Vi är olika

Tänk så sällan det ringer på vår dörr om vi inte väntar besök. För ett litet tag sedan ringde det och utanför stod två tjejer i 12-14 årsåldern. De var utklädda och sa -bus eller godis. Jag sa att jag kan ta lite bus. Det har vi inget sa de och gick. Lite snopet! En tid senare ringer det igen och grannen under mig står i hallen. En av mina utmaningar är ju att bjuda in alla grannar i trapphuset men det har ännu inte skett. Grannen under mig är i min ålder. Han säger att det droppar vatten i hans köksskåp och undrar om det kommer från oss. Det gör det inte så då är det någon ledning som är trasig. Då får du tänka att det är skönt att vi bor i hyreslägenhet och det bara är att ringa på hyresvärden. - Hade jag varit ansvarig hade detta inte hänt svarar han. Nu måste jag flytta på allt porslin - då får du tänka att du får julstädat säger jag. Det behöver jag verkligen inte är svaret.  Jag förstår ju att snart kommer vaktmästaren att ringa på dörren för att kontrollera vattnet. Någon som behöver städa i köksskåpet är jag. Snabbt sätter jag igång och har precis hunnit skura alla utrymmen när det ringer på dörren. Så bra nu är det gjort för ett litet tag. 

Hemma igen

Väskan är uppackad och jag har satt mig i soffhörnan för att läsa lite tidningar och gå igenom lite post. Det har varit en så kul och omväxlande resa. Jag känner mig upprymd och har lust att sätta igång och göra en massa.  Men jag vet att nu måste jag ta det lungt. Kroppen måste ställa om sig tidsmässigt annars drar jag lätt på mig förkylning och nedstämdhet. Tänk att resa så mellan länder och allt går så bra med allting. Fast det gäller ju inte alla i gruppen. Ett gäng blev rejält magsjuka. Kunde härledas till ostron från skaldjursbuffén på Sri Lanka. På Maldiverna dog en av deltagarna! Hon tillhörde det norska gänget och jag vet inte vem det var. Hon var 76 år. Hon hade haft känningar i hjärtat tidigare. Hon och maken hade varit ute och gått på den långa bryggan och hon skulle bara ta ett bad innan lunchen. Hon hittades livlös i vattnet av en fransman och hennes liv gick inte att rädda. Det blev en så fin minnesstund på stranden. En av deltagarna berättade om hennes rika och innehållsrika liv. De hade varit gifta i 51 år. Hade fyra barn plus barnbarn. Hon hade ett stort intresse för växter och de hade en trädgård full med blommor. I olika perioder hade de bott och arbetat utomlands. Mannen fick en korg med vackra blomblad. Han kastade i några i vattnet och sedan fick vi alla komma och hälsa på honom och ta några blommor var och kasta i. Det flöt iväg så vackert i det turkosblå havet. Det blev en så fin och vacker stund. Jag kände mig så ödmjuk inför livet. Maken var lugn och sansad. Naturligtvis var han i chock men kanske tänkte han att skulle det hända kunde det inte varit på en vackrare plats där hon utövade den sport hon älskade mest. 

Indien

Sammanfattande ord om Indien: Skräp, vackert klädda kvinnor, bra massage, vänliga människor, många tempel och helgedomar, stora reklamskyltar överallt, gott te, goda bananer, blommor, färger, kokosnötter, superdåliga vägar, tuktukar som kör överallt, många motorcyklar där föraren har hjälm medan alla passagerare är utan, vackert dekorerade lastbilar, alla tutar hela tiden, alla tränger sig före i köer. En spännande upplevelse

Mumbai

Om vi nu tyckte det var skräpigt och fattigt i Kerelas byar och städer förstår vi att de har det fantastiskt bra när vi kommer till Mumbai (Bombay) Slummen ligger tätt intill flygplatsen så när vi stiger av flygplanet möts vi av en vidrig stank. Så mycket människor överallt. De bor i träd mitt i gatukorsningen till och med. Överallt skräp och folk. I bussarna sitter kvinnor i främre delen och männen i bakre. De har ju stora problem över hela Indien med tafsande karlar. Usch här vill vi inte vara.

Kerelaprovinsen

Kerala provinsen är den mest välmående, renaste och finaste delen i Indien. Detta får vi reda på av vår guide. Han har ett specialintresse i kompostering och jordförbättring och medverkar till att ta fram nya metoder att odla. Han älskar sitt land. Det är så grönt utanför bussfönstret. Djungel där vi ser apor, flygande hundar tillsammans med så vackra blommor. Ändå är det inte riktigt tid för den stora blomperioden då det även är så mycket färgglada fåglar berättar vår guide. Hibiskusträd, julblommor, stora trumpetblommor, jakarandaträd plus en massa annat ser vi under vår långa bussfärd. Hur ser det ut här i blomningstid tro? Så bryts bilden av teplantage. Upp och ner för de branta kullarna sträcker sig plantagen med en rad clementin och andra träd emellan som skall ge skugga. Vi går på museum och får "tepratonernas" historia berättad för oss. Hur de tar hand om sina arbetare. Skolor, sjukvård och barackbyggnader för alla att bo i. Nu hör vi också att teplockarna kräver högre lön. De tjänar 6 dollar om dagen men har precis förhandlat upp det till 10 dollar. Vi får höra att de stora bolagen satsar nu i Afrika där lönerna är lägre. Hur skall det då gå här undrar vi? Men vår guide är inte orolig. Vi skall använda marken att odla grödor på. Nu får vi hämta frukt och grönsaker från övriga delar av landet. Vi går på kryddfarm där vi för lära oss mycket om peppar, muskot, kanal, kardemumma och många andra kryddor.

Indien

Staden Cochin är sliten och skitig. Intressant att vi inte ser en enda rökare, inga fimpar. Det är rökförbud i hela Kerela.  Röker du på offentlig plats kommer polisen. Det gäller även turister. Det finns speciella ställen vid hotellen där de få rökare vi har med oss kan få sina begär tillfredställda.
Även alkoholrestriktioner. Vår guide berättar att hans farfar förlorade all sin markegendom då han fastnade i spritens klor som så många andra. Européer kom och lade under sig mark och bjöd frikostigt på sprit. Indierna som inte var vana tålde det inte. Nu är det mycket svårt att få tag på öl eller vin. Vi får nöja oss med vatten till måltiderna. Det finns några få ställen som säljer. Bussen stannar vid ett sådant ställe. Här ringlar dock köerna långa. Många i Kerela äter även biffkött. När vi åker vidare över gränsen till ett annat distrikt är det stora hagar med magra, skraltiga kor och tjurar. Dessa helig djur skall slaktas och köttet skall tas tillvara av Kerelaborna medan hudarna fraktas tillbaka. Att kor blev heliga en gång i tiden berodde på att man åt upp dem. Detta innebar att det blev ingen mjölk eller bränsle till elden ( torkad koskit). Så bestämdes att de var heliga. Kör du på en ko eller dödar den på annat sätt innebär det höga straff inte minst av gudarna. Att man nu kan äta köttet från dessa eländiga djur i livets slutskede är ju en stor vinst istället för att de skall självdö till ingen nytta.

Maldiverna

Jag har aldrig gillat snorkling! Trots detta har jag snorklat på de mest fantastiska ställen. Stora barriärrevet, Röda havet, Karibien med mycket mera. Varje gång har jag fått samla massa mod för att sticka ner huvudet och sätta igång. Väl nere går det bra men lyfter jag upp huvudet kommer samma skräck igen för att fortsätta. Jag vet inte vad detta beror på. Hemma fick jag ett par stora hörlurar som jag kan gå omkring med och lyssna på böcker. Små ramlar ju ut hela tiden. När jag satte på mig dem första gången kom samma känsla av innestängdhet över mig. Jag vande mig och har lyssnat mycket med dem. Så var det dags att åka ut till ett rev här på Maldiverna. Vågorna gick ganska höga. Hjärtat tickade och jag ångrade att jag åkte med. Så stannar båten ute på öppna havet och jag samlar allt mod jag har och går i vattnet. Så bara snorklar jag som vilken person som helst. Finns ingen skräck eller innestängdhetskänsla. Helt otroligt. Dag två när vi åker ut känns lite oro men det är inget när jag kommer i vattnet. Tack kära hörlurar! Jag är så lycklig och följer med ledaren långt bort. På väg tillbaka går jag på fel båt. Vi ha två båtar med oss ut. Lasse blir bekymrad men blir glad när han ser mig på andra båten. Vi åker till ett annat ställe och båtarna stannar 500 meter ifrån varandra. Mellan båtarna går en korallrevskant. Jag snorklar tillsammans med några andra och en ledare bort mot "min" båt. När vi är 100 meter från den säger ledaren att vi skall vända. Jag säger då att jag fortsätter bort mot den andra båten. Nästa gång jag tittar upp ser jag att min båt har börjat hemfärden. Ingen finns runt mig! Jag viftar med armen och som tur är vänder båten och hämtar upp mig. Där står Lasse och ruskar på huvudet medan alla andra skrattar och de stackars besättningsmännen måste ner med stege igen. Fantastisk fin snorkling fick jag vara med om iallafall!

Paradise hotell

Så är jag då på Maldiverna. Paradiset hotel. Hela ön som är en kilometer lång och några hundra meter bred består av detta hotell. Stranden med palmer ligger precis utanför vår rumsdörr. Havet är precis turkosblått. Jag vaknade tidigt som vanligt. En fantastisk uppkoppling på internet så jag har läst Ttela, DN och Göteborgs-Posten. Strax skall jag springa orientering bland de små husen, palmer, restauranger och alla små saker som är utmärkta på kartan. Jag har bestämt att de fem dagar jag är på denna ö skall jag varje kväll göra yoga på uteplatsen. Jag skall bara dricka fruktdrinkar. Jag började med ett yogapass igår. Palmers sus och havets brus som inramning. Så ljuvligt som det bara kan bli. Vissa pensionärer väljer att under vinterhalvåret vistas i sådana här omgivningar. Men vad gör de? Jag skulle inte vilja ha ett hus såhär och bara gå omkring och njuta. Spela golf kanske, lite bridge. Orientering är ju inte att tänka på i dessa miljöer mer än en gång. Mycket alkohol blir det säkert. Inget för mig. Fast jag kommer nog att längta tillbaka vissa höstruskiga dagar när jag fastnar i flyktingproblem och andra göromål i hemmet.

På resa

Har nu varit tre dagar på Sri Lanka. En mycket grön ö. Varmt och härligt med häftiga regn under natten. Vi bor på ett hotellkomplex vid havet. Allt är så där underbart som det är när man går från frukost till aktiviteter till mat till stranden. Nu för tiden är man ju också uppkopplad med hemma så det känns nära fast så långt borta. Runt om är det enkla hus, en massa skräp, små butiker och försäljningsstånd. Allt detta slipper man ju se om man stannar på hotellområdet. Jag slipper också strandförsäljarna då de inte får komma in. Fast det räcker ju att jag går utanför området så är de där i mängder. Vi gjorde en härlig cykeltur och kom till en skola. Så mycket ungar! enkla förhållanden. Alla bar vit skoluniform som såg ren och snygg ut på alla. De lär sig ingen engelska dock. Synd! Vi springer orientering i stad och parkmiljö. Trevligt men mycket varmt. På en sådan här resa är det många äldre med. En av kvinnorna som springer i damer äldre än 75 sprang bort sig helt i värmen och hamnade långt upp i staden. Hon var så trött så när det kom en kille på motorcykel och frågade om hon behövde skjuts hoppade hon upp bak på den och fick åka tillbaka till hotellet. Det är otroligt spänstiga och uthålliga äldre personer med. Många känner jag sedan andra resor vi gjort genom åren. En del är med på alla resor verkar det som!

Flyktingar igen

Igår var jag med och skrev två hyreskontrakt. Det är näst intill omöjligt att hitta lägenheter men envetet jobb ger resultat. Lotta på fastighetsförmedlingen hörde av sig till mig för en tid sedan och frågade om hon kunde hjälpa till med något. Vi träffades ute på Restad Gård. Tror du att du kan hjälpa till att hitta en lägenhet till Olga frågade vi. Migrationsverket tänker flytta henne till Borås och hon har ju dansen med alla barnen. Det vore så synd för alla barn men även Vänersborg att mista henne. Så fick även Lotta klart för sig hur svårt det är att hitta bostad. Hon ringde många samtal och till slut blev det napp. Nu kan snart Olga och hennes tioårige son flytta in i en tvåa centralt i Trollhättan. Även Hazem har fått hjälp att hitta en lägenhet i Vänersborg av en annan Lotta. Hazem har ju arbete och reglerna säger att han måste gå ner i tjänst för att få läsa på SFI. Då hörde jag med Lotta och hennes man om de kunde träffa honom och lära svenska. Hon fixade då även en granne som hjälper Hazem med svenskan. Så nu har Hazem jobb, språklärare och lägenhet. Nu väntar han ivrigt på sin fru och tre döttrar. Tyvärr kommer det nog att ta ytterligare ett år att få hit dem. Det gäller att fokusera på de man lyckas med annars blir man lätt deprimerad. Vi har ju även ordnat gymnastik en kväll i veckan för kvinnor. Igår var gymnastikledaren i Stockholm och vi hittade ingen ersättare så jag fick hoppa in. De är inte så många som kommer men flera är välklädda i sina sjalar och skynken. De är så festliga och pratar om att de vill motionera, springa ute osv. Men tyvärr så är det mycket prat och lite verkstad.

Flyktingar i Vargön

Vi beslutade att göra en promenad genom Vargön och titta på Sporthallen, Badet och kyrkan. Lars är lärare på Granåsskolan och lite lika mig i sitt sätt. Vi gör!! En gång i veckan öppnas nu den stora sporthallen upp och de får komma dit och utöva olika sporter under Lars ledning i början och sedan hoppas vi att de klarar sig själva. En gång i veckan är badet öppet bara för dem. Vi har också ordnat så de kan gå och simma när de vill. Kyrkan har verksamhet för barn under fem år två gånger i veckan. Asylbarnen är varmt välkomna. En av kvinnorna är utbildad förskollärare och kommer att vara med barnen där. Lars har engagerat lärarna och de kör språkcafe en gång i veckan. Sandra och Margareta är två personer som kommer att åka ut och köra studiecirkel. Jag har fixat så de kan gå på gymmet allihop nu under en månad. Gymmet ligger 600 meter från vandrarhemmet. Det är 10 stycken från Afganistan där. En av dem pratar bristfällig engelska. Jag har upplevt dem som lite aggressiva. När jag började på Restad Gård träffade jag Freshta från Afganistan. Hon fick nu följa med ut till Vargön och översätta. Det visar sig att de trodde jag kom från någon myndighet. När de fick klart för sig att jag och alla svenskar gör detta helt ideellt så blev de helt annorlunda. Vi skall nu se till att de kommer igång på biblioteket. Det är ju helt obegripligt hur de startar upp boende utan att det finns någon som helst information om vart de skall vända sig vid sjukdom, skolor för barn etc. När vi gjorde vår promenad genom Vargön gick vi genom Bjökåsparken. Det var andlöst vackert när solen sken i de höstklädda träden. Villan är ju så vacker där den står och förfaller. Kommunen kan väl överlåta den till mig ch flyktingarna. Jag skulle då genast skapa "Villans bevarande vänner" skramla in pengar . Se till att flyktingar restaurerade den och att vi sedan startar upp café och mötesverkstad där. Så bra det skulle bli för alla! Sedan sänder jag en tanke till Ursand. De 200 stackarna som finns där. Röda korset gör ju en del men de är ju så långt borta från allt. Jag vågar inte åka dit för då sugs jag väl upp även där. Oj vad den här bloggen handlar mycket om flyktingar. Jag gör ju annat också. I veckan har vi passat våra gulliga barnbarn. Jag har sprungit Silvertrofen tillsammans med Lasse. En orienteringstävling i patrull. Det krävde sin kvinna!! Men idag handlar det åter om att Lasse och jag åker ut till Vargön och fixar till kring boendet. Vi skall ju snart åka på orienteringsresa till Sri lanka-Maldiverna-Indien. Tre veckor!