Vägra ta i hand

Jag kommer ihåg när jag arbetade att jag ibland stötte på kunder som hade svårt att ta mig i hand. Men de gjorde det. De var ju på banken så naturligtvis kände de sig i underläge. Jag träffar väldigt många flyktingar och tar alla i hand. Ibland ser jag att de ser obekväma ut och att handen fladdrar  upp till hjärttrakten efteråt. Men inga problem. Men så hände det att rätt som det var kom en kille som företrädde Support och som vägrade ta mig i hand. Vilken ilska jag kände. Jag tycker att jag är tolerant med det mesta men jag blev rasande. Det kändes så förnedrade och det var nästan så jag vände på klacken och lämnade allt mitt flyktingarbete. Det skulle ju vara överilat men den gossen får iskalla blickar av mig sedan dess. Han ville bli min vän på Facebook för ett tag sedan. Så gott att trycka "begäran avfärdas". Några damer vägrade ta Lasse i hand när de var hemma hos oss. Han blev mycket irriterad. Jag kan bara säga att de som kommer hit får rätta sig hur vi gör. Det handlar inte bara om att det är en handhälsning. Det är en symbolhandling för allas lika rätt. Hade jag inte upplevt det hade jag inte vetat vilka starka känslor det väcker om någon håller borta sin hand. 

Vårruset

Det blir inte alltid som man tänkt sig men ibland blir det det! Jag har ju fått för mig att jag skall erbjuda träning inför Vårruset. Det är inte så lätt att nå fram till de boende. De vet inte vad det är att jogga och allt kring. Bara vilka kläder de skall ha på sig osv. På Restad finns en kvinna som är helt fantastisk. Hon har en så fin utstrålning har lärt sig svenska på kort tid. Hon är engagerad via ABF som engelsklärare och jag vet att Helena försöker hitta praktik till henne. Det kommer inte att bli några problem för henne eller hennes fantastiska familj att finna sig tillrätta i vårt land. Det är klart att det är henne jag frågar om hon kan sprida reklam om träning inför Vårruset. Hon som redan har så mycket! Men skall det bli något gjort så...
Jag har tänkt ut så att jag hänger ut kilometerskyltar utmed Karls Grav. Sedan kan vi springa och vända. Så står jag där med ett litet gäng. Jeans, tröjor och varma jackor. Vi går den lilla promenaden ner till slussen. Där har jag ställt min bil så strategiskt så de kan plocka av sig lite varma jackor. Detta sker motvilligt. Vi fryser...  Men jag är hård!  Så ger vi oss ut joggande på stigen. Vid 0,5 km stannas det pustande och vi gör några rörelser. Sedan fortsätter de joggande. Stora glädjerop när vi kommer till 1 km skylten. Nu vänder vi säger jag. Vi går tillbaka för det är viktigt att inte starta för hårt. Alla är så glada. Fryser ni frågar jag.  Glada skratt. Jag känner att de fått en ny insikt. Vi kan gå upp tidigt och jogga innan vi äter frukost hör jag sägas. Ja, ja från sagt till gjort är steget stort men nu har jag visat hur de kan göra. Nu är det upp till dem själva att verkställa. Skall försöka få tag i lite kläder till dem. 

Träna

En gång om året åker jag på ridresa. Jag rider inte under övrig tid av året så inför resan är det viktigt att jag tränar några gånger. Jag brukar ta en privat lektion och även göra några turer i skogen. Allt för att få lite ridvana och stärka upp insidan lår och rumpan. Idag red jag för första gången på nästan ett år. Det gick förvånansvärt lätt att ta sig upp på hästen. "Ridfröken" var lite imponerad att jag  orkade som jag gjorde. Hon berättade att hon var bekymrad över många unga personer som kommer. De har ingen grundkondition. De måste ha en pall för att ta sig upp på hästen och de orkar knappt rida en timma. Jag ser en sådan skillnad  nu jämfört med några år sedan säger hon. Tillsammans konstaterar vi att det är vardagsmotion som saknas. Man körs med bil överallt. Det handlar inte om gymnastik i skolan utan vad de gör på raster och på fritid. Även många lite äldre saknar styrka. Jag tycker ju att jag håller på med en fantastisk sport orientering. Få vara ute i naturen men det är klart den kräver ju lite. Ibland långa gångvägar och tuff terräng. 

Igår var jag också och tittade på vårt fantastiska vattenfall vid Nordkroken. Vit och blåsippor täckte marken. Jag hade med några från Syrien. Såg att de var lite fundersamma över mina lyriska utrop kring blåsippor. Strax innan hade vi sett en trädgård full med scilla. Men det är ju inte samma sak!!

Två år

Två år har nu gått sedan jag intog pensionärslivet. Vilket lyxliv! Så bekymmerslöst. Men jag säger som alla pensionärer att det är svårt att hinna med. Att jag hann så mycket när jag jobbade är ofattbart men jag var också ofta trött.
Som jag förutsatt mig har jag fortsatt göra de saker jag brukade göra. Mycket orientering. Kul att barnbarnen är bitna. Det blir flera "stug" helger. Vi väljer ju detta istället för husvagn/husbil.
Vi har rest mycket. Förra året gjorde jag sex utlandsresor. Långresor till USA, Thailand och SriLanka/Maldiverna/Indien. Häftiga resor men en viss mättnad har infunnit sig. I år hägrar endast en ridresa till Rumänien. Jag fortsätter att läsa många böcker.
Så mina tre projekt:
Lära mig spanska:. Jag ville ju kolla om det gick att lära sig ett språk vid denna ålder. Ovanligt dumt av mig. Jag har dock fått en god insyn i hur olika språkprogram fungerar.
Flyktingar: Det blev ju inte ensamkommande utan "vanliga" flyktingar. Detta blev ett stort engagemang. Jag får ofta frågan varför jag håller på. Jag tycker att det känns bra att jag kan göra nytta. Jag tycker det känns bra att göra en insats och det får räcka som svar.
Invandrare att bli orienterare: Ett hopplöst projekt? Här har jag inte kommit långt. Men vem vet. Det känns i luften som om orientering börjar bli inne. Terränglöpning. Opps..  förlåt jag menar Trailrun är ju oerhört populärt.
Så till mina övriga små mål i livet. Yogaresa= klart. Blåbär/svamp var vi duktiga på. Vi tog också hand om den rikliga plommonskörden i år och hade länge god sylt på gröten. Är igång med bridgen. Jag dyker så tufft från bryggan. Detta med att bli matmamma går väl sådär. Som min mor uttryckte det: Det är väl synd att du skall försöka vara det. Laga mat är ju så tråkigt!
Jag har förhoppningsvis många år till på mig att genomföra mina små projekt. Livet tuffar på 

Revision

Eftersom jag är en gammal bankkvinna blir jag lätt revisor i de föreningar jag är med i. Detta ideella uppdrag är ju ingen större insats men så klart mycket viktigt. Det är på vårkanten som pärmar med kvitton och olika verifikationer skall stämmas av mot listor och tagna beslut i styrelser. Tänk så mycket ideellt arbete det görs i vårt land. Hur kommer det att se ut i framtiden? Kommer det att finnas folk som vill ta på sig dessa ideella uppdrag. Själv är jag en utpräglad föreningsmänniska. Jag har engagerat mig i många föreningar genom åren. Jag möter dock många som inte alls är intresserade att engagera sig och kan inte förstå att man gör saker när andra inte gör något. I en förening hörde jag en person säga. Jag ser till att jag och min familj inte är med på mailoch telefonlistan. Då är det inte så lätt att fråga oss om uppdrag. Man häpnar! Samtidigt tänker jag att en sådan person vill jag inte verka tillsammans med. Man skall ha kul tillsammans. Jag är också övertygad om att dessa personer är lika myglande på sina jobb. Inga vinnare precis.
När man frågar flyktingar om deras intressen ser de alltid lika frågande ut.  De har inte alls denna kultur med ett aktivt föreningsliv. De är vana att ha ett jobb som de vistas mycket på och sedan är det ett massa umgåsande i familjen. När jag frågar någon om han har en familj får jag ett lika frågande uttryck som svar. Klart jag har familj och så staplas det upp fastrar och mostrar kusiner och onklar med mycket mera. Man tänker inte kärnfamilj. De första jag träffade för två år sedan  läste på migrationsverkets sida att efter de fått uppehållstillstånd kan de ta hit sin familj. De var övertygade om att de kunde ta hit hela släkten. Blir några av dessa föreningsmänniskor tro?