Hur orkar du säger Lasse till mig i samband med att jag kommer hem från ett besök tillsammans med en flykting på ett företag för att efterhöra praktikplats. Jag hinner precis fixa middag och sedan är det dags att ge sig av till Restad Gård för att träffa vaktmästaren. Innan jag sticker ringer telefonen och en person från Stockholm vill efterfråga om hur vi gör på Restad. Ett långt samtal.
Det har varit skadegörelse i gymnastikhallen. Support har fått tillgång till den och skött alla bokningar och städning. Det har inte fungerat. Adnan finns ju inte på plats längre. Det är så många därute och det gäller att få rätt person där som tar ansvar men också vill rycka in och göra grovjobb. Vad jag lärt mig är att det är många som vill bestämma och göra planer men att själv kavla upp ärmarna och göra jobb för sina landsmän är det färre av. De är inte vana vid ideellt jobb.
Nu får du tillgång till hallen säger vaktmästaren. Tyvärr kan vi inte låta Support ha hand om detta. Det innebär att den står tom mycket nu. Tråkigt! Jag har ju fixat så att orienterarna kan komma dit och spela innebandy med förhoppning om att få med några flyktingar i sporten.
Så står jag där med nyckel, städutrustning och en mycket skitig gympahall. Jag vet att det finns flera hundra i rummen runt mig som gärna skulle hjälpa mig men jag vill inte fråga vem som helst. Jag skickar ut några meddelanden till folk jag känner men får inga svar. En och en halvtimma tills innebandyfolket kommer. Det måste hinna bli torrt så det är väl bara att sätta igång. Sopa, tvätta, slabba och torka gör jag alldeles själv i salen. Jag tänker tillbaka på Lasses ord. Varför gör jag detta? Vad får jag ut av det? Jag har ju aldrig varit rädd för att arbeta så egentligen är det inte så tråkigt men det känns fruktansvärt fel.
Så kommer våra orienteringsungdomar och jag ser att de har kul. Alla från lille Wilgot 7 år upp till hans mamma Tina. Ali och Raian är också med. En härlig aktivitet. Efter en och en halv timma kommer Gunnel för att leda gymnastiken för kvinnor. Så rent här är säger hon. Tolv tjejer från Restad kommer, skratt och kul och jag själv får ju lite härlig gymnastik. Då känns det hela meningsfullt igen.
Det kommer ett mail från en kille som flyttat till Göteborg. Det står: Jag skall aldrig glömma dig skriver han. Min tillvaro tycktes hopplös och trist på Restad. Så kom du och satte igång aktiviteter och pekade på möjligheter. Du räddade mitt liv!
Får tänka på det nästa gång jag tvättar golv samtidigt som det sitter 1000 sysslolösa på rummen! Det handlar om organisation och det är ju inte alltid man orkar det. Men naturligtvis gör jag mycket mer nytta att få igång folk men det kräver faktiskt mer jobb än att göra det själv ibland.
Det har varit skadegörelse i gymnastikhallen. Support har fått tillgång till den och skött alla bokningar och städning. Det har inte fungerat. Adnan finns ju inte på plats längre. Det är så många därute och det gäller att få rätt person där som tar ansvar men också vill rycka in och göra grovjobb. Vad jag lärt mig är att det är många som vill bestämma och göra planer men att själv kavla upp ärmarna och göra jobb för sina landsmän är det färre av. De är inte vana vid ideellt jobb.
Nu får du tillgång till hallen säger vaktmästaren. Tyvärr kan vi inte låta Support ha hand om detta. Det innebär att den står tom mycket nu. Tråkigt! Jag har ju fixat så att orienterarna kan komma dit och spela innebandy med förhoppning om att få med några flyktingar i sporten.
Så står jag där med nyckel, städutrustning och en mycket skitig gympahall. Jag vet att det finns flera hundra i rummen runt mig som gärna skulle hjälpa mig men jag vill inte fråga vem som helst. Jag skickar ut några meddelanden till folk jag känner men får inga svar. En och en halvtimma tills innebandyfolket kommer. Det måste hinna bli torrt så det är väl bara att sätta igång. Sopa, tvätta, slabba och torka gör jag alldeles själv i salen. Jag tänker tillbaka på Lasses ord. Varför gör jag detta? Vad får jag ut av det? Jag har ju aldrig varit rädd för att arbeta så egentligen är det inte så tråkigt men det känns fruktansvärt fel.
Så kommer våra orienteringsungdomar och jag ser att de har kul. Alla från lille Wilgot 7 år upp till hans mamma Tina. Ali och Raian är också med. En härlig aktivitet. Efter en och en halv timma kommer Gunnel för att leda gymnastiken för kvinnor. Så rent här är säger hon. Tolv tjejer från Restad kommer, skratt och kul och jag själv får ju lite härlig gymnastik. Då känns det hela meningsfullt igen.
Det kommer ett mail från en kille som flyttat till Göteborg. Det står: Jag skall aldrig glömma dig skriver han. Min tillvaro tycktes hopplös och trist på Restad. Så kom du och satte igång aktiviteter och pekade på möjligheter. Du räddade mitt liv!
Får tänka på det nästa gång jag tvättar golv samtidigt som det sitter 1000 sysslolösa på rummen! Det handlar om organisation och det är ju inte alltid man orkar det. Men naturligtvis gör jag mycket mer nytta att få igång folk men det kräver faktiskt mer jobb än att göra det själv ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar