2014-2018


Efter drygt 40 fantastiska år som anställd i banken har jag fått möjlighet att gå i pension vid 61 års ålder 2014. Jag känner mig fullt frisk och full av lust. Jag kommer naturligtvis att försätta göra det jag brukar: Orientera, klubbarbete, vara med barnbarn, resa på orientering/rid/familjeresor samt läsa många böcker. (gunillasbokblogg.blogspot.se)
Förutom detta kommer jag att starta upp tre projekt som kommer att avslutas när jag blir riktig pensionär vid 2018.
Välkommen att följa mig i mina projekt via mina blogginlägg.

Projekt 1

Projekt 1
Lära mig spanska
Jag kan inte ett ord spanska. Jag är inte speciellt språkbegåvad. Hur mycket kan man lära av ett nytt språk vid 61 års ålder? Det skall jag undersöka. Jag har valt spanska för att det är ett stort språk och jag kan konstatera vid mina resor i spansktalande länder att de inte är duktiga på engelska. Det är svårt att göra sig förstådd

Projekt 2

Projekt 2
Invandrarbarn blir orienterare?
Vi är en ganska homogen grupp med välutbildade välartarde personer som håller på med vår fantastiska sport orientering. Går det att få med våra nya svenskar? De enda vi ser idag av utomeuropeiskt ursprung är adopterade eller där ena föräldern är icke svensk. Kan man ändra på detta

Projekt 3

Projekt 3
Det goda samhället
Jag har under mina resor runt om i världen sett för många murar med glassplitter, taggtråd och galler. Så mycket skräp i skogar och vattendrag. För att inte våra barnbarn skall växa upp i ett sådant samhälle tror jag att vi alla, var och en, måste bidra med en liten insats utanför den egna familjesfären för att få gott samhälle. Eftersom jag är en pigg pensionär kan min insats göras större.
Min insats: Tänk att komma själv till ett nytt land som ungdom. Kan jag bidra med något för någon av dessa ensamkommande flyktingbarn. (Alternativt hjälpa unga arbetslösa.)

Innan jag dör

Innan jag dör
Innan jag dör hoppas jag även hinna med följande saker i stort och smått.
Bjuda mina grannar i trappuppgången på en träff, bada i mareld, "kringelprojekt", "vandringsprojekt", "cykelprojekt", bli instruktörsduktig på långfärdsskridskor, Dyka från bryggan vid sommarstugan vid varje bad, Matmamma (Det är det ingen som tror) Komma igång med tävlingsbridge, Rida i Costa Rica, Yogakurs med Helena i Thailand, Kantareller-lingon-blåbär i frysen, skeita på vårsnö i fjällen, fimpprojekt, paddla kajak till Hjo samt bli kompis med alla bastugubbar. Du är varmt välkommen att hjälpa mig genomföra min projekt då jag älskar att göra saker tillsammans med andra.

lördag 3 februari 2018

Albanien

Min nästa ridresa går till Albanien i början på juni. Jag läste precis en artikel i DN där de beskriver Albanien som ett av våra nya turistmål. Den 6 juni kommer man att börja ordna direktflyg dit. Tyvärr precis efter min resa dock men det var ändå relativt lätt att boka flyg reguljärt dit.
Jag har varit i Albanien på ett kort besök en gång tidigare 2009. Det var en orienteringsresa som började i Grekland och via Korfu kom vi till detta land vi inte visste så mycket om. Eftersom vår reseledare inte fattat att han måste muta gick det otroligt långsamt för vår grupp på 150 personer att komma in i landet. Synd då det mesta av resan gick i mörker upp till Tirana. Vad jag hann se var dock alla dessa märkliga bunkrar som finns överallt. Jag läser att över 700.000 bunkrar uppfördes under diktatorn Enver Hoxhas tid. I varje bunker fick det plats för 4 personer. Meningen var att befolkningen skulle försvara sig mot inkräktare genom att skjuta från de små öppningarna. Jag läser att dessa bunkrar aldrig användes och står nu och förfaller överallt runt i landskapet
Vad jag också minns från min resa upp mot Tirana var allt skräp överallt. Tunna plastpåsar som blåste omkring och hängde i träd. Vägen var otroligt dålig. Stora hål.  Än märkligare var bensinstationerna. Stora, upplysta moderna byggnader med massor av personal men inget att sälja. Dåliga vägar, knappt några bilar och så dessa mackar som låg ganska tätt. Något som inte stämmer. Fick reda på att här handlar det om maffians peningatvätt.
Just nu läser jag om Albanien i journalisten Peter Kadehammars bok Vi som var så lyckliga. Den handlar om Enver Hoxhas tid. Intervjuer som gjort med personer runt maktens elit.  Jag har tidigare läst en roman av Ismail Kadare om blodshämd. Intressant företeelse som var mycket stark förr i världen men tydligen till viss del än lever kvar.
Skall bli så spännande att besöka detta land igen i sommar. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar