Tanke

När jag var 40 år började jag rida. En dröm som jag haft sedan unga år. Red sedan en gång i veckan under åren som komma skulle. Dock kan jag aldrig kalla det riktig satsning och jag tyckte det var tråkigt att rida dressyr på ridskolehästar. Men mitt mål var att kunna hantera en häst ute i naturen. När jag var 50 år åkte jag på min första ridresa. Sedan har det blivit flera ridresor en gång om året utomlands plus några helgturer i Sverige. De senaste fyra åren har jag inte ridit alls mellan resorna förutom någon tur inför själva resan.
Yvonne som jag åkte tillsammans med har lite mer erfarenhet men vi är ungefär på samma nivå.
Så sitter vi där i Turkiet hela gruppen som skall rida och inväntar vår guide. Gruppen består av Annelis från Belgien som undervisar på föräldrarnas ridskola, Patricia och Fransoais från Frankrike som har egna hästar, har tävlat tidigare och satsar mycket på sin ridning, Schweizarna Silke som tog ett sabbatsår för att jobba med hästar och Anette som har egen häst. Mannen i gänget heter Viktor. Engelsman som åker på ridresor varannan månad. En av de första kommentarerna han säger är att han hatar folk som sinkar gruppen.
Vår guide Nicolas kommer. Han är oerhört säkerhetsmedveten och säger att vi måste hålla avstånd mellan hästarna då de sparkas. 10 meter i galopperna. Om det kommer lösa hingstar eller hanåsnor får vi en beskrivning hur vi skall göra. Detta är en tuff ridning säger han med galopper upp och ner.
Jag kan säga att det blev inte mycket sömn för mig och Yvonne den natten. Jag kände att jag vill inte vara med. Det här kommer jag aldrig att klara. Jag åker hem!
När vi väl kom iväg visade det sig att det inte var så farligt. De enda som lyckades hålla lite avstånd i galopperna var jag och Yvonne eftersom vi fått lite lugnare hästar. Det blev en alldeles fantastisk ridning. Vår erfarne engelsman gav det hela toppbetyg och han tyckte vi var "god riders"
Tanken: Så viktigt att man vågar. Jag träffar alltför många som ger upp innan de försökt. Som ställer sig vid sidan av och säger att detta klarar jag aldrig. Att Yvonne och jag inte skulle rida iväg efter att betalt en resa och åkt till Turkiet kanske inte var troligt men jag kan lova att under natten kändes som att det gör jag. Mitt motto: Man kan alltid ge upp, senare. Har man gett upp är det ju kört. Så våga och se. Många gånger klarar man långt mer än man tror.