Engagemang

På asylmottagningen i Vargön bor det 62 personer från sex olika nationer. Som på alla camper är det olika typer av människor med mycket varierande utbildningar och olika bakgrunder. Vad de flesta bär med sig är en hemsk flykt i små båtar över Medelhavet och sedan en farofylld och hemsk färd upp genom Europa. Nu vet de inte så mycket om sin framtid. Migrationsverket hinner inte med. Av de som kommit de senaste månaderna  har inga intervjuer ännu gjorts. Det är en evig väntan. De har ju inga pengar och ingen möjlighet att ta sig någonstans. En del har släktingar här i Sverige sedan tidigare som ser till att de kan komma och hälsa på.
Det blir ju så att en del fastnar man lite extra för. Det finns en familj från Afganistan som verkar så underbara  De kommer från lite finare förhållanden märker jag. Pappan är kock. Mamman är så parant och fin. Tre underbara barn 13, 16 och 17 år. De är med i min språkkurs. Tyvärr talar de inte engelska så jag kan inte konversera med dem. De har ett så fint samspel. Pappan säger ibland roliga saker som får familjen och även hela gruppen att skratta. De gör inga miner att pappa är dum som tonåringar kan göra ibland utan jag ser hur barnen uppskattar sin far. Jag kan även se att han försöker hålla humöret uppe på dem men jag ser också hur det drar ett stråk av svårmod över hans ansikte emellanåt. Jag förstår honom, sitta fast här i kylan utan ens veta om de får stanna i Sverige. Samtidigt tänker jag att vi måste kunna göra något med hans yrke. Mat från Afganistan låter väl gott.
Vi har ju fått ut en del lärare i skolorna och på förskolor. Nu är det fler som väntar på att få komma ut.
Jag har en kvinna som är förskollärare. En helt underbar person. Allt är förberett att få ut henne då jag helt plötsligt får ett mail. Tyvärr kan vi inte ta emot fler flyktingar i vår förvaltning  står det. Suck!! Nästa dag ringer telefonen. Det är föreståndaren på en förskola där en flykting från praktik. Hon kan inte nog prisa denna tjej och hur det berikar deras arbete. Som exempel berättar hon att de förberett barnen på att det kommer en tjej som inte kan språket. Hon berättar hur en treåring som själv inte pratar rent tar praktikanten i handen sätter henne i soffan och slår upp en bilderbok. Det är ett äpple säger treåringen och pekar. Kan du säga äpple... Nu vill föreståndaren veta om jag har några fler personer då flera av hennes kollegor hört av sig och är intresserade av dessa stödpersoner. Speciellt de skolor som fått in arabisktalande barn. Vad skall jag tro och tänka hur det fungerar i kommunala sektorn ? 

Flyktingar

Hur orkar du säger Lasse till mig i samband med att jag kommer hem från ett besök tillsammans med en flykting på ett företag för att efterhöra praktikplats. Jag hinner precis fixa middag och sedan är det dags att ge sig av till Restad Gård för att träffa vaktmästaren. Innan jag sticker ringer telefonen och en person från Stockholm vill efterfråga om hur vi gör på Restad. Ett långt samtal.
Det har varit skadegörelse i gymnastikhallen. Support har fått tillgång till den och skött alla bokningar och städning. Det har inte fungerat. Adnan finns ju inte på plats längre. Det är så många därute och det gäller att få rätt person där som tar ansvar men också vill rycka in och göra grovjobb. Vad jag lärt mig är att det är många som vill bestämma och göra planer men att själv kavla upp ärmarna och göra jobb för sina landsmän är det färre av. De är inte vana vid ideellt jobb.
Nu får du tillgång till hallen säger vaktmästaren. Tyvärr kan vi inte låta Support ha hand om detta. Det innebär att den står tom mycket nu. Tråkigt!  Jag har ju fixat så att orienterarna  kan komma dit och spela innebandy med förhoppning om att få med några flyktingar i sporten.
Så står jag där med nyckel, städutrustning och en mycket skitig gympahall. Jag vet att det finns flera hundra i rummen runt mig som gärna skulle hjälpa mig men jag vill inte fråga vem som helst. Jag skickar ut några meddelanden till folk jag känner men får inga svar. En och en halvtimma tills innebandyfolket kommer. Det måste hinna bli torrt så det är väl bara att sätta igång. Sopa, tvätta, slabba och torka gör jag alldeles själv i salen. Jag tänker tillbaka på Lasses ord. Varför gör jag detta? Vad får jag ut av det? Jag har ju aldrig varit rädd för att arbeta så egentligen är det inte så tråkigt men det känns fruktansvärt fel.
Så kommer våra orienteringsungdomar och jag ser att de har kul. Alla från lille Wilgot 7 år upp till hans mamma Tina. Ali och Raian är också med. En härlig aktivitet. Efter en och en halv timma kommer Gunnel för att leda gymnastiken för kvinnor. Så rent här är säger hon. Tolv tjejer från Restad kommer, skratt och kul och jag själv får ju lite härlig gymnastik. Då känns det hela meningsfullt igen.
Det kommer ett mail från en kille som flyttat till Göteborg. Det står: Jag skall aldrig glömma dig skriver  han. Min tillvaro tycktes hopplös och trist på Restad. Så kom du och satte igång aktiviteter och pekade på möjligheter. Du räddade mitt liv!
Får tänka på det nästa gång jag tvättar golv samtidigt som det sitter 1000 sysslolösa på rummen!  Det handlar om organisation och det är ju inte alltid man orkar det. Men naturligtvis gör jag mycket mer nytta att få igång folk men det kräver faktiskt mer jobb än att göra det själv ibland.

Nyårslöfte

De flesta säger att det inte är någon idé att uttrycka nyårslöften för man håller dem inte. Det är säkert sant men jag tror ändå inte det är fel att tänka över sitt liv och fundera på om man skall ha några nya mål och saker som man kan förbättra i sitt liv. Att göra det när det nya året börjar är väl en tidpunkt så bra som någon. Man behöver ju absolut inte uttala dessa förutsättningar och mål för någon men jag vet om man gör så blir de lite mer utmanande att hålla. När det nya året inträffar för mig står jag i den vackert upplysts Idrebacken mätt och belåten efter nyårssupén som Lasse och Jonas komponerat och tillagat. Ett fackeltåg har precis kommit ner för backen. Överallt smäller och sprakar raketer. "Thailandslycktor" stiger mot skyn. Det är så vackert.                                                  

Mina nyårslöften då: Jag har ju massor av mål som jag satt upp att göra innan jag blir "riktig" pensionär och dessa skall jag försöka göra. Men till dessa lägger jag nu för 2016. 

Göra ett yogapass tre gånger i veckan. Lära mig tre nya engelska ord varje vardag. Bli en god lyssnare. Då kör vi.....