Tänk vad fantastiskt det är att vara med i en orienteringsklubb. Alla åldrar. De flesta klubbar har mycket och varierat utbud av träningar under vinterhalvåret. Antin och Jenny leder gymnastik på ett proffsigt sätt, spinning ibland och så är det alla övriga träningar. En del övningar får man passa sig för då mossarna är så många, blöta och kalla så här års. Men att ge sig ut och "springa" på elljusspår eller med pannlampa är så häftigt.
Jag brukade alltid springa hemma i Syrien sa Mohammed en dag. Du får gärna följa med på orienterarnas träning sa jag Springa ute nu?? Han såg mycket tveksam ut. Men så blev det. Han fick med sig två till plus Ali och Raian som varit med förut. I bilen berättade han att han brukade springa 2.8 km. 2.8 mil replikerade jag frågande. Nej, nej. Då förstod jag att de inte visste vad som väntade. Jag erbjöd mig att leda uppvärmningen. Löpning en kilometer. Jag vet hur det är med dessa vältränade orienterare. Det går för fort för otränade och de minsta även om orienteraren i täten försöker springa så sakta hen kan.
Så var det dags för löptest. Alla fick en sportidentpinne på fingern. Två varv för de som springer långa. Stämpla inte i målstämpling vid varvning! Välvilliga orienterare förklarade på engelska att de skulle bara springa förbi för andra varvet. Jag log. Så gav vi oss iväg i samlad trupp. Några av våra Syrianska vänner var uppe i täten och drog. De "dog" efter 200 meter. En vrickade foten och fick vända. Min egen löpning är ju en förskräcklig sorglig historia nu för tiden. Men jag var ikapp dem efter halva banan där de försökte vika av. Emelie släppte dock bara förbi de yngsta barnen för 1,5km. Nu kunde ju killarna inte låta mig komma före så de sprang och gick medan jag tuffade på. Tommy varvade oss på de sista 100 meterna.
Liam 9 år sprang på 14 minuter. Oj sa Mohammed och de andra killarna Du sprang nästan dubbelt så fort som oss. . Jag tycker det var bra gjort av er. Det går fortare nästa gång svarade han så gulligt.
När jag sa hejdå till killarna sa de: Vi syns nästa vecka....
Jag brukade alltid springa hemma i Syrien sa Mohammed en dag. Du får gärna följa med på orienterarnas träning sa jag Springa ute nu?? Han såg mycket tveksam ut. Men så blev det. Han fick med sig två till plus Ali och Raian som varit med förut. I bilen berättade han att han brukade springa 2.8 km. 2.8 mil replikerade jag frågande. Nej, nej. Då förstod jag att de inte visste vad som väntade. Jag erbjöd mig att leda uppvärmningen. Löpning en kilometer. Jag vet hur det är med dessa vältränade orienterare. Det går för fort för otränade och de minsta även om orienteraren i täten försöker springa så sakta hen kan.
Så var det dags för löptest. Alla fick en sportidentpinne på fingern. Två varv för de som springer långa. Stämpla inte i målstämpling vid varvning! Välvilliga orienterare förklarade på engelska att de skulle bara springa förbi för andra varvet. Jag log. Så gav vi oss iväg i samlad trupp. Några av våra Syrianska vänner var uppe i täten och drog. De "dog" efter 200 meter. En vrickade foten och fick vända. Min egen löpning är ju en förskräcklig sorglig historia nu för tiden. Men jag var ikapp dem efter halva banan där de försökte vika av. Emelie släppte dock bara förbi de yngsta barnen för 1,5km. Nu kunde ju killarna inte låta mig komma före så de sprang och gick medan jag tuffade på. Tommy varvade oss på de sista 100 meterna.
Liam 9 år sprang på 14 minuter. Oj sa Mohammed och de andra killarna Du sprang nästan dubbelt så fort som oss. . Jag tycker det var bra gjort av er. Det går fortare nästa gång svarade han så gulligt.
När jag sa hejdå till killarna sa de: Vi syns nästa vecka....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar