Mycket orientering

Aldrig att jag springer Häxjakten i ris och kallt vårväder mer har jag uttalat kraftfullt men så skulle Liam springa och vem står där i mörka natten med lampa på huvudet om inte jag! Vädret var hyfsat och eftersom vi bodde över på hotell precis vid målplatsen blev det en bra upplevelse. Tyvärr hittade jag inte en kontroll så jag blev inte godkänd dock. Sprintorientering i Vara dagen därpå var en riktig höjdarsprint. Detta följde sedan av orientering i Sollebrunn och Uddevalla. Så många och så nära tävlingar. Den femte (!!!) och sista påsktåvlingen gick i Trollhättan. Solen sken och allt kändes härligt men jag var trött och orkade inte koncentrera mig. Det går inte i vår sport!
Toan på Uddevallas tävling var av det tajta slaget. Vi satt verkligen med knäna i varandra. Vägen från parkeringen till målplats var 3,3 km på påskafton. Alltså 6,6 km som skall läggas till väg till start och själva banan. Iskall regn på Herrestadstävlingen. Så får jag frågan om jag inte har med några flyktingar i år.  Nej det går inte att ta ut dem under dessa förutsättningar. Det finns många svenskar som inte finner tjusning i att leva såhär heller. Undras hur man blir en tuff orienterare som tycker detta är kul? Det är ju ett ihärdigt gäng som drar till skogs varje vecka. Undras om någon från sydliga breddgrader kommer att finna tjusningen i sporten? Jag har inte gett upp.

Drivkrafter

Gunnel kör hem mig efter vårt sista gympapass för kvinnor ute på Restad Gård. Det har varit med ett tiotal regelbundet plus enstaka besökare och barn. Det känns lite sorgligt att detta var sista gången säger Gunnel. Jag ser hur de som varit med ofta har utvecklats från att inte alls kunna hänga med till att kunna få till alla övningar. Gunnel var sjuk förra veckan och är inte helt kurrant än. Ändå tar hon sin bil och åker från Trollhättan för att leda denna grupp utan att få något som helst betalt eller ens en blombukett för sin insats.
På nyheterna hör jag om de som för ut pengar till skatteparadis Många miljoner som undanhålls staten.
Många höga chefer och industriledares enda drivkraft är att tjäna pengar. Därför sätter de ofta igång omfattade kostsamma bonusprogram. Jag har sett hur sådana program ofta leder fel. Det snålas på löner med hänvisning till bonusar. Hur bonusar faller ut när förtaget går dåligt eftersom det alltid finns en viss inlåsningseffekt på pengarna innan de betalas ut. Snart blir jag nog friställd och nu fick jag helt plötsligt en bonus hörde jag en bekant uttrycka nyligen. Jag har sett hur bonusar leder till kortsiktigt handlande som är direkt skadligt för den långsiktiga lönsamheten. Detta samtidigt som många inte har pengar som främsta drivkraft. Jag tycker att man skall ge ordentligt betalt för värdefulla medarbetare. Att se till att ge frihet och utvecklingsmöjligheter. I min värd kan man skrota alla bonusar eftersom de personer som har detta som främsta drivkraft ofta inte är bra för företaget på sikt.
Vilken tur att det finns så många som inte har pengar som drivkraft för våra flyktingar. Så många som  ställer upp med sin tid utan någon kostnadsersättning.

Inte lyssna...

Ibland skall man inte lyssna på sin kropp! Vi har rest flera timmar och kommer fram till stugorna där också start och mål för helgens första orientering är. Kallt! Nära nollstrecket. Ruggigt! Nej jag får inte lust att ta på mig lampa och ge mig ut i mörka skogen. Men så blir det aktuellt att följa upp Gabriel och då är det naturligtvis inget snack. På med grejerna och så står jag där och hoppar i startkön. Det är så härlig när vi väl kommit iväg. Jag har fullt upp att följa lille Gabriel i den härliga skogen. Fina banor i ljuvlig terräng. Det känns bara så bra när jag kommer i mål. Jag är tacksam att jag sprungit och kan inte förstå att jag tänkte tanken att låta bli.
Jag har tidigare uttryckt att det inte är så farligt när barn fastnar i IPaden. Däremot tror jag det är farligt att barn får välja bort allt det de inte har lust att göra. Hur skall man kunna välja om man inte testat? Sedan är det inte så lätt att få barn att vilja testa olika saker. Orientering är ingen lättillgänglig sport. Vi måste göra fest och glädje runt om. Poängsamlarkort där alla kan vinna. Priser till de flitigaste inte till de bästa osv. så småningom hittar man glädjen i själva sporten. På Pans tävling frågade prisutdelaren Alvin lite tyst vad han heter. Sedan ropar han ut: Hör alla nu! Alvin har sprungit orientering och vunnit pris. Stora applåder och ovationer! Alla vi som står runt om skrattar, tjoar och applåderar. Så håller prisutdelaren på med alla barn som sprungit en bana. Så viktigt. Så glad Alvin såg ut! Vi alla kände glädje.
Så många gånger jag sprungit orinenteringsträningar i risig, svårtillgänglig sumpig skog på dåliga gamla kartor. Jag förstår att man inte vill anmäla sig till tävling med dessa upplevelser i ryggen. Tänk om vi kunde komma överens om att de orinenteringsträningar som vi tydligen måste ha i denna miljö dödskallemärker vi. Då blir det annat. Klarar du detta? Glädje att jag klarat en utmaning när jag kommer i mål. Jag vet att det är många dödskallar jag kommer att erövra i vår och sommar. Att vi kan utmana våra barn och ungdomar att ge sig ut på "dödskallebana" där de kommer att trampa runt i snårig granskog på obefintliga stigar och hoppa över meterdjupa bäckar med iskallt vatten osv. Precis som det är idag. Man vet att det är träning och på tävlingar är det annat. Jag lovar att det blir succé.

Framtiden

Jag sitter och pratar med Inger och Jonas i samband med en träningslördag. Det är min tur att ha maten och jag får hjälp av Afganska kockar. Det är ingen snabbmat så det innebär att jag varit igång från tidig morgon. Skönt att sitta ner en stund i trevligt samtal. De beklagar sig över att deras barn fastnar i ipaden. Är det så farligt frågar jag försiktigt men blir snabbt nedpratad över hur det är i dagens samhälle. När jag var liten ondgjorde sig min far att jag alltid satt med näsan i en bok sa jag. Gör något vettigt istället för att sitta där. Så har du ju blivit som du blivit säger Jonas! Hur många böcker läser du på ett år? Fler än du springer orienteringstävlingar? Jo det blir det ju. Men tänk vad jag längtar till att försvinna in i böckernas värld. Nu hör man ju hela tiden bekymrade röster att det läses för lite bland dagens ungdomar. Jag minns också när mina barn var små då var det det myckna TV tittandet som var problemet. Undrar vad mina barnbarn kommer att bekymra sig om när deras barn växer upp. Jag tittar ut genom fönsterrutan. Där leker Gabriel och de andra "kull" efter sin orienteringsträning. Sedan testar de Afgansk mat som de godkänner. De sitter och snackar med varandra innan de går ner i gymmet för att leka lite. Jag tror inte föräldrarna behöver vara så oroliga över dem.
Jag har ju besökt dem i skolan ett antal gånger och jag kan bara uttrycka min beundran över vad de får lära sig. Jag är näst intill avundsjuk när jag tänker tillbaka på min egen skolgång. För att inte prata om min mor. Visserligen kan hon flera psalmverser utantill och hon har bra koll på Sveriges landskap, floder och städer men utanför Sverige är det inte så mycket bevänt med kunskaperna. Hon tycker det är så fantastiskt att vi kan googla så mycket när vi löser korsord tillsammans. Så fantastiskt säger hon. Tänk om jag fått lära mig engelska och resa ut i världen. Vad skall jag med psalmverser till? Tänk så ojämlikt det var på min tid. Tänk så lite vi visste om världen egentligen. Tillsammans konstaterar vi att det inte var bättre förr. Vi kan inte komma på någonting som var bättre mer än att vi var starkare förstås.