Björn Ranelid

Ikväll skall jag gå och lyssna på Björn Ranelid sa jag till en av mina nya bekantskaper på gymmet. Det skall min man också sa hon men jag vill inte gå för jag tycker han verkar så självgod och egoistisk. Det visar sig att hon inte läst någon bok av honom. Jag kontrade att jag tycker han är en fantastisk författare med böcker som finns med i livet.
Så var det dags att bänka sig. Vi hamnade en bit ner i bänkraderna. Jag hamnade bakom en längre person vilket jag efter ett tag tyckte var skönt!
Föredraget började med Ellen Mattson som berättade om sin senaste bok Tornet och fåglarna. Den boken har jag läst. Det är också en bok som lever med mig. Om kommendanten på Marstrand fästning på 1700 talet som gav upp fästningen trots att de hade både mat och ammunition kvar. En verkligen händelse. Så var det Björns tur. Han är underhållande och trevlig att lyssna på tycker jag. Man får en del tankeställare. Men han pratar fort och ger oss ingen tankepaus så det gäller att hänga med. Sedan har han en egenskap som jag inte tycker om. Han skuldbelägger oss i publiken. Någon som inte hänger med, någon som tittar åt sidan, någon som ser ointresserad ut. Jag ser allt säger han. Om du inte förstår mig är det din inställning det är fel på. Han attackerar de som sitter på första raden. Så skönt att sitta en bit ner och gömma sig bakom den långa personen. Hur ser jag ut när jag lyssnar börjar jag fundera. Tillräckligt intresserad? Så synd att jag skall börja oro mig för detta och inte kan koncentrera mig fullt ut på föredraget.
Så är det slut. Du är unik och måste våga tänja på dina gränser och våga göra det du känner för har han sagt. Han sa också på skämt att när han kom hem så kommer hans fru att fråga hur det var och han kommer då att säga att det var en fin publik men köper ni inte någon bok kommer jag att tillägga .. men snåla. Detta var ett skämt och jag tog mod till mig. Nu går jag fram och tackar för föredraget och berättar att jag tycker mycket om hans böcker. Jag börjar mitt tack med att lite klämkäckt säga att jag inte kommer att köpa någon bok för jag har läst alla. Tänkte att han skulle bli glad av att höra att jag var en flitig läsare. Hans svar blev Nej det har du inte. Jasså inte sa jag lite ställd. Nej kanske du läst många men inte alla. Jag kom helt av mig. Jag har läst många sa jag. Ja så är det sa han. Jag kände mig helt fånig. Jag hade ju räknat med att han skulle säga. Så kul att höra hoppas du tycker om dem och att jag sedan skulle breda på med beröm. Nu avslutades samtalet såhär. Vad tror han om mig? Att jag är en ointressant kulturtant i ointressant ålder som vill fram och prata med en kändis? Fy vad jag blev ledsen och kände mig nedstämd. Med lite eftertanke blir jag lite arg. Om han är en så  god människokännare kan han väl lyssna på vad jag har och säga. Jag kommer att fortsätta lyssna/läsa hans böcker men aldrig att jag går och lyssnar på honom live en gång till. 

Att springa

En gång i tiden var jag ganska duktig på att springa. Jag har alltid gillat att ge mig ut. Nu vet jag inte vad som hänt. De senaste åren går det inte. I går gav jag mig iväg på ett försök. Jag "tuffade" ner till Vänerns strand och fortsatte sedan längs Dalbostigen. Så fint med solen som gnistrade. Jag hamnade ända nere vid campingen. Så många villavagnar det är där! Förstår att flera bor året om och det är ju ett fint boende om man inte har så mycket grejer. Dock måste man ha tillgång till bil. Jag fortsatte på spåret och tänkte att jag "springer" så långt det går och sedan går jag resten. Jag klarade att förflytta benen i springliknande rörelse hela vägen tillbaka. Det blev nio kilometer. Men det tog tid. Vid stugan mötte jag Lasse som var orolig. Han trodde ju aldrig jag gett mig ut på en så lång tur. Han har i minnet när jag bröt foten på en löptur och så har det ju också varit ett överfall i området. Jag lovade att jag skall ta med telefon i fortsättningen. Sedan in i bastun där jag stretchade. Det finns ingen motion som man känner sig så "god" efter som springning. Liksom lite hög. Denna lördag var det vårrus kick off som startade upp med italiensk buffé. Livet är gott. 

Tiggare

Utanför en av de affärer jag handlar i sitter en av tiggarna. Jag har sett henne sitta där i två år.  Hon har en bricanyl stående vid sidan och en liten skylt som berättar att hon är kristen och har två barn hemma. Jag lämnar inga pengar! Jag tycker inte att hon skall sitta i kylan i denna hemska ställning hela dagar. Jag antar att hon efter dagens slut åker till en husvagnscamp för att äta något dåligt och sova. Kanske har hon någon "manager" som tar en del av det hon tiggt ihop. Men vad är hennes val hör jag någon tänka nu.

På min ridresa i Transylvanien red vi en gång igenom en romsk by. Massor av petflaskor och annat skräp runt byn. Väl i byn såg jag att ett fåtal hus var fint målade och det stod en bil utanför. När jag frågade kring detta fick jag höra att de har haft hand om tiggare i Europa. Jag pratade också med en kille som jobbade för en kyrklig organisation. Vi försöker få de romska barnen att gå till skolan säger han. Vi fixar  mat under skoldagen och vi har också erbjudit ersättning till familjen om man ser till att barnen går till skolan. Men det är svårt. Det finns ingen tradition att skicka barnen till skolan. Föräldrar lämnar sina barn under långa perioder för att åka ut och tigga. Någon släkting skall ta hand om barnen. De lämnas ofta vind för våg. Det är inte sunt! En del lyckas och kommer hem och försöker imponera på grannar. Tänk om européerna kunde sluta ge pengar så att barnen fick ha sina föräldrar hemma och försöka få ordning på sina liv. Det kan inte vara hållbart att åka ut och tigga år efter år. Jag känner hans vilja och också hans hopplöshet i denna fråga. 

Jag läser att en del kommuner vill förbjuda tiggeri och många diskussioner pågår. Problemet kan lätt lösas. Om alla slutar att ge så är det inte värt att sitta där. Jag tycker vi "förslavar" personer när vi sticker till dem en slant då och då. 

Skräp och återvinning

När jag var här sist såg jag något i containern för plast sa Lasse när vi återigen samlat på oss massor och besökte återvinningsstationen. Jag kikade in och såg att det satt en person alldeles tyst inne i ena  hörnan av containern fortsatte han. Min tanke blev då: Att vi är så slarviga att vi slänger pantflaskor här för jag antar att det var det personen var ute efter. Jag rannsakar mig själv. Visst har det hänt att en och annan flaska hamnat där då jag inte tyckt det varit värt att gå till affären för pant. På senare tid har jag dock ställt dem utanför så att personerna som söker slipper använda sina pinnar och som i detta fall ha anledning att krypa in.
Jag har varit på miljöstationen flera gånger i höst. I och med att vi sålde sommarstugan blev det stor utrensning där. Lasses föräldrar byggde ju den en gång i tiden och det fanns grejer kvar sedan dess. Det blev också rensningar hemma i förråd och garage för att få ordning på allt. En gång när Jonas och jag var på miljöstationen slängde någon en elektrisk pryl med ett larm. Larmet gick igång och förde liv. Undrar om detta håller våra besökare borta i natt sa en av personalen skrattande.  När jag tittade frågande på honom berättade han att varje natt tar sig personer in genom staketet och rotar i containrarna.
På miljöstationen i Göta kan man ställa saker man tror någon kan ha nytta av. När jag var där med ett lass ställde jag ett antal saker där från stugan. Innan jag for från stationen kunde jag konstatera att allt jag ställt där hade försvunnet. Jag såg att det kom folk som inte skulle slänga något utan bara tittade efter grejer. Det är ju jättebra att man kan göra så. Jag frågade varför det inte var så i Vänersborg och fick då reda på att det är på gång när det blir ny anläggning.
Vi har gett bort massor av grejer och även kört saker till Röda Korset. De saker som hamnade på miljöstationen var saker jag inte trodde någon ville ha. Tänk att vi har ett samhälle där folk letar bland skräp. Det säger lite om vad vi slänger hoppas jag. Jag har hört i bekantskapskretsen att det finns de som alltid har med sig något tillbaka från Göta! 

