Jag är sjuk

Äntligen börjar jag bli människa igen. Jag har urinvägsinfektion och legat i nästa 40 graders feber i två dygn. Det tar! Fick jag anledning att kolla svensk sjukvård. Jag har haft det här flera gånger förut. För det mesta går det över av sig sjävt. Nu har jag haft sympton 14 dagar och när jag vaknade med 38,4 i feber ringde jag vårdcentralen. Det gick mycket smidigt att komma dit inga långa väntetider. Men väl där så mätte de min temperatur den var endast 37,2. Du har ingen feber sa de så vi skickar inte in dina prover. Jag kände ju att jag hade feber men vad skulle jag säga. Under dagen gick febern upp till 39,9. En dag och en natt gjorde att jag återvände till vårdcentralen. Denna gång såg de att jag var riktigt dålig. Att mina prover var katastrof. Doktorn ville lägga in mig med dropp. Det ville inte jag. Jag fick gå hem med penicillin och lova att åka in akut om jag inte blev bättre. Det anmärkningsvärda var att när de mätte min temperatur hamnade de på 38,7. Alltså 1,2 under det jag mätt hemma med två olika febertermometrar. Det betyder att om du går till doktorn så mäter de inte din tempratur rätt. I mitt fall innebar det att jag inte fick behandling och höll på att bli inlagd på sjukhus. Vad skulle inte det kostat svenska samhället? Undrar om andra har den här erfarenheten?

Att cykla

Det är många tjejer/kvinnor som inte kan cykla ute på Restad. Flera har frågat om vi kan lära ut cykling. Jag bad några ta sina cyklar och komma ut till Restad. Lasse läste på nätet att man skall börja med att hitta balansen genom att sitta på sadeln och gå med fötterna, ta fart, lyfta och balansera. Vi sänkte sadlar på de cyklar som kom men det gick ändå inte bra då våra cyklar var för höga. Vi skall nu låna några barncyklar och börja där. Att det är så svårt att lära sig cykla kunde jag aldrig drömma om. Undrar hur anpassningen blir till svenska samhället. Kvinnorna lär sig cykla och simma. Detta gör man inte som kvinna i Afganistan, Pakistan eller Syrien. Det är förbehållit männen som i sin tur inte kan laga mat eller ta hand om barn!

Just idag är jag stark....

Så kommer det en sådan där bra dag när jag känner mig stark, allt är kul och livet leker. Tidningarna var lästa redan innan 6.00. Dagen innan hade vi haft en så bra träff med ingenjörer på Restad. Kul att blogga om det (supportrestadgard.blogspot.se). Spanskan gick så bra. Plötsligt kände jag att jag kunde lite (mycket lite dock). Denna dag presenterades vårbudgeten. Lyxigt att kunna sätta sig framför TV:n utan stress och lyssna på Magdalena Andersson. Jag strök sedan lite samtidigt som jag lyssnade vidare. Stack ut och sprang en sväng i vårregnet. Luften var så syrerik. Lasse var på veteranorientering så jag åt rester innan jag cyklade ut till Restad för språkkurser. När man själv är på topp blir ju alla andra också glada! Snabb cykeltur hem för att åka till Lilla Edet för deklarationskurs av skatteverket. Jag och min brorson Erik hade bestämt att vi skulle gå på detta inför deklarationen av min brors jordbruk. Den gav inte så mycket men visst är det lyxigt att utan kostnad kunna få en god macka och lyssna på folk som föreläser i trevlig miljö. Sedan är det alltid lika mysigt att vara tillsammans med Erik. Jag träffade ju också min gamla kompis Birgitta där och vi kunde boka en träff till sommaren. Jag hann ut en sväng till Restad med lite information på arabiska kring morgondagens orienteringskurs samt avstämning med Adnan som också hade en hel del positivt att rapportera innan jag kom hem till Lasse som ägnat eftermiddagen åt att vårfixa min cykel. Har jag det bra, eller??

Orienterare

Orientering är en sådan fantastisk sport. Det kanske läsare av min blogg förstått att jag tycker. "Farmor nu måste vi sticka till start" säger Liam. Jag startar strax efter honom och vi har kommit överens om att vi skall ha sällskap de 1200 meter som det är till start. Liam sprang ju sin första tävling sjäv förra veckan under påsken. Nu är det sjätte gången han ger sig iväg i H10. Han klarar sig själv och är så proffsig i startproceduren. Kul att han är så "på". När jag står där och väntar på min startminut pratar jag med en av mina medtävlare i klassen. Jag vet att hon springer fortare än mig. Jag mår inte bra idag säger hon. Jag har så ont i foten och har också en gammal höftskada som gör att jag knappt kan röra mig säger hon. Jag tänkte stanna hemma men så bestämde jag mig att åka hit ändå när vädret är så fint och hämta kartan. Hon startar två minuter efter mig. Efter fyra kontroller passerar hon mig i skogen och hon kommer att vara två minuter före mig i mål och endast några minuter efter segraren. Nu undrar jag varför så många orienterare pratar om sina skador, hur dåligt tränade de är, hur svår förkylning de har haft och sedan springer de som bara den och ligger i topp. Jag är så trött på detta beteende. Jag är inte det minsta intresserad av att lyssna på alla dessa skador från folk som ändå presterar på topp! Orienterare kan vara så tråkiga

