Orientering är som livet

Jag är en morgonmänniska. Det är mer än en kväll jag tittar på klockan och konstaterar att den bara är strax efter åtta. Jag kan inte lägga mig så tidigt! Att få lägga sig, läsa lite i boken och sedan släcka lampan och somna in efter några minuter oh så skönt. Så sitter jag i en gymnastiksal i Tibro. Jag väntar på att ta bussen ut till Hönsaskogen och start i Tibronatten. Min starttid är 21.51! Bussen släpper av oss på en väg. Nu skall vi följa vackert upptända marschaller i en halv kilometer. Det är kring 5 grader men blåser ingenting. Jag ser många stjärnor men ingen måne. Det är så mörkt utanför pannlampornas sken. Lite småhuttrande småjoggar jag fram till själva startplatsen. 21.39 står det på klockan. Då kom jag lite för tidigt ändå. Tid är märkligt. Hur sakta går inte de minuterna som är i väntan på start. Jag joggar tillbaka lite på stigen och tillbaka 21.43. Nu skall jag knyta skorna sakta och ordentligt. Ojdå det var gjort på mindre än två minuter. Jag joggar lite fram och tillbaka. Så är det äntligen dags att ta av överdrag. Hu det blir lite kallt och så mörkt det är! Vi är nio startande i min klass. Jag startar sist. Jag känner en osäkerhet från början när jag springer trots att jag bara skall följa en stor stig en bra bit. Jag vet hur lätt det är att dra iväg åt fel håll. Efter stigen skall jag upp i skogen och där hänger kontrollen fint vid en sten. Så iväg till tvåan en kompassträcka genom skogen. Jag ser lite pannlampor här och där. Så kommer den där osäkerheten över mig igen. Jag går igenom ett grönområde ( tät skog för ickeorienterare som läser detta) och så kommer jag ut i storskogen. Träden är höga men var är kontrollen. Jag fortsätter en bit och står plötsligt på en stig. Ojdå för långt men jag kan snabbt läsa in mig och vända tillbaka. Nästa sträcka går det undan då jag redan varit en bit av den. Så står jag där och har ytterligare en kompassträcka framför mig. Det här kommer aldrig att gå är min tanke. Det är en av de dummaste tankar som finns. Så är det i övriga livet också. Den tanken är förbjuden. Nu skall jag koncentrera mig följa kompassen noga så kommer detta att gå utmärkt skall tanken vara. Precis som i övriga livet när jag står inför något nytt och obehagligt jag skall göra. Det gäller att tro på sig själv och ta kommando! Så snurrar jag iväg. Ser en sten efter ett tag med en kontroll,oh så fint, men det var inte min kontroll. Då måste det vara den stenen vilket var ett helt felaktigt antagande och så blir det rena snurren i 14 minuter. Nu gick minuterna snabbt minsann! Att sedan ta sig an nästa långsträcka är inte roligt. Benen känns tunga som bly. Tänk om det gått bra innan då vet jag att jag kunnat pinna på men inte nu. Kroppen vill inte röra på sig. jag startade ju sent och nu är det inga lampor runt mig längre. Alldeles svart. Ge upp? Nej det gör jag inte i första taget vare sig i orientering eller livet. Lite trassel till och så hittar jag äntligen målet. Jonas sitter hemma i Vänersborg och kan direkt följa min måltid. Han ringer Emelie som är med oss och säger: Nu gick morsan imål 27 minuter efter segraren. Alla ideella ledare som ställer upp i denna sport. Det är sådan ordning och fint speciellt när Tibrofolket är inblandat. Jag känner mig så väl mottagen i målet. Här har de jobbat med att sätta upp start, mål, banor osv. Än en gång häpnar jag över alla dessa krafter. I busskön tillbaka hamnar jag jämte en herre. Han plockar upp en telefon ur fickan. Han har en ny app som skall registrera hur länge han varit ute, hur han sprungit, osv. Han är besviken han har gjort något fel. Han har bara tiden ingen annan data. Att springa med en telefon i fickan kan ju tyckas lite märkligt. I bussen tillbaka pratar han på. Denne herre är 75 år. Han har sprungit en öppen klass på 3,8 kilometer fågelvägen, en svår bana. Han har varit ute i 94 minuter. Han visar andra lopp han precis sprungit på sin telefon. Igår var det pensionärsorientering och så var det hela påsken... Imponerande.

