Språklärare

Några av de kvinnor som är ute på Restad kan ingen svenska trots att de varit här länge. De har barn, mat och man att ta hand om. Vi har försökt fånga upp dem med språkkurser. Clara har varit ansvarig för detta. Hon fick plötsligt au pair jobb i London och så stod vi där utan lärare. Jag ryckte in. De kommer från Syrien, Somalia och Eritrea. De vill verkligen lära sig men det är inte lätt när det springer omkring en massa barn. Nästa gång kommer vi att dela upp dem i mindre grupper och fixa barnvakt. Mannen då funderar du kanske? De har mycket att lära om vårt samhälle konstaterar jag. Jämställdhet vet de inte vad det är. Så nu var ytterligare några timmar bokade för mig!

Natt ol

Idag tänkte jag ta det lugnt om aftonen men så ringde Gabriel och ville vara med på nattorienteringsövning. Såklart farmor plockar fram pannlampa och är redo ute vid Onsjö golfbana där övningen skulle ske. En grad kallt och väldigt mörkt. Lusten var väl inte på topp men det är märkligt när man väl kommer ut så känns det bara så bra. Banan var tuff. Över leriga gärden och djupa diken med mycket vatten. Tur att farfar kom när det bredaste diket skulle passeras. Han hoppade i och kunde hjälpa Gabriel över. Manaf och Abdul var med om denna upplevelse. Som Abdul sa - att jag skulle springa när det är en grad varmt och kolmörkt frivilligt kunde jag aldrig drömma om. Att det bara går att göra detta. Men det var superhäftigt!

Ungdomar

Än en gång har jag varit ute på Restad. Idag ville jag kolla hur det fungerade med orienteringsungdomarna. Det var full fart klockan 17.00. Många är så rara och gulliga men man märker att de behöver aktiviteter. Jag ser dem aldrig ute och leker. Det kan jag jämföra med barnen ute på vår gård. Där är det jämt full rulle på barnen som kommer från många länder. Klockan 18.00 kommer våra orienterare. Vi joggar en kort sväng för att sedan spela innebandy i gymnastiksalen. Full fart. Manaf och Abdul är med för första gången. Nu är jag inne i vardagen igen. Brasilien känns långt borta.

Vända dygnet

Manaf och Abdul var båda deppiga när jag träffade dem ute på Restad gård. Manaf har ännu inte fått sitt uppehållstillstånd. Han har varit i Sverige 10 månader. De personer han kom med via Ungern får stanna. Han känner sig orättvist behandlad. Inget händer på Migrationsverket. Det är ju så att man kan ha lite otur med sin handläggare. Den blir sjuk och hinner inte med. Min övertygelse är att de gör så gott de kan men det kan upplevas orättvist emellanåt. Jag säger till honom att läsa svenska och träna. Gärna med vsk. Det är ingen ide. Jag blir kanske tillbakaskickad till Ungern är det svar jag får. Han har hamnat i ett "svart hål". Efter att ha pratat med honom ett tag såg han lite ljusare på sin situation och gick till språkcafeet på eftermiddagen. Han följde sedan med och tränade med vsk vilket han upplevde mycket bra. Så hade vi tillbaka den "gamle" Manaf. En mysig, filosofisk och glad kille. Abdul hade vänt på dygnet helt. Slutat att läsa svenska. Han kom till Sverige i juli och har sin intervju med Migrationsverket i slutet av februari. Under denna period händer ingenting. Nu är det mörkt och kallt. Något som dessa som kommer från Syrien inte är vana vid. Det är så många som är deprimerade ute på Restad. Abdul har aldrig tränat så han ville verkligen inte springa ute! Jag övertalade honom att försöka. Efteråt var han så nöjd och glad. Fick ett mail på kvällen där han tackade och uttryckte att det var great! Jag försöker också ge honom en kontakt med en familj så han får se hur det är, Han ser verkligen fram emot detta. Så viktigt att de som kommer har någon utanför Restad gård att prata med. Röda korset och Rädda barnen gör ett jättejobb med språkcafeerna. Många frivilliga ställer upp. Det är så lite som behövs men gör en stor skillnad. Hoppas vi kan bli riktigt många svenskar som vill träffa våra nya svenskar. Oavsett vad vi tycker om invandringen måste vi se till att skapa förutsättningar för dem att komma in i samhället.

Hemma igen

Väskan uppackad, tvättmaskinen igång, spanskan avklarad, bokbloggen fixad, Det blev 13 böcker lästa under denna månad! Jag har varit borta i nästan en månad. Många upplevelser rikare. Härliga dagar i Rio de Janerio. Jag var lite skeptisk innan för besök i denna stad då man hört så mycket om rånarligor och stranden som ligger precis vid staden, hur ren kommer den att vara? Det visade sig vara en underbar stad. Copacabana städades noga varje dag. Stoluthyrarna var många men kändes disciplinerade och de höll också vakt så man kände sig helt trygg. Mängder av försäljare traskade på stranden fram och tillbaka men även dessa höll sig på avstånd så man kände sig inte "påhoppad". Rio har 7 miljoner invånare varav hälften bor i favelor. Dessa favelor klättrar längs kullarna. 1888 avskaffades slaveriet i Brasilien (sista landet) Mängder av före detta slavar hade nu ingenstans att bo. De klättrade upp på kullarna och byggde skjul. Så kom dessa bostadsområden till. De ligger otroligt vackert med bästa utsikt men är fulla av fattigdom och knarkligor som härjar. Det var mängder av poliser i staden. De försöker "socialisera" favelorna. Vid vår guidade rundtur hörde vi ett fyrverkeri mitt på dagen. Guiden frågade busschauffören vad det var. Han var bosatt i en favela och kunde berätta att detta var varning att polisen var på jakt och genomsökte området efter knarksmugglare. 2016 skall Rio stå värd för OS! Det såg vi nästan inget om. Kan jämföras när vi var i Peking några år innan de fick OS. Överallt skyltar om detta. Vi kände oss aldrig otrygga men tyvärr var jag slarvig och plockade upp min telefon i samband med en karneval sista dagen på Copacabana. En liten svart hand kom från ingenstans och nöp den. De har ingen användning för den. Den kan ju spåras via Lasses telefon och den har inte blivit öppnad.Jag har kodlås så de har aldrig kunnat använda den. Jag stöldspärrade den direkt och nytt SIM kort skickas då till mig så nu är det bara att inhandla en ny telefon. På vår resa har vi ju också besökt Peru där vi fick en fantastisk vandring på Inkaleden med avslut i Machu picchu. Vi besökte Buenos Aires och hann med ett besök i Uruguay innan det var dags att deltaga i orienterings VM i en välmående del av Brasilien. Hemma igen och besök ute på Restad Gård. Det känns deppigt därute nu i gråvädret. En del ondgjorde sig över boendeförhållande osv. Jag kan då ställa en fråga om de hellre vill flytta till en favela i Brasilien? Om man jämför med det är det rena lyxen ute på Restad. Man märker hur viktigt det är för dem att ha något att göra. När de börjar grubbla över sin situation här och hemma i sitt land blir det helt stopp för många. De slutar läsa svenska osv. En viktig roll för mig är att visa på möjligheter. Jag kändes att jag behövdes. Finns det en underbarare känsla?

Resa

Packad och klar. Tidigt i morgon påbörjas vår höstresa detta år. Orientering i Sydamerika. Jag har aldrig känt mig så klar inför en resa som nu. Beror naturligtvis på att jag inte har ett jobb jag måste se till klarar sig under den tid jag är ledig. Jag kommer inte att blogga under den här tiden. Du kan följa resan på vsk-kollen.blogspot.se

Måndag morgon

Vaknar upp efter en god natts sömn. Ännu en helg har passerat. Lagat en middag som jag tog med till min mor där jag också bjöd min bror med fru och Lasses bror. Sprungit orientering i Ljungskile i ösregn. Där var också Jonas med familj med. Fått mycket kläder till flyktingarna. Bilen var full när vi åkte ut en sväng till Restad. Där träffade jag delar av gänget som plockade upp och delade ut. Jag har läst ut en bra bok. På Torsdag far jag till Sydamerika för en månad med spännande upplevelser. Jösses vad jag gör många saker jag gillar. Ändå känner jag en viss rastlöshet. En massa borden.. Borde städa mer i mitt hem, borde gå och handla lite kläder. Vad är det som hela tiden driver mig att tycka jag borde göra mer? Är det en mänsklig egenskap att aldrig vara riktigt nöjd. Jag tycker ju ändå jag är ganska bra på att göra de saker jag tycker är kul. Jag riktigt hör dig som läser detta. Nu får hon lugna ner sig lite.. Men jag vill göra allt jag gör... Skrev det ovan innan jag läst frukost. Sedan... En arbetsplats ringde och sa att jag kunde komma ut med en tilltänkt praktikant. Så kul. Idag skall jag ha igång Folkuniversitetet att göra språkkurser. Jag skall fixa städborste till Abdul och Manaf. De har ju orienteringskurs ikväll igen. Jag hoppas också hinna skicka en ansökan om sportaktiviteter till asylsökande som jag fick notis om. Sedan vill jag ha rapporterat in till idrottslyftet. Även de kurser jag har igång vill jag avsluta innan jag far. Sedan har jag ju lovat leverera en TV till Ahlam som fått boende i Grästorp. Hon vill ha hjälp med busskort. Undrar om jag hinner börja titta på vår resa och packningen idag? I morgon och onsdag har jag ju bokat flera aktiviteter. Vad skiljer detta liv mot mitt arbetsliv? Jag gör en massa utan betalt men jag behöver inte rapportera till någon, inte underordna mig. Tycker jag inte det är kul så struntar jag i det och jag känner att jag gör så mycket nytta.