Hårfrisörskan

Gillar hårfrisörer att åka till Ullared? Är hårfrisörer mycket noga med julfirande? Är hårfrisörer mycket intresserade av hur du firar jul? Med den myckna erfarenheter jag har av hårfrisörer kan jag svara ett stort ja på dessa frågor. Nu har jag dock bara erfarenheter av kvinnliga frisörer. När jag idag den 22/11 besöker min hårfrisörska har jag knappt tänk på julen. Det kom frågor om hur denna högtid skulle firas. Själv kände hon sig lite lurad på dagar då julen är på söndag och således sista advent. Det blir kortare tid till förberedelse. Hon pratar och lyssnar så engagerat. Är det möjligt att hon verkligen bryr sig?  Detta är artighetssnack jag vet. Jag har själv varit i servicebranschen. Jag tror också att de flesta vill prata om detta men för mig är julfirandet ointressant att diskutera. Jag får också små rysningar i kroppen när det pratas om att de skall åka till Ullared. Frågan är inte om man skall åka utan när man skall åka dit. Det skulle vara spännande och bilda en grupp med. -Vi som inte vill åka till Ullared- Undras om  jag får något svar? Det finns ingen kvinnlig hårfrisör i gruppen det kan jag försäkra. Ibland får jag nästan panik att jag känner så här. Vad är det för fel  mig? 

Vad naturen ger

Nu är plommonsylten slut. I tre år har vårt plommonträd vid sommarstugan givit så mycket frukt. Vi har tagit tillvara en del av skörden och fyllt burkar med plommonsylt.  Varje morgon har vi haft det på gröten i ett antal höstmånader. Mums så gott och inga tillsatser vilket gjort att det känts extra bra. Nu är stugan såld. Jag vet att Michaela har plommonträd så förhoppningsvis kan jag även få sylt nästa år. I år var det knappt några äpplen. De äpplen som var räckte bara till två äpplekakor! Även blåbären och hallonen  lyste med sin frånvaro. När det var dags för svamp hann jag inte plocka. Dels var jag borta men den mesta tiden grejade vi med sommarstugan.  Jag tycker det känns bra och värdefullt att ta tillvara vad naturen ger. Allt skall dock göras med balans. Det som finns i frysar och burkar skall ätas upp. Det får inte eller bli en plåga att hinna med att plocka, rensa och ta tillvara det som finns i skog och mark ofta under en kort tid. 

Mångfald

Blev uppringd i veckan och fick meddelande att jag tilldelats ett pris på 15.000 för det arbete jag gjort med orientering och våra flyktingar. Klart jag blev glad men som det ser ut idag är det inte några kvar i vår klubb. Alla har blivit kommunplacerade på andra orter.  Det känns ju sådär att inte kunna visa på någon verksamhet och få pris sa jag till Jonas. Svaret jag fick var: -Tänk så mycket du gjort. Det finns nog ingen som fått till så många starter på tävlingar som du har. Du har möjliggjort så att ett antal kunnat vara med på O-ringen. Du är värd det här priset! -  När jag bläddrar tillbaka bland Facebookinlägg och annat blir jag själv förvånad så mycket jag fått igång. Man glömmer... För en vecka sedan fick jag ett meddelande från "Lill-Ali" att han saknar Vänersborg och orientering. "Stor-Ali" bor i Göteborg och har tagit bussen ut till ett antal tävlingar där. Han har också tränat med
Sjövalla. Manaf har kommit tillbaka till Vänersborg och skall hänga med oss på torsdagsträningen denna vecka.
Dessa 15.000 kommer jag inte att behålla för eget bruk. Jag har vissa tankar hur jag kan använda dem så de kommer våra nya svenskar till del. Förutsättningarna på Restad är helt annorlunda nu. De flesta som finns där har utvisningshot hängande över sig så det är inte aktuellt att verka där. Men vi har många boende i vår kommun med ursprung från andra länder. Nya projekt på gång...suck säger kanske någon i min omgivning.... 

Ivar -Kattresan fader

I samband med konstföreningens medlemsmöte med konstutlottning lyssnade vi på ett föredrag om Ivar Arosenius. Två personer hade fått pengar att forska och sammanställa material kring konstnären. En arbetade 15% och den andre 50% med detta. Mycket av konstnärens verk finns i privat ägo. Det har nu skapats en app där man samlat allt kring konstnären. ( tavlor, skrifter, brev osv.). Föredraget var mycket intressant och jag kände personernas passion för sin uppgift. De skall nu hålla på ett år till och höll på att återskapa författarens hem och omgivning i form av ett virtuellt hus. På ett av fotona ser man en skugga från någon form av byggnad. Vad var detta för byggnad? Den finns inte med på några fotografier. Vi får följa forskarna sökande efter svar på frågan. Spännande. Men så kommer tanken till mig Är detta så viktigt? Räcker det inte nu? Jag förstår forskarnas iver så väl samtidigt som jag tycker att någon skulle bromsa och säga stopp och belägg. Är det så viktigt att vi får reda på exakt hur det såg ut i rummen osv. Använd pengarna till något annat.
Det var en givande timma där jag fick se Arosenius verk samtidigt som det berättades om konstnären och hans liv. Jag fick också möta två personer som var så passionerade av sin uppgift. Sådant är så gott. 

orienteringstankar

Hemkommen efter ännu en kanonresa får jag denna gång ta itu med veckans tidningar. Märkligt att wi-fi fungerade så dåligt för att säga inte alls på Sicilien. Inte ens när jag satte mig i receptionen gick det att få upp tidningarna. Nu när jag skriver upp veckans nyheter till Liam blev jag tvungen att gå igenom hela veckans DN när jag kom hem.  Nu tycker jag ju inte alls att detta är en plåga utan lär mig ju så mycket själv genom att anteckna och sortera. Läser att det var 500 år sedan Martin Luther skrev sina teser och på så sätt översatte Bibeln så folket kunde ta till sig den. Så blev vi protestanter. Då och då tänker jag på när jag ramlade på Irland i samband med en orienteringstävling där. Jag skrapade upp ett långt jack och blev tvungen att åka till sjukhuset för att sy. (16 stygn)  Intressant att ta del av sjukvården där. Den kändes enkel och effektiv. Är du protestant eller katolik frågade sköterskan efter att jag först fått frågan om vilken religion jag tillhörde. Varför frågar du det var jag tvungen att säga. Mycket irriterad sa hon att något kan ju hända när jag bedövas och skulle då en präst behöva tillkallas så vill jag väl ha rätt sort!! Jag kände att det inte var läge att sätta igång en diskussion om detta men jag skulle vilja uttrycka att om jag skulle bli döende spelar prästsorten ingen roll. Jag vill ha bra medmänniskor runt mig. Religionen är inte så viktig för vem kan veta vad som är den rätta.
Skall man tävla i Italien måste man ha ett friskintyg med sig. Inte så lätt. Försök att gå till en vårdcentral och säg att du vill ha ett sådant intyg! Du blir näst intill utskälld! Så vad göra om man man vill springa orientering? PWT har utfärdat en mall och känner man då någon läkare kan man kanske få den att skriva sitt namnteckning och sätta på en stämpel. OBS stämpel är viktigt i dessa länder! På något sätt lyckades vi alla få till ett mer eller mindre bra intyg alla elva.
Vi var ju inte mer än drygt 100 personer på denna femdagarsorientering. Enligt Italienska regler skall det alltid finnas en ambulans och sjukvårdare på plats vid tävlingar. Så underligt det kändes att ha med ambulans och fyra sjukvårdare/läkare varje dag. En tanke går till de pensionärsorienteringar jag är på varje vecka. Här är det ofta över 100 personer där många verkligen är till åren komna. Inga sjukvårdare på plats här inte. De som känner sig skröpliga ombes ta med en telefon och på kartan finns ett nödnummer till arrangören de kan ringa om de skulle skada sig ute i skogen. Och nu pratar vi ofta om ren vildmark. Tänk om vi skulle ha friskhetsintyg för att springa här. Det skulle inte bli många deltagare kan jag förtälja efter att ha lyssnat av många sjukdomsbeskrivningar innan start.