En vecka gick

Jag har skrivit det förut men måste ta det igen. Vilken oerhörd lyx att vara pensionär. Jag tänker tillbaka på mitt arbetsliv emellanåt. Så stressigt om vi inte visade tillräckligt bra försäljningssiffror, om lönsamheten inte var på topp, någon kund inte var nöjd och bytte bank. Många gånger tyckte jag det var så kortsiktigt tänkande. Visst lägger jag ner mycket tid med flyktingarna. Lasse påstår att de har en heltidsanställd i mig men jag gör bara saker jag tror på. Det är påtryckningar att vi skall göra en förening av vår samverkansgrupp men då säger jag blankt nej. Då skall det vara stadgar, möten, protokoll, styrelse, beslut i rätt instans, ekonimiansvar. Nu kör vi helt utan pengar alla måste ställa upp ideellt. Några har skänkt pengar och då har vi ordnat så vi kan ta emot det via Röda Korset. Dessa pengar har vi använt direkt i projekt typ inträde simhall. Mitt mål är att synas så lite som möjligt. Det är de själva som skall göra saker. Jag och Lasse är med och hjälper till med kontakter och information på svenska. Just nu försöker jag hitta någon som kan hjälpa dem med fiske. De vill veta vilka fiskar som finns, var man får fiska, utrustning osv. Visst går det att hitta på nätet men det är inte lätt när språket inte är helt med. En annan sak är cykelverkstad. Det har funnits massor med förslag från ABF och ägarna men inget händer! Ge oss en lokal och vi är igång i morgon med att tigga cyklar och reparera dem. Sedan skall vi lära många att cykla då nästan inga kvinnor kan detta och även en del killar har aldrig prövat. Så är det många som vill odla. Ägarna snackar om att göra iordning ett område men det skall sökas EU pengar!! Alla som varit med att söka den typen av bidrag vet hur byråkratiskt krångligt det är. När väl pengar kommer är all energi slut. Du kan följa support på bloggen. Supportrestadgard.blogspot.se

Fem tävlingar

Solen flödade när vi vandrade en och en halv kilometer till tävlingscentrum. Det kändes långt men det var en mycket vacker målplats så det var värt att gå en bit. Idag var det flack terräng. Det gällde att ha koll på kompassen för det såg likadant ut överallt. Det visste jag så jag var extra noggrann. Gjorde ännu ett bra lopp men blev sju minuter efter, suck. Så sitter jag där för femte gången den här helgen och intar min fika. Igårkväll slängde jag ihop en äpplekaka. Det kändes mysigt att kunna bjuda på den. Manaf och Adnan2 var med för tredje gången denna helg. Så kul att de tycker det är kul att ge sig ut och orientera. De har sprungit ihop och idag var de ute på Ö5. Jag är imponerad! Liam gjorde premiär i H10. Både mamma och farmor var nervösa när han gav sig iväg På sin första tävling. Han klarade det så bra. Visst har han bommat men han blir inte rädd utan reder ut det och då är det inga problem. Nu skall Lasse och jag igång med ett projekt att lära asylsökande barn orientering. Det är ingen lätt uppgift när förädrarna inte vet något om det. Som alla vet är ju vår sport hopplöst svår att lära ut. Så nu får vi kavla upp ärmarna.

Sprint - Lång- Medel

Då har jag avverkat ytterligare tre tävlingar på raken. Olika i karaktär och terräng. Det har varit så kul och jag har inte missat så mycket. Jag har gått bra MEN blivit långt efter segraren. Du tränar ju inget säger Lasse. Det gör jag väl visst protesterar jag. Jag rör mig minst 30 minuter per dag. Här får jag bara en fnysning till svar. Vad gör det om du blir efter. Du tycker det är kul och inte missar det är väl det som betyder något säger Lasse vidare. Det gör visst något!! Nu skall jag träna!

Natt först

Då har jag precis sprungit Häxjakten. Detta är en tävling jag bojkottat i många år. Men just i år är den flyttad till Billingen med möjlighet att övernatta på Billingehus precis vid målet. Då går det an. Jag gillar att springa natt. Du måste hela tiden vara med på kartan. Det är svårt att läsa in sig om man hamnar fel. Det är en så härlig känsla när man hittar kontrollerna. Jag tog fel på en stig och det kostade mig segern. I veckan har jag varit ute med några damer vid vårt vackra vattenfall vid Hunneberg. Det är en liten trixig stig dit. De kunde knappt ta sig fram! De är inte vana att gå på ojämn mark! Jösses de är över 20 år yngre än jag är. Tänk att se dem klättra omkring här på Billingens sluttning. Helt otänkbart!

Orientering....

Natten är en timma kortare. Jag hostade och var vaken. Det regnade och var 5 grader på morgonen. Kändes sådär att åka ända till Hamburgsund för att delta i årets första orienteringstävling i Sverige. Men jag bytte om och så gav vi oss iväg 7.30 (6.30). Tavlingscentrum var på ett blött och lerigt gärde. Kul att träffa alla inbitna orienterare igen. 1,5 km till start och sedan var det dags att ge mig ut på en tuff bana. Klättra upp och ner för berg och söka efter skärmarna. Det tog över en timma. Trots att jag bommade i början kändes det bara så roligt. Efter genomfört lopp var jag en ny människa. Nu är jag tillbaka på banan och livet känns spännande igen. Att orientera är nödvändigt!

Lust

Jag har inte lust. Så märkligt. När jag kom hem från min resa fick jag influensa. Jag känner mig inte helt bra och det jag saknar är lust. Det pirrar inte till i mig av lust att hitta på olika saker. Ändå har jag gjort mysiga saker sedan jag kom på benen men det där lite extra saknas. Kanske kommer det inte förran jag kan börja röra på mig ordentligt igen. Jag har fortfarande hosta kvar i bröstet så jag vågar inte motionera. Jag vet att min mor en gång sa att det finns de som aldrig känner lust att göra saker. Så trist! Hoppas lusten kommer snart. Det är så tråkigt utan den!