Intryck

Då har vi förflyttat oss till San Antonio där vi skall fira nyår. Vi besökte en stor outlet. Så många märkesbutiker! Det var enormt stort men ingenstans jag kunde köpa kaffe! Märkligt! Lasse hade en teori om att man inte ville att folk skulle sitta och dricka kaffe utan att de skulle vara i farten och handla hela tiden! Vi har hunnit med att besöka grottor. Sådär entusiastisk var jag inför detta besök då jag varit i många grottor runt om i världen. Men jag måste säga att dessa grottor var magnifika. De upptäcktes så sent som 1963! Nu skulle det suttit fint med en orientering! Det får bli ridning på ranch istället idag. Hoppas de har kaffe därute. Svårt att klara sig hela dagar utan denna dryck.

Julafton

Klockan är sju på morgonen här i Houston. Hemma i Sverige är den två på eftermiddagen och julförberedelserna håller på för fullt förstår jag av de hälsningar jag får efter ha skickat en klämkäck video till alla som har whatsapp. Det största Intrycket så här långt efter fyra dagar i Amerikas femte största stad är ödslighet! Massor av stora bilar med tonade rutor som åker mycket fort på breda vägar. Jag ser ytterst få människor. Det verkar nästan spöklikt när vi passerar downtowns skyskrapor. I Amerika åker man bil minsta lilla sträcka. Jag och Lasse joggar i parken på eftermiddagen. Visst finns det några få andra joggare och cyklister men med tanke på stadens storlek är det förunderligt. Vi åkte ut till en nationalpark på söndagen men där var inte heller många. Det finns väldigt många stora shoppingcentran. Här inne hittar vi många människor. Det bildas långa köer om man får något gratis. En liten struntsak av någon tomte till exempel. Dock tycker jag inte att så många är enormt tjocka som jag trodde. Mycket plast och engångsartiklar. Sopsortering är inte aktuellt. Det är mycket av allt.

Houston Texas

Vi landade efter 14 timmars resa i Houston Texas. Vi hade hört så mycket om ur det är att ta sig igenom passpolisen i USA. Att det tar lång tid och man blir ifrågasatt och kontrollerad i detalj. Det kom på skam. Passkontrollanterna var så trevliga och önskade oss välkomna hit. Jag har sällan kommit så snabbt ut efter landning. Martin och Alvin mötte upp. Vi for med bil till deras camp. Vägarna var precis som jag föreställt mig många, breda i flera lager med tät och snabb trafik. Tjocka heltäckningsmattor överallt. Badrum som man når genom sovrum. Många finesser i köket. Precis som det skall vara i Amerika. Lova(1,5år) tittade storögt. Helt plötsligt fylls lägenheten med massor av folk. Alvin var så glad åt att få träffa kusinerna.

Aziz

Aziz är en söt kille på 23 år. Jag har sett att han är så duktig i vårt kök på kontoret. Diskar och torkar rent. Jag tycker om när det är rent säger han. Han har varit här i tre månader. Han har sin andra intervju 24 februari. Han bor i ett rum där det får plats fyra sängar runt tre av väggarna. Den fjärde väggen är deras kök. Det står ett stort bord mellan sängarna. Skall man nyttja bordet använder man ena sängen som sittplats. I detta rum bor två från Somalia och en kille från Eritrea också. Klockan 8 på morgonen börjar den ene Somalien koka kött två meter från min säng!! Inte vet jag vad det är för gammalt kött de fått tag på för det stinker! De lämnar spisen alldeles svart, torkar inte rent någon stans, diskar inte. Aziz berättar om sitt liv. Hur han jobbat på sin pappas företag sedan han var 14 år. Hur han kämpat med att läsa finansiell ekonomi på högskolan. Hur han lämnade sin fästmö och familj för att inte bli tvångsrekryterad till kriget. Hur han tänkte hitta en ny framtid här och så bara denna väntan. Han deppade ihop och började röka hela dagen. Adnan såg till att han kan jobba på kontoret och han är så duktig. Nu har han kommit på att de skall göra nyårsfest så han grejar med det. Jag måste hitta en praktikplats till honom...

En dag på Restad Gård

När Adnan vaknade på morgonen ute på Restad såg han att en buss med nyanlända flyktingar kommit. 34 stycken. Vi får aldrig reda på när det kommer nya. Rätt var det är står det ett gäng där så det gäller att ha en flexibel organisation för att göra största nytta. På migrationsverket fanns denna dag ingen som kunde prata arabiska. Adnan rykte ut och hjälpte till med att ge dem sängplatser runt om på anläggningen. Tanken har varit att migrationsverket skall samla till träffar där de de nyanlända får information om Restad Gård och samhället. Tyvärr hinner inte migrationsverket så det är upp till alla nya att själva ta reda på allt. Detta har gjort att man inte upptäckt språkcafeer, biblotek och en massa annat förrän efter flera månader. En viktig uppgift för oss i Support är att samla till välkomstträffar där vi informerar om allt så att man snabbt kan komma igång och aktivera sig. De som kommer just nu har inte ens fått tid för andra intervjun. Ni får vänta sex månader minst innan ni får ett besked om när ni blir kallade får de med sig. Det innebär att de får vara här minst ett år innan de kan tänkas få uppehållstillstånd. Ett år av bara väntan. Jag fick ett mail att Adnan inte kunde komma på språkkursen idag. En kvinna ville presentera honom för sin man som är en högt uppsatt person på ett företag.(Det resulterade i erbjudande om sex praktikplatser = lycka) därefter hjälpte Adnan Marianne på Röda Korset med översättningar under deras träffar i trygghetsgruppen. Efter Dagens språkkurs tog Aziz och jag itu med att sammanställa de studiecirklar vi haft. Adnan skulle varit med men han hade fullt upp med att svara i telefon och sammanställa deltagare till vår simundervisning. När det gäller simkurserna så är vi noga med att erbjuda de som verkligen inte kan simma skulle vi sätta upp ett anslag skulle kurserna snart vara fulla av personer som kan simma men vill få en chans att bada. Därför kräver det sin "man" att få till det. Så var det dags för välkomstmötet. 22 dök upp. Från Somalia, Ukraina, Irak, Marocko och de flesta från Syrien. Adnan informerade om Restad Gård om Vänersborg och också vad som förväntas av dig som boeende i detta kalla land. Efteråt delades porslin och kläder ur. Vi hittade varma jackor till alla barnen. Det var rörande och se de små killarna glädjas så åt de leksaker de fick. Tjejen från Somalia som strålade av lycka när hon fick två gosedjur. Nu har vi inga leksaker kvar! Vi har heller inga varma jackor eller sovplagg. Skor saknas. Mössor till barnen. Suck! Trots allt som inte minst orienterarna skänkt. Ghifar och några kvinnor till visste vilken jobbig dag vi hade så de fixade en Syriansk måltid för oss som vi kunde börja äta först klockan åtta. Adnan hade då inte ätit på hela dagen! så gott och trevligt det var att avsluta denna dag såhär. Adnan är otrolig. Han jobbar verkligen för sina landsmän och även andra nationaliteter. Vi har ingen egen ekonomi tvärsom kostar det från min plånbok. Bilreser, luncher, material. Jag blir så trött och ledsen när jag hör om pengar som satsas och det är pratmakare som får hand om dem. Satsning på läkare där de går och köper laptop till dem och låter dem gå på en dålig språkkurs och naturligtvis plockas arvode ut. Organisationen som fick 3 miljoner för att matcha flyktingar med arbetsgivare. Anställning av projekledare naturligtvis och sedan byggs en databas där allt registreras och inget mer händer!!! Tänk vad mycket protokoll som skrivs från meningslösa möten. Tänk om jag och Adnan fick ta hand om dessa slantar. Då "jäklar"... fast det är inte säkert. Då skulle vår energi gå till att skriva protokoll och rapportera. Det är roligare att jobba så här.

En underbar dag

Manaf och Adnan2 kan inte simma. De är 29 respektive 26 år. De är idrottsintesserade killar som vi fått med i orienteringen som ledare. 13 av 15 ungar i vår ungdomsgrupp därute kan inte heller simma. Vi har även en simlärare från Syrien som har börjat deppa ihop för att han inte har något att göra. Simlärare och elever har vi men inget vatten! Jag har tidigare hört mig för hos vattenpalatset om de kunde låta oss komma in för att låna bassängen men nej det gick inte. jag hörde då med deras huvudägare kommunen om det gick att fixa till någonting. De skjuter naturligtvis till stora pengar varje år till verksamheten. Men det gick inte! Att hyra in sig i Vattenpalatset kommer att kosta mer än 10.000:-. Jag började känna mig uppgiven men kom på "mina söners gille". Här sökte jag och fick beviljat pengar. Så träffade jag på en av de som arbetar på vattenpalatset. Det är klart att ni kan komma in innan vi öppnar så har ni bassängen för er själva en stund, ni får kan också låna rehabbassängen när den är ledig. Tänk att se Montasar, som vår simlärare heter, undervisa idag på ett så professionellt sätt. Manaf och Adnan2 var så lyckliga. Montasar sken av glädje. Hans ögon som hade slocknat väcktes till liv. På eftermiddagen träffade Lasse och jag först ABF som kommer att satsa ute på Restad . En bra träff som kommer att ge mycket verksamhet i fortsättning. Därefter träffade vi två tjejer som vill praktisera med "Support" De studerar på fritidsledarutbildningen på Vara Folkhögsskola. Sex veckor varar praktiken. De verkade mycket framåt och nu skall vi anordna träffar för unga, öppen scen, volleyboll turnering m.m Känns som vi har mycket på gång!

Helt ute

Rätt vad det är träffar jag människor som är inne, De vet vilka klädmärken som är de rätta, vad man skall läsa, vad man skall dricka osv. Jag kan känna mig rätt ute och dum då. Samtidigt som jag tycker de är ytliga vill jag ändå vara med! Jag fick en "chick lit" roman i min hand. Det var många "namedropping" i den boken. På min bokblogg "gunillasbokblogg.blogspot.se har jag noterat alla begrepp jag slog upp. En del av Syrierna tror jag kommer från denna värld. Skulle vara spännande att höra hur inne du är. Hur många känner du till?

Dagar som rinner iväg

Har precis kommit hem från Restad gård. Idag har vi haft besök av elever och lärare från Vara Folkhögsskola. Adnan berättade först om de hemska flyktvägarna och sedan beskrev jag hur det är att komma till Sverige och leva på en flyktinganläggning. Därefter delades de in i grupper och fick följa med asylsökande runt och kika på boeende etc. Jag var och klippte mig på förmiddagen. En av eleverna som hjälpte till bor i Trollhättan. Hon visste inte var Restad Gård är och hon hade aldrig hört talas om flyktinganläggning. Så visst behöver det informeras. kan konstatera att hon inte läser min blogg!

Syrier

Idag är en lyckans dag. Ibland tycker jag att det bara är en massa nej det går inte, vi får se, kanske senare men så händer det att saker bara händer. Jag trodde inte det var någon ide att fråga om det fanns något piano att öva på för vår unge kille (23år) som bara går och väntar. Han har spelat sedan han var liten. Jag hade prövat lite olika ställen med negativt resultat tidigare och sneglade nu mot Folkets Hus. Kände att det nog inte var någon ide att gå in och fråga. Det var nästan jag hoppade över eftersom jag var övertygad om att få ett nej. MEN så gick jag in och frågade Sari. Vi har ett piano i källaren det är ingen som spelar på det. Han kan komma när han vill bara vi har öppet! Så snopen jag blev. Idag har jag varit publik. Han spelar fantastiskt. Jag kan bara säga tack! Gunilla skall hyra ut sina föräldrars hus. Jag skrev ett mail och hörde mig för om det fanns en chans att få in en av mina nödställda som strax får hit sin familj och måste ha någonstans att bo. Jag fick ett sådant fanastiskt svar där hon uttryckte att det vore underbart att kunna hjälpa en familj. Så glad jag blev. Vilken tacksamhet jag känner för ett sådant svar. Kvinnorna på Restad har frågat mig om jag kunde hjälpa dem med en lokal där de kan färga hår, göra iordning naglar etc Jag har sett att det finns ett rum som antagligen varit hårfrisörssalong en gång i tiden. Jag skrev ett mail till Jonathan som har hand om lokalerna om vi kunde få disponera detta. Javisst sa han direkt. Jag öppnar upp det. Vilken lycka! Idag tittade jag till vår ungdomsgrupp som vi försöker övervintra till orienteringen börjar i vår. Vilken aktivitet i gymnastiksalen. Manaf som var helt under isen när jag kom från Sydamerika ledde övningar. Han får ju vara med Jonas i skolan under veckodagarna. Det har helt vänt för honom. Dagen idag :):):):):) av 5! I morgon skall jag prata med konsthallen om material till vår konstnär. Det visar sig att Manaf och några andra unga killar inte kan simma! När jag pratade med våra unga i orienteringsgruppen kan 11 av 13 inte simma. Vi har ju simlärare men att få tillgång till en bassäng är inte möjligt! Märkligt att inte kommunen kan öppna upp för detta. Jag skall nu försöka tigga pengar av "mina söners gille". 10.000:- så kan vi lära 20 stycken att simma det är jag säker på. Vilken samhällsinsats! Sedan hoppas jag få svar på några av mina krokar jag har ute för praktikplats. Det är så mycket värt om vi kan få ut dem bara en dag i veckan. Abu som jag blev lovad en dag i veckan på Vara Folkhögskola har nu fått åka dit flera gånger. I morgon får han följa med på studiebesök i Göteborg och på fredag skall han äta julbord med dem. I morgon skall jag också söka upp hyresvärdar här i Vänersborg och försöka få dem att lita på mig då jag vill skaffa bostäder för de bästa personerna. Hoppas jag får skriva 5:) i morgon också men för att det skall bli det betyget krävs ett boende eller en praktikplats bland de positiva händelserna under dagen

Effektiv

Idag har jag varit på allerten. Vaknade upp seg och såg att det låg äpplen som höll på att bli för gamla. Det fanns också mycket mjölk och ägg där tiden höll på att gå ut. Får väl göra en äpplekaka då ... Pluggade in ljudbok och satte igång. Efter det drog jag på träningskläder och gav mig ut på en löprunda i regnet. Sedan lagade jag middag och efter det var det dags att åka ut till Restad Gård. Vi har ju knoppat av oss från Röda Korset och bildat en samverkangrupp som vi kallar Support. Adnan hade nu bjudit in boeende på Restad som vill vara med. Vi kan inte begära att Vänersborgarna skall göra en massa för oss. Vi måste bjuda till själva om det skall bli möten är budskapet. Det kom ett 20-tal som vill engagera sig. Kul att det händer en hel del men det kostar på att engagera sig och dessutom vara matmor. Jösses vad trött jag är

Pensionärsträff

Det kom en inbjudan till oss tidigare anställda som är pensionärer. Bankinformation och julbord på Quality här i Vänersborg. Nu kände jag mig lite gammal!! Men så kul det var att träffa gamla bekanta. Roland som tidigare för många, många år sedan var min chef var där. Roland kom från Handelsbanken till Föreningsbanken där jag jobbat i ett antal år. Varför jobbar du inte med lån frågade han? Ingen har frågat mig om jag vill och det verkar så svårt sa jag. Dumheter sa Roland. Det är mycket svårare att stå i kassan och avgöra om detta är en bedragare eller inte. Han anmälde mig direkt till en utbildning som startade redan veckan efter. Många gånger under min chefskarriär har jag tänkt på detta och uppmuntrat speciellt tjejer att utbilda sig. För Roland hade rätt det var mycket lättare att fatta ett beslut i ett låneärende. Du kunde alltid säga att kunden får besked senare om du är osäker om betalningsförmågan. Sedan kan du gå igenom med en kollega i lugn och ro. Att stå i kassan och direkt ha koll på om det är en falsk legitimation kan vara knivigt. Så viktigt att man träffar rätt personer i livet som hjälper dig vidare. Tänker ofta på det när jag träffar flyktingar. Annars var informationen som vanligt med samma snack. Så skönt att ha lämnat detta tänkte jag när jag fick höra om ytterligare personalnedskärningar på kontoren.

Nya tider

Igår var alla skolbarn lediga och det var stängt på fritids. Jag och Lasse tog med Liam och Gabriel för att se till sommarstugan. Solen sken så vi tog en promenad ner till sjön för att se om det var någon is på den. Det var det inte men på pölarna runt badviken var det fruset. Lasse och jag satte oss på den uppdragna bryggan. Liam och Gabriel började hacka med sten på isen. Det blev små gnistrande bitar. Plötsligt hade de bildad Diamantbolaget. Nu hade de bråttom det gällde att samla så många, och helst stora, diamanter som möjligt. Det finns fler som letar diamanter fick vi höra dom säga till varandra. Kan du kolla på datorn sa Liam till Gabriel varvid Gabriel springer upp till bryggan och börjar "knappa" på den. Oj skriker han till Liam de har börjat dela skatten du måste strypa detta. Liam springer upp och börjar låtsasskruva på en båtförankringskrok som sitter i berget. Det gick bra pustar Gabriel ut. Det finns fler som letar diamanter får vi höra. En del är fyra stycken. Nu gäller det att jobba på. Gabriel springer till datorn för att kolla läget då och då. Det ser bra ut men emellanåt måste Liam strypa delning. Diamantbolaget är framgångsrikt förstår vi av de diskussioner som pågår. Lasse och jag kan konstatera att vi inte riktigt hänger med. Är detta något TV program eller spel som ligger bakom dessa kommentarer undrar vi?

Krångligt

När en flykting kommer till Sverige får de lämna in alla identitetspapper såsom pass, körkort med mera. De får ett kvitto på detta samt ett LMA kort. Ett LMA kort ser precis ut som ett svenskt ID-kort. Skillnaden är att LMA kortet inte är en giltig legitimation. Du kan hämta ut rekommenderat brev från Migrationsverket men inget annat. Ahlam som vi besökte i Grästorp hade fått ett rekommenderat brev från lasarettet. När hon gick till postavdelningen på ICA så fick hon inte hämta ut det. Ahlam, jag, Lasse och Adnan, som har svenskt ID, tågade nu till ICA för att hämta ut försändelsen. Men det gick inte. Vi kan väl skriva på som bud försökte vi. Damen var mycket vänlig men förklarade att hon måste följa de regler som är uppsatta. Hur skall då Ahlam göra för att få ut sin försändelse? På detta fanns inget svar. När jag uppvisade lite irritation bad hon mig ringa till högre ort. Telefon plockades fram och knapptryckningen började. Gäller ditt ärende..osv Efter ett antal val hamnade jag till slut i kö. Du har nummer 10 i kön.. Jag suckade men Adnan sa att jag skall vara glad jag inte ringer till Migrationsverket. 110 i kön var han förra gången... Efter 12 minuter fick jag prata med en kille. LMA- kortet gäller säger han. Lite triumferande lämnade jag över luren till damen i kassan. Hon tog telefonen och gick pratade iväg med den. Efter en stund kom hon tillbaka och killen i luren bad då om ursäkt. Han hade sett fel. Damen på ICA hade rätt. Hur gör vi då? Du kan lämna in en fullmakt så får du hämta ut den. Än en gång kunde damen på ICA upplysa de på högre ort att de tar inte emot fullmakter i Grästorp. Vi konstaterade att det fanns två sätt nu. Vi ringer till sjukhuset och ber dem skicka Ahlams brev till en annan person som har svenskt ID (???) Eller att vi allihop åker till företagscenter i Trollhättan och skaffar en fullmakt. Det tar visserligen två veckor att få en sådan men sedan kan jag hämta ut hennes post. Kändes mycket tråkigt att vi inte kunde hjälpa Ahlam. Hon får nu försöka ta sig till sjukhuset i Uddevalla för att se om det finns möjlighet att få brevsvaret där. Det är kostsamt för en person som bara har 70 kronor om dagen men och andra sidan har hon hur mycket tid som helst.

Ett öde bland många

Några Syrianska killar har fixat trallar som trappa så det skall bli lättare att ta sig in i en av ingångarna till boendet i ett av husen på Restad. Den gamla damen har så svårt att gå in säger de till mig när jag "skuttar" upp. Den gamla damen de syftar på är Ahlam. Hon är 11 år yngre än mig! Men det kanske inte är konstigt att hon blivit gammal tidigt. Ahlam har tillsammans med sin dotter flytt från Irak. Hennes man var högt utbildad ekonom. En dag förra året hämtade polisen honom till fängelset, här blev han torterad och senare mördad. Familjen protesterade vilket fick till följd att de blev tvungna att gömma sig. Situationen för kvinnor och då speciellt unga flickor är mycket svår i Irak berättar hon. De hade en del sparpengar som de använde för att fly landet. Pengarna räckte bara till henne och dottern. Idag finns den ena sonen i fängelse. Det vet inget om honom. Den andra sonen gömmer sig. Ahlam har blivit förflyttad till en lägenhet i Grästorp. Det är en fin liten lägenhet på markplan men det är mycket ensamt för henne därute. Det finns inga språkcafeer, hon vet inte hur hon skall komma i kontakt med några svenskar. Dessutom har hon fått besked om utvisning. Migrationsverket säger att den del av Irak hon kommer från är säker! Hon kommer att överklaga. Vi hade med en "tjock" TV till henne. Utmärkt bild. Vilken tur för våra flyktingarna att svenskar byter ut helt fungerande apparater.

Black Friday

Martin som jobbar i USA har ledigt på fredag. Det är Black Friday. Jag har aldrig hört begreppet Black Friday. Jag slår upp det och läser att det är dagen efter Thanksgiving som alltid infaller på en torsdag. Denna klämfredag är skolor stängda och många är lediga från sina arbeten. Begreppet kommer från ökning i trafiken, med olyckor som följd, efter Thanksgiving. Det har sedan också blivit handlarnas dag med sänkta priser för att få igång julhandeln. Röda siffror vänds till svarta. Döm om min förvåning när jag slår upp dagens tidning. Stora annonser om Black Friday och nedsatta priser. Har det varit så i många år och jag inte uppmärksammat det? Jag har alltid hört att det är så tufft i Amerika. Få semesterdagar, tufft arbetstempo, långa dagar. Men jag undrar nu efter att ha följt Martin. Jag tycker att han verkar ha mycket ledigt och kommer hem tidigt. Det verkar som han inte alls har så tuff arbetssituation "over there". Skall bli spännande att komma dit nu över jul och kolla på plats.

Språklärare

Några av de kvinnor som är ute på Restad kan ingen svenska trots att de varit här länge. De har barn, mat och man att ta hand om. Vi har försökt fånga upp dem med språkkurser. Clara har varit ansvarig för detta. Hon fick plötsligt au pair jobb i London och så stod vi där utan lärare. Jag ryckte in. De kommer från Syrien, Somalia och Eritrea. De vill verkligen lära sig men det är inte lätt när det springer omkring en massa barn. Nästa gång kommer vi att dela upp dem i mindre grupper och fixa barnvakt. Mannen då funderar du kanske? De har mycket att lära om vårt samhälle konstaterar jag. Jämställdhet vet de inte vad det är. Så nu var ytterligare några timmar bokade för mig!

Natt ol

Idag tänkte jag ta det lugnt om aftonen men så ringde Gabriel och ville vara med på nattorienteringsövning. Såklart farmor plockar fram pannlampa och är redo ute vid Onsjö golfbana där övningen skulle ske. En grad kallt och väldigt mörkt. Lusten var väl inte på topp men det är märkligt när man väl kommer ut så känns det bara så bra. Banan var tuff. Över leriga gärden och djupa diken med mycket vatten. Tur att farfar kom när det bredaste diket skulle passeras. Han hoppade i och kunde hjälpa Gabriel över. Manaf och Abdul var med om denna upplevelse. Som Abdul sa - att jag skulle springa när det är en grad varmt och kolmörkt frivilligt kunde jag aldrig drömma om. Att det bara går att göra detta. Men det var superhäftigt!

Ungdomar

Än en gång har jag varit ute på Restad. Idag ville jag kolla hur det fungerade med orienteringsungdomarna. Det var full fart klockan 17.00. Många är så rara och gulliga men man märker att de behöver aktiviteter. Jag ser dem aldrig ute och leker. Det kan jag jämföra med barnen ute på vår gård. Där är det jämt full rulle på barnen som kommer från många länder. Klockan 18.00 kommer våra orienterare. Vi joggar en kort sväng för att sedan spela innebandy i gymnastiksalen. Full fart. Manaf och Abdul är med för första gången. Nu är jag inne i vardagen igen. Brasilien känns långt borta.

Vända dygnet

Manaf och Abdul var båda deppiga när jag träffade dem ute på Restad gård. Manaf har ännu inte fått sitt uppehållstillstånd. Han har varit i Sverige 10 månader. De personer han kom med via Ungern får stanna. Han känner sig orättvist behandlad. Inget händer på Migrationsverket. Det är ju så att man kan ha lite otur med sin handläggare. Den blir sjuk och hinner inte med. Min övertygelse är att de gör så gott de kan men det kan upplevas orättvist emellanåt. Jag säger till honom att läsa svenska och träna. Gärna med vsk. Det är ingen ide. Jag blir kanske tillbakaskickad till Ungern är det svar jag får. Han har hamnat i ett "svart hål". Efter att ha pratat med honom ett tag såg han lite ljusare på sin situation och gick till språkcafeet på eftermiddagen. Han följde sedan med och tränade med vsk vilket han upplevde mycket bra. Så hade vi tillbaka den "gamle" Manaf. En mysig, filosofisk och glad kille. Abdul hade vänt på dygnet helt. Slutat att läsa svenska. Han kom till Sverige i juli och har sin intervju med Migrationsverket i slutet av februari. Under denna period händer ingenting. Nu är det mörkt och kallt. Något som dessa som kommer från Syrien inte är vana vid. Det är så många som är deprimerade ute på Restad. Abdul har aldrig tränat så han ville verkligen inte springa ute! Jag övertalade honom att försöka. Efteråt var han så nöjd och glad. Fick ett mail på kvällen där han tackade och uttryckte att det var great! Jag försöker också ge honom en kontakt med en familj så han får se hur det är, Han ser verkligen fram emot detta. Så viktigt att de som kommer har någon utanför Restad gård att prata med. Röda korset och Rädda barnen gör ett jättejobb med språkcafeerna. Många frivilliga ställer upp. Det är så lite som behövs men gör en stor skillnad. Hoppas vi kan bli riktigt många svenskar som vill träffa våra nya svenskar. Oavsett vad vi tycker om invandringen måste vi se till att skapa förutsättningar för dem att komma in i samhället.

Hemma igen

Väskan uppackad, tvättmaskinen igång, spanskan avklarad, bokbloggen fixad, Det blev 13 böcker lästa under denna månad! Jag har varit borta i nästan en månad. Många upplevelser rikare. Härliga dagar i Rio de Janerio. Jag var lite skeptisk innan för besök i denna stad då man hört så mycket om rånarligor och stranden som ligger precis vid staden, hur ren kommer den att vara? Det visade sig vara en underbar stad. Copacabana städades noga varje dag. Stoluthyrarna var många men kändes disciplinerade och de höll också vakt så man kände sig helt trygg. Mängder av försäljare traskade på stranden fram och tillbaka men även dessa höll sig på avstånd så man kände sig inte "påhoppad". Rio har 7 miljoner invånare varav hälften bor i favelor. Dessa favelor klättrar längs kullarna. 1888 avskaffades slaveriet i Brasilien (sista landet) Mängder av före detta slavar hade nu ingenstans att bo. De klättrade upp på kullarna och byggde skjul. Så kom dessa bostadsområden till. De ligger otroligt vackert med bästa utsikt men är fulla av fattigdom och knarkligor som härjar. Det var mängder av poliser i staden. De försöker "socialisera" favelorna. Vid vår guidade rundtur hörde vi ett fyrverkeri mitt på dagen. Guiden frågade busschauffören vad det var. Han var bosatt i en favela och kunde berätta att detta var varning att polisen var på jakt och genomsökte området efter knarksmugglare. 2016 skall Rio stå värd för OS! Det såg vi nästan inget om. Kan jämföras när vi var i Peking några år innan de fick OS. Överallt skyltar om detta. Vi kände oss aldrig otrygga men tyvärr var jag slarvig och plockade upp min telefon i samband med en karneval sista dagen på Copacabana. En liten svart hand kom från ingenstans och nöp den. De har ingen användning för den. Den kan ju spåras via Lasses telefon och den har inte blivit öppnad.Jag har kodlås så de har aldrig kunnat använda den. Jag stöldspärrade den direkt och nytt SIM kort skickas då till mig så nu är det bara att inhandla en ny telefon. På vår resa har vi ju också besökt Peru där vi fick en fantastisk vandring på Inkaleden med avslut i Machu picchu. Vi besökte Buenos Aires och hann med ett besök i Uruguay innan det var dags att deltaga i orienterings VM i en välmående del av Brasilien. Hemma igen och besök ute på Restad Gård. Det känns deppigt därute nu i gråvädret. En del ondgjorde sig över boendeförhållande osv. Jag kan då ställa en fråga om de hellre vill flytta till en favela i Brasilien? Om man jämför med det är det rena lyxen ute på Restad. Man märker hur viktigt det är för dem att ha något att göra. När de börjar grubbla över sin situation här och hemma i sitt land blir det helt stopp för många. De slutar läsa svenska osv. En viktig roll för mig är att visa på möjligheter. Jag kändes att jag behövdes. Finns det en underbarare känsla?

Resa

Packad och klar. Tidigt i morgon påbörjas vår höstresa detta år. Orientering i Sydamerika. Jag har aldrig känt mig så klar inför en resa som nu. Beror naturligtvis på att jag inte har ett jobb jag måste se till klarar sig under den tid jag är ledig. Jag kommer inte att blogga under den här tiden. Du kan följa resan på vsk-kollen.blogspot.se

Måndag morgon

Vaknar upp efter en god natts sömn. Ännu en helg har passerat. Lagat en middag som jag tog med till min mor där jag också bjöd min bror med fru och Lasses bror. Sprungit orientering i Ljungskile i ösregn. Där var också Jonas med familj med. Fått mycket kläder till flyktingarna. Bilen var full när vi åkte ut en sväng till Restad. Där träffade jag delar av gänget som plockade upp och delade ut. Jag har läst ut en bra bok. På Torsdag far jag till Sydamerika för en månad med spännande upplevelser. Jösses vad jag gör många saker jag gillar. Ändå känner jag en viss rastlöshet. En massa borden.. Borde städa mer i mitt hem, borde gå och handla lite kläder. Vad är det som hela tiden driver mig att tycka jag borde göra mer? Är det en mänsklig egenskap att aldrig vara riktigt nöjd. Jag tycker ju ändå jag är ganska bra på att göra de saker jag tycker är kul. Jag riktigt hör dig som läser detta. Nu får hon lugna ner sig lite.. Men jag vill göra allt jag gör... Skrev det ovan innan jag läst frukost. Sedan... En arbetsplats ringde och sa att jag kunde komma ut med en tilltänkt praktikant. Så kul. Idag skall jag ha igång Folkuniversitetet att göra språkkurser. Jag skall fixa städborste till Abdul och Manaf. De har ju orienteringskurs ikväll igen. Jag hoppas också hinna skicka en ansökan om sportaktiviteter till asylsökande som jag fick notis om. Sedan vill jag ha rapporterat in till idrottslyftet. Även de kurser jag har igång vill jag avsluta innan jag far. Sedan har jag ju lovat leverera en TV till Ahlam som fått boende i Grästorp. Hon vill ha hjälp med busskort. Undrar om jag hinner börja titta på vår resa och packningen idag? I morgon och onsdag har jag ju bokat flera aktiviteter. Vad skiljer detta liv mot mitt arbetsliv? Jag gör en massa utan betalt men jag behöver inte rapportera till någon, inte underordna mig. Tycker jag inte det är kul så struntar jag i det och jag känner att jag gör så mycket nytta.

Ideellt jobb

Vi har fått in mycket kläder. Jag och mina Syrianer fattar ett beslut att göra en allmän utdelning. Det blev många varningar. Folk blir som tokiga! River och rafsar utan hänsyn och mycket annat fick vi höra. Vi fixade västar så att alla vi som ansvarar syns väl. Vi bestämde innan att vi inte skulle leka poliser utan finnas tillhands. Om det blir rivande och rafsande kliver vi försiktigt in. Det fungerade helt utan problem. Trots att det var många inne och tittade på alla våra kläder var det lugnt och sansat. En man från Somalia kommer fram. Varför får vi afrikaner inte vara med och ordna. Favoritiserar ni araber? Visst inte. Jättekul om du och fler kan vara med i vårt jobb. Hur mycket får man betalt? Nej ingen får betalt. Vi jobbar som volontärer. Inget betalt varför skall jag då hjälpa till... Oj oj så mycket man får höra om man engagerar sig. Skall nu bli spännande och se om vi kan lära känna några Somalier som vi lärt känna de från Syrien. Trots att vi fått in mycket kläder var det många som inte fick vinterjacka och någon varm tröja.

Hur tänker de

När jag engagerade mig i Röda korsets verksamhet ute på Restad Gård tyckte jag inte klädutlämningen fungerade bra. Röda korset hade överlämnat det till Salemkyrkan. De hade en gång tidigare gjort ett stort upprop och fått in otroligt mycket kläder. De hade ingen organisation och det blev dem övermäktigt när det vräkte in kläder. En del asylsökande tog chansen och plockade på sig en massa för att sedan sälja. Det fattades då ett beslut att alla kläder skulle säljas för 10:- styck oavsett plagg. Affären var öppen en dag i månaden. Jag ringde upp ledningen och sa att detta var helt tokigt. Här kommer de från främmande land utan några kläder, utan pengar. Efter en vecka kanske det börjar fungera att de får något i plånboken. 70;- om dagen som skall räcka till allt. Mat, hygien, kläder. Jag fick höra att de gärna vill göra rätt för sig och det är mer värdigt för dem att betala för det de får. 10:- för en jacka! Var ligger värdigheten i detta? Jag beslutade mig då för att göra ett eget upprop i mina nätverk. Mina Syrianska killar ser till att det fungerar med mottagningen. Sedan delar vi ut så fort de kommer in till nyanlända. Nu har vi fått in mycket kläder och gör en allmän utdelning. Vid ett möte får jag höra att det inte är rätt att dela ut när beslut har fattats att det skall säljas för 10:-. Varför? Om jag ber mina nätverk att skänka kläder och jag sedan delar ut dem. Vad är problemet? Varför sitter någon och tycker att jag skall sälja dem för 10:- styck? Vad jag blir trött!! Skönt att vara en pensionär. Jag kan fullständigt skita i vad dessa damer tycker. Idag var vi återigen inbjudna till Ola och Mohammed på god syriansk mat om aftonen. Petra och Stefan som kommit med mycket kläder var också där. Vi fick återigen en trevlig kväll. Tänk så mycket vi får igen genom vårt engagemang..

Olika kulturer

Idag träffade jag en en ung tjej ute på Restad. Hon hade skrivit upp sig som hårfrisörska. Det visade sig att hon inte hade någon utbildning med examen. I Syrien är det vanligt att man jobbar som hårfrisör då man är kunnig och självlärd. Så synd. Jag hade ju en praktikplats för henne om hon haft utbildning. Nu har hon en lång resa framför sig. När jag träffade henne var även Abdul och Manaf med. Jag propagerade för att de unga måste gå samman och försöka lära sig svenska. Det verkar som det finns ett hinder för dem att "socialisera" sig med varandra. Min tro är att familjen är stark i deras hemländer. Familjen är inte bara kärnfamilj utan släkt långt ut i leden. Det finns ett hinder att umgås killar och tjejer utanför den kretsen. Hade detta varit svenska ungdomar är jag övertygad om att de direkt börjat prata med vandra och försökt få kontakt och dessutom gjort saker tillsammans. Det finns kulturskillnader det är klart. Vi har idag fått tillgång till en gymnastiksal därute. Den har stått helt tom då det inte gick att ha den öppen för alla. Här har vi många möjligheter att göra något riktigt bra. Idag var Rickard, Abdul och Manaf där och hade undervisning för våra nya unga orienterare

Stockholmshelg

En gång om året åker vi till Stockholm för att deltaga i 25-manna. En stafett där 25 personer ingår. I många år har denna tävling funnits. På 1980 och 90 talet minns jag att det ofta var så kallt. Lerigt och snöglopp. Vi bodde i gymnastiksalar på luftmadrasser. De senaste året har det varit fint väder. Vi bor i bra rum med egen toalett på Zinkendams vandrarhem. Många gånger har jag inte varit uttagen till laget men varje år har det blivit sjukdomar och så står jag där i växlingsfållan. I år fick jag ta en längre sträcka i andra laget. Längre bana än jag normalt springer kände mig riktigt nervös. Det gick bra men naturligtvis tar åldern ut sin rätt och det tar sin tid. Kul att jag får vara med och växla ut till Arvid som är 17 år. Det är det som mysigt med den här tävlingen att alla har en plats från unga till gamla. Förra året var det så bra servering vilket gjorde att vi inte tog med egen mat. Dessutom läckte min vattenflaska. Katastrof. Långa, långa köer för att köpa något. Jag var så törstig och hade ingen flaska innan jag skulle springa. Då möter jag Sven-Olof från Arboga. Han har läst vårt engagemang för flyktingar på nätet och tycker vi gör ett så bra jobb. Han ger mig en flaska äppledryck han gjort. Tack för det! Jag tror det var därför jag lyckades så bra. Vem hade skickat honom i denna nödens stund?

Vintertid

Idag har jag återigen lagat mat i samband med orienteringsträning. Denna gång var vi 42 personer uppe i stugan. Mohsen och Shabnam hjälpte mig att göra i ordning soppa. Shabnam hade också bakat kaka. Vilken nytta vi har av varandra. De tycker det är kul att få göra lite nytta och för mig är det ovärdelig hjälp att få när många skall ha mat. Manaf och Abdul var med och deltog i orienteringsträningen. Manaf cyklade dit. Han är välutrustad nu med mössa, handskar, varm jacka och cykellyse. Kul med de bägge som tycker det är så kul med orientering. Båda är från Damaskus som möts långt från sitt hemland och av en slump hamnar med i orienteringen som de båda upplever som kul. Denna vecka har vi haft två pröva på ute på orienteringar ute på Restad. Nu formar vi gruppen som vi skall försöka göra riktiga orienterare av med hjälp av Manaf och Abdul. Det kan vara bra att inte kunna så mycket när man skall lära ut. Då förstår man vad de inte förstår.

projekt 2

Då tog jag andra steget i projekt 2 idag. Nu cyklar ni till klubbstugan. Ni skall vara där klockan 10,30 sa jag till tre av de unga Syrianer jag har kontakt med. Manaf, Diaa och Abdul. Eftersom jag pratat om "arabisk tid" var de på plats redan en halvtimma innan! Nu skall de vara med och leda en grupp med orienterare som har utrikesfödda föräldrar. Nästa vecka kör vi igång med att hitta personer som skall ingå i gruppen. Vi kommer sedan att ha stadsorienteringar ett antal gånger innan det är dags att övervintra. Känns mycket spännande om jag kan få ihop det här. Det hänger mycket på Rickard, vår klubbtränare, naturligtvis.

Inbjuden

Idag har vi varit på invigning av Migrationsverkets lokaler på Restad. Innan mötet passade vi på att visa några av volontärerna, som verkar på Röda korset inne i Vänersborg, lite vad vi åstadkommit ute på området. Hazem visade också sitt boende vilket inte är bra. Han bor i någon form av gammalt sköljrum tillsammans med tre andra. Vitt kakel på väggarna.Hans säng är alldeles vid dörren så man stöter till hans säng när man skall gå ut. Två av de andra i rummet har "vänt" på dygnet vilket gör att han inte får sova. Köket är bedrövligt. Litet och trångt så de är tvungna att äta inne på rummet. Jag visste inte att han bodde så dåligt då hade jag agerat tidigare. De andra som var med blev nästan chockade. Så kom vi till Migrationsverkets nya lokaler. Här hade det inte sparats på något. Fina kontor med dyra möbler och exklusive utrustning. Det blev nästan en osmaklig kontrast.

Flyktingar

Återigen har det varit ett par dagar med flyktingar. Språkkurs, syrum, kontor. Nuhar vi flera saker vi kan checka av. Men det dyker hela tiden upp nytt. Nu skall jag försöka komma igång med praktikplatser ordentligt. Sedan även nybörjarkurs i orientering för en grupp ute på Restad. Konstaterar att flera av de unga Syrierna inte kan simma! Tänk hur det är.

Bokmässa

Bokmässan firar 30 år. Igår besökte jag den för första gången i mitt liv! Jag tror många blir förvånade att höra det. Jag som läser så många böcker, ofta besöker författaruppläsningar och andra litterära tilldragelser. Men stora mässor är inte min grej och andra år har jag jobbat och helgerna är det sådana köer. Nu åkte Lasse och jag ner på fredag morgon och hängde på låset. Det var trevlig att lyssna på många föredrag av olika slag. Som nummer ett sätter jag Roslund & Thunberg. Tänk att Stefan Thunberg var en bror till de i Militärligan som genomförde så hänsynslösa rån. Jag har ju redan läst boken så det var extra intressant att höra hur han fanns med när bröderna planerade sina dåd. Vi missade Per Gessles framträdande men jag sprang rakt på honom bland allt folk så jag fick mig en ordentlig titt. När jag skulle åka på ridsemester för två år sedan annonserade jag efter ridkompis. Ella var en av dem som följde med mig till Bulgarien. Idag kom hon och hälsade på. Trevligt. Vi bestämde att nästa ridresa går till Rumänien.

Hjälporganisationer

Nu börjar det bli kallt. De som inte upplevt en vinter i Sverige förstår inte hur kallt det kommer att bli. Man får absolut inga extra pengar för kläder. Inte något till barnen. Mörker, kyla och sysslolöshet. Det här kan bli besvärligt ute på Restad. Lasse och jag har samlat in över 1000 saker som vi snabbt fördelat vidare via våra kontakter därute till de mest behövande. Vi fick många fina klädesplagg från Rotary som fixades via Leif. Det var roligt att dela ut dem. Lasse och jag verkar ju genom Röda korset. Vi har blivit mycket engagerade. Man kan sucka lite över den stora organisationen, På central nivå betalar man fantasibelopp till tjänsteman och förtroendevalda. På lokal nivå handlar det om att man inte bara ställer sin person till förfogande. Det förväntas också att man skall lägga ut pengar. Ett exempel. Det är stor efterfrågan på kopiering. Lasse och jag har tagit mängder av kopior som vi skänkt. Efterfrågan ökar hela tiden. Det är också stor efterfrågan på utbildning via dator. Alla har inte egna datorer. När vi frågar om vi kan köpa in lite grejer blir det kalla handen. Man blir både ledsen och arg över trögheten. Jag blir också förvånad att man inte är mer rädd om engagerade personer. Ibland bjuds det på resor och annat för frivilligarbetare som tack för hjälpen. Det är inte vi intresserade att deltaga i. Vi vill att allt skall gå direkt till de behövande.

Story

Liam, Gabriel och jag sätter oss för att spela ett spel som heter Story. Man bör vara fler när man spelar detta spel för att det skall bli bra men vi kör ändå. Spelet går ut på att man får ett kort med en bild på. Det ligger en bild på bordet. Nu gäller det att berätta en historia som knyter ihop dessa två bilder. Sedan röstar man på vilken historia som är bäst. Den som får flest röster får gå fram fyra steg med sin pjäs. Man får rösta på sin egen historia. Gabriel röstar hela tiden på sin egen historia. Efter ett tag upptäcker Liam det och börjar också rösta på sin historia vilket innebär att jag då röstar på ibland Gabriel och ibland Liam och så flyttas dessa pjäser fram. Efter ett tag utspelas följande konversation. Gabriel: (I gnällig ton) Liam röstar bara på sig själv hela tiden! Liam: Det gör ju du också Gabriel: Jamän de är ju klart. Mina historier är ju så bra!

Besök i vattenpalatset

De rika flydde först från Syrien. Mohammed och hans lilla familj betalade nästan 100.000 för att ta sig hit. Ola kan inte simma. Mohammed berättar hur hon tog på sig sin burkini och hur han sedan tillverkade livbojar runt hennes kropp av gamla bildäck. Hon kunde stoppa in lille Aymend under "flytvästen". Om hon hamnade i sjön skulle hon kunna flyta. De fick tillbringa fyra dagar i en öppen båt på detta vis! Första gången jag träffade Ola var hon lite i chock över detta. De fick också med sig en väska med lite saker. Bönemattan och någon slags klädsel för Ola när hon skall be var några av de nödvändiga saker de valt att packa ner. Nu är det "big business" med flyktingar. Det har öppnas en väg via Libanon. För 10.000 kan du få plats i en skranglig båt. Smugglarna kastar alla väskor i sjön och överlastar båtarna. Därför kommer många av de nya bara i shorts, t-shirt och flippflopptofflor utan något annat med sig. Förra veckan räddade Italienska militären 7000 (!!) som satt och guppade i dessa båtar. Minst 500 har omkommit bara förra veckan i båtar som inte kom fram. När jag nu bjuder dem på ett besök i vattenpalatset har Ola en burkini som hon kan sätta på sig. Det blir ett mycket lyckat besök. Liam och Gabriel får visa Mohammed hur det går till i herravdelningen. Jag tar hand om Ola. Hon byter om inne på toaletten till sin utstyrsel. Så roligt detta var säger de när vi går hemåt. Vi vill gå hit varje vecka! De blir så ledsna när de får reda på att det kostar 200 kronor för ett besök. Ola berättar att hon badat på kvinnohotell hemma i Syrien och då använder hon bikini! Jag måste säga att jag inte gillar Islams kvinnosyn! Männen får ha fyra fruar. Kvinnor måste skyla sig för att inte visa sina behag för andra män. Mycket verkar så falskt. Jag är lite förundrad över Ola och Mohammed. De är å ena sidan så moderna och fritänkande i sina diskussioner för att i nästa stund leva kvar i dessa gamla sedvänjor. De har haft gott om pengar en gång i tiden och kunnat köpa det de vill ha. Jag förstår att det är svårt för dem nu när de inte har råd att till exempel gå till badhuset. En annan sak som förundrar mig är Olas sminkning. Den är så fin och omsorgsfull.Trots att Ola inte kan simma är hon en mycket tuff tjej. Hon åkte vattenrutchbanan och hamnade under vattnet. Inget kladd på sminket här inte. Hur bär sig dessa arabiska kvinnor åt?

Skojare

Rotary har sökt pengar för ett projekt där man skall matcha flyktingar med yrkesmentorer. De har fått 3,2 miljoner. Idag träffade jag representant för detta projekt som pladdrade på. Ingen substans. Han snackade databaser och matchning. Nu behöver de bygga om databasen! När jag frågade om vi kunde få ta del av basen för att matcha våra adepter blev det kalla handen. Undrar hur mycket pengar som sölas bort i olika projekt på det här viset. Jag vill inte tänka på det!! Men egentligen handlar det inte om pengar. Vi skall minsann lyckas med detta!!

Högt tempo.

Varför håller du på med den där Spanskan säger Lasse när jag får skynda mig med dagens avsnitt för att jag skall hinna cykla till Restad för möte där klockan 10.00. Har jag förutsatt mig något så är jag så enveten! Möte med Jonathan från fastighetsbolaget och Adnan. Jonathan är ansvarig för skötseln samt aktiviteter därute. Ägarna har en ambition att Restad skall vara en bra camp. Inte bara en förvaringsplats för människor. Tillsammans konstaterar vi att cykelverkstaden inte fungerar. Adnan får i uppdrag att leta efter en ny person som kan vara ansvarig. Vi får ett rum tilldelat oss som vi kan förvara kläder i. De skall sätta ett extra lås på ett av TV rummen som ändå blivit länsat på allt. Där kan vi ha vår symaskin som vi fått. Freshta kommer att bli ansvarig för det rummet. Vi får rum där vi kan ha studiecirklar i. Efter mötet sitter jag och Adnan och summerar lite. Då får jag se alla mina gamla chefskollegor i Västra Sverige. De har chefskonferens på hotellet härute. Kul att säga hej. Det flesta är kvar och jag känner dem. Lika kul som att säga hej är att säga hejdå.Nu skall de fortsätta sitt möte, traggla siffror och en massa grupparbeten. Jag vet ju eftersom jag varit med i just den svängen i 22 år. Problemställningarna är sig lika från år till år. Alla dessa rapporter. Det känns som en frihet att gå och möta vår lilla styrgrupp för kvinnofrågor. Det dyker upp 18 kvinnor till vårt möte vi inbjudit till. De flesta från Somalia. De kommer invirade i alla sina "skynken" . En del ser "pillimariska" ut, några är skygga andra är stolta. De har varandra. Två av dem pratar arabiska det är så vi kan via Fatima och Ahlam göra oss förstådda. Vi kör nu igång med två studiecirklar där de får lära sig svenska. En kvinna 24 år har varit i Sverige i 6 år. Hon kan inte ett ord svenska. Hon har varit gömd på olika boenden i landet. Hon har en son på några veckor. Den är mycket mörk vilket gör att jag tror någon av hennes landsmän är pappa till den. Hon är mycket vacker med sina stora "rådjursögon" . Än en gång vilka öden! En av kvinnorna är från Etiopen. Hon känner sig fullständigt isolerad då det inte finns några landsmän. Hon pratar lite engelska. Hon har en son på 3 år. Båda dessa kvinnor har utvisningar på sig. De har inga kvar i sitt hemland. Lasse kommer ut till Restad och vi blir bjudna på underbart god mat av Ola och Mohammed. Mohammed är helt förundrad varför vi gör detta utan någon ekonomisk ersättning.´Varför´ säger han och slår ut med händerna. Vi gör det för att vi vill ha ett bra Sverige att leva i nu och för våra barnbarn. Om vi är många som gör lite så kan vi skapa ett bättre land. Jag tittar på hur ni gör säger Mohammed. Jag vill bli som er när jag blir riktig svensk...

Upp och ner

Det kommer ett mail från skolan. Tyvärr kan vi inte ta in någon praktikant för vi kan inte få något utdrag ur brottsregistret!! Det kommer ytterligare ett mail från Anna i skoaffären. Hon är ju en positiv person i grunden. Jag hade bett henne prata med handlarkollegor om att ta in praktikanter några timmar om dagen. Mohammed är ju som klippt och skuren i herrekiperingsaffären. Men nej Lundborgs är inte intresserade och själv är hon tveksam. Då lägger jag mig ner och "dör" lite grand. Som jag kämpar och så dessa tveksamheter när jag vet att det skulle bli så bra. Jag har ju en gång drivit "kvinnlig kvalite" till handlarnas förmån. Jag ser att vi skulle kunna göra en ny satsning kring detta med invandrare men ... Bara suck . Men det går ju inte att ligga där. Jag kontaktar Leif Hellden som jag vet jobbar med läkare och tandläkare för ett möte. Han berättar att Rotary fått massa pengar för att fixa praktikantplatser för akademiker som kommer till Sverige!?! Möte med dem bestäms där jad tar med Adnans "akademikerlista". Det kommer ett mail från Vargöns skola. Vi kan ta en mattelärarpraktikant står det. Telefonen ringer det är Gunnel syster. Jag vill gärna engagera mig säger hon. Jag har jobbat som språklärare! På hemväg möter jag Nayief som kommer på min gamla mountinbike. Han är på väg till biblioteket. Han uttrycker sin tacksamhet för vårt engagemang. Så känner jag mig så levande igen.

Mobilisering

Nayeif  och Adnan följer även med till klassiskt DM i Främmestad. Där får de pröva på den lättaste Öppna banan. En bana att bara följa stigar. Nayief lyckas ändå få för sig att springa rakt igenom skogen på ett ställe vilket fick till följd att han fick känna på vad bom är. De tyckte det var jättekul. Lasse fixade ett par byxor till Nayief eftersom han bara äger kortbyxor. Nu måste vi försöka fixa lite ordentliga skor. I bilen pratade vi om valet och vad svenskar tycker om flyktingar. De hade läst inlägg på facebook om att svenskar inte gillar Restad gård. Att det borde vara studentbostäder! Kyrkan hade ordnat ansiktsmålning. Någon hade lagt ut bilder och skrivit om att detta är vad våra skattepengar går till. Det var andra exempel. Så hemskt för Adnan och alla andra att läsa detta. De flesta är högutbildade. De kommer hit utblottade med hemska upplevelser i bagaget. De vill absolut inte ta emot någonting som de inte absolut måste. De ser till att dela med sig. Det ordnas skola därute. Jag pratade med en av lärarna. Detta var den bästa tiden i hennes yrkesverksamma liv. Så underbara, vetgiriga, kloka barn.
Sedan finns det naturligtvis rötägg bland alla dessa 700 därute.
De som anländer nu får sitt samtal med Migrationsverket i maj! Det innebär att under dessa åtta månader händer ingenting! Efter samtal tar det ytterligare i snitt sex månader innan de får sitt uppehållstillstånd i bästa fall. Det kan ju också hända att de blir utvisade. Det finns ett exempel på tre unga Somaliska läkare.  De har väntat i ett år och fick en utvisning. De blir inte tillbakaskickade nu då det är krig därnere. De sitter alltså därute helt utan sysselsättning och hopp om någon framtid. Det finns många öden! Därför engagerar jag mig!!
Förutom att vi stöttar ett tiotal personer extra med prylar och språkundervisning sätter jag igång följande:
Organiserat klädutdelning till nykomna. Några Syrianer ser till att sortera kläder och annat som kommer in samt se till att de mest behövande får. Vi börjar få bra struktur på detta. Min uppgift att hela tiden be om "grejer"
Praktikplatser. Vi måste se till att de kommer bort från Restad åtminstonde några timmar per dag. Jag har gett några Syrianer i uppdrag att kategorisera  de högutbildade som kommer i en "akademik klubb"  Min uppgift att leta platser och handplocka personer till dessa.
Kvinnogrupp. Fånga upp kvinnor som finns därute och se vad de kan bidra med. Jag har ordnat en styrgrupp som verkligen satt igång att jobba med att förbereda möte för alla kvinnor samt förbereda språkgrupper.
Pust. Det är inte lätt att hinna med att vara matmor. Lasse hade vissa synpunkter i söndags när vi köpte thaimat!!

Huvudet fullt

Det kom 60 personer till vår bjudning av Syrisk mat till orienterarna. Tur att jag hade städslat ett antal duktiga Syrianer som kunde hjälpa till med  disken!  Det blev en intensiv och rolig dag. Alla tyckte det var ett så kul initiativ.
Fredag med besök hos min mor innan det var dags för nattorientering i Främmestad. En ljuvlig kväll med 15 grader varmt. Jag startade först av alla. Det är häftigt att ge sig av rakt ut i mörka skogen med lampa på huvudet. Jonas ringde dagen efteråt och klagade på leveransen! Det är bara flyktingar i huvudet på dig. Du måste koncentrera dig på ditt eget tävlande och liv med mera! Måste jag?  Alla dessa som kommer nu. Har jag möjlighet att göra något för några så är det  det väl inte så noga om jag ligger på topp bland 60-tanterna! Orientering är en koncentrationssport det är helt klart! Den är dock väldigt skönt att ha den annars hade jag nog blivit helt uppslukad av Restad.
Adnan och Nayief följde med till sprintorienteringen i Vara. De tyckte det var kul och kommer att följa med även idag till klassisk DM .  Jag skall försöka koncentrera mig på loppet!!!

Intensiv dag

Dagen började med en veteranorientering i Sjuntorp. Det var med lite bävan jag åkte dit. I måndags deltog jag i "volvo"träning. En oerhört krävande bana i supertuff terräng. Upp och ner bland branter. Jag gav mig den på att jag skulle ta alla kontrollerna och var ute i två och en halv timma!  Många bröt. Lasse hade börjat ringa efter skallgångspersoner!  'Man bryter väl för helvete när det går så lång tid och dimman börjat smyga på' var det bemötande jag fick i mål. Lasse har ju skräckminnen från när jag bröt foten förra året. Jag skall ta med telefon nästa gång!  I inbjudan till dagens tävling stod att kartan var gammal och med vetskap hur det varit vid flera veterenorienteringar undrade jag varför jag åkte dit. Men det var så bra. Banläggaren hade lagt en "snäll" bana. Så roligt!
Direkt efter lastades sommarstugecyklar på bilen. De skall lånas ut till flyktingar under vintern. Till Restad där jag först mötte Slman. Vi fixade med hans försäkringspapper inför praktiken. Åt snabbt en falafel innan jag träffade ett antal kvinnor för att bilda en grupp som skall verka för att lyfta fram de kvinnor som finns på Restad gård. Britt-Marie gammal sjuksköterska som jobbat runt om i världen, Clara som har ett friår innan hon börjar högskolan, Fatima från Marocko, Freshta från Afganistan och Alwan fån Irak. Det blev precis som alltid när kvinnor träffas ett väldans pratande i mun på varandra men jag tror det blir bra. Spännande.
Därefter var det dags att åka med Ola och Mohammed till Trollhättan för att inhandla arabisk mat inför morgondagens matlagning med orienterarna. Det blir ingen enkel pastasallad kan jag lova! Med ett sådan hårt program blir det inte mycket av matmor. Jag blev tvungen att köpa en pizza till mig och Lasse på kvällen. Jag pratade lite med pizzabagaren. Han var från Irakiska kurdistan. Han gillar inte araber och afrikaner. Han tänker rösta på Sverigedemokraterna då han inte tycker vi kan släppa in så många lata bidragstagare i landet. Jag jobbar sju dagar i veckan säger han. Ojdå ! Tänker jag.

Flyktingar igen

Äntligen var det dags att få komma och presentera Salman för de på Fridaskolan. Vilket fint mottagande vi fick. Vilken härlig atmosfär. Det handlar naturligtvis mycket om vilken rektor man har. Lena visade oss runt på skolan och vi pratade med olika personer när vi gick runt. Alla var så glada och stolta över sin skola. Det kändes att alla tyckte att just de var en viktig del för att det hela skulle fungera. Allt från hon som städade fönstren till biträdande rektor. Både Salman och jag kände oss upplyfta när vi gick därifrån. Nu gäller det bara att han kan få fram sitt försäkringspapper så att han kan börja. Jag kan inte förstå de generella angrepp som är på friskolor. Här upplevde jag en flexibilitet och smidighet som jag inte trodde fanns.
Nayief dyker upp igen. Vilken fin kille! 22år gammal. Fick avbryta sina studier för att fly. Han känner sig helt isolerad ute på Restad. Vet inte hur han skall komma in i svenska samhället och hur han skall träffa personer att umgås med. Han hade fått tag i en gammal cykel med helt skevt och trasigt framhjul. Han vill absolut inte be om någonting. Jag kommer att låna ut min mountinbike till honom. De gånger jag cyklar på stigar kan jag avvara. Hoppas så att vi kan fixa någon praktik till denne unge, smarte, hjälpsamme, söte pojk.
Just nu hör jag på Aktuellt att högt uppsatt kvinna på Rädda Barnen plockat ut dubbla ersättningar. Med en lön från SIDA på 100.000 har hon valt att plocka ut lika mycket från sin förra arbetsgivare Rädda Barnen. Skam på henne. Tänk alla som kämpar utan ett öre i ersättning. Per köper glasögon till Mohammed, vi kopierar massor utan kostnadsersättningar som exempel. Vi är inte ensamma, många frivilligarbetare skänker sin kraft men också pengar genom att inte be om kostnadstäckning för alla utgifter. Men jag tror vi är vinnare. Jag känner en glädje att kunna göra gott för några. Undrar hur det känns att suga ut en frivillig organisation. Fast hon är väl så dum att hon inte förstår. Dessa höga chefer!!

Snart val

Jag blev inbjuden till namngivningsfest. Eftersom vi inte är troende tycker vi inte att vi skall döpa vårt barn i kyrkan säger Johanna. Det är upp till honom att välja vad han vill tro på i framtiden. Det var med stor nyfikenhet jag begav mig till denna tillställning. Hur går detta till?  Det var mycket fint. Johanna tände ett ljus och berättade om hur det är att få ta ansvar för en ny liten människa. Hon talade om hur de bestämt sig för namnen Harry Stig Tage.
Under maten pratade jag med några av de yngre. De jobbar inom äldrevården. De var mycket upprörda över Lövens förslag att unga som inte får jobb skall placeras hos dem. De tyckte det var förnedrande. Betyder vår utbildning ingenting? Många platser på gymnasiernas vårdutbildningar står tomma. Unga vill inte jobba med äldre. Dessa skall vi sedan ta hand om för att de inte får de jobb de vill ha. Många är dessutom lata. Vad får vi för allt extrajobb? Höjd skatt? Jag känner verkligen respekt för dessa kloka, ansvarstagande unga människor.
Det blev en helg utan orientering. Konstigt. Eftersom jag i mina föresatser om resten av mitt liv bestämt mig för att bli "matmamma" så använde jag en del av tiden att laga mat och gjorde även en äpplekaka. Vad tråkigt jag tycker det är att pyssla i mitt hem. Vad är det för fel på mig?  Tur att jag kan stoppa in en bok i örat när jag grejar. Hörde på radio att en kvinna sydde sina egna påslakan så de skulle matcha med gardinerna. Jösses! Vem tittar på detta?
Jag tog en cykeltur och blev stoppad vid ett tält som miljöpartiet satt upp. Jag kikade på deras lokala manifest. Bevara Villa Björkås och såga inte ner träden i plantaget. Känns ju som stora och mycket angelägna frågor! suck. Jag har en fråga som jag undrar väldigt mycket över. Elbilar skall vi satsa på för att få en renare miljö. Men dessa bilar skall ju laddas med el. Varifrån kommer den? El är väl ingen självklarhet? Ingenstans har jag sett beräkningar på hur mycket el som går åt för att ladda bilen samt att hålla igång laddningsstationerna. Jag ställer frågan till denna ivrige man jag har framför mig. Han verkar inte ha tänkt på det! Vi skall bygga ut solenergin säger han. Det är framtiden. Det blev inte mycket till diskussion och min röst får han inte trots att jag i grunden värnar om en ren miljö och att vi alla måste ta ett ansvar kring detta.

Verkligheten

Diaa från Syrien visar mig en film från you tube på sin telefon  Den visar hur man styckar en person för att sedan äta den. Filmen är från Kina. Han har hört att i norra Sverige åt man människor förr i tiden. Filmen är naturligtvis fejk och jag är förvånad vilka rykten som går i en upplyst värld.
En äldre herre hör av sig och vill skänka lite kläder. Vid överlämnandet vill han ställa en fråga. Han har hört att flera av de som kommer till Restad inte vet hur man använder en toalett. Helt absurt!  Jag tänker på alla Syrierna där ute som tvättar och fejar så otroligt. Men även de som kommar från Afrika är mycket civiliserade. Att ta sig till Sverige kostar i smugglarleden. Tänk vad vi tror om varandra! Vad viktigt det är att inte stanna på sin kammare och tro att man vet saker.
Pappan som kom från Gaza med sina två pojkar berättar om sin flykt. De kröp i tre kilometer i en låg tunnel under gränsen till Egypten. Där gick de på en överlastad båt. I 18 dygn i hård sjö var de på båten med endast lite vatten och torrt bröd. Italienska militären kom och räddade dem. Egentligen skall de stanna i Italien och lämna sina fingeravtryck enligt Dublinförordningen. Men Italienarna sa åk. De tog sina sista slantar och kunde smugglas vidare genom Europa upp till Sverige. Nu äger de absolut ingenting. Hemma i Gaza är mamman och lillasyster. De har fått gömma sig i skyddsrum i över två veckor med nästan ingen mat.
När vi är hos Mohammed ringer hans syster från Syrien. Du måste hjälpa oss skriker  hon. Vi har ingen mat, inget vatten, huset är sönderbombat och vi bor i ett skjul. Vad kan jag göra säger Mohammed. Skicka pengar så vi inte svälter ihjäl. Det finns alltid en svart marknad. Jag har inga pengar säger Mohammed förtvivlad och även om jag hade går det att skicka? Fungerar West Union i någon del av Damaskus?
Två saker förundrar jag mig över. Att telefoner fungerar som de gör trots att allt är fullständig kaos. Jag vet att flera får ta emot hemska filmer med avrättningar, korsfästningar och våldtäkter. Jag vill inte se. En annan sak är de som profiterar. Nere i Syrien men även här i Sverige. Att utnyttja den pressade situation migrationsverket hamnat i genom att ockra när man hyr ut gamla kurhotell etc.
Skam Bert Karlsson och många andra! Ute på Restad tycker jag ändå att man försöker göra en del men de tjänar säkert mer än vad som är rimligt även där.

Full fart

Igår hade vi sprintorientering ute på Restad.  Frida City sprint, sista etappen. Härligt väder. Många flyktingbarn kom och ville pröva på. Även vuxna flyktingar. Träffade en kille på 22 år som hette Najiff. En  pigg kille som verkligen kunde springa. Han snappade snabbt detta med orienteringen. Skall se om jag kan få med honom och Adnan i mitt projekt för att få icke svenskar in i orienteringen.
Jag tycker naturligtvis detta med flyktingar är spännande och utvecklande men det tar tid. Tur att jag inte haft som målsättning att det alltid skall vara städat hemma!
Vi hade bett orienterarna skänka kläder. Det kom massor. Tur att vi har Adnan som är en god organisatör som kan ta hand om det hela. Han har nu ett stort jobb att sortera och även se till att de mest behövande får.. Efter att han personligen delat ut  kanske det blir en del kvar. Han lägger då ut det och folk får komma och ta. Det blir då slagsmål om grejerna som på värsta rean säger han!
Mohammed kom och bjöd in oss på mat. Som vanligt så gott. Tur för  "matmamman" som inte riktigt hinner med!!!

I kväll kommer en film på TV som heter Kärleken. Österrikisk film som handlar om medelålderskvinnor som åker på semester till Kenya och söker kärlek hos svarta män. Jag tycker att det är en mycket bra film men jag blev mycket illa berörd när jag såg den och vill absolut inte se om den. Jag tycker det är hemskt med  unga män som säljer sina kroppar till ensamma, kärlekstörstande, naiva kvinnor. Visserligen inte direkt utan med förevändning att systern är sjuk osv. Lasse tycker inte alls den är hemsk. Lite  "kåta" afrikaner som får lattja  lite med likaledes damer! Ingen kommer ju till skada. Ingen tvingas till det .. ... Jag tycker det är en angelägen film som ger mycket att tänka på. Se den!

Mat igen

Igår var det åter dags för besök på Restad Gård. Språkkurs och därefter trygghetsgruppen. De som är med i kursen  är så tacksamma för detta. Adnan hamnade på en flyktingförläggning norr om Torsby innan han lyckades bli förflyttad till Restad gård. Han berättar att där fanns ingenting. De fick mat serverade tre gånger om dagen utan möjlighet att laga någon egen mat. De såg inga andra människor. Ingen buss. Inget bibliotek. Inga Röda kors personer. Tänk när mörkret nu kommer... Adnan är en otroligt fin person, som så många andra. Han pratar engelska som en engelsman. Vi plockade in honom i trygghetsgruppen som översättare. Jag har sett till att han får gå med vår klubbtränare Rickard i hans arbete i orienteringsklubben. De skall träna svenska!
Igår var vi återigen inbjudna till Ola och Mohammed på mat. Jag får hela tiden bilder på maträtter från henne via mail eller så lägger hon ut på Instagram. Eftersom hon tittar på mitt instagramkonto la jag ut en bild på gårdagens "fatta" där. Det är verkligen inte svenskt att lägga ut bilder på mat tänker jag. De har fått det mysigt på sitt rum. De har tidigar fått barnsäng och lite grejer. När Martin flyttade fick de skötbord, barnstol och lite annat från dem. Mycket uppskattat är en liten cykel med handtag till den lilla Aymed. Mest uppskattad är dock TVn  De verkar glada nu. Mohammed lånar barnböcker på biblioteket för att träna svenska. Han besöker Röda korsets språkcafe. Ola skall gå själv med Aymed till öppna förskolan morgon.  Det känns verkligen som vi hjälp till att öppna dörrar för dem.
Men behoven är enorma. Igår kom en pappa med två pojkar cirka 8 och 13 år. De kommer från Gaza. Pratar ingen engelska. Den lille pojken hade ett par förkorta mjukisbyxor på sig. De har försökt köpa på Röda Korsets secondhandbutik men det finns inget kvar och någon annan stans har de inte råd att gå. Den lille pojken är så ledsen, han längtar efter sin mamma som blivit kvar någonstans under resan. De kommer antagligen inte att få stanna i Sverige på sikt.  Stackars de som jobbar på migrationsverket.

Spanskan

Varifrån kom tanken att jag skulle lära mig ett nytt språk? Undrar om jag en dag kommer att säga: Så himla bra att jag kan lite spanska....  Jag har ju iallafall fått en insikt i hur språkprogram fungerar via datorn samt att jag har en uppdaterad känsla för språkinlärning. Det känner jag att jag har nytta av nu när jag blivit svensklärare för asylsökande. Men puh vad segt det är nu. Jag glömmer av.  Men jag vet ju att all inlärning är tragglande. Att inte ge upp.
Vi lånade ut min mammas cykel till en av de asylsökande (Hon cyklar inte längre) Jaha nu har min cykel blivit flyktingcykel kommenterade hon. Martin var nog orolig att hans bil skulle bli flyktingbil. Jag fick en skarp tillsägelse att genast ställa av den så som det var sagt innan han for. Jag får väl medge att jag tänkte vänta lite för att se behoven....

Lust

Skogen är full av fina Karl Johansvampar. Det borde spritta i mig av lust att gå ut och plocka dem. Det gör det inte! Jag har nu i helgen sprungit två orienteringstävlingar i härlig vildmarksterräng. Det tycker jag är så kul men jag blir trött och orkar inte riktigt att ge mig ut igen. Nu är jag ledig hela veckor och borde ha tid men jag har ju en viss förmåga att engagera mig. Flyktingar eller mitt svampplockande? Tja....

Kultur

Varje år försöker Lasse och jag att hinna med ett besök i Pilarne skulpturpark. På ett gammalt gravfält
på Tjörn placeras nya skulpturer och installationer ut bland betande får. I en mycket vacker miljö går man och funderar över en del obegripligheter. I år var det dock många häftiga saker. Vi passade naturligtvis på att fylla bilen på vår utflykt. Med oss denna gång var Adnan, statslös palestinier från Syrien och Shabnam och Mohsen från Iranska Kurdistan. Så trevligt vi hade när vi tränade svenska bland årets sevärdheter.
Adnana har varit med och installerat en maskin i Kina. Han har bott i Kina i åtta år. Han har en kinesisk fru och en liten dotter på nio månader. Som Syrier får han inte uppehållstillstånd i Kina när kriget bryter ut. Nu ringer telefonen och han står där på en äng på Tjörn uppkopplad med både Dubai och Shanghai. Han översätter mellan säljare och köpare. Maskinen står stilla. Panik i Kina!
Vi far vidare till Klädesholmen där vi äter vår medhavda lunch som Shabnam och Mohsen fixat. Många båtar far förbi när vi sitter på klipporna och äter så gott samtidigt som vi diskuterar varför Syrien förvandlats till en grushög. Lasse och jag lär oss så mycket!

Åter en ideell dag

Steg upp tidigt för att åka ut och hämta Ola och Aymed.  Fick en ide för en tag sedan att öppna förskolan vore något för dem. Barnrytmik för barn 0-10 månader. Det blev lyckat och vi fick kontakt med en mamma som Ola kunde träffa vid sidan av. På kvällen var det dags för  Frida City sprint. Information och startansvarig var min roll. Martin hade lämnat kvar en TV. Den kunde vi ge vår lilla Syriska familj. Lyckan var stor och vi fick mat där ikväll igen

Engagemang

Jag hade tänkt att mitt engagemang med flyktingar skulle hålla sig till en liten del Jag känner mig frustrerad. Vi har hjälpt några med saker men också genom att prata och träffa dem. En av kurderna som kommit och bott 10 månader ute på Restad Gård har lärt sig arabiska bra. Det säger en del av behovet att träffa svenskar.
Jag kan konstatera att:
De måste igång med svenskaundervisning direkt. Som det är nu händer ingenting på minst ett år ofta längre tid.
Vi måste öppna våra hjärtan och ta emot personer på våra arbetsplatser. Några timmar per dag. Jag försökte få praktikplats på badhuset för en av simlärarna som kommit. Facket säger nej! Det här är inte klokt.
Nu har jag ett val antingen fortsätter jag att hjälpa några få eller så försöker jag fixa till något ordentligt. Det senare alternativet kommer att ta mycket kraft och energi. Vill jag det? Om inte jag med min styrka engagerar mig vem skall då göra det?

Avsked

Vi tar ett foto på Martin, Anni, Alvin och Lova i rulltrappan upp mot flygplanet som skall ta dem till Houston, Texas.  Ett år skall de arbeta och vara där. Du lovar väl att du kommer när jag fyller år säger Alvin till farfar. Glöm inte badbyxorna. Efter ett par timmar kunde vi läsa och se foto på Instagram att första delen av flygningen gått utmärkt. Nu väntar vi på rapport hur långresan gick. Jag tänker på alla som utvandrade på 1800-talet. Att vinka förväl till sina nära och kära då betydde att man aldrig fick se dem igen. Vänta i månader på amerikabrev. Jag tänker också på alla flyktingar som måste ge sig iväg från Syrien för att leta en ny framtid i detta land.
Vi har ju haft förmånen att ha Martin och hans familj nära oss så visst är det tråkigt att de försvinner samtidigt som det gav oss en anledning att boka en USA resa .. Ett år går fort.

Olika världar

Någon gång på 70-talet läste jag Göran Thunströms bok Juloratoriet. Huvudpersonen är radioamatör och har fått kontakt med en person i Nya Zeeland. Vid ett tillfälle är det grinige Nya Zeeländaren inte hemma och hans syster svarar. De fortsätter sin kontakt och det slutar med att han far till Nya Zeeland
och "räddar" henne från sitt hopplösa liv. Jag kommer ihåg hur fascinerad jag var över att det gick att få kontakt med någon på andra sidan jordklotet. Jag har många gånger tänkt att jag är uppväxt i fel decennium!
Jag minns detta återigen när jag lyssnar på Felix "PewDiePie" Kjellbergs sommarprat i P1. Jag måste erkänna att jag inte hört talas om honom. Jag läste att serven brakat ihop när så många miljoner laddat ner hans program och blev mycket nyfiken! Jag lär mig att han har 29 miljoner som prenumererar på hans you tube filmer som handlar  om när honom själv när han spelar dataspel!!
Vilken fin kille! Vilken värld jag fick lite insikt i! Vad lite jag vet!

Barnvakt

Jag har nu i dagarna två passat Lova och Alvin. Eftersom Lasse hade olika uppdrag var jag själv med dem stora delar av tiden. En ettåring kan verkligen öppna lådor och bära omkring på saker. Att då ha en fyraåring som vill hoppa studsmatta, leka lekar och pyssla samtidigt gör att man känner att man lever. De är ju så snälla när de är hos oss. Hur orkar föräldrar som samtidigt får höra gnäll? Jag uppskattar verkligen min vardag efter en sådan här passning. Tänk att få lägga sig med en god bok när det passar...

Många intryck

Mat verkar vara mycket viktigt och centralt för Syrianer. De visar ofta bilder på de maträtter som de lagat på sina telefoner. Vi fick ta del av många goda rätter när vi skulle fira Olas 25-årsdag. Brodern hade lånat ett busskort och tagit sig till Vänersborg. Han berättade om sin flykt till Sverige. Hur han och hans kusin gick genom öknen i Algeriet utan mat och vatten. De har spelat in en filmsekvens när de ligger där och tror att de skall dö. En sista hälsning som de hoppas att någon som hittar telefonen skall vidarebefordra till deras föräldrar. De blir hittade av några beduiner i sista stund och räddade. Från Algeriet är det senare ett strapatsrik färd innan de når  Sverige.

Lasse och jag beslutade att vi skulle starta upp en liten studiecirkel för några av de vi träffat där vi pratar svenska. Vi körde  igång med sex stycken vilket vi tycker är en lagom grupp. Många vill vara med. Jag var tvungen att lova fyra till men sedan är det stopp. Det är redan för många! 

Vi gör materialet själva. Märkligt att inte studieförbunden tagit fram material.

Vi träffar nya hela tiden. Igår en kvinna med reumatiska besvär. Det är kallt på golvet. Hon undrar om det kan finnas någon matta för henne. En timma senare ringer telefonen. Vi har lite kläder som ni kan hämta. Behöver ni andra saker? Vi har en matta här. Helt fantastikt. Nu kan vi redan idag leverera en fin stor matta till kvinnan. (Matematiklärare från Irak) 

Jag är arg!!

Jag har nu varit runt i butiker i Vänersborg och frågat efter praktikplatser. Några timmar på en dag för att de skall komma från Restad lite. Men det är kalla handen. Jag är så förvånad och lite chockad. De är helt försäkrade, man har inga som helst kostnader och jag garanterar att de kan tas därifrån direkt om de inte skulle passa. Men nej. Det blir en belastning på oss, vi har det lite trångt.  Hur skall detta gå i framtiden om arbetsgivarna är så njugga med att ta in folk. För mig är det helt otroligt. Hade jag en affär skulle jag se det som en möjlighet. Jag har ju alltid predikat att man skall handla där man bor för att gynna ett levande centrum. Jag tror jag skiter i det nu. Det blir billigare för mig att åka till Överby och jag struntar fullständigt i dessa griniga affärsmän i fortsättningen .
Jobbade ju i Swedbank tidigare. Där hade de en uttalad policy att ta emot unga arbetslösa "unga jobb" och utländska akademiker i " äntligen jobb". Jag har tagit in många praktikanter. De flesta har vi haft stor glädje och nytta av. En del fungerade inte men de fick också sluta ganska snabbt. Skall vi ha ett bra och välfungerande samhälle i framtiden får vi bjuda till lite!!

Röda Korset

Igår  hade Röda Korset bjudit in en av tjänstemännen. Vi frivilligarbetare samlades för diskussion och hade möjlighet att ställa frågor. Janne Josefsson hade hört av sig till Marianne och ville efterhöra vår syn på detta med invandringen och att de inte får några bostäder.
Vilka väntetider det är. Så många människor som inget gör bara väntar. Nu blir det snart vinter. Det kommer. att behövas varma kläder! Det är alldeles hopplöst!
Charlotte ringde och frågade om jag kunde ta hand om en nybörjarfamilj som ville börja orientera. De har fullt upp med sina grupper. Jag for direkt till skidstugan och tog hand om Valter och Edvin med föräldrar.
Sedan skulle Lasse och jag leverera en cykel till vår lilla familj. Vi hade bestämt möte 19.00 men som vanligt var ingen på plats då. De är helt otroliga.  Att hålla en avtalad tid verkar inte existera för  någon av dessa syrianer. Vi vill bjuda på lite mat sa de. Strax klart! En timma senare satte vi oss till bords och åt en underbart god måltid. Lasse och jag tänkte tacka för oss men nej nu skulle det bli efterrätt. Mamma Ola ställde sig vid spisen och började koka ihop en ostmassa. In i frysen med den. Hon grejade och höll på och strax före midnatt var det klart. Det smakade  ljuvligt och vi hade så trevligt när vi satt där och pratade och skrattade men jag vet inte hur jag skall klara av att umgås mitt i nätterna. När vi lämnade köket kom en somalisk kvinna i alla sina klädskynken och skulle börja koka havregrynsgröt.

En pensionärsdag

Idag for vi till Brastad för veteranorientering.  Vi var över 100 personer. Många gamla. Karl-Erik är väl 86 år ! Kul och svåra banor i de Bohuslänska bergen. Efter tävlingen for Lasse och jag ner till havet där vi badade, åt vår matsäck och kunde sedan sola alldeles för oss själva i en underbar badvik. Nu känns det att man är pensionär! Så underbart. Jag är så tacksam för att ha möjlighet att leva detta liv. För en liten tid sedan var vi bjudna till en gammal klasskamrat till mig. Vi har inte träffats på några år. De köpte en stuga vid Saltkällan för 10 år sedan. Stuga är för mycket att säga det var ett ruckel. De fick rådet att riva och bygga nytt. Det är inte deras stil. Nu har de renoverat, byggt till och grejat alla dessa år. Så fint det blivit!  Vi gick en promenad och fikade på ett berg. På andra sidan viken låg ett ruckel.  Det huset ligger fint vi har funderat på om vi skall köpa det fick vi höra!!
Vi berättade lite om vårt flyktingengagemang men de var inte intresserade egentligen. Orientering tycker de verkar helt onödigt. Tänk vad olika vi är ändå hade vi en fantastiskt trevlig kväll där vi satt på deras nya veranda med panoramautsikt över havet.

Många möten

Jag fick en förfrågan från Marianne, som är den som värvade mig till Röda korset, om jag kunde prata med min frisör och försöka få in en av våra nya svenskar hos en frisör. Mitt svar blev att jag måste träffa henne för att se om det är en person jag kan rekommendera. Jag säger till de som kan tänkas ge personer praktik att jag garanterar praktikanterna. Skulle det bli ett problem så kontakta mig med fakta så tar jag snack med dem. Nu träffade jag Ocenna. Han var en alldeles förtjusande kvinna på 38 år. Hon kommer från Elfenbenskusten. Hon har jobbat med hårförlängning och rastaflätor i sitt hemland. Via internet har hon träffat sin nuvarande man. Hon kom hit första gången 2008 men blev tvungen att åka tillbaka. Hon har gift sig och nu har hon fått uppehållstillstånd. 

Jag var inne i en klädbutik på hemvägen och försökte övertala dem att ta en praktikant. Vet inte om det gick vägen.

Sedan var det dags att hämta Ola för att verkställa hennes 25 års present. Hon vägrade lämna babyn till sin make med motiveringen att han vill vara med sin mamma. ( Undrar vad mina svärdöttrar tycker om det). Det innebar att jag fick underhålla Aymed 8 månader i en timma. Det gick bra!

Jag fick titta en stund på hennes fina hår innan hon virade in det. 

Jag bokade en tid för möte mellan Eva och Oceanna. 

Efter middagslagning bar det av till Restad Gård för Röda Korsets trygghetsgrupp. Det var många som  besökte träffen denna vecka. Vi hade med cyklar till Salman och Ammar,  så glada de blev. Jag frågade Salman varför han inte sagt att de velat ha cyklar innan när vi frågat om de vill ha något. Enligt vår kultur måste vi ge något tillbaka och vi har inget var deras svar. Strunt! var min replik. Vi gör detta för er så att ni har möjlighet att skapa ett gott Sverige för våra barnbarn. 

Det kommer många nya flyktingar varje dag. Så välutbildade. Många män med familjer kvar som de nu oroar sig otroligt för samt jobbar för att få hit. 

Kvällen avslutades med en träningsorientering! Så härligt att komma ut i skogen. 

Utflykt för våra asylsökande

Mamman i den lilla familjen har en bror som också flytt till Sverige. Han har hamnat i Lugnås utanför Mariestad. Vi erbjöd oss att köra dem dit för att de skulle få träffas för första gången på 5 månader. Vi var också nyfikna på Berts anläggning. Så bedrövligt det var! Mycket sämre än på Restad. Vi mötte en trevlig 23 årig kille. I Syrien läste han engelsk litteratur på universitetet och han hade hunnit med ett år innan allt det hemska började hända. Nu väntar han på sitt uppehållstillstånd. Alla intervjuer är gjorda och han har nu väntat två månader. Usch så trist det verkar för honom.
Det är en del som inte fungerar i migrationsverkets arbete. Svenska för invandrare som alla måste läsa när det fått uppehållstillstånd verkar gå på lösa boliner. Det är mycket som inte är bra. Samtidigt är del som kommer inga bra personer och förstör för de andra.
Vi har hjälpt den lilla familjen med lite saker bland annat en cykel. Andra är avundsjuka. Lasse och jag har dock beslutat oss för att hjälpa några som är framåt. Vi kan inte engagera oss i alla.

Orienteringshelg

Den här rubriken kommer det att bli varje helg nu ett tag framöver. Denna helg var vi på Hjos tävlingar strax söder om samhället. Hökensås bjuder på fin tallterräng med mycket blåbärsris. Vädret har varit ljuvligt under själva tävlingarna. På kvällen kom en häftig skur men då hade Liam, Gabriel, Emelie, Lasse och jag kommit fram till vår stuga i semesterbyn. Vi hade tänkt plocka lite blåbär på kvällen men det fick vi ställa in. Det är tydligen inte meningen att jag skall plocka några bär i år. I dessa trakter tog ju frosten alla fina blåbärsblommor, hallonen torkade bort och lingon lyser med sin frånvaro.

Möte

Vi möter Mallija  och två av hennes barn. De har varit i Sverige 10 månader. De fick  uppehållstillstånd direkt. De har också fått ett boende utanför Restad gård. Hennes dotter, som vill byta namn till Camilla eftersom hon har en fröken hon älskar som heter så, börjar berätta om sina upplevelser i Syrien. Hon visar som en teaterföreställning. Hon tittar ut genom fönstret. Mama, Mama de skjuter våra grannar säger hon samtidigt som hon tittar ut och sträcker fram armen och pekar. Hon gör rörelser som hon hade ett gevär . Hon lägger sig på golvet som om hon var skjuten. Hon tar bägge händerna för munnen. Mama De slår sönder vår dörr!  Hon visar hur de kommer in och skjuter pappa och skär halsen av lillebror som var två år.
Hon, mamman och hennes två andra syskon lyckas gömma sig på toaletten . Malljija är skjuten i höften och axeln. På något sätt lyckas de fly. Malljia pratar inte så bra svenska så jag vet inte riktigt hur det går till. Dottern visar återigen som en teaterföreställning hur de åker i båten utan mat och bara lite vatten i nio dagar. Vågorna går höga och kommer in över dem. Hon gör det så verkligt.
Samtidigt som man ser den djupa sorgen i mammans ögon har hon ett "frejdigt" sätt med lätt till skratt. De är underbara. Dottern hade en cykel nu är den stulen. Jag vill så gärna ha en cykel säger hon och tittar på oss   Mamman lägger fingret för munnen och tystar henne i en gest som säger att här tigger vi inte. När vi säger hejdå säger hon igen jag vill verkligen ha en cykel.
Vi går hem och gör ett mailupprop bland orienterarna efter cyklar men även kläder. De har ju inga pengar till annat än mat. Nu har vi fått napp på fem cyklar varav även flickcykel. Tänk vad vi kommer göra några av alla behövande ute på Restad glada idag.

Nyklippt

När Lasse skall klippa sig går han ett kvarter bort till en kille som klipper för 100 kronor det är gjort på 18 minuter. Det är annat när jag klipper mig. Det skall ju färgas och grejas. Min frisör, Eva har investerat i nya sköljstolar med inbyggd massage. Hon vill göra klippningen till en skön uplevelse i lugn miljö med fin musik. Det är verkligen trevligt och avslappnande. Hon är också så kul att prata med. Hon rör sig i en annan värld än min. Hon berättar att hon tillsammans med några kända personer skall göra en lansering av en ny produkt. Glitter och glamour och kändismingel! Men smakar det så kostar det!
Mamman i den syrianska familjen frågar om detta med att klippa sig. Hur skall hon ha råd med det tänker jag. Varför behöver hon gå till en frisör säger Lasse  hon har ju ändå gömt sitt hår under ett dok. Idag fyller hon 25 år. Jag dealade med Eva och så fixade vi till ett presentkort på en klippning. Eva har ett speciellt rum dessa dokbärande kvinnor kan gå in. Presenten blev verkligen uppskattad.

Nytt språk

Idag har jag och den lilla syriska familjen besökt Röda Korsets språkcafe. Jag har inte varit  på detta tidigare så jag var nyfiken hur det fungerade. Alla som vill prata svenska kan gå dit spontant. Förhoppningsvis finns det svenska personer att prata med där. Många vill verkligen träffa svenskar och prata och på så vis lära sig svenska. Vi var sedan på biblioteket där jag hjälpte dem att få lånekort. De var helt förstummade över vårt bibliotek. Att man kan låna böcker, läromedel, cd, filmer med mera. Att man kan sitta ner i lugn miljö och låna datorer. Jag själv är också imponerad över bibloteken. Hoppas verkligen att vi kan bevara denna inrättning. Man ser hur viktiga de är för våra nya svenskar.

Vädrets makter

Vi åker till skogar mellan Kinna och Öxabäck för ytterligare en orienteringshelg. Så varmt fortfarande. Helgen avslutas med ett fruktansvärt åskväder som även inkluderar stora hagelkorn. Strömmen går. Så beroende vi är av ström inser vi när vi sitter och dricker ett glas mjölk och äter bröd. Ingen spis, inget ljus, ingen tv, internet är också utslaget. Duschen fungerar inte heller och Lasse som inte duschade efter tävlingen! Så går tankarna till världens alla flyktingar!

Den lilla familjen

Då har vi besökt vår lilla familj på Restad igen. Denna gång hade vi med en cykel plus lite grejer till lille Aymed . De var mycket tacksamma. På måndag skall vi besöka språkcafeet tillsammans med dem. Jag har inte varit på något språkcafe själv så det skall bli spännande. Lasse och jag är ju nya i Röda Korsets verksamhet. Vi har svårt att greppa de olika aktiviteterna. Vi har lite synpunkter på hemsidan. Men det är väl bara att vara med sedan kanske vi kan hjälpa till och bidraga med att göra det begripligt för nya som oss.

Jag simmar långsamt

Jag kan konstatera att jag inte är snabb i bassängen. Nästan alla, gamla som unga, simmar förbi mig. Jag undrar vad jag gör för fel. Det beror absolut inte på att jag sällan simmar. I många år har jag simmat 1000meter minst en gång i veckan. Som ung åkte jag ofta till sjön och simmande långt. Jag dök då i , ofta från höga höjder. Jag får finna mig i min långsamma simning men visst är det fräckt när äldre damer dyker i sjön.
Det är därför jag satt upp det som ett av mina utmaningar. Att alltid dyka i från bryggan. När Lasse och jag badar själva så har vi en egen liten vik vi går till. Ikväll blev det dock aktuellt att gå till bryggan  faktist för första gången i år. Jag var lite pirrig på vägen ner. Väl på bryggan gick jag till Lasses stora förvåning rakt ut och dök i. Han har inte sett mig göra detta på många år. Nu skall jag göra detta resten av mitt liv. Inget mesande i samband med doppet!

Landet

Visst är det härligt på landet men några vidare springrundor är svåra att få till. Vi som bor i Vänersborg har fantastiska möjligheter att variera våra springrundor även om vi bor mitt i "stan". Jag tänker ofta på detta när jag åker t.ex på Skaraborgsslätten. Så begränsad man är på landet när det gäller löp och cykelrundor. Jag har en liten runda på drygt 4 km här ute i Sjuntorp  Det går inte fort nu för tiden. Det är sorgligt att konstatera.!  Idag kände jag mig stark i värmen och gjorde min näst bästa runda men vilka kilometertider! Det är sorgligt!  Runkeeper är lätt att använda och finns ju alltid med eftersom jag inte springer utan telefon sedan jag bröt foten förra året. Vilka bad som väntar varje dag. Ljuvligt .

