På asylmottagningen i Vargön bor det 62 personer från sex olika nationer. Som på alla camper är det olika typer av människor med mycket varierande utbildningar och olika bakgrunder. Vad de flesta bär med sig är en hemsk flykt i små båtar över Medelhavet och sedan en farofylld och hemsk färd upp genom Europa. Nu vet de inte så mycket om sin framtid. Migrationsverket hinner inte med. Av de som kommit de senaste månaderna har inga intervjuer ännu gjorts. Det är en evig väntan. De har ju inga pengar och ingen möjlighet att ta sig någonstans. En del har släktingar här i Sverige sedan tidigare som ser till att de kan komma och hälsa på.
Det blir ju så att en del fastnar man lite extra för. Det finns en familj från Afganistan som verkar så underbara De kommer från lite finare förhållanden märker jag. Pappan är kock. Mamman är så parant och fin. Tre underbara barn 13, 16 och 17 år. De är med i min språkkurs. Tyvärr talar de inte engelska så jag kan inte konversera med dem. De har ett så fint samspel. Pappan säger ibland roliga saker som får familjen och även hela gruppen att skratta. De gör inga miner att pappa är dum som tonåringar kan göra ibland utan jag ser hur barnen uppskattar sin far. Jag kan även se att han försöker hålla humöret uppe på dem men jag ser också hur det drar ett stråk av svårmod över hans ansikte emellanåt. Jag förstår honom, sitta fast här i kylan utan ens veta om de får stanna i Sverige. Samtidigt tänker jag att vi måste kunna göra något med hans yrke. Mat från Afganistan låter väl gott.
Vi har ju fått ut en del lärare i skolorna och på förskolor. Nu är det fler som väntar på att få komma ut.
Jag har en kvinna som är förskollärare. En helt underbar person. Allt är förberett att få ut henne då jag helt plötsligt får ett mail. Tyvärr kan vi inte ta emot fler flyktingar i vår förvaltning står det. Suck!! Nästa dag ringer telefonen. Det är föreståndaren på en förskola där en flykting från praktik. Hon kan inte nog prisa denna tjej och hur det berikar deras arbete. Som exempel berättar hon att de förberett barnen på att det kommer en tjej som inte kan språket. Hon berättar hur en treåring som själv inte pratar rent tar praktikanten i handen sätter henne i soffan och slår upp en bilderbok. Det är ett äpple säger treåringen och pekar. Kan du säga äpple... Nu vill föreståndaren veta om jag har några fler personer då flera av hennes kollegor hört av sig och är intresserade av dessa stödpersoner. Speciellt de skolor som fått in arabisktalande barn. Vad skall jag tro och tänka hur det fungerar i kommunala sektorn ?
Det blir ju så att en del fastnar man lite extra för. Det finns en familj från Afganistan som verkar så underbara De kommer från lite finare förhållanden märker jag. Pappan är kock. Mamman är så parant och fin. Tre underbara barn 13, 16 och 17 år. De är med i min språkkurs. Tyvärr talar de inte engelska så jag kan inte konversera med dem. De har ett så fint samspel. Pappan säger ibland roliga saker som får familjen och även hela gruppen att skratta. De gör inga miner att pappa är dum som tonåringar kan göra ibland utan jag ser hur barnen uppskattar sin far. Jag kan även se att han försöker hålla humöret uppe på dem men jag ser också hur det drar ett stråk av svårmod över hans ansikte emellanåt. Jag förstår honom, sitta fast här i kylan utan ens veta om de får stanna i Sverige. Samtidigt tänker jag att vi måste kunna göra något med hans yrke. Mat från Afganistan låter väl gott.
Vi har ju fått ut en del lärare i skolorna och på förskolor. Nu är det fler som väntar på att få komma ut.
Jag har en kvinna som är förskollärare. En helt underbar person. Allt är förberett att få ut henne då jag helt plötsligt får ett mail. Tyvärr kan vi inte ta emot fler flyktingar i vår förvaltning står det. Suck!! Nästa dag ringer telefonen. Det är föreståndaren på en förskola där en flykting från praktik. Hon kan inte nog prisa denna tjej och hur det berikar deras arbete. Som exempel berättar hon att de förberett barnen på att det kommer en tjej som inte kan språket. Hon berättar hur en treåring som själv inte pratar rent tar praktikanten i handen sätter henne i soffan och slår upp en bilderbok. Det är ett äpple säger treåringen och pekar. Kan du säga äpple... Nu vill föreståndaren veta om jag har några fler personer då flera av hennes kollegor hört av sig och är intresserade av dessa stödpersoner. Speciellt de skolor som fått in arabisktalande barn. Vad skall jag tro och tänka hur det fungerar i kommunala sektorn ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar