En lång pensionärsdag

Idag skulle Lasse få besök av en gammal arbetskamrat. Det innebar att vi gick upp som vi gjorde förr i tiden när vi arbetade. Inte riktigt så tidigt men ändå. Dammsugare fram, överkast på och så fejade vi. Halv 10 for jag med buss till Restad för att tillsammans med Adnan besöka Ole på migrationsverket. Ole är distriktschef. Ett mycket givande möte där det verkligen kändes att någon lyssnade och det blev bra diskussioner. Ganska ovanligt i dagens Sverige. Snabb lunch och sedan två språkkurser på raken fram till det var dags för kvinnoträffen. Därefter hade Adnan och jag bokat möte med Vuxenskolan för genomgång av lokaler och studiecirklar. Sedan hem och på med gympakläderna. Promenad till gympan i iskallt regn. Hemma igen blev det Ett avsnitt av Bron ( som vi missat när den gick) lurigt med Netflix. Det var ju så spännande att vi måste titta på två avsnitt. Timman blev sen..

Min tid är ute

Nu har jag haft mitt sista styrelsmöte som ordförande i orienteringsklubben. För åtta år sedan tillträdde jag i en mycket turbulent tid. Det blev en sluten omröstning då sittande ordförande gärna ville vara kvar. Ett gäng tyckte det var bra som det var. Varför utsätta sig för detta för att få ett obetalt uppdrag som innebär en massa timmars jobb tror jag många frågar sig. Jag såg vilka möjligheter det fanns till att utveckla verksamheten. En förutsättning att jag skulle ta posten var att jag fick med mig Anna-Karin som kassör. Det fanns ingen som ville ha kassörsfunktionen i den gamla styrelsen och deras förslag var att vi skulle köpa in den tjänsten. Det lät mycket dyrt och tokigt i mina öron. Det har varit en intressant tid. Det har varit hårda diskussioner med den gamla falangen. Min ledstjärna har ju hela tiden varit orienteringsverksamheten. Det är därför vi finns till. Det har varit tuffa årsmöten där jag tror att vi som mest haft 17 motioner att ta ställning till. Alla har handlat om olika saker kring stugan. Ett exempel att vi som orienteringsklubb skall bekosta lampor och ljus på den allmänna vägen upp till stugan! Visst har det varit drag i klubben under några år. Två år hade vi tre lag till 25-manna. Vi har satsat på elit och legat bra med på 10-mila osv. Många ungdomar med. Dock har vi inte kunnat behålla våra stjärnor då jobb inte har kunnat erbjudas. Under senare år har det varit lugnt på våra årsmöten. Sista striden jag tog var när vår tränare Rickard skulle anställas. Det svors och gormades för att vi inte satsade på stugan istället. Men det blev ju så bra. Idag prisar alla Rickard och många förfasar sig över vad som skall hända om han inte är med oss längre. När cykelklubben kom och frågade om det fanns möjlighet att hyra in sig tyckte jag att det lät mycket bra. Vår stuga står ju för det mesta tom. Jag såg stora möjligheter till ett givande samarbete. Vid allmänna medlemsmötet vi hade kring detta var det inte många som tyckte som jag och övriga styrelsen. Nu var inte den gamla falangen med på mötet utan det var istället de något yngre som värnade stugan och pratade om att vi skulle satsa lite mer, klubbkänsla osv. Jag kände hur all lust och energi rann ur mig samtidigt som jag förstod att nu är det jag som blivit gammal och kanske stoppar utveckling. Det är dags att stiga av ordförandeskapet.

Kvinnor på Restad

En timma på onsdagar kan kvinnor träffas och prata med mig och andra kvinnor. De är lite aggressiva när jag möter dem denna onsdag. Ni säger välkomnen till Sverige och sedan får vi bara sitta härute. Vi vill ha arbeten osv. Vi vill ha bostäder. Varför bygger ni inte bostäder när det är en sådan brist? De tycker också att de som städar de gemensamma utrymmena gör ett dåligt jobb (Samhall). De tycker att Somalierna är så skitiga. De riktigt taggar varandra. Jag lyckas vända diskussionen. Varför skall jag med mina skattepengar städa era gemensamma uttrymmen? Om jag ägde den här anläggningen hade jag sett till att ni organiserade er och städade själva. Ni har ett ansvar att lära Somalieerna hur det går till i vår typ av land. De kommer från andra kulturer. Nu är de här och vi skall leva sida vid sida. Vilket unikt tllfälle ni har att lära dem så att vi får det bra alla när ni alla kommer ut i samhället. Jag förklarade också att här har vi inte olja som sprutar upp och säljs och på så vis finansierar olika investeringar. Här är det mina och andras skattepengar. Att svenska ungdomar inte heller hittar bostäder.. Att de själva måste vara finurliga och tänka ut saker. Så kom ett sådant där magiskt ögonblick där jag kände att deras aggisivitet vände och de började fundera vad kan jag göra. En annan fråga: Vart kan vi gå när vi skall leka med våra barn? Jag såg mycket frågande ut. Vad gör du på helgerna med familjen? Då slog det mig. Det är naturligtvis i Syrien som det är i USA där jag precis varit. Man går inte vart som helst utan det finns speciella parker där det finns rutchbanor, grillar och lite fåglar eller annat att titta på. Jag går till skogen sa jag. Alla kan gå in i alla skogar osv.. Men vilka djur finns det. Är det inte farligt? Hur skall vi göra där. Oj oj så mycket det är i stort och smått.

Flyktingar, flyktingar,flyk.....

Igår när jag var ute på Restad träffade jag på några som precis kommit. Två av dem pratade perfekt engelska. De hade jobbat i Dubai för stora företag. En i gruppen var döv. Jag såg att den ena av personerna talade teckenspråk med honom. Vad bra att du kunde det när du träffade honom sa jag. Det är ny kunskap för mig sa han. Vi träffades under flykten och har flytt i en månad. Jag har lärt mig.Så imponerande och mäktigt! en annan jag träffade var brottare. Han har varit med i Syriens landslag. Han kan ingen engelska men de andra berättade att han gått hela vägen hit från Grekland. Han har använt kompass och passerat igenom stora skogar, över berg, genom byar och över många gränser. Han har följt järnvägsspår som i den värsta spänningsroman. Värst var det genom Makedonien. Där blev han överfallen och de försökte råna honom flera gånger. Men han är ju stark och lyckades klara sig. Gemensamt för dem alla är att de vill ha något att göra. Har du något vi kan hjälpa till med säger de. Eftersom jag alltid är full av ideer poppar det genast upp grejer i min skalle. Men har jag tid för fler projekt?

Support

Vi hade orientering ute på Restad Gård. Här träffade jag flyktingar. Vi konstaterade att det saknades mycket kläder speciellt när det kom nya. Vi gjorde upprop och orienterarna hade verkligen med sig mycket när de kom. Vi fick en symaskin som vi fixade rum till och vi hittade personer som kunde vara ansvariga. Min ståndpunkt har hela tiden varit att det finns så mycket kunskap bland de som kommer.Nu fångar vi upp detta och utvecklar allt eftersom de dyker upp. Vi borde ha ett namn...plötsligt var Support där. Lasse fixade en logga. Vi fick lokaler där vi kunde placera dator, skrivare och ett stort behov av utskrifter var löst. Vi körde igång språkkurs, simundervisning, hårfrisör, konstatelje osv. vi fick tillgång till gymnastiksalen och körde igång flera aktiviteter där. Det började litet och så har det växt. Vi har samlat allt i nyhetsbrev. Helt plötsligt är vi efterfrågade och man vill att Support skall vara med på det ena mötet efter det andra. Eftersom jag har "mötesallergi" så är det Adnan som får ta denna del. Nu står vi (jag) inför ett vägskäl. Skall vi organisera oss? Vi kan då ta emot pengar osv. men då är det stadgar, protokoll, möten och ett annat ansvar. Vill jag det? Både ja och nej. Det är ju en stor möjlighet att lära ut hur det fungerar i en förening. Något som flyktingarna kommer att ha nytta längre fram när de kommer i kontakt med olika ideella föreningar, politiska föreningar, Bostadsrättsföreningar osv. Men det kommer att kräva en del av mig. Här måste det vara någon som kan det hela som styr upp. Ja vi får se hur det blir..

Jetleg

Att det skall vara så besvärligt med denna jetleg. Vaknar mitt i natten klarvaken och pigg efter att ha sovit endast några timmar. Dessutom full av energi. Av erfarenhet vet jag att man inte får lyssna på denna pigghet. Att inte sätta igång och träna osv. Då blir det bara förkylningar och sjukdom. Första natten efter hemkomst ligger jag där vaken och har tråkigt. Lika bra att läsa lite. Jag har precis varit och bytt bok som jag påbörjar. Boken är så varm och härlig. Jag går upp och kokar en kopp kaffe och så läser jag i tre timmar. Känner mig bara så lycklig men jag vet att det kommer att kosta på senare! På förmiddagen så har jag bokat träff med Adnan ute på Restad Gård. Jag kan bara känna mig lycklig över allt som händer. Representanter för Röda Korset har predikat för mig att man inte kan låta flyktingarna ta hand om saker själva det krävs hela tiden någon svensk som styr upp. Detta har jag motsatt mig kraftigt. Min utgångspunkt har varit att fånga upp de personer som kommer och så försöka hjälpa dem att komma igång med aktiviteter och då även aktivera andra. Nu kunde Adnan presentera allt de gjort när jag varit borta. De har haft igång fyra simkurser på 13 gånger varje kurs. De har lärt 20 vuxna och 13 barn att simma. Dessutom har simläraren Mountasar förändrats från en deppig introvert person till en stolt lycklig man som de andra lärt att känna och respektera. Gifhar har hittat en Olga från Ukraina som är danspedagog. De har satt igång danskurser för barnen. Adnan har samlat alla läkare och gjort en stor undersökning hur folk mår därute på Restad. De har sammanställt allt vetenskapligt som de presenterat för kommun och Röda korset. Dessa har bett att få undersökningen. Adnan har dock varit noga med att det är vår förening, Support, som har gjort det här. En undersökning av det här slaget hade kostat 300-400,000 om den skulle köpts in. Flera har hört av sig och de kommer att presentera undersökningen för Migrationsverket, Folk från Stockholm osv, Aziz planerar en stor träff där vi skall bjuda in svenskar. Syrummet används flitigt och man syr om kläder som skall visas i modeshow på träffen. Danser tränas in. Det skall bli så häftigt att få vara med om denna träff.Mer är att de har samlat olika yrkesgrupper som vi skall försöka få träffa svenskar. Adnan ber mig att ta kontakt med skolrepresentanter för att göra träff där de kan svara på frågor från lärarna som kommer från Syrien, Ukraina, Etiopien och Somalia. Nästa grupp han träffar är hårfrisörer. Det finns tydligen många därute men jag vet ju av erfarenhet att de kanske inte är så utbildade i sina respektive länder. Sedan är det flera som vill ha igång odlingar. Det finns ju stora växthus därute. (Nu skulle jag verkligen behövt dig Sven-Olof från Arboga). Vi kör igång med fem språkkurser. Lasse skall ta hand om en kurs med Somalier. Det skall bli spännande att se om vi kan lära känna några från denna grupp. Det finns hur mycket som helst att göra och det känns bara roligt. Jag känner att jag gör nytta och att jag kan göra skillnad. Det gäller dock att hitta personer som Adnan och ge dem förutsättningar. Skall bli spännande att se fortsättningen. Jag måste hitta ett boende utanför Restad gård för Adnan så han kan ta hit sin familj. Oj oj hur skall jag hinna med allt roligt jag vill göra.

New York

Så är det dags att lämna städernas stad. Det var mitt första besök här. Alla har sagt att New York är något speciellt och jag får hålla med. Det var dock mycket kallt! På den helt tokiga TVn var de alldeles galna över vädret. Skickade ut reportrar på gatan osv. Det är ju egentligen inget problem för oss nordbor men allt handlar ju om kläder. Efter inhandling av lite varmare grejer var det inga problem. Igår var det underbyxans dag! Det innebär att en massa folk tog av sina byxor och åkte i bara trosor/kalsonger på tunnelbanan och gick även ute på gatorna utan byxor. Det måste varit kallt! Det kalla vädret innebar att det inte var några köer ute vid frihetsgudinnan som vi fick se i ett fantastiskt solsken. Vi betade av de flesta sevärdheter på Manhattan. Det är mycket kul att ha varit här.

Basket

Madison square garden. Basketmatch mellan New York Knites oc Houston rockets. Vi gick in och hörde om det fanns några biljetter. För 800 kronor fick vi en biljett långt upp på kortsidan. Jag hade aldrig varit på basket förut. Fyra perioder a 12 minuter tog nästan precis tre timmar att klara av. Det var många avbrott då det välde in tränare och coacher på plan. Antagligen handlade det om TV reklam i den direktsända matchen. Det var massa små tävlingar på plan då ibland vanligt folk deltog ibland gamla stjärnor. Det var vackra flickor som dansade och en massa uppskjutande av tröjor till publikens oerhörda glädje. Det kunde köpas stora poppkornspåsar, långa korvar och stora öl. Mycket spektakel. Tyvärr var inte matchen så bra. NY missade mycket. Förstår att det kunde blivit en underbar stämning med jämnare match. Kul att ha varit på detta men några 800 var det inte värt för att jag skall gå en gång till. Sedan gick vi hem i den iskalla kvällen. Många uteliggare. En sådan kontrast till lyxen inne på arenan! Det kändes inte bra.

Alla som kämpat för fred?

55000 dog i Veitnam. Alla dessa namn på Veitnam monumentet här i Washington. Alla dessa unga pojkar som offrade sina liv i ett krig som på många sätt ifrågasätts. Där Amerika får stå syndabock. Protesterna mot detta krig skallade hårde inte minst från Sverige. Vad är rätt? Vad hade hänt om inte Amerika deltagit i andra Världskriget? Men Veitnam, Korea, Irak? Utan riktig insikt är det svårt att ha en åsikt. Vi går vidare till Arlington kyrkogården. Här ligger 400.000 begravda. Alla soldater har en lite vit minnessten där det ligger en grön krans med en röd rosett i. Gravstenarna böljar bort i tusental. Vid några sitter en gul flagga vilket ju är en symbol här i Amerika för välkommen hem. Det är starkt och jag känner mig nära tårarna. Det är en vacker solig dag men vinden är mycket kall. Ett väder som passar så bra för denna promenad. På väg hit till Mellanlandade vi i Charlotte. Där ligger en stor militärbas. Med på planet var flera unga pojkar, några tjejer, i militäruniform. I välkomsttalet till oss passagerare hälsades dessa soldater speciellt välkomna. Jag personligen är emot allt vad krig heter och tror att det är fel sätt att lösa konflikter på men samtidigt kan jag tycka att när vi nu har dessa system så känns det värdigt att uppmärksamma dessa ungdomar på detta sätt. När vi senare närmar oss Vita Huset på vår promenad ser vi en del protester mot USAs inblandning i Irakkriget. Jag sänder en tanke hem till Mohamad som är en av dessa Syrier ute på Restad som hatar USA för att de inte har ingripit mot Bashar al-Assads folkmord på sitt folk. Om jag får leva ett friskt liv har jag cirka 30 år kvar. Tänk om jag kunde få se en fredligare värld den tid jag har kvar här i livet. Jag kan inte önska mig något annat innerligare.

Hej då Houston

Då är det avskedets dag idag. Jag önskar inte att det skall bli morgon sa Liam igårkväll. Ungarna har haft mycket kul dessa dagar då vi gjort anpassade aktiviteter för dem hela tiden. Igår var det Childrens museum med massor av experiment för deras del. Martin och jag passade dock på att gå på Houstons konstmuseum. Vi hade så mysigt. Jag kommer att få mycket av den varan nu när jag och Lasse tar oss till Washington och New York i en vecka. Övriga åker hem.