Ny öden hela tiden

Jag läser i tidningen att minst 300 dog i flyktingbåtar igår. De sattes i små gummibåtar och skickades ut på ett stormigt hav av skoningslösa smugglare. Säkert finns det de ute på Restad som miste någon släkting igår. Totalt var det 3000 som dog bara på havet under 2014. Fyra av dem var Mohamads familj. Jag hade inget val sa han de skulle inte överlevt i Syrien så jag var tvungen att ta denna hemska chansning. Han visar bilder på sin vackra fru och tre söta flickor som försvann i medelhavet. Igår träffade jag Narmia. Hon kom till kvinnoträffen på Restad. Hon såg ut som ett spöke blek med stora svarta ringar kring ögonen. En av dessa som klarat av att ta sig ända hit tillsammans med sin dotter drygt ett år. Hon flydde tillsammans med sin man men de blev separerade i Turkiet. Det visar sig att detta är en mycket intelligent kvinna som studerat engelska på universitetet för att bli översättare. Hon vill lära sig svenska och undrar om hon kan vara med i vår språkkurs. Men det går ju inte. Igår kom 17 personer. Det går ju inte att bedriva någon studiecirkelverksamhet då. Jag måste hitta fler lärare! Eline blev också separerad från sin man i Turkiet. Han hade deras 7 veckors bebis i sin famn. Dessa två är nu kvar därnere. Hon har kontakt med dem via telefon de mår bra men det är svårt för mannen att ta hand om den lilla. Hon har nu varit här i sex månader. Hon hade äntligen blivit kallad till sin andra interju den 9 februari. Hon gick till Migrationsverket och väntade, inget hände. Till slut gick hon fram och frågade. Handläggaren är sjuk var det svar hon fick. Du får en ny tid per post. Det var detta brev hon kom till mig med igår( all korrenspondes sker på svenska) Det stod mycket riktigt i brevet att handläggaren blivit sjuk men det stod också att hon inte kunde få någon ny tid för det fanns inga! Eline hade ju hoppats så på detta. Att hon skulle få uppehållstillstånd och få en chans att få hit sin man och dotter. Hon har ju kämpat så. Det slocknade något hos denna glada unga viljestarka person igår. Så många öden. Ändå träffar jag bara några få. Jag vet att det finns många traumatiserade som jag aldrig ser. Jag förstår att de inte hinner med på Migrationsverket och arbetsförmedlingen. Alla dessa som kommer!