Saknade att nedteckna vissa upplevda situationer så jag har startat upp en ny blogg. gunillasmoten.blogspot.com. Välkommen att följa mig om du har lust.
lördag 21 juli 2018
söndag 11 mars 2018
Tack och adjö
Så fyller jag då 65 år. Jag har ju dock varit pensionär i fyra år på grund av de fördelaktiga avtal vi gamlingar hade i banken. Jag satte upp ett antal mål som jag som frisk "förtidspensionär" skulle försöka uppnå innan jag blev riktig pensionär. Nedan redovisar hur det gått.
Går det att lära sig spanska vid 61 års ålder?
Svar Nej. Jag gav upp efter två år men innan dess gav jag det en rejäl chans och tränade varje dag. Jag fick en fin insikt omkring databaserade inlärningsprogram och lärde mig mycket kring språkinlärning som jag fick stor nytta av när jag ledde språkcirklar för flyktingar.
Invandrarbarn blir orienterare
Här lade jag ner mycket möda för att se om vi kunde hitta någon både bland asylsökande och bland de som redan finns i samhället. Många var de som fick följa med ut på tävlingar men jag kan inte säga att någon fastnade helt för sporten. Några bland de lite äldre ungdomarna tackar mig dock för att jag har visat hur man kan vara ute i naturen. Skogen är för många en farlig plats där man inte är i deras hemländer.
Det goda samhället
Redan första dagen jag blev pensionär engagerade jag mig ute på Restad Gård som är Sveriges största flyktinganläggning. Det var i samband med att det stora flyktingmottagandet från främst Syrien. Många var välutbildade och visste att de skulle få upphållstillstånd och förväntade sig mycket av sitt nya hemland. Sverige var inte beredd att ta emot dessa mängder med människor. Mycket som inte fungerade. Här "jobbade" jag nästan heltid för att hjälpa till i alla behov jag såg fanns. Jag bildade Support där tanken var att flyktingar hjälper flyktingar.
Det är annorlunda på Restad nu när de flesta som är där har utlämningshot över sig. Om jag skall engagera mig nu för det goda samhället är det i skolans värld som hjälp behövs.
Så hade jag andra saker förutom mitt redan aktiva liv som jag hoppades hinna med:
Bjuda in grannar i min trappuppgång: Det har inte gått så bra. Lägenheten mitt emot har bytt ägare flera gånger och just nu bor en Syrisk familj där. Vi har varit hos dem och druckit kaffe och de har kikat runt hos oss. Skall snart bjuda in dem på mat tillsammans med de nya grannarna under dem. I vår uppgång är det tre stora lägenheter där samma personer bott nästan hela tiden. Jag "känner" alla men det har inte blivit mer än prat i trappan. Ambitionen finns kvar.
Bada i mareld: Har jag inte fått till.
Kringelprojekt: Att få barn och barnbarn intresserade av att besöka sevärdheter vid "kringlorna". Vi samlades allihop och tittade på Vittene guld men sedan har det inte blivit något gemensamt. Dock vet jag att barnbarnen gärna besöker kringlor på resor och skickar foto till mig.
Vandringsprojekt: Som en fortsättning på vår vandring på stora delar av Bohusleden under 10 år har jag och mina syskon med en del barn varit på vandringsresa i Italien. I år bär det av till Andorra där också mina barn och barnbarn är med.
Cykelprojekt: Många härliga cykelturer på hemmaplan skall i år krönas med en veckas cykeltur i Frankrike med ett par kompisar.
Bli instruktörsduktig på långfärdsskridskor: Har inte blivit många turer. Jag trodde nog att jag skulle få mer tid att ge mig ut än vad jag haft.
Dyka från bryggor: Kul med denna utmaning då barn och barnbarn blir mäkta imponerad när jag tar mig i vattnet på detta sätt. Kul liten utmaning där det kittlade rejält i magen de första gångerna
Matmamma: Lagar olika maträtter där Jonas med familj får betygsätta. Gick bättre än jag trodde.
Tävlingsbridge: Har inte varit ute och spelat men har ju hittat en bridgekompis på nätet och vi spelar ofta där mot andra par från hela världen.
Rida i Costa Rica: Min 13:de ridresa går i år till Albanien. Yvonne och jag är lika gamla och har ridit ihop i 7 år. Vi skall hålla på tills vi blir 75 och då skall vi rida i Costa Rica har vi bestämt. Ridningen där verkar vara lätt därför sparar vi denna plats. Börjar någon av oss bli skuplig så tidigarelägger vi denna resa.
Yogakurs i Thailand: Vilket äventyr att följa med Helena för att yoga morgon och kväll i en vecka i detta land vi aldrig besökt förut. Vi hade ju inte heller yogat innan resan så här blev det många härliga minnen. Fast jag gör inte om det sa Lasse efter 19 yogapass.
Skejta på vårsnö i fjällen: När jag jobbade en säsong i en våffelstuga i Tänndalen såg jag hur fint det kunde vara och vill tillbaka men undras om det blir av? Jag kan inte skejta och så är det alla orienteringarna under samma tidsperiod.
Bär, frukt och svamp i frysen: Här har jag varit ganska duktig.
Fimpprojekt: Ser så många ur alla samhällsklasser som bara släpper fimpen på marken, Nu har flera uppmärksammat detta så jag lämnar denna projekttanke.
Paddla kajak till Hjo: Detta skulle jag verkligen vilja göra men jag får inte med mig någon. Aldrig i livet säger Lasse. Så synd!
Kompis med alla bastugubbar: Tänk vad jag fick stå ut med som ordförande i klubben. Vilka påhopp när något nytt som jag med styrelsen ville införa emellanåt. Vilka årsmöten! Jag blev kompis med flera på slutet av min ordförandetid när de såg att mycket blev bra och genererade verksamhet och framgångar. Men det gällde att vara stark och inte ta åt sig. Fick frågan om jag ville gå in som ordförande igen men så kom minnen fram från påhopp och motstånd fram. Det var dock inte bara bastugubbar som representerade påhoppen skall sägas till deras försvar.
Tack och adjö
Går det att lära sig spanska vid 61 års ålder?
Svar Nej. Jag gav upp efter två år men innan dess gav jag det en rejäl chans och tränade varje dag. Jag fick en fin insikt omkring databaserade inlärningsprogram och lärde mig mycket kring språkinlärning som jag fick stor nytta av när jag ledde språkcirklar för flyktingar.
Invandrarbarn blir orienterare
Här lade jag ner mycket möda för att se om vi kunde hitta någon både bland asylsökande och bland de som redan finns i samhället. Många var de som fick följa med ut på tävlingar men jag kan inte säga att någon fastnade helt för sporten. Några bland de lite äldre ungdomarna tackar mig dock för att jag har visat hur man kan vara ute i naturen. Skogen är för många en farlig plats där man inte är i deras hemländer.
Det goda samhället
Redan första dagen jag blev pensionär engagerade jag mig ute på Restad Gård som är Sveriges största flyktinganläggning. Det var i samband med att det stora flyktingmottagandet från främst Syrien. Många var välutbildade och visste att de skulle få upphållstillstånd och förväntade sig mycket av sitt nya hemland. Sverige var inte beredd att ta emot dessa mängder med människor. Mycket som inte fungerade. Här "jobbade" jag nästan heltid för att hjälpa till i alla behov jag såg fanns. Jag bildade Support där tanken var att flyktingar hjälper flyktingar.
Det är annorlunda på Restad nu när de flesta som är där har utlämningshot över sig. Om jag skall engagera mig nu för det goda samhället är det i skolans värld som hjälp behövs.
Så hade jag andra saker förutom mitt redan aktiva liv som jag hoppades hinna med:
Bjuda in grannar i min trappuppgång: Det har inte gått så bra. Lägenheten mitt emot har bytt ägare flera gånger och just nu bor en Syrisk familj där. Vi har varit hos dem och druckit kaffe och de har kikat runt hos oss. Skall snart bjuda in dem på mat tillsammans med de nya grannarna under dem. I vår uppgång är det tre stora lägenheter där samma personer bott nästan hela tiden. Jag "känner" alla men det har inte blivit mer än prat i trappan. Ambitionen finns kvar.
Bada i mareld: Har jag inte fått till.
Kringelprojekt: Att få barn och barnbarn intresserade av att besöka sevärdheter vid "kringlorna". Vi samlades allihop och tittade på Vittene guld men sedan har det inte blivit något gemensamt. Dock vet jag att barnbarnen gärna besöker kringlor på resor och skickar foto till mig.
Vandringsprojekt: Som en fortsättning på vår vandring på stora delar av Bohusleden under 10 år har jag och mina syskon med en del barn varit på vandringsresa i Italien. I år bär det av till Andorra där också mina barn och barnbarn är med.
Cykelprojekt: Många härliga cykelturer på hemmaplan skall i år krönas med en veckas cykeltur i Frankrike med ett par kompisar.
Bli instruktörsduktig på långfärdsskridskor: Har inte blivit många turer. Jag trodde nog att jag skulle få mer tid att ge mig ut än vad jag haft.
Dyka från bryggor: Kul med denna utmaning då barn och barnbarn blir mäkta imponerad när jag tar mig i vattnet på detta sätt. Kul liten utmaning där det kittlade rejält i magen de första gångerna
Matmamma: Lagar olika maträtter där Jonas med familj får betygsätta. Gick bättre än jag trodde.
Tävlingsbridge: Har inte varit ute och spelat men har ju hittat en bridgekompis på nätet och vi spelar ofta där mot andra par från hela världen.
Rida i Costa Rica: Min 13:de ridresa går i år till Albanien. Yvonne och jag är lika gamla och har ridit ihop i 7 år. Vi skall hålla på tills vi blir 75 och då skall vi rida i Costa Rica har vi bestämt. Ridningen där verkar vara lätt därför sparar vi denna plats. Börjar någon av oss bli skuplig så tidigarelägger vi denna resa.
Yogakurs i Thailand: Vilket äventyr att följa med Helena för att yoga morgon och kväll i en vecka i detta land vi aldrig besökt förut. Vi hade ju inte heller yogat innan resan så här blev det många härliga minnen. Fast jag gör inte om det sa Lasse efter 19 yogapass.
Skejta på vårsnö i fjällen: När jag jobbade en säsong i en våffelstuga i Tänndalen såg jag hur fint det kunde vara och vill tillbaka men undras om det blir av? Jag kan inte skejta och så är det alla orienteringarna under samma tidsperiod.
Bär, frukt och svamp i frysen: Här har jag varit ganska duktig.
Fimpprojekt: Ser så många ur alla samhällsklasser som bara släpper fimpen på marken, Nu har flera uppmärksammat detta så jag lämnar denna projekttanke.
Paddla kajak till Hjo: Detta skulle jag verkligen vilja göra men jag får inte med mig någon. Aldrig i livet säger Lasse. Så synd!
Kompis med alla bastugubbar: Tänk vad jag fick stå ut med som ordförande i klubben. Vilka påhopp när något nytt som jag med styrelsen ville införa emellanåt. Vilka årsmöten! Jag blev kompis med flera på slutet av min ordförandetid när de såg att mycket blev bra och genererade verksamhet och framgångar. Men det gällde att vara stark och inte ta åt sig. Fick frågan om jag ville gå in som ordförande igen men så kom minnen fram från påhopp och motstånd fram. Det var dock inte bara bastugubbar som representerade påhoppen skall sägas till deras försvar.
Tack och adjö
fredag 9 mars 2018
Sluta vara så rädda
Jag har alltid sagt att rädsla är en farlig kamrat. Ronja Rövardotter är rädd för grådvärgarna. Då blir de farliga och är ute efter henne i början av boken. Senare går hon förbi dem utan rädsla och då är de bara vad de heter. Grådvärgar. I boken säger dock mamma Lovis så klokt att vissa saker måste man dock akta sig för. Vildvittror och forsen.
Jag tycker det finns alldeles för mycket rädslor nu. Att inte våga gå ut ensam på en skogspromenad för det kan hända något. Sedan skall man akta sig för att gå ut ensam i vissa kvarter men vi kan inte vara rädda för allting då får vi stympade liv. Så härligt att höra Fredrika Ek. En ung tjej som gav sig iväg ensam på cykel genom Europa och Mellanöstern, till Singapore. Båt till Australien som hon korsade över till Sydamerika. Cykel längs kusten ner till eldslandet för ytterligare en båttur över Atlanten för att sedan cykla längs Afrikas västkust upp tillbaka genom Europa för att avsluta i Sundsvall igen. Helt otroligt. Hon visade vackra bilder och beskrev underbara möten. Naturligtvis utsatte hon sig för fara men tänk vad hon har fått vara med om.
Det pratas mycket om psykisk ohälsa bland våra unga. Vi håller på att överbeskydda våra telingar är min åsikt. Hur är det med mig själv då? Känner att jag blivit mycket mesigare med åren. Lite spännande nya utmaningar behövs nog nu när jag går över i riktig pensionsålder.
Jag tycker det finns alldeles för mycket rädslor nu. Att inte våga gå ut ensam på en skogspromenad för det kan hända något. Sedan skall man akta sig för att gå ut ensam i vissa kvarter men vi kan inte vara rädda för allting då får vi stympade liv. Så härligt att höra Fredrika Ek. En ung tjej som gav sig iväg ensam på cykel genom Europa och Mellanöstern, till Singapore. Båt till Australien som hon korsade över till Sydamerika. Cykel längs kusten ner till eldslandet för ytterligare en båttur över Atlanten för att sedan cykla längs Afrikas västkust upp tillbaka genom Europa för att avsluta i Sundsvall igen. Helt otroligt. Hon visade vackra bilder och beskrev underbara möten. Naturligtvis utsatte hon sig för fara men tänk vad hon har fått vara med om.
Det pratas mycket om psykisk ohälsa bland våra unga. Vi håller på att överbeskydda våra telingar är min åsikt. Hur är det med mig själv då? Känner att jag blivit mycket mesigare med åren. Lite spännande nya utmaningar behövs nog nu när jag går över i riktig pensionsålder.
onsdag 28 februari 2018
Att tävla
I förra inlägget skrev jag om vår inlämnade motion att byte av klass i ungdomsåren skall ske, om man så önskar, på födelsedagen. Man kan alltid byta tidigare. Det var en mycket olycklig tid för denna motion när krafter är igång att helt ta bort tävling för våra unga.
Jag tror det är bra att tävla. Att tävla innebär att lära sig förlora. Tänk vad viktigt att lära sig just detta. Orientering är en fantastisk sport där jag kan tävla långt upp i åldern. Det är ju inte så att jag vinner nu för tiden men att göra ett bra lopp och sedan mäta sig med andra är gott. Att höra barnbarnens ilska i mål när det gått dåligt snart glömmas bort och se fram emot nästa tävling. Det gäller förståss att föräldrar inte blir besvikna över sina telningars prestationer. Just där ligger en fara.
Ibland möter jag folk som fnyser åt tävling. Ett exempel är inom Friluftsfrämjandet Jag var med och åkte med dem och det är ju alldeles fantastiskt men jag tycker de stressar upp sig alldeles otroligt med att tävla i allt. De tävlar i vem som är först ut på isen, vem som åkt mest, vem som åkt längst osv. När inte själva tävlingsmomentet finns blir allt tävling är den slutsats som jag drar.
Jag tror det är bra att tävla. Att tävla innebär att lära sig förlora. Tänk vad viktigt att lära sig just detta. Orientering är en fantastisk sport där jag kan tävla långt upp i åldern. Det är ju inte så att jag vinner nu för tiden men att göra ett bra lopp och sedan mäta sig med andra är gott. Att höra barnbarnens ilska i mål när det gått dåligt snart glömmas bort och se fram emot nästa tävling. Det gäller förståss att föräldrar inte blir besvikna över sina telningars prestationer. Just där ligger en fara.
Ibland möter jag folk som fnyser åt tävling. Ett exempel är inom Friluftsfrämjandet Jag var med och åkte med dem och det är ju alldeles fantastiskt men jag tycker de stressar upp sig alldeles otroligt med att tävla i allt. De tävlar i vem som är först ut på isen, vem som åkt mest, vem som åkt längst osv. När inte själva tävlingsmomentet finns blir allt tävling är den slutsats som jag drar.
onsdag 21 februari 2018
Födelsedag
Jag läser att flera forskningsrapporter visar att det är stor utslagning av ungdomar som är födda sent på året i idrottssammanhang. Jag hör att Lilla Göteborgsvarvet har infört lottade priser i ungdomsklasserna eftersom de konstaterat att ingen av de främsta var födda sent på året. Detta tillsammans med att jag och Lasse är stödledare för en grupp där en person är född 4 januari och en annan är född 25 december så föds tanken att man borde ändra klassindelningen så att det baserats på födelsedag istället för kalenderår. Jag lyssnar runt och hör bara positivt om detta typ varför har ingen tänkt på det? så borde det vara. Eftersom både Lasse och jag är personer som gärna agerar och vill ändra saker skickar vi en motion till Förbundsstyrelsen.
Avslag från Västergötlands OF där man för fram praktiska problem vad som gäller flerdagarstävling etc. Lättlösta problem allihop tycker jag. Man bör utbilda ledare och föräldrar att hantera detta då barn är olika utvecklade står det. En sent utvecklad ungdom född sent på året kontrar jag med då. Med ett hånfullt leende tänker jag att man kan ju också underlätta för föräldrar och de stackars ideella ledare vi har i sporten.
Nu tänker vi inte gå vidare på något sätt i denna fråga. Tiden när vi stred för saker är förbi och frågan i sig är ganska marginell trots att jag vet att det skulle underlätta stort för vissa föräldrar och ledare.
Kommer att tänka på när jag var med och initierade knatteknat en gång i tiden Att det borde finnas på varje tävling. Är det någon som tror att det sas ja till det direkt? Då kan jag tala om att mycket av min kraft gick åt att få till det. Även då sas det att barn inte skulle tävla tidigt och att det kunde uppfattas som tävling. Lasse har varit med och stridit för direktanmälning på Oringen, Medeldinstans i VM, mm. Alla saker som vi idag tar som självklarheter har några fått kämpa för att få igenom.
När jag var liten bodde jag långt ute på landet. I en granngård bodde Inger. Vi var lika gamla skillnaden var bara att hon var född 25 augusti och jag 12 mars. Jag minns sommaren när jag fick moped. Det var inte roligt för henne när hon inte kunde hänga med. Jag kunde börja sommarjobba ett år tidigare än henne. Här är åldern viktigt är det månne för att man tror att man når en mognad då.
Avslag från Västergötlands OF där man för fram praktiska problem vad som gäller flerdagarstävling etc. Lättlösta problem allihop tycker jag. Man bör utbilda ledare och föräldrar att hantera detta då barn är olika utvecklade står det. En sent utvecklad ungdom född sent på året kontrar jag med då. Med ett hånfullt leende tänker jag att man kan ju också underlätta för föräldrar och de stackars ideella ledare vi har i sporten.
Nu tänker vi inte gå vidare på något sätt i denna fråga. Tiden när vi stred för saker är förbi och frågan i sig är ganska marginell trots att jag vet att det skulle underlätta stort för vissa föräldrar och ledare.
Kommer att tänka på när jag var med och initierade knatteknat en gång i tiden Att det borde finnas på varje tävling. Är det någon som tror att det sas ja till det direkt? Då kan jag tala om att mycket av min kraft gick åt att få till det. Även då sas det att barn inte skulle tävla tidigt och att det kunde uppfattas som tävling. Lasse har varit med och stridit för direktanmälning på Oringen, Medeldinstans i VM, mm. Alla saker som vi idag tar som självklarheter har några fått kämpa för att få igenom.
När jag var liten bodde jag långt ute på landet. I en granngård bodde Inger. Vi var lika gamla skillnaden var bara att hon var född 25 augusti och jag 12 mars. Jag minns sommaren när jag fick moped. Det var inte roligt för henne när hon inte kunde hänga med. Jag kunde börja sommarjobba ett år tidigare än henne. Här är åldern viktigt är det månne för att man tror att man når en mognad då.
fredag 16 februari 2018
Tjejer!
Jag är mycket förundrad över dessa Somaliska kvinnor insvepta i sina stora tyger. Jag kom i närmare kontakt med några av dem när jag verkade på Restad Gård. Hur de skall bli integrerade i samhället begriper jag inte. De har en otrolig kontroll på varandra. Här gör man inte som man vill. Flera kvinnor är skämtsamma och roliga men jag förstår att de har sina regler hur man skall vara. På vår gård bor flera och det jag tycker är mest förfärligt är hur de klär sina små flickor i sjalar och skynken.
Jag hör ju också hur många kvinnor har långt till jämlikt tänkande bland alla grupper som kommer. Det är männens värld. När jag läser böcker från gamla tider var det ju faktiskt likadant då i vår del av världen. Jag tycker nu att vi lever i ett jämnlikt land när det gäller kvinnor och män där alla har lika stor chans. Hör nu på den här kommentaren jag hörde i morse när vi sov länge och höll på att missa skidtävlingarna från OS - Det gör inget det är ändå bara killarna som åker så det är inte så spännande sa Lasse spontant!
Heja tjejerna. 3 guld och 1 silver. Killarna har 1 silver !!
Jag hör ju också hur många kvinnor har långt till jämlikt tänkande bland alla grupper som kommer. Det är männens värld. När jag läser böcker från gamla tider var det ju faktiskt likadant då i vår del av världen. Jag tycker nu att vi lever i ett jämnlikt land när det gäller kvinnor och män där alla har lika stor chans. Hör nu på den här kommentaren jag hörde i morse när vi sov länge och höll på att missa skidtävlingarna från OS - Det gör inget det är ändå bara killarna som åker så det är inte så spännande sa Lasse spontant!
Heja tjejerna. 3 guld och 1 silver. Killarna har 1 silver !!
onsdag 14 februari 2018
Vad är viktig kunskap?
Ibland träffar jag på "intellektuella" som kan mycket om aktuella filmer, böcker och konst. De uttalar sig gärna om dessa saker på ett mycket bildat språk. Sport vet de oftast inget om. De vill ibland till och med briljera om sin okunskap om mästerskap, regler och personer och ser ner på "sportfånar." I min närmaste omgivning är många mycket duktiga på sport. Här följer man med och kan namnen på våra duktiga utövare i olika discipliner.
Så när personerna i första klass På spåret inte kan Skiathlon och chansar på Dubbelstakning fnyses det. Vad kan de egentligen?
Tänk vad olika vi är.
Så när personerna i första klass På spåret inte kan Skiathlon och chansar på Dubbelstakning fnyses det. Vad kan de egentligen?
Tänk vad olika vi är.
tisdag 13 februari 2018
Att betänka
En av de nysvenskar jag tränar svenska med heter Ayha. Hon är anhöriginvandrare och har varit här i Sverige i bara ett drygt år. Hon är så ambitiös och flitig och klarade snabbt av SFI kurserna och är vidare på SAS grund. Hon hade fått en uppgift att presentera en nyhet inför de andra. En sak hon sett var Förintelsens minnesdag den 27 januari som uppmärksammades. Hon hade sett att man tände ljus och pratade om fred och försoning mellan människorna. Hon hade sett 93 åriga Hedi Fried på TV och var så imponerad av henne. Nu tror jag inte alla i Sverige känner till denna dag något vidare. Jag gör det eftersom jag skrev om den till Liam i min veckouppdatering till honom. Annars hade jag inte vetat att vi hade en sådan dag som staten beslutat skall vara en minnesdag.
Ayha kände inte till någonting och hade läst sig till att man hämtade Hedi i Rumänien och satte henne i ett Auschwitz. Hon var ju en helt vanlig människa som inte ens bodde i Tyskland hur kunde Adolf Hitler ta henne frågade hon. Adolf Hitler var också ett nytt namn för henne. Känner du till Auschwitz frågade hon mig. När jag förklarat och berättat om 3 miljoner oskyldiga människor som hämtas i sina hem, fraktas som djur i godsvagnar för att komma fram till dessa läger där de dog. Antingen gasades ihjäl eller dog av utmattning och hunger. Därtill dödades 3 miljoner judar till runt om i Europa bara för att de var judar var hon helt förstummad. Jag plockade fram lite bilder på nätet. Men hur kan man hata judar sa hon. Då skickade jag en liten fråga till henne. Vad tycker du om israeliterna? Som jag anade hade hon inte mycket till övers för dem. Ockuperar ett land och säger att Jerusalem är deras stad. Har du tänkt på att det är ättlingar till dessa judar säger jag. Tänk nu på deras fruktansvärt blodiga historia så kanske man kan förstå att de nu har sagt att de skall stå eniga och inte fogligt fösas in i döden. Nu tycker jag militärmakten i Israel går för tufft fram. Man kan inte behandla folk hur som helst då växer missnöje och hat.
Att ha en minnesdag är nog mycket bra. Tänk vad många som inte vet. Själv har jag sett så mycket filmer och läst så många böcker om detta så jag känner att jag inte behöver mer.
Ayha kände inte till någonting och hade läst sig till att man hämtade Hedi i Rumänien och satte henne i ett Auschwitz. Hon var ju en helt vanlig människa som inte ens bodde i Tyskland hur kunde Adolf Hitler ta henne frågade hon. Adolf Hitler var också ett nytt namn för henne. Känner du till Auschwitz frågade hon mig. När jag förklarat och berättat om 3 miljoner oskyldiga människor som hämtas i sina hem, fraktas som djur i godsvagnar för att komma fram till dessa läger där de dog. Antingen gasades ihjäl eller dog av utmattning och hunger. Därtill dödades 3 miljoner judar till runt om i Europa bara för att de var judar var hon helt förstummad. Jag plockade fram lite bilder på nätet. Men hur kan man hata judar sa hon. Då skickade jag en liten fråga till henne. Vad tycker du om israeliterna? Som jag anade hade hon inte mycket till övers för dem. Ockuperar ett land och säger att Jerusalem är deras stad. Har du tänkt på att det är ättlingar till dessa judar säger jag. Tänk nu på deras fruktansvärt blodiga historia så kanske man kan förstå att de nu har sagt att de skall stå eniga och inte fogligt fösas in i döden. Nu tycker jag militärmakten i Israel går för tufft fram. Man kan inte behandla folk hur som helst då växer missnöje och hat.
Att ha en minnesdag är nog mycket bra. Tänk vad många som inte vet. Själv har jag sett så mycket filmer och läst så många böcker om detta så jag känner att jag inte behöver mer.
söndag 11 februari 2018
Betydelse av namn
Jag masserar mig regelbundet på Elfsborgsmassagen. Viola heter massören. Hon berättade för några år sedan att fotbollslaget Elfsborg från Borås ville ha hennes namn. Tror till och med att det var uppe i någon rätt. Hon hade naturligtvis rätten till detta namn eftersom hon haft firman i många år. Varför lät du inte de få namnet sa jag. Du kunde ju sålt det. Det är inte så lätt att hitta bra namn säger hon. Varför inte Violas massage. Joodu hör jag sarkastiskt. Försökte faktiskt det och vad tror du det var för kunder som hörde av sig. Inte handlade det om seriös massage inte!
Jag spelar bridge på nätet med Ulla från Strängnäs. Vi ringer upp varandra och pratar brickor efteråt. Det visar sig att Ulla är hennes andra namn och att hon egentligen heter Ewa. Man har ju alltid en liten presentation med namn, oftast bara förnamn, och varifrån man kommer på onlinesidan. Hon hade först Ewa från Sweden vilket betydde att det kom förslag från andra spelare på chatten. Kan vi träffas? Kom till Istanbul, du får gärna bo hemma hos mig. Vad skall du göra mer idag Ewa? Välkommen till Marocko är några av de kommentarer hon fått. Efter ha tagit Ulla som användarnamn är det slut på inviter. Gunilla går också säker kan jag konstatera.
Jag spelar bridge på nätet med Ulla från Strängnäs. Vi ringer upp varandra och pratar brickor efteråt. Det visar sig att Ulla är hennes andra namn och att hon egentligen heter Ewa. Man har ju alltid en liten presentation med namn, oftast bara förnamn, och varifrån man kommer på onlinesidan. Hon hade först Ewa från Sweden vilket betydde att det kom förslag från andra spelare på chatten. Kan vi träffas? Kom till Istanbul, du får gärna bo hemma hos mig. Vad skall du göra mer idag Ewa? Välkommen till Marocko är några av de kommentarer hon fått. Efter ha tagit Ulla som användarnamn är det slut på inviter. Gunilla går också säker kan jag konstatera.
Morsanfilm
I fredags skickades en av dessa "smala" filmer på SVT. En film från Irland som hette Grassland. Det tog inte lång stund innan Lasse plockade upp sin telefon och började pilla på den. Ett solklart tecken att han inte gillar det han ser. Dessa filmer sänds ju inte på SVT play så jag kunde inte välja att se klart senare. Han fick gå och lägga sig!
Det var en otroligt mörk historia om en kille vars mor håller på att supa ihjäl sig. Han har en utvecklingsstörd bror som mamman inte vill veta av och bor på hem. Brodern vill komma hem. Killen är taxichaufför och kämpar för att få ihop pengar till sin mors behandling. Det händer en del grymma saker. Absolut ingen film man njuter av att se men vad den lever sig kvar. Trots allt otäckt som händer ser jag den ändå som en ljus film såhär efteråt. Killens styrka och envetenhet att göra gott. Hur han dansar med sin mor etc Filmen har fått priser runt om i världen men det finns ingen person i min närhet jag skulle rekommendera denna film till. Ibland sänds filmer på SVT från udda filmländer. Jag minns en Japans film om en begravningsentreprenör. Några kinesiska filmer jag sett lever starkt kvar. En film om en dockmakare från öst. Oftast en slump att jag ser att de går. Ibland skickas dessa filmer sent på kvällen. Det klarar inte jag. De filmer som lever starkast kvar är ju inte alltid så lätta att ta till sig och då går det ju inte med en kvällstrött person som jag.
Det finns naturligtvis många som tycker som jag och det skulle vara så kul att komma i kontakt med gelikar. Jag menar då inte kultureliten utan helt vanliga personer som gillar udda filmer.
Det var en otroligt mörk historia om en kille vars mor håller på att supa ihjäl sig. Han har en utvecklingsstörd bror som mamman inte vill veta av och bor på hem. Brodern vill komma hem. Killen är taxichaufför och kämpar för att få ihop pengar till sin mors behandling. Det händer en del grymma saker. Absolut ingen film man njuter av att se men vad den lever sig kvar. Trots allt otäckt som händer ser jag den ändå som en ljus film såhär efteråt. Killens styrka och envetenhet att göra gott. Hur han dansar med sin mor etc Filmen har fått priser runt om i världen men det finns ingen person i min närhet jag skulle rekommendera denna film till. Ibland sänds filmer på SVT från udda filmländer. Jag minns en Japans film om en begravningsentreprenör. Några kinesiska filmer jag sett lever starkt kvar. En film om en dockmakare från öst. Oftast en slump att jag ser att de går. Ibland skickas dessa filmer sent på kvällen. Det klarar inte jag. De filmer som lever starkast kvar är ju inte alltid så lätta att ta till sig och då går det ju inte med en kvällstrött person som jag.
Det finns naturligtvis många som tycker som jag och det skulle vara så kul att komma i kontakt med gelikar. Jag menar då inte kultureliten utan helt vanliga personer som gillar udda filmer.
lördag 3 februari 2018
Albanien
Min nästa ridresa går till Albanien i början på juni. Jag läste precis en artikel i DN där de beskriver Albanien som ett av våra nya turistmål. Den 6 juni kommer man att börja ordna direktflyg dit. Tyvärr precis efter min resa dock men det var ändå relativt lätt att boka flyg reguljärt dit.
Jag har varit i Albanien på ett kort besök en gång tidigare 2009. Det var en orienteringsresa som började i Grekland och via Korfu kom vi till detta land vi inte visste så mycket om. Eftersom vår reseledare inte fattat att han måste muta gick det otroligt långsamt för vår grupp på 150 personer att komma in i landet. Synd då det mesta av resan gick i mörker upp till Tirana. Vad jag hann se var dock alla dessa märkliga bunkrar som finns överallt. Jag läser att över 700.000 bunkrar uppfördes under diktatorn Enver Hoxhas tid. I varje bunker fick det plats för 4 personer. Meningen var att befolkningen skulle försvara sig mot inkräktare genom att skjuta från de små öppningarna. Jag läser att dessa bunkrar aldrig användes och står nu och förfaller överallt runt i landskapet
Vad jag också minns från min resa upp mot Tirana var allt skräp överallt. Tunna plastpåsar som blåste omkring och hängde i träd. Vägen var otroligt dålig. Stora hål. Än märkligare var bensinstationerna. Stora, upplysta moderna byggnader med massor av personal men inget att sälja. Dåliga vägar, knappt några bilar och så dessa mackar som låg ganska tätt. Något som inte stämmer. Fick reda på att här handlar det om maffians peningatvätt.
Just nu läser jag om Albanien i journalisten Peter Kadehammars bok Vi som var så lyckliga. Den handlar om Enver Hoxhas tid. Intervjuer som gjort med personer runt maktens elit. Jag har tidigare läst en roman av Ismail Kadare om blodshämd. Intressant företeelse som var mycket stark förr i världen men tydligen till viss del än lever kvar.
Skall bli så spännande att besöka detta land igen i sommar.
Jag har varit i Albanien på ett kort besök en gång tidigare 2009. Det var en orienteringsresa som började i Grekland och via Korfu kom vi till detta land vi inte visste så mycket om. Eftersom vår reseledare inte fattat att han måste muta gick det otroligt långsamt för vår grupp på 150 personer att komma in i landet. Synd då det mesta av resan gick i mörker upp till Tirana. Vad jag hann se var dock alla dessa märkliga bunkrar som finns överallt. Jag läser att över 700.000 bunkrar uppfördes under diktatorn Enver Hoxhas tid. I varje bunker fick det plats för 4 personer. Meningen var att befolkningen skulle försvara sig mot inkräktare genom att skjuta från de små öppningarna. Jag läser att dessa bunkrar aldrig användes och står nu och förfaller överallt runt i landskapet
Vad jag också minns från min resa upp mot Tirana var allt skräp överallt. Tunna plastpåsar som blåste omkring och hängde i träd. Vägen var otroligt dålig. Stora hål. Än märkligare var bensinstationerna. Stora, upplysta moderna byggnader med massor av personal men inget att sälja. Dåliga vägar, knappt några bilar och så dessa mackar som låg ganska tätt. Något som inte stämmer. Fick reda på att här handlar det om maffians peningatvätt.
Just nu läser jag om Albanien i journalisten Peter Kadehammars bok Vi som var så lyckliga. Den handlar om Enver Hoxhas tid. Intervjuer som gjort med personer runt maktens elit. Jag har tidigare läst en roman av Ismail Kadare om blodshämd. Intressant företeelse som var mycket stark förr i världen men tydligen till viss del än lever kvar.
Skall bli så spännande att besöka detta land igen i sommar.
torsdag 1 februari 2018
Glädjeflickor
Är nere i CKs affär för att inhandla ramar till foton jag beställt för skidstugan. När jag står vid disken kommer en äldre herre instånkande. Han kommer direkt fram och frågar efter ramar i ett udda format. Är du från Vänersborg frågar han mig när expediten ger sig iväg för att kolla i sina hyllor. Javisst säger jag. Han visar mig då ett foto han tagit av kanalen och Strand Hotell. Bilden är tagen för mycket länge sedan. Jag sänder en tanke till när jag försökte ta foton och framkalla själv i början på 70-talet. Utrustning i mörkerrum och spänningen när bilden växte fram. Mannen fortsätter sitt prat med att förtälja att här fanns det glädjeflickor och att många av stadens prominenta herrar gjorde sig ärende hit. Han berättade vidare att han tänkte ta foto sent på kvällen på det upplysta hotellet och då fastnade några riktigt högt uppsatta herrar på ett par bilder. Jasså säger jag. Det var inte bättre förr. Neejdu säger han med eftertryck det var inget som var bättre förr.
tisdag 30 januari 2018
En pensionärsmåndag
Vaknar tidigt som vanligt och läser tidningarna. Spelar wordfeud med mor och hinner också göra iordning veckans nyheter och smsa dem till Liam innan jag "putter" på Lasse för lagning av frukost. Idag har jag tid hos tandläkaren. En gammal amalganfyllning har spruckit. Suck då blir det fler besök och alla vet ju vad det kostar.
Ute är det riktigt snögloppigt väder och jag får vänta en stund då jag har stämt tid med Zadhika för besök på Röda Korsets språkcafe. Zadhika är alldeles ny i Sverige. Hennes syster Freschta var en av de första jag träffade på Restad gård. Jag har hjälpt henne en del och sedan har jag använt henne som tolk när nya afghaner kommit. Zadhika är 16 år men Migrationsverket satte hennes ålder till 18 då hon sökte asyl. Det innebär att hon inte är berättigad till skolgång som alla minderåriga får direkt när de kommer. Freschta har bett mig att hjälpa henne tillrätta under hennes väntan. Själv har Freschta jobb på arbetsförmedlingen idag. Zadhika är en mycket ambitiös tjej med siktet att bli läkare, som så många andra, Förstår att hon är en mycket intelligent person efter de gånger jag träffat henne.
Så går jag hem för att stoppa en bok i örat och laga lunch. Som den matmor jag är lagar jag dubbla portioner så det räcker till Jonas familj och mor.
På eftermiddagen har jag och Ulla från Strängnäs bokat tid med varandra för bridgespel på datorn ett par timmar. På kvällen gym. Först en halvtimmas pulspass som följs av en timma yoga.
På hemvägen från gymmet blir det en tur in på affären för att köpa mjöl och jäst. Imorgon blir det bak med Gurjeet hos mor.
Kvällen avslutas med Bron som fick vänta en dag på grund av EM finalen i handboll på söndagen.
En pigg pensionärs dag!!
Ute är det riktigt snögloppigt väder och jag får vänta en stund då jag har stämt tid med Zadhika för besök på Röda Korsets språkcafe. Zadhika är alldeles ny i Sverige. Hennes syster Freschta var en av de första jag träffade på Restad gård. Jag har hjälpt henne en del och sedan har jag använt henne som tolk när nya afghaner kommit. Zadhika är 16 år men Migrationsverket satte hennes ålder till 18 då hon sökte asyl. Det innebär att hon inte är berättigad till skolgång som alla minderåriga får direkt när de kommer. Freschta har bett mig att hjälpa henne tillrätta under hennes väntan. Själv har Freschta jobb på arbetsförmedlingen idag. Zadhika är en mycket ambitiös tjej med siktet att bli läkare, som så många andra, Förstår att hon är en mycket intelligent person efter de gånger jag träffat henne.
Så går jag hem för att stoppa en bok i örat och laga lunch. Som den matmor jag är lagar jag dubbla portioner så det räcker till Jonas familj och mor.
På eftermiddagen har jag och Ulla från Strängnäs bokat tid med varandra för bridgespel på datorn ett par timmar. På kvällen gym. Först en halvtimmas pulspass som följs av en timma yoga.
På hemvägen från gymmet blir det en tur in på affären för att köpa mjöl och jäst. Imorgon blir det bak med Gurjeet hos mor.
Kvällen avslutas med Bron som fick vänta en dag på grund av EM finalen i handboll på söndagen.
En pigg pensionärs dag!!
torsdag 18 januari 2018
Mitt liv just nu.
Tidig morgon och jag har läst tidningarna på paddan och även hunnit med ett par bridgespel. På bridgespelet på nätet möter man ju vem som helst. Idag var en personer från Pakistan, Tyskland och Turkiet uppkopplade på samma spel som jag. Det finns ju också möjlighet till lite chat. Idag flöt inte spelet på så bra. Jag är ju inne då och då och en gång träffade jag på en kvinna från Sverige. Vi spelade bra ihop och jag skickade mitt email. Hon tog kontakt och sedan dess spelar jag då och då med Ulla från Strängnäs. Efter ett antal spel ringer vi upp varandra och går igenom "brickorna". Ulla är precis som jag en aktiv och upptagen pensionär. Vi vet ju inget om varandra egentligen men sakta lär vi känna varandra mer och mer. Hon seglar, passar barnbarn, går på yoga och just nu håller hon på att fixa till sina tänder. Allt detta vet jag då vi försökt nå varandra för att hitta speltider.
En av de äldre kvinnorna jag träffar på gymmet är Astrid. En förtjusande person som alltid är så fin i håret och har målade läppar. Idag är det en bild på henne i tidningen. Ttela har en fråga som de gått ut på staden och ställt till invånarna. "Kan du tänka att ta kontakt med läkare via internet" Astrid svar: Javisst kan jag det man måste hänga med i tiden och detta måste ju vara ett bra sätt.
Jag har också denna morgon ringt FaceTime med mor. Hon åker ju en dag i veckan till dagverksamhet i Lilla Edet. De första veckorna hon skulle iväg fick jag ringa tre gånger på morgonen för att få henne att komma ihåg att göra sig klar innan taxin kommer. Idag var hon uppe och väntade två timmar innan. Nyduschad och med nya kläder på. Tänk så motsträvig hon var att åka på detta och nu ser hon fram emot det. Så bra för mig att se henne i telefonen så jag kan kolla kläder osv.
Jag blir så himla trött på folk som säger att de inte gillar den nya tekniken. En sak är ju att man inte behöver sitta framför paddan om man inte vill men att lära sig så mycket att barn kan ringa FaceTime och även sköta många ärenden tycker jag alla skall ha ambitionen att vilja lära sig iallafall.
Nu skall jag "stoppa en bok" i örat att laga fisksoppa. Vilken härlig tid jag lever i.
söndag 14 januari 2018
Skolan 7
Här kommer sista inlägget om skolan. Jag har under denna period pratat med flera lärare varav alla är bekymrade över skolan och framtiden. Om vi tar detta med specialklasser har jag förstått att det inte så mycket handlar om att de har bild, musik eller idrott för det är ändå en liten del av den totala undervisningen. Här har man fungerande klasser med motiverade elever. Man kan testa olika saker och alla är med på "tåget". Jag har ett par elever i min klass sa en av lärarna i en specialklass. Nu fungerar de men i en vanlig klass hade det blivit katastrof med dem. Ja men det är väl tokigt att det skall till specialklasser för att få till det. Alla skall väl ha rätt att kunna gå i en fungerande klass där de med nyfikenhet lär sig olika saker. Klart att det skall vara så men det är inte verkligen får jag höra. Om du tror det är du lika naiv som rektorerna på låg och mellanstadium.
Nu har jag själv barnbarn som snart skall till högstadium. Jag vet att Liam hade kommit in på specialklass idrott då han har ett genuint idrottsintresse men också är duktig i skolan. Det hade varit så bra för honom. Eftersom han är lik både sin farmor, farfar och far vet jag att han kan bli svår och ohanterlig om saker inte fungerar och han inte kan göra något åt det. Han kan bli besvärlig och en förlorare. Så om någon frågar mig idag om det är rätt att ta bort specialklasserna svarar jag tveklöst nej. Vi måste låta våra elever få utvecklas i skolan på ett bra sätt. Om nu inte skolan klarar av att göra det i alla klasser är det väl bra att några får chansen iallafall. Istället för att lägga ner all denna tid på att skapa mer fritt valt arbete där inte alla ändå kan erbjudas plats med lottning som följd tycker jag att alla resurser skulle läggas på att få lugn och ro i alla klasser.
Nu har jag själv barnbarn som snart skall till högstadium. Jag vet att Liam hade kommit in på specialklass idrott då han har ett genuint idrottsintresse men också är duktig i skolan. Det hade varit så bra för honom. Eftersom han är lik både sin farmor, farfar och far vet jag att han kan bli svår och ohanterlig om saker inte fungerar och han inte kan göra något åt det. Han kan bli besvärlig och en förlorare. Så om någon frågar mig idag om det är rätt att ta bort specialklasserna svarar jag tveklöst nej. Vi måste låta våra elever få utvecklas i skolan på ett bra sätt. Om nu inte skolan klarar av att göra det i alla klasser är det väl bra att några får chansen iallafall. Istället för att lägga ner all denna tid på att skapa mer fritt valt arbete där inte alla ändå kan erbjudas plats med lottning som följd tycker jag att alla resurser skulle läggas på att få lugn och ro i alla klasser.
lördag 13 januari 2018
Skolan 6
En bild på en nästintill avslutad måltid från Indian Palace här i Vänersborg ligger utlagd på Facebook med texten: Här åt fem somaliska tjejer. De bad mig hämta citron. När jag kom tillbaka hade de stuckit utan att betala. 652 kronor. Upprörda svar i kommentarsfältet sa att du anmäler väl. Jag orkar inte skrev ägaren. Jag måste jobba och jag tror inte att de någonsin kan få fatt i förövarna. De bär ju sina stora slöjor och är svåra att identifiera.
Jag hör en lärare säga. Jag var så förbannad att jag trodde jag skulle lappa till en av de somaliska tjejerna igår. Ett gäng störde lektionen med knackningar och bankningar på dörren när jag hade lektion. Jag sa till ett flertal gånger men de slutade inte. När jag sa att jag skulle anmäla dem fick jag ett så "tyket" svar: Har du några bevis vilka vi är? Jag såg er ju säger han. Har du inga bevis blir det inte lätt för dig!!! Så ni ger mig tillåtelse att fotografera er nästa gång svarar läraren. Du tar fan inga kort då anmäler vi dig säger en av dem. Stackars lärare säger jag.
Jag brukar värna om att tjejer måste ta för sig och stå upp för sin rätt. Men så här får det inte bli.
Träffade själv på två syriska kvinnor på gymmet. Vi höll på med vårt cirkelpass och det låg röda markeringar på de maskiner vi använde. Kvinnorna satte sig vid de markerade maskinerna. De ombads flytta på sig. Vi har rätten att vara här lika mycket som ni svarade en av kvinnorna. Ni får faktiskt respektera oss säger hon och fortsatte använda maskinen. Eftersom jag kände en av dem lite gick jag bort försökte förklara. De sa inget i receptionen att det var grupp träning. Jag tycker det är deras skyldighet att upplysa oss var det svar jag fick av henne jag inte kände. Jag blev arg och röt i att det måste väl räcka att ni blir ombedda att flytta er. Är du rasist säger hon jag inte kände. Jag såg den förfärade minen på henne jag kände.
Tänk så många fantastiska och duktiga flyktingar jag känner som nu är på väg att utvisas. Men alla är inte bra . Min tro är att det inte är lätt att komma till en öppen demokrati när man är van vid andra förhållanden. Att alla inte bara har rättigheter utan skyldigheter också. Vi svenskar skall naturligtvis hjälpa så mycket vi kan men vi får inte bli flata. Jag är så bekymrad över allt jag hör från våra skolor. Inte minst det man läser från Malmö. För allas skull måste vi sätta in resurser för att rätta till sådant här.
Jag hör en lärare säga. Jag var så förbannad att jag trodde jag skulle lappa till en av de somaliska tjejerna igår. Ett gäng störde lektionen med knackningar och bankningar på dörren när jag hade lektion. Jag sa till ett flertal gånger men de slutade inte. När jag sa att jag skulle anmäla dem fick jag ett så "tyket" svar: Har du några bevis vilka vi är? Jag såg er ju säger han. Har du inga bevis blir det inte lätt för dig!!! Så ni ger mig tillåtelse att fotografera er nästa gång svarar läraren. Du tar fan inga kort då anmäler vi dig säger en av dem. Stackars lärare säger jag.
Jag brukar värna om att tjejer måste ta för sig och stå upp för sin rätt. Men så här får det inte bli.
Träffade själv på två syriska kvinnor på gymmet. Vi höll på med vårt cirkelpass och det låg röda markeringar på de maskiner vi använde. Kvinnorna satte sig vid de markerade maskinerna. De ombads flytta på sig. Vi har rätten att vara här lika mycket som ni svarade en av kvinnorna. Ni får faktiskt respektera oss säger hon och fortsatte använda maskinen. Eftersom jag kände en av dem lite gick jag bort försökte förklara. De sa inget i receptionen att det var grupp träning. Jag tycker det är deras skyldighet att upplysa oss var det svar jag fick av henne jag inte kände. Jag blev arg och röt i att det måste väl räcka att ni blir ombedda att flytta er. Är du rasist säger hon jag inte kände. Jag såg den förfärade minen på henne jag kände.
Tänk så många fantastiska och duktiga flyktingar jag känner som nu är på väg att utvisas. Men alla är inte bra . Min tro är att det inte är lätt att komma till en öppen demokrati när man är van vid andra förhållanden. Att alla inte bara har rättigheter utan skyldigheter också. Vi svenskar skall naturligtvis hjälpa så mycket vi kan men vi får inte bli flata. Jag är så bekymrad över allt jag hör från våra skolor. Inte minst det man läser från Malmö. För allas skull måste vi sätta in resurser för att rätta till sådant här.
onsdag 10 januari 2018
Skolan 5
Som jag skrivit om tidigare har jag försökt att skriva ner veckans viktigaste nyheter och skicka till Liam. På torsdagarna har vi gått igenom dem. På fredag har han haft nutidstest. Många av de nyheter jag skrivit upp har inte kommit med men det är naturligtvis lärorikt för Liam att gå igenom nyheter så här och något snappar han ju säkert upp och tänk vad lärorikt det är för mig.
När det var dags för vår traditionella "spelhåla" på juldagen då julens spel skall testas tänkte jag att jag skulle göra en frågelek på de nyheter jag skickat till Liam. Jag gjorde iordning frågor men inga alternativ. Jag hade tänkt igenom hur jag skulle göra lagfördelning. Det hela började med att jag skulle få tyst på de 18 personerna i rummet. Ingen lätt uppgift. Så kallade jag fram Liam och berättade om tävlingen varvid lillebror började gråta. Jag kom helt av mig och vet än idag inte varför han blev ledsen. Så var det dags för lagen. Min syster Lena, Jim och Gurjeet i ett lag. Trots många år i Sverige vet jag att Jim har svårt uppfatta min fortpratande göteborgska och hade tänkt ut att hon skulle vägleda dem. Min syster protesterade lite och sa att det skulle vara kul och vara med någon annan. Gurjeet förstod inte vad det handlade om och folk började förklara. Tyst sa jag. Jag hade sedan räknat ut att Alvin och Gabriel skulle vara i lag med Lasse eftersom jag vet att han är duktig på detta. Det ville inte barnen! Jag vill vara med den och den osv. Alvin var framme och ryckte i mig. Jag kom helt av mig och resten av lagindelningen blev bara kalabalik. Tre lärare i gänget satt bara och myste. Nu får du känna på hur det är att vara lärare!!
Ibland när jag har verkat tillsammans med en lärare har de varit så noga att skriva upp vad som skall göras på detaljnivå. Måste det vara så noga har jag tänkt flera gånger. Denna gång förstod jag varför. Hur gick det sedan då? Konstaterar vad lätt det är att göra för svåra frågor.
När det var dags för vår traditionella "spelhåla" på juldagen då julens spel skall testas tänkte jag att jag skulle göra en frågelek på de nyheter jag skickat till Liam. Jag gjorde iordning frågor men inga alternativ. Jag hade tänkt igenom hur jag skulle göra lagfördelning. Det hela började med att jag skulle få tyst på de 18 personerna i rummet. Ingen lätt uppgift. Så kallade jag fram Liam och berättade om tävlingen varvid lillebror började gråta. Jag kom helt av mig och vet än idag inte varför han blev ledsen. Så var det dags för lagen. Min syster Lena, Jim och Gurjeet i ett lag. Trots många år i Sverige vet jag att Jim har svårt uppfatta min fortpratande göteborgska och hade tänkt ut att hon skulle vägleda dem. Min syster protesterade lite och sa att det skulle vara kul och vara med någon annan. Gurjeet förstod inte vad det handlade om och folk började förklara. Tyst sa jag. Jag hade sedan räknat ut att Alvin och Gabriel skulle vara i lag med Lasse eftersom jag vet att han är duktig på detta. Det ville inte barnen! Jag vill vara med den och den osv. Alvin var framme och ryckte i mig. Jag kom helt av mig och resten av lagindelningen blev bara kalabalik. Tre lärare i gänget satt bara och myste. Nu får du känna på hur det är att vara lärare!!
Ibland när jag har verkat tillsammans med en lärare har de varit så noga att skriva upp vad som skall göras på detaljnivå. Måste det vara så noga har jag tänkt flera gånger. Denna gång förstod jag varför. Hur gick det sedan då? Konstaterar vad lätt det är att göra för svåra frågor.
tisdag 9 januari 2018
Skolan 4
ibland hör jag att skolan var bättre förr. Ordning och reda. Läraren visste bäst och ifrågasattes inte. Det var säkert bra skolor förr men jag kan inte annat än beundra mycket av det jag möter i dagens skola när jag varit på mina barnbarns skolavslutningar eller besökt skolor med asylsökande lärare. De verkar få göra så mycket spännande saker.
Jag hör min mor klaga över sin skoltid någon gång ibland. Vi fick lära oss psalmverser utantill. Tänk om allt det tragglandet hade varit engelska istället. Vilken nytta hade det då inte varit för mig. De få gånger jag besöker en kyrka måste jag ändå titta i psalmboken då vissa populära psalmverser bytt textdelar. Jag fick också lära mig mycket kring Sveriges landskap och rabbla floder i Norrland till exempel. Men övriga världen pratades det inte mycket om. Hon har dock en fantastisk skrivstil som mina barnbarn inte kan tyda.
Ett minne jag har från min skoltid var att de skulle ta bort kristendom från schemat. Det skulle ersättas med religon. Vissa färgstarka föräldrar ordnade protestlistor. Min mor vägrade skriva på. Hon var den enda som inte gjorde det och jag vet att jag blev ansatt och skämdes. Nu är det ju så med minnen att de är inte riktigt att lita på men jag har också ett starkt minne av att jag frågade henne och att hon då sa att det är ju mycket viktigare att ni lär om världen och inte bara kristendom. Kan det vara så att denna bondmora var så framsynt?
söndag 7 januari 2018
Skolan 3
Under 18 år verkade jag som chef på banken. Många olika beslut har jag varit med om att verkställa som beslutats från högre ort. Ibland kändes det som besluten inte varit ordentligt genomtänkta och då blev det naturligtvis protester från de på "golvet" som möter kunderna. Flera gånger har banken fått ändra sig då det visat sig att det inte fungerade och muttrande som vad var det vi sa kunde höras. Andra gånger har det blivit bra men vi mellanchefer undrat varför det måste skyndas på så mycket. Toppen har naturligtvis diskuterat nyheter länge och när det väl är dags tycker de att nu är det bara att köra samtidigt som de som skall verkställa ställs inför något nytt man inte hunnit bearbeta. Ett exempel av det senare är att ta bort kontanter.
Otaliga är de träffar och konferenser jag varit på genom åren. Många mellanchefer vill visa sin duglighet och pratar om sin personal på ett lite nedsättande sätt. Typ det här vill dom inte men jag skall se till att det blir gjort. Själv har jag alltid tyckt illa om detta sätt att prata om personal. Det är ju de i frontlinjen som gör det stora jobbet. Det gäller att "de är med på tåget" annars blir det inte bra. Sedan kan ju inte alla gilla allt men som chef måste man företräda och respektera sin personal.
När jag var ute på en av mina orienteringsresor var en rektor med. Jag tog upp detta med att många lärare som jag möter runt om i landet känner sig uppgivna över en tung administrativ börda och att de inte hinner göra det de brinner för nämligen att undervisa elever. Svaret från rektorn var att lärarna skall inte klaga de. Så farligt är det inte för dem. Här kände jag igen attityden från de chefsträffar jag varit på. Kunde riktigt höra rektorerna samlas på sina möten och ondgöra sig över sin arbetssituation där lärarna de ansvarar för inte gör som de säger! Fick lite rysningar av igenkänningsgrejen från min egen tid. Tyvärr har jag träffat fler rektorer med denna attityd men naturligtvis inte alla. Vid några tillfällen har jag varit på Fridaskolan med asylsökande för praktik. Vilket fantastiskt bemötande jag känt här. Rektorn presenterade städerskan när vi passerade henne. Vi har inte de optimala lokalerna så det är så viktigt att det är rent och välskött säger hon därför är ???? här en mycket viktig medarbetare hos oss. En underbar attityd som naturligtvis även många rektorer på våra kommunala skolor har.
lördag 6 januari 2018
Skolan 2
Så många duktiga ambitiösa lärare jag möter. Jag hör och ser flera som lägger ner så mycket tid utanför själva skoltiden på att förbereda och fundera. Så förfärad jag blev för några år sedan när jag hörde att det skulle införas stämpelklocka för lärare. I min värld får jag rysningar när jag hör ordet stämpelklocka. Det innebär på något sätt att man bara är intresserad av att den fysiska kroppen är på plats. Inte vad man gör och var tanken är. Det viktiga är vad du presterar och gör inte var du gör det i min värld. Sedan måste personen naturligtvis vara på plats när man öppnar och tar emot elever eller kunder.
Ett exempel på dessa ambitiösa lärare är följande. I den skola jag går på orienteringsklubbens gymnastik har vi tidigare mötts av kvarglömda kläder i högar. Denna terminen var det ett antal backar och på dem stod det "rena kläder" "rena handdukar" "skor" "använda ting" På frågan vad detta är får jag svaret från en av lärarna. ' Jag blev så trött på att de glömt sina kläder och inte kunde vara med på idrotten. Nu hänvisar jag till dessa kläder. Det är så mycket kvarglömt hela tiden så det inte är något problem med att fylla korgarna. Sedan tar jag hem och tvättar. Jag får smyga lite för min man som tycker att det inte är klokt att jag nu skall tvätta gratis för kommunen! Stämpelklocka här??
Hoppas att jag under min livstid får höra att läraryrket har blivit ett statusyrke igen. Att alla förstår att läraryrket är det ett av de viktigaste yrken som finns.
Ett exempel på dessa ambitiösa lärare är följande. I den skola jag går på orienteringsklubbens gymnastik har vi tidigare mötts av kvarglömda kläder i högar. Denna terminen var det ett antal backar och på dem stod det "rena kläder" "rena handdukar" "skor" "använda ting" På frågan vad detta är får jag svaret från en av lärarna. ' Jag blev så trött på att de glömt sina kläder och inte kunde vara med på idrotten. Nu hänvisar jag till dessa kläder. Det är så mycket kvarglömt hela tiden så det inte är något problem med att fylla korgarna. Sedan tar jag hem och tvättar. Jag får smyga lite för min man som tycker att det inte är klokt att jag nu skall tvätta gratis för kommunen! Stämpelklocka här??
Hoppas att jag under min livstid får höra att läraryrket har blivit ett statusyrke igen. Att alla förstår att läraryrket är det ett av de viktigaste yrken som finns.
fredag 5 januari 2018
Skolan 1
Vi måste sätta vår kommun på kartan hör jag ofta och det satsas på storslagna anläggningar, fotboll/Ishockeylag med mera beroende vilken kommun det är. Det viktigaste i min värld är skolor. Att kunna profilera sig och säga att -vi satsar på skolan och ligger bland de högsta i skolrankingen-tror jag är den bästa reklam en kommun kan få.
Vänersborg tycker jag är en fantastisk stad med fina omgivningar. Att man inte har ett väl fungerande elljusspår kan jag dock tycka är förunderligt. Detta och att man är helt i händerna på ideella krafter när det gäller spårning av skidspår är väl kanske en chansning som man kan ta på dessa breddgrader men signalerna hur det är i våra skolor tycker jag verkar alarmerande. Skolans idrottshallar som är i så dåligt skick att det ofta regnar in och dessutom har blivit ett tillhåll för bus. Jag går på gymnastik en kväll i veckan. Det är så skitigt på golv och annat så jag kan inte annat än förundras. Pratar med en av lärarna som bara suckar. Städarna har så lite tid och knappt någon städutrustning säger hon.
Idag på vårt fina gym träffade jag en rektor som gymmade på sin lunchrast. Tänkte absolut inte belasta henne med frågor om skolors skick då jag vet att Vänersborg lider av växtvärk och även har fått många nyanlända som har svårt med språket till vår stad. Men jag kan inte låta bli att fråga om specialklassernas nedläggning. Det är ju stor uppståndelse kring detta och då speciellt musikklasserna Förstår att frågan är "het". Det är helt rätt att lägga ner specialklasserna säger hon. Vi kan inte ha en skola där vi har utslagning redan för 12 åringar. Jag har träffat på flera ungdomar som inte kommit in trots att de är duktiga och brinner för sin idrott. För de som kommer in i dessa klasser är det ju inte bara det idrottsliga som gäller vid intagning utan de skall även vara duktiga på presentation med mera. Alla barn är i olika utvecklingsstadier och då blir det utslagning. Hur roligt tror du det är för dessa ungdomar att se sina kompisar gå i dessa specialklasser och själva känna att de inte duger. Jag förstår detta argument till 100% och tycker det känns rätt men funderar ändå vidare.
Jag frågar Jonas som jobbar i specialklass för idrott och han bara suckar. Tror du alla vill hålla på med idrott säger han? I förra veckan skulle mina elever hålla i idrottslektioner för andra klasser. Många deltog inte utan satt på läktaren och störde. Vad är detta frågade Jonas ansvarig lärare. Du skall veta att detta är ett bättre antal som är med idag än det brukar vara. Det är hopplöst att få dem att vara med. Hur skoj är det för elever som gillar idrott att vara med när det är så här i klasserna. Varför inte låta dem få utvecklas i specialklass. Sedan är det naturligtvis tråkigt att det blir utslagning men jag vet inte var utslagningen blir störst säger han. Att låta dessa idrottsintresserade gå i en klass där andra inte vill vara med? En förälder berättar att hennes dotter absolut inte är en framåt person och har tidigare blivit mobbad. Nu i musikklassen trivs hon äntligen i skolan. Jag träffar en förälder som är så upprörd över att hans son inte kommit in i idrottsklassen. Jag kan inte låta bli att just i detta fallet tro att det gör mer ont i pappan än i sonen.
Varför lägger jag mig i denna debatt? Har jag tänkt att engagera mig? Vet jag tillräckligt för att över huvud taget uttala mig? Det finns alltid två sidor på ett mynt och det är svårt att säga vad som är rätt och fel. Det viktigaste i skolans värld är att vi har goda pedagoger som är stolta och älskar sitt kall. Det som bekymrar mig mest är att så många lärare känner sig uppgivna och överkörda.
Vänersborg tycker jag är en fantastisk stad med fina omgivningar. Att man inte har ett väl fungerande elljusspår kan jag dock tycka är förunderligt. Detta och att man är helt i händerna på ideella krafter när det gäller spårning av skidspår är väl kanske en chansning som man kan ta på dessa breddgrader men signalerna hur det är i våra skolor tycker jag verkar alarmerande. Skolans idrottshallar som är i så dåligt skick att det ofta regnar in och dessutom har blivit ett tillhåll för bus. Jag går på gymnastik en kväll i veckan. Det är så skitigt på golv och annat så jag kan inte annat än förundras. Pratar med en av lärarna som bara suckar. Städarna har så lite tid och knappt någon städutrustning säger hon.
Idag på vårt fina gym träffade jag en rektor som gymmade på sin lunchrast. Tänkte absolut inte belasta henne med frågor om skolors skick då jag vet att Vänersborg lider av växtvärk och även har fått många nyanlända som har svårt med språket till vår stad. Men jag kan inte låta bli att fråga om specialklassernas nedläggning. Det är ju stor uppståndelse kring detta och då speciellt musikklasserna Förstår att frågan är "het". Det är helt rätt att lägga ner specialklasserna säger hon. Vi kan inte ha en skola där vi har utslagning redan för 12 åringar. Jag har träffat på flera ungdomar som inte kommit in trots att de är duktiga och brinner för sin idrott. För de som kommer in i dessa klasser är det ju inte bara det idrottsliga som gäller vid intagning utan de skall även vara duktiga på presentation med mera. Alla barn är i olika utvecklingsstadier och då blir det utslagning. Hur roligt tror du det är för dessa ungdomar att se sina kompisar gå i dessa specialklasser och själva känna att de inte duger. Jag förstår detta argument till 100% och tycker det känns rätt men funderar ändå vidare.
Jag frågar Jonas som jobbar i specialklass för idrott och han bara suckar. Tror du alla vill hålla på med idrott säger han? I förra veckan skulle mina elever hålla i idrottslektioner för andra klasser. Många deltog inte utan satt på läktaren och störde. Vad är detta frågade Jonas ansvarig lärare. Du skall veta att detta är ett bättre antal som är med idag än det brukar vara. Det är hopplöst att få dem att vara med. Hur skoj är det för elever som gillar idrott att vara med när det är så här i klasserna. Varför inte låta dem få utvecklas i specialklass. Sedan är det naturligtvis tråkigt att det blir utslagning men jag vet inte var utslagningen blir störst säger han. Att låta dessa idrottsintresserade gå i en klass där andra inte vill vara med? En förälder berättar att hennes dotter absolut inte är en framåt person och har tidigare blivit mobbad. Nu i musikklassen trivs hon äntligen i skolan. Jag träffar en förälder som är så upprörd över att hans son inte kommit in i idrottsklassen. Jag kan inte låta bli att just i detta fallet tro att det gör mer ont i pappan än i sonen.
Varför lägger jag mig i denna debatt? Har jag tänkt att engagera mig? Vet jag tillräckligt för att över huvud taget uttala mig? Det finns alltid två sidor på ett mynt och det är svårt att säga vad som är rätt och fel. Det viktigaste i skolans värld är att vi har goda pedagoger som är stolta och älskar sitt kall. Det som bekymrar mig mest är att så många lärare känner sig uppgivna och överkörda.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)