader kommer att finna tjusningen i sporten? Jag har inte gett upp.

Drivkrafter

Gunnel kör hem mig efter vårt sista gympapass för kvinnor ute på Restad Gård. Det har varit med ett tiotal regelbundet plus enstaka besökare och barn. Det känns lite sorgligt att detta var sista gången säger Gunnel. Jag ser hur de som varit med ofta har utvecklats från att inte alls kunna hänga med till att kunna få till alla övningar. Gunnel var sjuk förra veckan och är inte helt kurrant än. Ändå tar hon sin bil och åker från Trollhättan för att leda denna grupp utan att få något som helst betalt eller ens en blombukett för sin insats.
På nyheterna hör jag om de som för ut pengar till skatteparadis Många miljoner som undanhålls staten.
Många höga chefer och industriledares enda drivkraft är att tjäna pengar. Därför sätter de ofta igång omfattade kostsamma bonusprogram. Jag har sett hur sådana program ofta leder fel. Det snålas på löner med hänvisning till bonusar. Hur bonusar faller ut när förtaget går dåligt eftersom det alltid finns en viss inlåsningseffekt på pengarna innan de betalas ut. Snart blir jag nog friställd och nu fick jag helt plötsligt en bonus hörde jag en bekant uttrycka nyligen. Jag har sett hur bonusar leder till kortsiktigt handlande som är direkt skadligt för den långsiktiga lönsamheten. Detta samtidigt som många inte har pengar som främsta drivkraft. Jag tycker att man skall ge ordentligt betalt för värdefulla medarbetare. Att se till att ge frihet och utvecklingsmöjligheter. I min värd kan man skrota alla bonusar eftersom de personer som har detta som främsta drivkraft ofta inte är bra för företaget på sikt.
Vilken tur att det finns så många som inte har pengar som drivkraft för våra flyktingar. Så många som  ställer upp med sin tid utan någon kostnadsersättning.

Inte lyssna...

Ibland skall man inte lyssna på sin kropp! Vi har rest flera timmar och kommer fram till stugorna där också start och mål för helgens första orientering är. Kallt! Nära nollstrecket. Ruggigt! Nej jag får inte lust att ta på mig lampa och ge mig ut i mörka skogen. Men så blir det aktuellt att följa upp Gabriel och då är det naturligtvis inget snack. På med grejerna och så står jag där och hoppar i startkön. Det är så härlig när vi väl kommit iväg. Jag har fullt upp att följa lille Gabriel i den härliga skogen. Fina banor i ljuvlig terräng. Det känns bara så bra när jag kommer i mål. Jag är tacksam att jag sprungit och kan inte förstå att jag tänkte tanken att låta bli.
Jag har tidigare uttryckt att det inte är så farligt när barn fastnar i IPaden. Däremot tror jag det är farligt att barn får välja bort allt det de inte har lust att göra. Hur skall man kunna välja om man inte testat? Sedan är det inte så lätt att få barn att vilja testa olika saker. Orientering är ingen lättillgänglig sport. Vi måste göra fest och glädje runt om. Poängsamlarkort där alla kan vinna. Priser till de flitigaste inte till de bästa osv. så småningom hittar man glädjen i själva sporten. På Pans tävling frågade prisutdelaren Alvin lite tyst vad han heter. Sedan ropar han ut: Hör alla nu! Alvin har sprungit orientering och vunnit pris. Stora applåder och ovationer! Alla vi som står runt om skrattar, tjoar och applåderar. Så håller prisutdelaren på med alla barn som sprungit en bana. Så viktigt. Så glad Alvin såg ut! Vi alla kände glädje.
Så många gånger jag sprungit orinenteringsträningar i risig, svårtillgänglig sumpig skog på dåliga gamla kartor. Jag förstår att man inte vill anmäla sig till tävling med dessa upplevelser i ryggen. Tänk om vi kunde komma överens om att de orinenteringsträningar som vi tydligen måste ha i denna miljö dödskallemärker vi. Då blir det annat. Klarar du detta? Glädje att jag klarat en utmaning när jag kommer i mål. Jag vet att det är många dödskallar jag kommer att erövra i vår och sommar. Att vi kan utmana våra barn och ungdomar att ge sig ut på "dödskallebana" där de kommer att trampa runt i snårig granskog på obefintliga stigar och hoppa över meterdjupa bäckar med iskallt vatten osv. Precis som det är idag. Man vet att det är träning och på tävlingar är det annat. Jag lovar att det blir succé.

Framtiden

Jag sitter och pratar med Inger och Jonas i samband med en träningslördag. Det är min tur att ha maten och jag får hjälp av Afganska kockar. Det är ingen snabbmat så det innebär att jag varit igång från tidig morgon. Skönt att sitta ner en stund i trevligt samtal. De beklagar sig över att deras barn fastnar i ipaden. Är det så farligt frågar jag försiktigt men blir snabbt nedpratad över hur det är i dagens samhälle. När jag var liten ondgjorde sig min far att jag alltid satt med näsan i en bok sa jag. Gör något vettigt istället för att sitta där. Så har du ju blivit som du blivit säger Jonas! Hur många böcker läser du på ett år? Fler än du springer orienteringstävlingar? Jo det blir det ju. Men tänk vad jag längtar till att försvinna in i böckernas värld. Nu hör man ju hela tiden bekymrade röster att det läses för lite bland dagens ungdomar. Jag minns också när mina barn var små då var det det myckna TV tittandet som var problemet. Undrar vad mina barnbarn kommer att bekymra sig om när deras barn växer upp. Jag tittar ut genom fönsterrutan. Där leker Gabriel och de andra "kull" efter sin orienteringsträning. Sedan testar de Afgansk mat som de godkänner. De sitter och snackar med varandra innan de går ner i gymmet för att leka lite. Jag tror inte föräldrarna behöver vara så oroliga över dem.
Jag har ju besökt dem i skolan ett antal gånger och jag kan bara uttrycka min beundran över vad de får lära sig. Jag är näst intill avundsjuk när jag tänker tillbaka på min egen skolgång. För att inte prata om min mor. Visserligen kan hon flera psalmverser utantill och hon har bra koll på Sveriges landskap, floder och städer men utanför Sverige är det inte så mycket bevänt med kunskaperna. Hon tycker det är så fantastiskt att vi kan googla så mycket när vi löser korsord tillsammans. Så fantastiskt säger hon. Tänk om jag fått lära mig engelska och resa ut i världen. Vad skall jag med psalmverser till? Tänk så ojämlikt det var på min tid. Tänk så lite vi visste om världen egentligen. Tillsammans konstaterar vi att det inte var bättre förr. Vi kan inte komma på någonting som var bättre mer än att vi var starkare förstås. 

Mattias Gardell

Vi diskuterade kungahuset min syster Lena och jag. Hon gillar inte det. Titta på årskrönikan sa jag. De är goda ambassadörer för Sverige. Om jag skall titta på det skall du få ett straff också sa hon. Läs Mattias Gardells senaste bok. Inte för hon visste något om den då den inte kommit ut. Varför detta skulle vara ett straff berodde på en föreläsning. Delar av Artemesiadamerna ( konstnärsgrupp) väntade på resten av gänget  på Värmlands museum. En föreläsning av Jonas Gardells bror under 40 minuter med möjlighet att framföra åsikter i ytterligare 20 minuter annonserades ut. Eftersom det var drygt timmen kvar passade det ju bra att vi fem damer gick in på föredraget. Glest med folk i publiken som enbart bestod av unga muslimer förstod vi efter ett tag. Gardell pratade på om alla förföljda muslimer i Sverige och världen. Vi var de enda avvikande i publiken. Han sprätte som en tupp som älskar att höra sitt eget galande. Han slutade inte mässa när en timme gått. Vi kunde inte vänta längre utan var tvungna att resa oss för att gå. Skall ni gå nu jag hade förväntat mig en debatt säger han. Vad han trodde vi skulle vilja debattera om undrar jag.  Honom skall jag aldrig läsa något av sa jag när vi samlades utanför. Men jag har tagit mitt straff och läst Raskrigaren. Egentligen inte så mycket till straff då jag tyckte det var mycket intressant och givande att lyssna om seriemördaren Peter Mangs i Malmö. Sista timmen i ljudboken kunde jag dock varit utan. Då var föreläsaren Gardell tillbaka och orerade om alla rasistiska poliser och de stackars invandrarna. Att polisen hoppas att de skall bränna bilar för att de skall få utöva mer våld...   Jag tror inte det är någon som vill kalla mig för rasist så mycket som jag jobbar med våra flyktingar men man får inte vara blåögd. Jag upplever flera av våra nysvenskar som långt mer rasistiska än svenskar. De ser ner på andra folkslag. Kvinnosynen bland även de utbildade kan jag allt för ofta hissna över. Jag tror vi gör dem och Sverige en björntjänst om vi pratar om dem som stackars offer. Sedan skall vi naturligtvis respektera varandras åsikter, ta del av det bästa i deras kultur och leva tillsammans. 

Att springa

Tänk vad fantastiskt det är att vara med i en orienteringsklubb. Alla åldrar. De flesta klubbar har mycket och varierat utbud av träningar under vinterhalvåret. Antin och Jenny leder gymnastik på ett proffsigt sätt, spinning ibland och så är det alla övriga träningar. En del övningar får man passa sig för då mossarna är så många, blöta och kalla så här års. Men att ge sig ut och "springa" på elljusspår eller med pannlampa är så häftigt.
Jag brukade alltid springa hemma i Syrien sa Mohammed en dag. Du får gärna följa med på orienterarnas träning sa jag Springa ute nu?? Han såg mycket tveksam ut. Men så blev det. Han fick med sig två till plus Ali och Raian som varit med förut. I bilen berättade han att han brukade springa 2.8 km. 2.8 mil replikerade jag frågande. Nej, nej. Då förstod jag att de inte visste vad som väntade. Jag erbjöd mig att leda uppvärmningen. Löpning en kilometer. Jag vet hur det är med dessa vältränade orienterare. Det går för fort för otränade och de minsta även om orienteraren i täten försöker springa så sakta hen kan.
Så var det dags för löptest. Alla fick en sportidentpinne på fingern. Två varv för de som springer långa. Stämpla inte i målstämpling vid varvning! Välvilliga orienterare förklarade på engelska att de skulle bara springa förbi för andra varvet. Jag log. Så gav vi oss iväg i samlad trupp. Några av våra Syrianska vänner var uppe i täten och drog. De "dog" efter 200 meter. En vrickade foten och fick vända. Min egen löpning är ju en förskräcklig sorglig historia nu för tiden. Men jag var ikapp dem efter halva banan där de försökte vika av. Emelie släppte dock bara förbi de yngsta barnen för 1,5km. Nu kunde ju killarna inte låta mig komma före så de sprang och gick medan jag tuffade på. Tommy varvade oss på de sista 100 meterna.
Liam 9 år sprang på 14 minuter. Oj sa Mohammed och de andra killarna Du sprang nästan dubbelt så fort som oss. . Jag tycker det var bra gjort av er. Det går fortare nästa gång svarade han så gulligt.
När jag sa hejdå till killarna sa de: Vi syns nästa vecka.... 

Olika åsikter

Jag har varit hostig och dålig hela veckan. Känns konstigt att inte vara fullt ut i farten men kanske bra att ta det lungt också. Har bland annat haft ett långt samtal med en av mina gamla vänner vilket alltid är trevligt. Jag upplever att vi tycker ganska lika om mycket trots att vi är olika. En annan sak jag gjort är att jag läst tidningarna noga. En sak som debatteras mycket är "stallarna" i Lilla Edet. De ligger för sig själv på ett fält i anslutning till gamla bron i Lilla Edet. Man ser dem inte om man åker på genomfartslederna. Tegelbyggnaden är mycket vacker i sitt ursprung men som allting måste det underhållas och renoveras. Idag beräknas renoveringsbehov uppgå till 4 miljoner kronor. Bouleklubben håller till där och så är det uppställningsplats för husvagnar. Bostadsbolaget vill bygga bostäder. I min värld är det bara att riva detta  gamla renoveringsmässiga, ej funktionsdugliga hus. De tokstollarna vill riva stallarna får jag höra i mitt samtal igår. Det enda fina hus som finns i Lilla Edet. Jag blir alldeles paff. Hur kan vi tycka så olika. Hon är beredd att gå ut att kämpa för bevarande av huset. Att ha kvar en byggnad som inte fyller någon funktion är för mig så konstigt. Sedan kanske man kan göra något fint runt det. Trädgårdsmästeri, Konstutställningar, Café men det kräver så stora insatser när det bara är ett tomt skal. Vad jag dock vet är att vi måste bygga många lägenheter nu annars kommer hela fastighetsmarknaden att gå åt "pipsvängen". Så många unga som vill ha lägenheter ihop med alla våra nya svenskar.
Detta med boule är ju intressant. I Nödinge gjordes en stor satsning på boendemiljö. Det anlades en golfbana och sedan byggdes det bostäder som det var tänkt att 55+ skulle flytta in i. Det fixades boulebanor på flera ställen. Vad hände? Istället för välbärgade äldre par flyttade barnfamiljer in. Dessa familjer har inte tid att spela golf men behovet av dagis blev akut så det fick uppföras. Nu läggs golfbanan ner och i boulebanor ser jag spadar, hinkar och små grävskopor.
Under stort ståhej och olika meningar uppfördes en boulebana i mitt sommarstugeområde. Ser aldrig någon spela boule där. Nu ingår det att på årliga städdagen rensa den. På mina resor runt om i världen ser jag ofta igenväxta boulebanor. Undrar varför det satsades så mycket på boule ett tag? För inte är det en stor sport väl?  Hur gammal skall man bli för att gå in i en gammal stallbyggnad och spela boule? Förstår att det är ett trevligt sätt att umgås men om jag ser mig kasta dessa kulor i glada vänners lag vill jag göra det ute i en vacker park.

Varförfrågan.

Varför håller du på med flyktingar egentligen säger en av mina svägerskor. Vad får du ut av det? Jag tycker det är spännande med alla möten, Det känns så bra när jag kan hjälpa någon försöker jag svara lite lamt. Jag förstår ändå inte varför säger hon. Du tjänar inte ett öre,  du skall inte göra karriär och du vill inte ta ett stort ansvar och verkligen påverka makthavare. Varför håller du på? Det finns det fler som frågar.
När jag står i köket ser jag en kille bära en golfutrustning till sin bil. Han skall nog åka till en drivingranch och trimma formen inför säsongen. Om jag inte höll på med flyktingar skulle vi kunna ta upp golfen igen säger jag till Lasse samtidigt som det går en rysning av obehag igenom min kropp. Jag vill inte spela golf. Jag tycker det är urtråkigt. I min yrkeskarriär har det under perioder varit verkligen inne att spela golf. Det var där affärer gjordes upp hette det. Jag har gett det en chans för ett antal år sedan men jag hittade ingen tjusning i det. Och att affärer görs upp på golfbanan är en myt. Visserligen träffas säkert makthavare där men de har redan snackat ihop sig i bastun.
Så bra att jag slipper göra det jag inte har lust med. Spela golf, åka och shoppa, sitta på möten, rida i en paddock, pyssla...  Idag skall jag träffa mina ungdomar från Syrien och Somalia, följa med lille Obeida och se till att han blir inskriven i förskolan, beställa flygbiljett till Bukarest dit min årliga ridresa går i år , massera mig och ha gymnastik ihop med flyktingkvinnor. Livet är precis som jag vill ha det!

Engagemang

På asylmottagningen i Vargön bor det 62 personer från sex olika nationer. Som på alla camper är det olika typer av människor med mycket varierande utbildningar och olika bakgrunder. Vad de flesta bär med sig är en hemsk flykt i små båtar över Medelhavet och sedan en farofylld och hemsk färd upp genom Europa. Nu vet de inte så mycket om sin framtid. Migrationsverket hinner inte med. Av de som kommit de senaste månaderna  har inga intervjuer ännu gjorts. Det är en evig väntan. De har ju inga pengar och ingen möjlighet att ta sig någonstans. En del har släktingar här i Sverige sedan tidigare som ser till att de kan komma och hälsa på.
Det blir ju så att en del fastnar man lite extra för. Det finns en familj från Afganistan som verkar så underbara  De kommer från lite finare förhållanden märker jag. Pappan är kock. Mamman är så parant och fin. Tre underbara barn 13, 16 och 17 år. De är med i min språkkurs. Tyvärr talar de inte engelska så jag kan inte konversera med dem. De har ett så fint samspel. Pappan säger ibland roliga saker som får familjen och även hela gruppen att skratta. De gör inga miner att pappa är dum som tonåringar kan göra ibland utan jag ser hur barnen uppskattar sin far. Jag kan även se att han försöker hålla humöret uppe på dem men jag ser också hur det drar ett stråk av svårmod över hans ansikte emellanåt. Jag förstår honom, sitta fast här i kylan utan ens veta om de får stanna i Sverige. Samtidigt tänker jag att vi måste kunna göra något med hans yrke. Mat från Afganistan låter väl gott.
Vi har ju fått ut en del lärare i skolorna och på förskolor. Nu är det fler som väntar på att få komma ut.
Jag har en kvinna som är förskollärare. En helt underbar person. Allt är förberett att få ut henne då jag helt plötsligt får ett mail. Tyvärr kan vi inte ta emot fler flyktingar i vår förvaltning  står det. Suck!! Nästa dag ringer telefonen. Det är föreståndaren på en förskola där en flykting från praktik. Hon kan inte nog prisa denna tjej och hur det berikar deras arbete. Som exempel berättar hon att de förberett barnen på att det kommer en tjej som inte kan språket. Hon berättar hur en treåring som själv inte pratar rent tar praktikanten i handen sätter henne i soffan och slår upp en bilderbok. Det är ett äpple säger treåringen och pekar. Kan du säga äpple... Nu vill föreståndaren veta om jag har några fler personer då flera av hennes kollegor hört av sig och är intresserade av dessa stödpersoner. Speciellt de skolor som fått in arabisktalande barn. Vad skall jag tro och tänka hur det fungerar i kommunala sektorn ? 

Flyktingar

Hur orkar du säger Lasse till mig i samband med att jag kommer hem från ett besök tillsammans med en flykting på ett företag för att efterhöra praktikplats. Jag hinner precis fixa middag och sedan är det dags att ge sig av till Restad Gård för att träffa vaktmästaren. Innan jag sticker ringer telefonen och en person från Stockholm vill efterfråga om hur vi gör på Restad. Ett långt samtal.
Det har varit skadegörelse i gymnastikhallen. Support har fått tillgång till den och skött alla bokningar och städning. Det har inte fungerat. Adnan finns ju inte på plats längre. Det är så många därute och det gäller att få rätt person där som tar ansvar men också vill rycka in och göra grovjobb. Vad jag lärt mig är att det är många som vill bestämma och göra planer men att själv kavla upp ärmarna och göra jobb för sina landsmän är det färre av. De är inte vana vid ideellt jobb.
Nu får du tillgång till hallen säger vaktmästaren. Tyvärr kan vi inte låta Support ha hand om detta. Det innebär att den står tom mycket nu. Tråkigt!  Jag har ju fixat så att orienterarna  kan komma dit och spela innebandy med förhoppning om att få med några flyktingar i sporten.
Så står jag där med nyckel, städutrustning och en mycket skitig gympahall. Jag vet att det finns flera hundra i rummen runt mig som gärna skulle hjälpa mig men jag vill inte fråga vem som helst. Jag skickar ut några meddelanden till folk jag känner men får inga svar. En och en halvtimma tills innebandyfolket kommer. Det måste hinna bli torrt så det är väl bara att sätta igång. Sopa, tvätta, slabba och torka gör jag alldeles själv i salen. Jag tänker tillbaka på Lasses ord. Varför gör jag detta? Vad får jag ut av det? Jag har ju aldrig varit rädd för att arbeta så egentligen är det inte så tråkigt men det känns fruktansvärt fel.
Så kommer våra orienteringsungdomar och jag ser att de har kul. Alla från lille Wilgot 7 år upp till hans mamma Tina. Ali och Raian är också med. En härlig aktivitet. Efter en och en halv timma kommer Gunnel för att leda gymnastiken för kvinnor. Så rent här är säger hon. Tolv tjejer från Restad kommer, skratt och kul och jag själv får ju lite härlig gymnastik. Då känns det hela meningsfullt igen.
Det kommer ett mail från en kille som flyttat till Göteborg. Det står: Jag skall aldrig glömma dig skriver  han. Min tillvaro tycktes hopplös och trist på Restad. Så kom du och satte igång aktiviteter och pekade på möjligheter. Du räddade mitt liv!
Får tänka på det nästa gång jag tvättar golv samtidigt som det sitter 1000 sysslolösa på rummen!  Det handlar om organisation och det är ju inte alltid man orkar det. Men naturligtvis gör jag mycket mer nytta att få igång folk men det kräver faktiskt mer jobb än att göra det själv ibland.

Nyårslöfte

De flesta säger att det inte är någon idé att uttrycka nyårslöften för man håller dem inte. Det är säkert sant men jag tror ändå inte det är fel att tänka över sitt liv och fundera på om man skall ha några nya mål och saker som man kan förbättra i sitt liv. Att göra det när det nya året börjar är väl en tidpunkt så bra som någon. Man behöver ju absolut inte uttala dessa förutsättningar och mål för någon men jag vet om man gör så blir de lite mer utmanande att hålla. När det nya året inträffar för mig står jag i den vackert upplysts Idrebacken mätt och belåten efter nyårssupén som Lasse och Jonas komponerat och tillagat. Ett fackeltåg har precis kommit ner för backen. Överallt smäller och sprakar raketer. "Thailandslycktor" stiger mot skyn. Det är så vackert.                                                  

Mina nyårslöften då: Jag har ju massor av mål som jag satt upp att göra innan jag blir "riktig" pensionär och dessa skall jag försöka göra. Men till dessa lägger jag nu för 2016. 

Göra ett yogapass tre gånger i veckan. Lära mig tre nya engelska ord varje vardag. Bli en god lyssnare. Då kör vi.....