Orientering

Så var det dags igen att skriva om orientering. Igår var det"antikrunda". Måste säga att jag är grymt imponerad av många "gamlingar". Hur de tar sig fram i skogen. Igår hade man också släppt ut en skolklass. Två tjejer med utländsk "look" stod i converseskor och läderjackor och undrade var de var. Undrar vad de tänkte när de såg alla dessa äldre personer springa omkring. Jag tänkte iallafall att det är allt bra synd att skolorna måste ha orientering på programmet. Hur många är det inte som kan berätta om obehagliga minnen från sin skoltid. Varför skall de släppa ut dem i skogen? Stads och parkmiljö borde räcka fint. Jag är iallafall lycklig att jag hittat denna sport som jag tycker har så många dimensioner. Men den passar inte alla det vet jag.

Chimär

Nu har alla journalister vaknat och nu handlar det om flyktingar hela tiden. Märkligt vi har hållit föredrag och pratat om "dödsbåtar" och den farliga flykten upp genom Europa i drygt ett år. Svalt intresse. Nu skrev Adnan ner sina bokningar till oss andra. Varje dag nu och tio dagar framåt har han en intervju i tidning, radio eller TV. Alla springer på samma boll. I TV är det ett inslag om några kvinnor som startat en språkutbildning där mammor kan ta med sina barn. Detta hyllas och jag får ett mail om att några kan tänkas vara lärare för mamma+barn. Då kan jag av erfarenhet berätta att det är en mardrömssituation. Jag har kurser för kvinnor och i början hade flera med sina barn. Vi ordnade en lekhörna men ungar ramlar, skriker, drar varandra i håret, vill inte vara med de andra, klänger på mamma, slår sig. Stackars mammor och stackars lärare. Vi ordnade då ett "kindergarten" där mammorna själva får "jobba" i skift för att låta andra mammor gå på språkutbildning eller göra något annat. Så det mysiga reportaget på TV är bara en chimär.

Vikten av en "bucketlisr"

Kan ju vara lite fånigt att ha en "bucketlist" som är det engelska uttrycket för en att göra lista. Men det är fantastiskt bra. Det är ju inte alltid man är på topp. Jag är ju egentligen en person full av energi men så händer det att jag står där orkeslös och utan lust. Igår var en sådan dag. Jag borde lärt mig vid det här laget att det går över. Men så känns det inte. Det känns som livet är slut och jag aldrig kommer att ha ork och få lust att göra något igen. Då kikar jag på min bucketlist och tvingar mig till att göra spanskan. Jag tittar sedan på övriga grejer och kan oftast konstatera att jag kan ta det lite lugnt med det mesta. Så vaknar jag nästa morgon, förkylningen är nästan borta och lusten tillbaka. Så gott att inte gett upp sina föresatser. Hur går det då med mina tre huvudprojekt: ATT LÄRA MIG SPANSKA Vilket fånigt projekt! Men nu finns det där och kommer så att göra till jag fyller 65. Positivt att jag får en inblick i hur en språk-app fungerar. Jag får en förståelse för språkinlärning vilket jag har stor nytta av när jag nu själv är svensklärare för invandrare. Sedan undrar jag om jag lär mig någon spanska. Tänk om man hade haft den här möjligheten när jag var ung med datainlärning. Det hade varit fantastiskt. ATT LÄRA INVANDRARE ORIENTERA Ännu ett omöjligt projekt! Jag kämpar dock på. Detta projekt ändrar form hela tiden. Just nu har jag några killar i 20-årsåldern som vi får se om det blir något med. ATT ENGAGERA MIG I FLYKTINGAR Det skulle egentligen vara ett litet engagemang med en ensamkommande. Men på supportbloggen kan man se hur detta engagemang innehåller alla flyktingar på Sveriges största Camp på Restad Gård. De ensamkommande flyktingarna hanteras inte av Migrationsverket utan av kommunen. Nu blir det ändå så att jag indirekt kommer att bli engagerad i ensamkommande. Kommunen har beslutat att öppna ett boende för ensamkommande i ett speciellt hus ute på Restad Gård. Inte bra tycker vi i Support. Alla som finns runt de 1000 boende därute är inte bra. Det kommer att finnas frestelser för dem. Skrupellösa människor som utnyttjar dem. Nu har vi i Support bestämt att varje ensamkommande skall få en extra "fadder". Vi väljer ut en "rejäl" fadder bland hans landsmän därute. Ambitiöst? Javisst!!

Incident

På vår gård finns det många barn med olika nationaliteter. Somalierna är inte dåliga på att föda barn. När vi kommer från sommarstugan kommer ett gäng av dessa fram och börjar prata med Alvin. Säjer sitt namn och frågar efter Alvins. Alvin är ju lite blyg men säger sitt namn och svarar på någon annan fråga. Vill du leka med oss frågar killen. Alvin tittar på mig och jag säger att vi får se lite senare. Alvin ser lättad ut. Att ge sig in i högen med svarta killar verkar nog lite läskigt. På Alvins gata ser inte barnen ut så här. När vi kört hem barnen och kommer hem senare på kvällen står gänget där. Killen som vi pratade med tidigare är med. Jag säger hej och frågar vad han gjort idag. Han ser lite plågad ut och jag märker att de är oroliga. Det är mycket vatten på golvet i källaren säger han. Jasså? Det bara rinner och snart är hela huset fullt och jag kan inte simma. Vad är det som hänt? Vi kan inte stänga kranen. Det är i trappuppgången bredvid vår. De öppnar upp och vi går ner i källaren. I mangelrummet står en kran på för fullt. Det forsar vatten och det är några centimeter på golvet. Vi stänger kranen och skadan blir väl inte så stor. Jag mailar fastighetsskötaren. Jasså killen kan inte simma. Vi har ju kämpat med flyktingarna på Restad Gård för att de skall lära sig simma och annat. Just nu är det oerhört fokus på aktiviteter bland dessa barn. Massa organisationer är inblandade. Lasse har påpekat ibland att vi har andra grupper i samhället som inte får så mycket som flyktingarna.

Vad gör dom?

Många gånger har Lasse och jag frågat oss vad folk gör som inte orienterar på helgerna. Det är klart att vi orkar inte med något hårt festande när man skall upp nästa morgon men jag tycker ändå vi hinner ganska mycket annat trots tävlingar. Lasse har ju fått en spik i foten. Vi skulle åkt till Mullsjö för en dubbeltävling men nu avstod vi. Barnvaktssyssla för Lova och Alvin var inplanerat sedan länge. Lördagen tillbringade vi med sommarstugejobb. Söndagen bjöd på ganska fint väder. Vad göra? Vi åkte upp på Hunneberg och kollade kolmilan som de startade upp förra helgen. Vi var inte ensamma far/morföräldrar här. folks intressen är olika. Det är ett gäng som håller på och grejar. Äldre herrar medan damerna steker kolbullar. Det är bra iordning men de som känner Lasse kan ju höra hans kommentarer om att hålla på med detta på sin fritid. Så vad gör vi nu? Vi åker till Bergagården. Vi tänkte gå in på Älgmuseet men det kostar 150:- för vuxna. Alldeles för dyrt tycker vi. Vi har ju varit där förut många gånger i olika sammanhang och är kanske inte så imponerade. Vi strosar runt och tittar på lite hönor och bilder på rävar och andra djur. Det går väl an att göra så här en helg men tänk om vi skulle göra detta jämt. Det hade inte varit ett liv vi gillat. Men jag tror att många inte gillat vårt liv så det är bara att konstatera att vi är olika.

Nia

Då har jag deltagit i första passet av Nia. Min första spontana tanke är att det är tur att Lasse inte är med. Detta skulle han inte gillat. Det handlar om att man "dansrör" sig till någon slags speciell musik. Ibland är det fritt och man kan dansa omkring i rummet och flaxa med armarna. Inte speciellt jobbigt men jag släppte nog inte loss tillräckligt. Ibland utstöttes ljud gemensamt "hööh". Jag kände mig lite fånig. Men varför gjorde jag det? Tur att jag inte gick på pröva på gången. Då hade jag inte fortsatt. Nu har jag betalat 14 gånger och tänker inte missa någon naturligtvis. Man skall ju också ge allt en chans och detta är säkert bra för smidigheten i kroppen. Rouba och Marah som var med verkade gilla det. Rouba är ju precis ny här och kan ingen engelska. Hon verkar blyg. Svårt att veta vad hon tänker. Marah har varit här i snart ett år. Pratar utmärkt engelska och har också lärt sig svenska. Min plan att de skall gå hem till mig efter passet. Äta en bit och att vi skall lära Rouba svenska. När Marah kom hem till mig blev hon nästan gråtfärdig. Detta är första gången jag är i ett riktigt hem på tre år. Trots att hon varit här i ett år har hon inte kommit hem till någon likt de flesta på Restad. Innan hon kom var hon i en sönderbombad del av Damaskus och sedan på flykt. Marah jobbade som lärare för blivande tandtekniker på universitet i Damaskus. På Restad bor hon i delat rum med sin bror och syster. Det tär att bo så trångt utan något eget utrymme. Hennes bror hade en mycket svår flykt hit och var nära döden tre gånger i olika hemska situationer. Det lever också med dem.

Flashback

Jag blev ombedd att hålla föredrag på Hyresgästföreningens konferens. De hade inbjudit förtroendevalda i lokala föreningar runt om i distriktet. Mitt ämne var " hur får man boende att engagera sig och ta ansvar"? . Jag hade ingen lust egentligen men när jag blev utlovad cyklar till flyktingar och kanske en praktikplats för Madiha så skippade jag natt och sprint DM. Det visar sig sedan att jag förväntas hålla tre pass a 45 minuter och att platsen för konferensen är Lunnsbrun. Jag bad Madiha, flykting från Pakistan, att hänga med som sällskap i bilen. Det blev en mycket trevlig resa. Väl där började konferensen med att någon slags guru hälsade välkommen. Jag känner så väl till den typen av personer. Trevlig, skämtsam men som egentligen inte har så stort djup. Att han drog över tiden så att folket inte fick någon paus och vi åtta föreläsare som sedan skulle ta vid inte kunde börja i tid bekymrade honom inte det minsta. Han till och med uttalade att han fick 'arga blicken" av en av arrangörerna. Det blev flashbacks från min tid i arbetslivet. Så många sådana här "Pellar" jag stött på. Självupptagna, bra på att prata, kan inget om teknik och kräver fullständig uppbackning av andra. Att hålla tre likadana föredrag på raken kräver sin person. att hålla glöden uppe, att hålla tråden och inte anspela på något man sa på förra föredraget. När vi åkte hem i bilen frågade Madiha mig varför alla var så gamla som var med. Svaret är nog den att de som engagerar sig i sin boendemiljö är nog ofta pensionärerna fast de egentligen borde vara vi yngre tänkte jag säga innan jag kom på att jag själv kanske inte räknas till den yngre skaran.

Leva i nuet

Jag har städat samtidigt som jag lyssnat på Guillous senaste bok. Thomas Bolme läser så gott. När jag är klar har Lasse radion på. Claes af Geijerstam spelar så goa låtar. Han snackar mellan låtarna som värsta discjockeyn. Här sitter jag och njuter av denne alldeles snart 70-årige herre och de gamla godingarna. Jag tror vi båda känner oss som under 20. Rent och fräscht runt omkring mig. Nu är det gott att leva.

En somalisk kvinna

Jag möter henne i kvinnogruppen ute på Restad Gård. Hon kommer med tjejen från Afganistan som upplåter en sängplats i sitt rum. Hon har egentligen skrivit ut sig från Restad för att bo i en familj men det blev inte bra så nu bor hon illegalt i ett av rummen som så många andra därute. Deras samtalsspråk är engelska. Som så många från Somalia har hon glimten i ögat och är skojfrisk. Hon säger sin ålder och om jag kommer ihåg rätt är den 25 år. Det är svårt att se under alla dessa skynken de Somaliska kvinnorna bär. Hon hjälper till när Elisabeth från NÄL vill träffa nyförlösta och gravida kvinnor. Det är bestämt en tid 11.00 och trots att hon sagt till dem att komma får hon springa runt och knacka på dörrar och så småningom lyckas med att få några till det avtalade mötena. En timma försent men det är ju helt normalt i den Somaliska världen. Hon är verkligen gullig men hon har ett stråk av vemod över sina ögon. Inte konstigt förstås. Så försvinnor hon från Restad. Då och då tänker jag på henne. Så skickar jag iväg ett meddelande och får ett svar som lyser av glädje. Hon skriver: Det går så bra för mig. Tack gode Gud så gifte jag mig i maj och har precis idag första september fått reda på att jag är gravid. Jag har varit så stressad över att vänta på beslut från migrationsverket men nu känns det inte som något problem när jag får min lilla baby att ta hand om och slipper känna mig ensam. Meddelandet avslutas med en massa hälsningar och tack. Jag måste säga att jag är förstummad. Denna fina, rara, intelligenta tjej som pratar så bra engelska går bara och drömmer om att sätta barn till världen! En värld som för hennes del är så osäker. Hon kan ju lätt bli utvisad till Somalia. Mannen verkar ju bara vara ett redskap för barnafödandet. Jag förstår bara inte detta sätt att tänka. Vad skall man säga!