Orientering är som livet

Jag är en morgonmänniska. Det är mer än en kväll jag tittar på klockan och konstaterar att den bara är strax efter åtta. Jag kan inte lägga mig så tidigt! Att få lägga sig, läsa lite i boken och sedan släcka lampan och somna in efter några minuter oh så skönt. Så sitter jag i en gymnastiksal i Tibro. Jag väntar på att ta bussen ut till Hönsaskogen och start i Tibronatten. Min starttid är 21.51! Bussen släpper av oss på en väg. Nu skall vi följa vackert upptända marschaller i en halv kilometer. Det är kring 5 grader men blåser ingenting. Jag ser många stjärnor men ingen måne. Det är så mörkt utanför pannlampornas sken. Lite småhuttrande småjoggar jag fram till själva startplatsen. 21.39 står det på klockan. Då kom jag lite för tidigt ändå. Tid är märkligt. Hur sakta går inte de minuterna som är i väntan på start. Jag joggar tillbaka lite på stigen och tillbaka 21.43. Nu skall jag knyta skorna sakta och ordentligt. Ojdå det var gjort på mindre än två minuter. Jag joggar lite fram och tillbaka. Så är det äntligen dags att ta av överdrag. Hu det blir lite kallt och så mörkt det är! Vi är nio startande i min klass. Jag startar sist. Jag känner en osäkerhet från början när jag springer trots att jag bara skall följa en stor stig en bra bit. Jag vet hur lätt det är att dra iväg åt fel håll. Efter stigen skall jag upp i skogen och där hänger kontrollen fint vid en sten. Så iväg till tvåan en kompassträcka genom skogen. Jag ser lite pannlampor här och där. Så kommer den där osäkerheten över mig igen. Jag går igenom ett grönområde ( tät skog för ickeorienterare som läser detta) och så kommer jag ut i storskogen. Träden är höga men var är kontrollen. Jag fortsätter en bit och står plötsligt på en stig. Ojdå för långt men jag kan snabbt läsa in mig och vända tillbaka. Nästa sträcka går det undan då jag redan varit en bit av den. Så står jag där och har ytterligare en kompassträcka framför mig. Det här kommer aldrig att gå är min tanke. Det är en av de dummaste tankar som finns. Så är det i övriga livet också. Den tanken är förbjuden. Nu skall jag koncentrera mig följa kompassen noga så kommer detta att gå utmärkt skall tanken vara. Precis som i övriga livet när jag står inför något nytt och obehagligt jag skall göra. Det gäller att tro på sig själv och ta kommando! Så snurrar jag iväg. Ser en sten efter ett tag med en kontroll,oh så fint, men det var inte min kontroll. Då måste det vara den stenen vilket var ett helt felaktigt antagande och så blir det rena snurren i 14 minuter. Nu gick minuterna snabbt minsann! Att sedan ta sig an nästa långsträcka är inte roligt. Benen känns tunga som bly. Tänk om det gått bra innan då vet jag att jag kunnat pinna på men inte nu. Kroppen vill inte röra på sig. jag startade ju sent och nu är det inga lampor runt mig längre. Alldeles svart. Ge upp? Nej det gör jag inte i första taget vare sig i orientering eller livet. Lite trassel till och så hittar jag äntligen målet. Jonas sitter hemma i Vänersborg och kan direkt följa min måltid. Han ringer Emelie som är med oss och säger: Nu gick morsan imål 27 minuter efter segraren. Alla ideella ledare som ställer upp i denna sport. Det är sådan ordning och fint speciellt när Tibrofolket är inblandat. Jag känner mig så väl mottagen i målet. Här har de jobbat med att sätta upp start, mål, banor osv. Än en gång häpnar jag över alla dessa krafter. I busskön tillbaka hamnar jag jämte en herre. Han plockar upp en telefon ur fickan. Han har en ny app som skall registrera hur länge han varit ute, hur han sprungit, osv. Han är besviken han har gjort något fel. Han har bara tiden ingen annan data. Att springa med en telefon i fickan kan ju tyckas lite märkligt. I bussen tillbaka pratar han på. Denne herre är 75 år. Han har sprungit en öppen klass på 3,8 kilometer fågelvägen, en svår bana. Han har varit ute i 94 minuter. Han visar andra lopp han precis sprungit på sin telefon. Igår var det pensionärsorientering och så var det hela påsken... Imponerande.

En vecka gick

Jag har skrivit det förut men måste ta det igen. Vilken oerhörd lyx att vara pensionär. Jag tänker tillbaka på mitt arbetsliv emellanåt. Så stressigt om vi inte visade tillräckligt bra försäljningssiffror, om lönsamheten inte var på topp, någon kund inte var nöjd och bytte bank. Många gånger tyckte jag det var så kortsiktigt tänkande. Visst lägger jag ner mycket tid med flyktingarna. Lasse påstår att de har en heltidsanställd i mig men jag gör bara saker jag tror på. Det är påtryckningar att vi skall göra en förening av vår samverkansgrupp men då säger jag blankt nej. Då skall det vara stadgar, möten, protokoll, styrelse, beslut i rätt instans, ekonimiansvar. Nu kör vi helt utan pengar alla måste ställa upp ideellt. Några har skänkt pengar och då har vi ordnat så vi kan ta emot det via Röda Korset. Dessa pengar har vi använt direkt i projekt typ inträde simhall. Mitt mål är att synas så lite som möjligt. Det är de själva som skall göra saker. Jag och Lasse är med och hjälper till med kontakter och information på svenska. Just nu försöker jag hitta någon som kan hjälpa dem med fiske. De vill veta vilka fiskar som finns, var man får fiska, utrustning osv. Visst går det att hitta på nätet men det är inte lätt när språket inte är helt med. En annan sak är cykelverkstad. Det har funnits massor med förslag från ABF och ägarna men inget händer! Ge oss en lokal och vi är igång i morgon med att tigga cyklar och reparera dem. Sedan skall vi lära många att cykla då nästan inga kvinnor kan detta och även en del killar har aldrig prövat. Så är det många som vill odla. Ägarna snackar om att göra iordning ett område men det skall sökas EU pengar!! Alla som varit med att söka den typen av bidrag vet hur byråkratiskt krångligt det är. När väl pengar kommer är all energi slut. Du kan följa support på bloggen. Supportrestadgard.blogspot.se

Fem tävlingar

Solen flödade när vi vandrade en och en halv kilometer till tävlingscentrum. Det kändes långt men det var en mycket vacker målplats så det var värt att gå en bit. Idag var det flack terräng. Det gällde att ha koll på kompassen för det såg likadant ut överallt. Det visste jag så jag var extra noggrann. Gjorde ännu ett bra lopp men blev sju minuter efter, suck. Så sitter jag där för femte gången den här helgen och intar min fika. Igårkväll slängde jag ihop en äpplekaka. Det kändes mysigt att kunna bjuda på den. Manaf och Adnan2 var med för tredje gången denna helg. Så kul att de tycker det är kul att ge sig ut och orientera. De har sprungit ihop och idag var de ute på Ö5. Jag är imponerad! Liam gjorde premiär i H10. Både mamma och farmor var nervösa när han gav sig iväg På sin första tävling. Han klarade det så bra. Visst har han bommat men han blir inte rädd utan reder ut det och då är det inga problem. Nu skall Lasse och jag igång med ett projekt att lära asylsökande barn orientering. Det är ingen lätt uppgift när förädrarna inte vet något om det. Som alla vet är ju vår sport hopplöst svår att lära ut. Så nu får vi kavla upp ärmarna.

Sprint - Lång- Medel

Då har jag avverkat ytterligare tre tävlingar på raken. Olika i karaktär och terräng. Det har varit så kul och jag har inte missat så mycket. Jag har gått bra MEN blivit långt efter segraren. Du tränar ju inget säger Lasse. Det gör jag väl visst protesterar jag. Jag rör mig minst 30 minuter per dag. Här får jag bara en fnysning till svar. Vad gör det om du blir efter. Du tycker det är kul och inte missar det är väl det som betyder något säger Lasse vidare. Det gör visst något!! Nu skall jag träna!

Natt först

Då har jag precis sprungit Häxjakten. Detta är en tävling jag bojkottat i många år. Men just i år är den flyttad till Billingen med möjlighet att övernatta på Billingehus precis vid målet. Då går det an. Jag gillar att springa natt. Du måste hela tiden vara med på kartan. Det är svårt att läsa in sig om man hamnar fel. Det är en så härlig känsla när man hittar kontrollerna. Jag tog fel på en stig och det kostade mig segern. I veckan har jag varit ute med några damer vid vårt vackra vattenfall vid Hunneberg. Det är en liten trixig stig dit. De kunde knappt ta sig fram! De är inte vana att gå på ojämn mark! Jösses de är över 20 år yngre än jag är. Tänk att se dem klättra omkring här på Billingens sluttning. Helt otänkbart!