Orientering är som livet

Jag är en morgonmänniska. Det är mer än en kväll jag tittar på klockan och konstaterar att den bara är strax efter åtta. Jag kan inte lägga mig så tidigt! Att få lägga sig, läsa lite i boken och sedan släcka lampan och somna in efter några minuter oh så skönt. Så sitter jag i en gymnastiksal i Tibro. Jag väntar på att ta bussen ut till Hönsaskogen och start i Tibronatten. Min starttid är 21.51! Bussen släpper av oss på en väg. Nu skall vi följa vackert upptända marschaller i en halv kilometer. Det är kring 5 grader men blåser ingenting. Jag ser många stjärnor men ingen måne. Det är så mörkt utanför pannlampornas sken. Lite småhuttrande småjoggar jag fram till själva startplatsen. 21.39 står det på klockan. Då kom jag lite för tidigt ändå. Tid är märkligt. Hur sakta går inte de minuterna som är i väntan på start. Jag joggar tillbaka lite på stigen och tillbaka 21.43. Nu skall jag knyta skorna sakta och ordentligt. Ojdå det var gjort på mindre än två minuter. Jag joggar lite fram och tillbaka. Så är det äntligen dags att ta av överdrag. Hu det blir lite kallt och så mörkt det är! Vi är nio startande i min klass. Jag startar sist. Jag känner en osäkerhet från början när jag springer trots att jag bara skall följa en stor stig en bra bit. Jag vet hur lätt det är att dra iväg åt fel håll. Efter stigen skall jag upp i skogen och där hänger kontrollen fint vid en sten. Så iväg till tvåan en kompassträcka genom skogen. Jag ser lite pannlampor här och där. Så kommer den där osäkerheten över mig igen. Jag går igenom ett grönområde ( tät skog för ickeorienterare som läser detta) och så kommer jag ut i storskogen. Träden är höga men var är kontrollen. Jag fortsätter en bit och står plötsligt på en stig. Ojdå för långt men jag kan snabbt läsa in mig och vända tillbaka. Nästa sträcka går det undan då jag redan varit en bit av den. Så står jag där och har ytterligare en kompassträcka framför mig. Det här kommer aldrig att gå är min tanke. Det är en av de dummaste tankar som finns. Så är det i övriga livet också. Den tanken är förbjuden. Nu skall jag koncentrera mig följa kompassen noga så kommer detta att gå utmärkt skall tanken vara. Precis som i övriga livet när jag står inför något nytt och obehagligt jag skall göra. Det gäller att tro på sig själv och ta kommando! Så snurrar jag iväg. Ser en sten efter ett tag med en kontroll,oh så fint, men det var inte min kontroll. Då måste det vara den stenen vilket var ett helt felaktigt antagande och så blir det rena snurren i 14 minuter. Nu gick minuterna snabbt minsann! Att sedan ta sig an nästa långsträcka är inte roligt. Benen känns tunga som bly. Tänk om det gått bra innan då vet jag att jag kunnat pinna på men inte nu. Kroppen vill inte röra på sig. jag startade ju sent och nu är det inga lampor runt mig längre. Alldeles svart. Ge upp? Nej det gör jag inte i första taget vare sig i orientering eller livet. Lite trassel till och så hittar jag äntligen målet. Jonas sitter hemma i Vänersborg och kan direkt följa min måltid. Han ringer Emelie som är med oss och säger: Nu gick morsan imål 27 minuter efter segraren. Alla ideella ledare som ställer upp i denna sport. Det är sådan ordning och fint speciellt när Tibrofolket är inblandat. Jag känner mig så väl mottagen i målet. Här har de jobbat med att sätta upp start, mål, banor osv. Än en gång häpnar jag över alla dessa krafter. I busskön tillbaka hamnar jag jämte en herre. Han plockar upp en telefon ur fickan. Han har en ny app som skall registrera hur länge han varit ute, hur han sprungit, osv. Han är besviken han har gjort något fel. Han har bara tiden ingen annan data. Att springa med en telefon i fickan kan ju tyckas lite märkligt. I bussen tillbaka pratar han på. Denne herre är 75 år. Han har sprungit en öppen klass på 3,8 kilometer fågelvägen, en svår bana. Han har varit ute i 94 minuter. Han visar andra lopp han precis sprungit på sin telefon. Igår var det pensionärsorientering och så var det hela påsken... Imponerande.