Krångligt

När en flykting kommer till Sverige får de lämna in alla identitetspapper såsom pass, körkort med mera. De får ett kvitto på detta samt ett LMA kort. Ett LMA kort ser precis ut som ett svenskt ID-kort. Skillnaden är att LMA kortet inte är en giltig legitimation. Du kan hämta ut rekommenderat brev från Migrationsverket men inget annat. Ahlam som vi besökte i Grästorp hade fått ett rekommenderat brev från lasarettet. När hon gick till postavdelningen på ICA så fick hon inte hämta ut det. Ahlam, jag, Lasse och Adnan, som har svenskt ID, tågade nu till ICA för att hämta ut försändelsen. Men det gick inte. Vi kan väl skriva på som bud försökte vi. Damen var mycket vänlig men förklarade att hon måste följa de regler som är uppsatta. Hur skall då Ahlam göra för att få ut sin försändelse? På detta fanns inget svar. När jag uppvisade lite irritation bad hon mig ringa till högre ort. Telefon plockades fram och knapptryckningen började. Gäller ditt ärende..osv Efter ett antal val hamnade jag till slut i kö. Du har nummer 10 i kön.. Jag suckade men Adnan sa att jag skall vara glad jag inte ringer till Migrationsverket. 110 i kön var han förra gången... Efter 12 minuter fick jag prata med en kille. LMA- kortet gäller säger han. Lite triumferande lämnade jag över luren till damen i kassan. Hon tog telefonen och gick pratade iväg med den. Efter en stund kom hon tillbaka och killen i luren bad då om ursäkt. Han hade sett fel. Damen på ICA hade rätt. Hur gör vi då? Du kan lämna in en fullmakt så får du hämta ut den. Än en gång kunde damen på ICA upplysa de på högre ort att de tar inte emot fullmakter i Grästorp. Vi konstaterade att det fanns två sätt nu. Vi ringer till sjukhuset och ber dem skicka Ahlams brev till en annan person som har svenskt ID (???) Eller att vi allihop åker till företagscenter i Trollhättan och skaffar en fullmakt. Det tar visserligen två veckor att få en sådan men sedan kan jag hämta ut hennes post. Kändes mycket tråkigt att vi inte kunde hjälpa Ahlam. Hon får nu försöka ta sig till sjukhuset i Uddevalla för att se om det finns möjlighet att få brevsvaret där. Det är kostsamt för en person som bara har 70 kronor om dagen men och andra sidan har hon hur mycket tid som helst.

Ett öde bland många

Några Syrianska killar har fixat trallar som trappa så det skall bli lättare att ta sig in i en av ingångarna till boendet i ett av husen på Restad. Den gamla damen har så svårt att gå in säger de till mig när jag "skuttar" upp. Den gamla damen de syftar på är Ahlam. Hon är 11 år yngre än mig! Men det kanske inte är konstigt att hon blivit gammal tidigt. Ahlam har tillsammans med sin dotter flytt från Irak. Hennes man var högt utbildad ekonom. En dag förra året hämtade polisen honom till fängelset, här blev han torterad och senare mördad. Familjen protesterade vilket fick till följd att de blev tvungna att gömma sig. Situationen för kvinnor och då speciellt unga flickor är mycket svår i Irak berättar hon. De hade en del sparpengar som de använde för att fly landet. Pengarna räckte bara till henne och dottern. Idag finns den ena sonen i fängelse. Det vet inget om honom. Den andra sonen gömmer sig. Ahlam har blivit förflyttad till en lägenhet i Grästorp. Det är en fin liten lägenhet på markplan men det är mycket ensamt för henne därute. Det finns inga språkcafeer, hon vet inte hur hon skall komma i kontakt med några svenskar. Dessutom har hon fått besked om utvisning. Migrationsverket säger att den del av Irak hon kommer från är säker! Hon kommer att överklaga. Vi hade med en "tjock" TV till henne. Utmärkt bild. Vilken tur för våra flyktingarna att svenskar byter ut helt fungerande apparater.

Black Friday

Martin som jobbar i USA har ledigt på fredag. Det är Black Friday. Jag har aldrig hört begreppet Black Friday. Jag slår upp det och läser att det är dagen efter Thanksgiving som alltid infaller på en torsdag. Denna klämfredag är skolor stängda och många är lediga från sina arbeten. Begreppet kommer från ökning i trafiken, med olyckor som följd, efter Thanksgiving. Det har sedan också blivit handlarnas dag med sänkta priser för att få igång julhandeln. Röda siffror vänds till svarta. Döm om min förvåning när jag slår upp dagens tidning. Stora annonser om Black Friday och nedsatta priser. Har det varit så i många år och jag inte uppmärksammat det? Jag har alltid hört att det är så tufft i Amerika. Få semesterdagar, tufft arbetstempo, långa dagar. Men jag undrar nu efter att ha följt Martin. Jag tycker att han verkar ha mycket ledigt och kommer hem tidigt. Det verkar som han inte alls har så tuff arbetssituation "over there". Skall bli spännande att komma dit nu över jul och kolla på plats.

Språklärare

Några av de kvinnor som är ute på Restad kan ingen svenska trots att de varit här länge. De har barn, mat och man att ta hand om. Vi har försökt fånga upp dem med språkkurser. Clara har varit ansvarig för detta. Hon fick plötsligt au pair jobb i London och så stod vi där utan lärare. Jag ryckte in. De kommer från Syrien, Somalia och Eritrea. De vill verkligen lära sig men det är inte lätt när det springer omkring en massa barn. Nästa gång kommer vi att dela upp dem i mindre grupper och fixa barnvakt. Mannen då funderar du kanske? De har mycket att lära om vårt samhälle konstaterar jag. Jämställdhet vet de inte vad det är. Så nu var ytterligare några timmar bokade för mig!

Natt ol

Idag tänkte jag ta det lugnt om aftonen men så ringde Gabriel och ville vara med på nattorienteringsövning. Såklart farmor plockar fram pannlampa och är redo ute vid Onsjö golfbana där övningen skulle ske. En grad kallt och väldigt mörkt. Lusten var väl inte på topp men det är märkligt när man väl kommer ut så känns det bara så bra. Banan var tuff. Över leriga gärden och djupa diken med mycket vatten. Tur att farfar kom när det bredaste diket skulle passeras. Han hoppade i och kunde hjälpa Gabriel över. Manaf och Abdul var med om denna upplevelse. Som Abdul sa - att jag skulle springa när det är en grad varmt och kolmörkt frivilligt kunde jag aldrig drömma om. Att det bara går att göra detta. Men det var superhäftigt!

Ungdomar

Än en gång har jag varit ute på Restad. Idag ville jag kolla hur det fungerade med orienteringsungdomarna. Det var full fart klockan 17.00. Många är så rara och gulliga men man märker att de behöver aktiviteter. Jag ser dem aldrig ute och leker. Det kan jag jämföra med barnen ute på vår gård. Där är det jämt full rulle på barnen som kommer från många länder. Klockan 18.00 kommer våra orienterare. Vi joggar en kort sväng för att sedan spela innebandy i gymnastiksalen. Full fart. Manaf och Abdul är med för första gången. Nu är jag inne i vardagen igen. Brasilien känns långt borta.

Vända dygnet

Manaf och Abdul var båda deppiga när jag träffade dem ute på Restad gård. Manaf har ännu inte fått sitt uppehållstillstånd. Han har varit i Sverige 10 månader. De personer han kom med via Ungern får stanna. Han känner sig orättvist behandlad. Inget händer på Migrationsverket. Det är ju så att man kan ha lite otur med sin handläggare. Den blir sjuk och hinner inte med. Min övertygelse är att de gör så gott de kan men det kan upplevas orättvist emellanåt. Jag säger till honom att läsa svenska och träna. Gärna med vsk. Det är ingen ide. Jag blir kanske tillbakaskickad till Ungern är det svar jag får. Han har hamnat i ett "svart hål". Efter att ha pratat med honom ett tag såg han lite ljusare på sin situation och gick till språkcafeet på eftermiddagen. Han följde sedan med och tränade med vsk vilket han upplevde mycket bra. Så hade vi tillbaka den "gamle" Manaf. En mysig, filosofisk och glad kille. Abdul hade vänt på dygnet helt. Slutat att läsa svenska. Han kom till Sverige i juli och har sin intervju med Migrationsverket i slutet av februari. Under denna period händer ingenting. Nu är det mörkt och kallt. Något som dessa som kommer från Syrien inte är vana vid. Det är så många som är deprimerade ute på Restad. Abdul har aldrig tränat så han ville verkligen inte springa ute! Jag övertalade honom att försöka. Efteråt var han så nöjd och glad. Fick ett mail på kvällen där han tackade och uttryckte att det var great! Jag försöker också ge honom en kontakt med en familj så han får se hur det är, Han ser verkligen fram emot detta. Så viktigt att de som kommer har någon utanför Restad gård att prata med. Röda korset och Rädda barnen gör ett jättejobb med språkcafeerna. Många frivilliga ställer upp. Det är så lite som behövs men gör en stor skillnad. Hoppas vi kan bli riktigt många svenskar som vill träffa våra nya svenskar. Oavsett vad vi tycker om invandringen måste vi se till att skapa förutsättningar för dem att komma in i samhället.

Hemma igen

Väskan uppackad, tvättmaskinen igång, spanskan avklarad, bokbloggen fixad, Det blev 13 böcker lästa under denna månad! Jag har varit borta i nästan en månad. Många upplevelser rikare. Härliga dagar i Rio de Janerio. Jag var lite skeptisk innan för besök i denna stad då man hört så mycket om rånarligor och stranden som ligger precis vid staden, hur ren kommer den att vara? Det visade sig vara en underbar stad. Copacabana städades noga varje dag. Stoluthyrarna var många men kändes disciplinerade och de höll också vakt så man kände sig helt trygg. Mängder av försäljare traskade på stranden fram och tillbaka men även dessa höll sig på avstånd så man kände sig inte "påhoppad". Rio har 7 miljoner invånare varav hälften bor i favelor. Dessa favelor klättrar längs kullarna. 1888 avskaffades slaveriet i Brasilien (sista landet) Mängder av före detta slavar hade nu ingenstans att bo. De klättrade upp på kullarna och byggde skjul. Så kom dessa bostadsområden till. De ligger otroligt vackert med bästa utsikt men är fulla av fattigdom och knarkligor som härjar. Det var mängder av poliser i staden. De försöker "socialisera" favelorna. Vid vår guidade rundtur hörde vi ett fyrverkeri mitt på dagen. Guiden frågade busschauffören vad det var. Han var bosatt i en favela och kunde berätta att detta var varning att polisen var på jakt och genomsökte området efter knarksmugglare. 2016 skall Rio stå värd för OS! Det såg vi nästan inget om. Kan jämföras när vi var i Peking några år innan de fick OS. Överallt skyltar om detta. Vi kände oss aldrig otrygga men tyvärr var jag slarvig och plockade upp min telefon i samband med en karneval sista dagen på Copacabana. En liten svart hand kom från ingenstans och nöp den. De har ingen användning för den. Den kan ju spåras via Lasses telefon och den har inte blivit öppnad.Jag har kodlås så de har aldrig kunnat använda den. Jag stöldspärrade den direkt och nytt SIM kort skickas då till mig så nu är det bara att inhandla en ny telefon. På vår resa har vi ju också besökt Peru där vi fick en fantastisk vandring på Inkaleden med avslut i Machu picchu. Vi besökte Buenos Aires och hann med ett besök i Uruguay innan det var dags att deltaga i orienterings VM i en välmående del av Brasilien. Hemma igen och besök ute på Restad Gård. Det känns deppigt därute nu i gråvädret. En del ondgjorde sig över boendeförhållande osv. Jag kan då ställa en fråga om de hellre vill flytta till en favela i Brasilien? Om man jämför med det är det rena lyxen ute på Restad. Man märker hur viktigt det är för dem att ha något att göra. När de börjar grubbla över sin situation här och hemma i sitt land blir det helt stopp för många. De slutar läsa svenska osv. En viktig roll för mig är att visa på möjligheter. Jag kändes att jag behövdes. Finns det en underbarare känsla?