Sluta vara så rädda

Jag har alltid sagt att rädsla är en farlig kamrat. Ronja Rövardotter är rädd för grådvärgarna. Då blir de farliga och är ute efter henne i början av boken. Senare går hon förbi dem utan rädsla och då är de bara vad de heter. Grådvärgar. I boken säger dock mamma Lovis så klokt att vissa saker måste man dock akta sig för. Vildvittror och forsen.
Jag tycker det finns alldeles för mycket rädslor nu. Att inte våga gå ut ensam på en skogspromenad för det kan hända något. Sedan skall man akta sig för att gå ut ensam i vissa kvarter men vi kan inte vara rädda för allting då får vi stympade liv. Så härligt att höra Fredrika Ek. En ung tjej som gav sig iväg ensam på cykel genom Europa och Mellanöstern, till Singapore. Båt till Australien som hon korsade över till Sydamerika. Cykel längs kusten ner till eldslandet för ytterligare en båttur över Atlanten för att sedan cykla längs Afrikas västkust upp tillbaka genom Europa för att avsluta i Sundsvall igen. Helt otroligt. Hon visade vackra bilder och beskrev underbara möten. Naturligtvis utsatte hon sig för fara men tänk vad hon har fått vara med om.
Det pratas mycket om psykisk ohälsa bland våra unga. Vi håller på att överbeskydda våra telingar är min åsikt. Hur är det med mig själv då? Känner att jag blivit mycket mesigare med åren. Lite spännande nya utmaningar behövs nog nu när jag går över i riktig pensionsålder.