Ensamkommande barn

Freschta hjälper mig att tolka bland Afganerna ute på Vargön. Vi får lite tid att prata i bilen fram och tillbaka dit . Hon berättar att hon förskräcks över vissa som kommer från Afganistan nu. De saknar helt bildning, har aldrig sett en stad och nu skall de komma hit. Hur skall det gå? Frågar hon samtidigt som hon tittar storögt på mig. ( Detta gäller absolut inte Afganerna i Vargön.) På Restad har man upprättat  ett boende för ensamkommande. 50 ungdomar under 18 år. De sköts inte av Migrationsverket utan här är det kommunen som har fulla ansvaret. Röda korset protesterade kraftigt mot att detta boende blir så integrerat med det stora boendet med 1.400 personer. Kommer du som ensamkommande är det andra regler som gäller än som flykting.  Du får en god man, du skall helst ut i familj direkt och för detta får kommunen betala 10.000 i månaden i bästa fall! Så in i skolan direkt.
Redan innan hela denna flyktingkris  som är nu kände jag mig stark kritisk till detta. Det är inga rimliga resurser! Jag förstår den goda tanken men.....                                                                                  
Vi sitter och dricker lite kaffe med Yousef. Några killar kommer och vill låna bordtennsrummet. De har tråkigt säger Yousef och visst får de låna vårt rum.  Jag ser ju att de är långt över 18 år säger han. Många har aldrig bott i Afganistan. De är födda och uppväxta i olika läger i grannländerna. De har inte lärt sig hur ett samhälle fungerar. Flera är "gatubarn". Han ruskar på huvudet. Visst är de värda en chans men det är mycket grundläggande utbildning som vill till. Mahmod som hjälper dem tillrätta kommer från Syrien. Han pratar en perfekt engelska. Han har gått på privatskola i Damaskus. Tyvärr var han 18 år och 10 dagar när han kom. Det innebär att han hamnar utanför alla skolsystem. Måste vänta tills han får uppehållstillstånd innan han får börja i skolor.                                                              
Det är inga lätta frågor. Vad jag kan konstatera är att vi nu lägger massor av resurser på dessa outbildade Afganer samtidigt som vi inte gör något för en kille som Mahmoud. Är det rätt?  I min värld skall alla ha en chans men vi måste ta tillvara den kraft som kommer annars hamnar Sverige på en för låg nivå generellt.
 

Lägga in sill..

Jag går förbi Hemköp och ser att jag kan köpa sill för 5 kronor burken. Jag tänker då på min syster som åtog sig att lägga in sill till julbordet. Naturligtvis kommer hennes sill att smaka fantastiskt och jag är glad för det men jag skulle aldrig ta min tid till att göra detta.                                                   

Jag kan inte fatta att du orkar lägga ner så mycket tid på flyktingarna får jag höra allt som oftast. En del av dem verkar ju helt hopplösa! De kan inte komma överens. Du får inte ett öre i betalt och andra skor sig. När du ändå skall engagera dig varför ser du inte till att få lite betalt. Jag hörde att det var en pensionär som fick 40.000 i månaden för att utreda ensamkommande flyktingbarn. Kommunerna skriker ju efter kompetent folk osv..                                                                                                   

Ja varför? Funderar jag kanske någon gång ibland när jag står och väntar på någon som inte kommer i tid. Jag vet att jag direkt skulle kunna få jobb om jag ansökte men då är jag bunden. Jag har en pension så jag klarar mig. Jag vill inte ha en ny fin bil för då måste jag vara så rädd för repor. Jag vill absolut inte ha dyra smycken. Jag är så slarvig med dem jag har redan. Det jag behöver är tid att göra allt jag vill och då kan jag ju inte binda upp mig på jobb.                                                                        

Lite äkta julkänsla

För 15 år sedan träffade  jag Göran i Rökila. Vi var ute vid skogskanten. Jag såg bara ett gärde med lite granplanteringar och massa jobb medan Göran såg sin vision. Här skall det finnas möjlighet för stressade föräldrar och komma ut och såga sin egen gran, träffa tomten och uppleva julkänsla.      
I år kunde jag ta mina barnbarn,och naturligtvis några av våra nya svenskar, med på detta äventyr. Upp på höbalarna på skrindan och så tuffar traktorn iväg. Utanför den röda stugan brinner elden så fint och i vindskyddet är grillen igång. Knack, knack Ut kommer två underbara tomtar. Lova blir dock inte glad. Hon tycker vi skall åka hem medan det tindrar i övriga barns ögon. Man märker att dessa äldre tomtar verkligen tycker om barn. Det blir goa skratt när jag som vuxen får avlyssna de samtal som de för under upprättande av önskelistor.
På granplanteringen jag såg för 15 år sedan är granarna alldeles för stora men naturligtvis finns en ny med lagom stora granar. Sågar ligger till utlåning och det är bara att avverka.                                    
Vilken grej detta är. Traktorn tuffar från gård till tomte hela tiden. Det är bara att hoppa på när vi vill åka tillbaka. Det känns så bra att handla i butiken efteråt. Jag kan bara säga tack Göran att jag får uppleva detta. 

Jul igen..

Jag var på julmarknad på Arenan. Det kostade 40:- att gå in. Därinne kunde jag få köpa massa julgrejer av olika knallar. Jag kunde även få låta barnen åka runt på en fånig karusell. 25:- för korta två minuter. Det fanns möjlighet att köpa lotter för att vinna saker jag inte ville ha. Vänersborgs lucia kom med ljus och allt. Helt stämningslöst i den ljusa hallen. En stråkorkester spelade, ingen sjöng och  akustiken var bedrövlig. Det fanns lite is som barnen kunde leka på men inga skridskor att låna för de yngsta. Endast en matta på isen bidrog till att det var svinkallt. Kan man kalla mig negativ nu?

Pensionär

Lasse och jag gick till badhuset på tisdag förmiddag. Oj så många pensionärer det var där vid denna tidpunkt.  När jag kommer fram till disken säger killen "och vilket skåp skall du ha? " Va?.. Vad menar du? Här ger jag kärringarna en nyckel och så kommer de ut och byter för skåpet passar inte! svarar han. Jag tror han skämtar och frågar vilken sida han vaknat på. Bredvid oss står en dam och när hon kommer in i omklädningsrummet tillsammans med mig säger hon till sin väninna att jag trodde badvakten skämtade när han pratade om skåpsnycklar. Jag brukar alltid vilja ha det här skåpet säger hon. Det är så bra att ha bänken här. Då tänker jag på vad Martin som skulle sagt. "Och varför skall just du ha det bästa?"                                                                                                                                            
Vilka smågrejer när man tänker på flyktingarna och deras problem. Gun-Britt är en av dessa fantastiska personer som finns med överallt och hjälper till. "Tusen järn i elden" ( vilket uttryck). När hon hörde att jag skulle behöva någon mer som hjälpte till med språkundervisning för flyktingar i Vargön lovade hon höra med sin gymnastikgrupp därute. Det blev knäpp tyst när jag frågade sa hon. Ingen ville veta något vad det handlade om också vidare... För en personer som mig och Gun-Britt är detta alldeles otroligt. Konstigt att de inte vill vara med och berika sig själva tycker vi.

Kunskap

Jag pratar med en av konstnärerna ute på  Restad. Han är intellektuell och vi diskuterat lite fram och tillbaka. Han nämner Kahlil Gibran. Jag visar min okunnighet och säger att jag inte vet vem det är. Han tittar häpet på mig och säger sedan: Författaren som kommer från Libanon och har skrivit Profeten bland annat. Skammens rodnad färgar mina kinder och jag skyndar till biblioteket för att rätta till denna okunnighet. Gibrans böcker står att finna på hylla betecknad med Ci = Uppbyggelselitteratur. Innan jag hittar boken faller mina ögon på en annan bok på samma hylla. Gå med dig - Om glädjen att vara medmänniska. Lars H Gustafsson. En sådan titel måste jag bara låna. Hem med två böcker under armen direkt till soffhörnet. I Lars H Gustafssons underbara bok citeras Kahlil Gibran ett par gånger. Vilket sammanträffande! Eller är det så att när man fått upp ögonen för något så dyker det ofta upp? "I am still learning" står det på en av Lasses tröjor. Det gäller verkligen mig.                                                    

På hemväg från Seniorbion där jag sett Under körsbärsträden möter jag vaktmästaren i vårt hus. Jag har varit på bio fast jag tror inte det var en film för dig säger jag. Var det Pianot frågar han. Va.. Filmen som kom för 35 år sedan?  Ja säger han Du vet jag går inte på bio så ofta. Tänk vad olika referensramar vi har. Jag har dock mer utbyte att diskutera med en Syrisk flykting än med vår vaktmästare.