Vänersborgsbesök

Idag hade vi lite ärende in till Vänersborg. Vi passade på att åka ut till Restad för att besöka den lilla familj vi tidigare hjälp med lite prylar.
De är frustrerade över att de inte vet hur de skall komma in i svenska samhället eller hur de skall börja lära sig språket. De fick en liten gammal dator av oss men det fungerar inte med uppkopplingen.
Nu skall vi försöka fixa en cykel till dem så de blir lite friare.
När de väl fått sitt uppehållstillstånd var skall de då bo? Det finns 300 därute som fått sitt uppehållstillstånd men var skall de hitta bostad? Vi måste satsa på en enklare regler för bostadsbyggande i Sverige. Det finns stora behov för alla.

Hemåt igen

5-dagars är slut. Nu väntar hemfärd efter en av de soligaste veckor jag kan minnas. Att ha fått tillbringa denna boende alldeles vid stranden i trevligt sällskap är en förmån att njuta av i tanken när regn, slask och vinterkyla kommer.
En och annan tanke går till syrierna ute på Restad. På måndag är det slut på Ramadan. Jag läser i tidningen om stridigheterna nere i Syrien. Det finns ingen ände på det eländet. Så lägger vi till Gaza, Irak och många andra platser.
Hur skall det bli med alla dessa flyktingar?  Jag skall iallafall göra mitt bästa för att göra en liten insats för några få.

Tankar i sommarhetta

Jag fullständigt älskar den tid vi lever i. På mina resor tar jag med min padda  I tidig morgontimma läser jag tidningarna, wordfeudar och chattar lite med min mor (84 år). Jag kan slå upp lite namn och platser vi träffat på under våra utflykter.
Jag läser om en M politiker som tänker kasta ut TV apparaten då han lyssnat på Athena  Farrokhzads som sommarpratat  (Dagen efter läser jag att han skall inte kasta ut den utan åka till återvinningen). Jag blir nyfiken och lyssnar på programmet. Vänsterradikalist som tycker att det är rätt att gripa till vapen för att skjuta borgare och utsugare som stjäl från folket. Det här känner jag igen från 70-talet. Jag läser i en av debattartiklarna - Förespråkare av hat, hot och våld ser sig nästan alltid själva som goda -men är det sällan.
Jag själv kommer från enkla förhållanden. Jag är ju uppväxt på en mycket liten bondgård med mina tre syskon. Jag har gjort hela resan från hembränningsapparater till finrummen som jag vistades i som bankchef. Jag kan vistas i de olika "rummen" utan problem. Det finns bra och dåliga människor i alla samhällsskikten. Tyvärr har jag sett alltför många "arbetare" bli giriga och egocentriska när de fått makt.
Jag blir inte så ofta upprörd i mötet med människor men två gånger har det hänt mig att jag blivit så arg att jag varit tvungen att gå undan en längre stund och andas djupt.
Jag var på ledarövning och vi gjorde ett grupparbete. Vi hade nödlandat med ett plan och fick bara ta med tre saker av alla de ting som fanns. Nu skulle vi komma överens om vilka saker. En något äldre herre  sa att vi skulle välja pistolen. Varför då sa jag ' att skjuta ett djur för att få mat är ju inte så lätt med en pistol' .  Hans svar: Någon måste hålla ordning när det kommer att saknas mat och det blir oordning i gruppen. Med pistol? var min replik. Ja sa han. Och vem skall hålla i den pistolen sa jag? Det gör jag sa han....
Nästa händelse var när jag jobbade i Hjo. En ung pakistanier sökte ett vikariat på banken. Det var inte så vanligt med flyktingar då . Han fick tjänsten. Flera av de konservativa kunderna i Hjo var lite förvånade men det var inga problem. Dock var det lite funderingar bland kollegorna när han började och det visade sig vara Ramadan. Men vi lärde oss mycket om denna sedvänja. Vid ett tillfälle läste jag om att de stenat en kvinna i Pakistan till döds för att hon varit otrogen. Jag uttryckte min avsky. Men Assar tyckte att detta var okey. Du skämtar!! Nej det är en rättegång och hon har verkligen gjort sig skyldig till ett allvarligt brott.  Jag blev så upprörd att jag var tvungen att åka hem den dagen.  Denna unga person tyckte det var okej att stena!!
Jag undrar vilka Athena skall börja uttrota med våld från vår värld? Men jag tycker att hon har ett vackert anslag med många visdomsord.
Jag frågar Lasse vad han tycker om artiklarna kring Athenas sommarprogram? De har jag inte sett säger han!

5-dagars

Långa gångvägar. Köer.  Ja nu är känns det att det är 5-dagars. Allt fungerar ändå fantastiskt bra. Tänk att vi är 20000 som springer alla dessa banor. Det är varmt!! Men det gör inget. Jag minns alla gånger jag frusit och varit genomblöt på den här tävlingen. Tänk när vi bodde så fint nära Skrea strand. Jag var inte nere vid havet en enda gång eftersom det bara regnade. Så fint att duka långbord på kvällen och äta lite i solnedgången. Ikväll blir det tårta då Gabriel fyller år.
Jag måste säga att ungarna är fantastiska. Inget gnäll fast de får gå så långt. Fast det krävs ju lite godisremmar och glass...

5-dagars

Så är jag med på denna tävling igen efter ett antal år. Vi har valt bort denna tävling då vi tycker den är för stor. För mycket folk. När man springer 5 dagar i sträck samtidigt som det är långa gångvägar från parkering, till toalett, till start (i morgon 3.300 m) med mera så är det inte mycket annat man hinner. I år skulle barn med familjer med så vi hängde på. Vi bor inte på centralorten utan i stugor precis vid havet i Åhus strand. Vädret har ju varit underbart så då är ju Sverige bara så härligt. Underbara bad.
Idag var det svåra banor. Jag var okoncentrerad och det straffar sig direkt. Så står man och vet inte var man är. Skit också!  Många med mig tyckte det var tuffa banor i tuff terräng.
I morgon är en ny dag...

Matmor

I en av mina föresatser inför resten av mitt liv står matmor. Min egen mor lagar alldeles fantastisk mat. Kåldolmar, torsk, köttbullar, tupp med sås som man bara drömmer om. Men hon säger hela tiden att det värsta hon vet är att laga mat, att hon inte kan. Hon är mycket föstående och tålmodig med det mesta men om man kommer sent till en måltid blir hon irriterad. Potatis skall ätas precis när de är klara! Jag har ärvt hennes matstress plus att jag inte har lagat så mycket mat då jag jobbat så mycket. Jag har ätit ute för det mesta. Därför har jag tänkt ta tag i detta och se till att planera och laga mat varje dag. Lasse tycker detta är perfekt! Det krävs en insats av mig. Nu inför vårt 5-dagars deltagande kunde jag skicka sms till barn med familjer att jag tar med lagad mat för några dagar. Det har krävts en del av mig. Hoppas att det kommer att smaka bra! Livet är inte bara roligt...

Olika intressen

Lasse och jag promenerar en av våra rundor. Den går igenom en böljande hage med 300 år gamla "sparbanksekar". Här skulle jag vilja rita en karta och göra en orientering säger han drömmande när vi sitter på en sten och blickar ut över sjöviken. Under vår vidare promenad pratar Lasse om att han läst om en ny orienteringsform där det är flera skärmar vid kontrollpunkten och det gäller att läsa angivelsen och stämpla på rätt kontroll. Det skulle vi kanske prova säger han.
På vår färd kommer vi fram till ett högt viltstängsel. Vi läser på en lapp att vi får gärna gå in bara vi stänger grinden för vilt. Jag antar att man måste skriva så för allemansrätten lagar? Varför vi skulle vilja gå in på detta kalhygge 100x500 meter ser jag inte. Vi blickar ut över högt gräs och rallarrosor. Sådär det blir på hyggen. Vi träffar på en äldre man på fyrhjuling med en liten kärra. Det visar sig att det är hans mark. Han har planterat ekar. Nästa år tar han bort allt gräs så plantorna syns. Sedan skall de växa minst 60 år. Stängslet är två meter högt. Överst sitter ett vitt band. Det är för att älgen skall se höjden och inte ge sig på att hoppa. Ett sådant här stängsel får man ha i åtta år sedan skall det bort. Det ligger ett gammalt torp vid stängslet. Det har sått tomt så länge jag kan minnas. Utan fönster och dörrar har vi väl kikat in där någon gång. Nu ligger det en presenning på. Jag tänkte renovera säger han! Jag hoppas verkligen han har barn som är inblandade i dessa projekt!
Lasse bara suckar när vi går vidare. Jag tänker att pensionärer verkligen inte är en homogen grupp!

Venedig

Under vår Italienresa besöktes Venedig. Vi köpte åkpass och kunde då åka fritt från hotellet i Mestre med tåg eller buss. Det gällde även på alla turbåtar. Så käckt att ta sig mellan olika platser. Det var några år sedan jag var där. Jag upplevde att det blivit mycket renare. Förr var det skitigt, massor av skräp och luktade illa så fort man rörde sig utanför "huvudturiststråken". Nu var det rent och snyggt överallt tyckte jag. Även de jobbiga gatuförsäljarna var borta. ( inte helt dock!) några "Best price for you " var det allt. Det har blivit förbjudet att mata duvorna på Sant Markusplatsen. Skönt att slippa alla dessa fåglar kring sig. Kvar var dock de långa köerna in för att besöka Markuskyrkan och Dogepalatset. Inte fanns det någon möjlighet att köpa sig förbi kön! Det blev inget besök denna gång heller vilket jag ångrade då jag  läste Dan Browns Inferno. De är inne i dessa byggnader och letar koder. Vi besökte Peggy Guggenheims Collection. En fantastisk upplevelse med konst från de stora mästarna i lite mer modern tid. Venedig ger alltid mersmak. Vi sprang ju även en sprintorientering i gränderna vilket alltid är så kul. Så nästa gång orientering anordnas kommer jag nog att besöka Venedig igen och "klämma" lite fler sevärdheter.

Harry Stig Tage

Idag har jag besökt min brors första barbarn och kollat in deras nyinköpta hus i Trollhättan. De har köpt ett hus byggt på 70-talet. Mörka träluckor, mörk träpanel i köket, grönfärgat porslin, blommiga tapeter och stormönstrat färgglatt kakel. Så mycket att göra suckar Johanna. Men är det så bråttom? Vilka krav vi har idag. Det skall vara tipp, topp. Är det funktionsdugligt kan man väl vänta och ta det i den takt man orkar med och ekonomin tillåter. När jag jobbade på banken upplevde jag att man ville låna mycket för att fixa till allt direkt. Jag upplevde att det blev många skilsmässor när allt var klart!!
Jag tyckte att de fått ett bra hus till rätt pris. Harry var störtmysig.
Lite spanska,sova i hammocken, Orienterinsträning i riktigt risig och regnig skog om aftonen och så gick ytterligare en dag.

Hemma igen

Har nu följt VM i orientering i Venedig och i bergen ovanför Venedig. Naturligtvis har jag kunnat springa publiktävling i samband med att jag följt tävlingarna.
Våra VM stjärnor är enormt duktiga. Det är en oerhörd konkurrens att komma med. Det är ofta jag hör att de som kommit i kontakt med våra världsstjärnor är fulla av beundran över deras kapacitet. Tänk då så lite uppmärksamhet man får i media. Jämför med fotboll. Men det finns inga pengar i vår sport. Att Helena Jansson fick skon avtrampad i sprintstafetten var det enda som stod i Aftonbladet.! Inget om att killarna vann stafett-guld och att Annika Billstam blev världsmästare. Men många orienterare  bryr ju sig inte heller om vår elit. Man är intresserad av sitt eget tävlande! Vi måste ju börja med oss själva. Sedan kanske jag skall vara ärlig och säga att min omgivning har kanske sett till att jag engagerar mig! Men tänk ändå att först få titta på eliten och sedan springa egen tävling i samma terrängområde.

Ramadan

Nu är det Ramadan . Det innebär att de inte äter , dricker eller röker under dagen. Muslimen skall ägna tid åt att tänka goda tankar, tänka på de som har det sämre, inte begå några våldshandlingar eller säga några fula ord till någon. Jag pratar med Salman och Ammar om detta. De är inne på att det är bra för kroppen och tanken att fasta. Jag tror dem men det vore ju bra om deras landsmän också följde denna regel fullt ut. Lite för mycket oroligheter i muslimska länder kan jag tycka.
De har inte fått sina uppehållstillstånd. Det är en orolig väntan. Alla väntar ute på Restad. Lär er svenska varje minut predikar jag. Vi har så mycket annat i tankarna så det är svårt att koncentrera sig säger de.

Såg precis reportage på TV om vårt nya orienteringshopp. Tove Alexandersson. Kul om hon kan lyckas vi behöver en ny stjärna. Själv tar jag svenska flaggan med och far till Italien för att heja allt vad jag kan. Det blir naturligtvis flera publiktävlingar också.