Flashback

Jag blev ombedd att hålla föredrag på Hyresgästföreningens konferens. De hade inbjudit förtroendevalda i lokala föreningar runt om i distriktet. Mitt ämne var " hur får man boende att engagera sig och ta ansvar"? . Jag hade ingen lust egentligen men när jag blev utlovad cyklar till flyktingar och kanske en praktikplats för Madiha så skippade jag natt och sprint DM. Det visar sig sedan att jag förväntas hålla tre pass a 45 minuter och att platsen för konferensen är Lunnsbrun. Jag bad Madiha, flykting från Pakistan, att hänga med som sällskap i bilen. Det blev en mycket trevlig resa. Väl där började konferensen med att någon slags guru hälsade välkommen. Jag känner så väl till den typen av personer. Trevlig, skämtsam men som egentligen inte har så stort djup. Att han drog över tiden så att folket inte fick någon paus och vi åtta föreläsare som sedan skulle ta vid inte kunde börja i tid bekymrade honom inte det minsta. Han till och med uttalade att han fick 'arga blicken" av en av arrangörerna. Det blev flashbacks från min tid i arbetslivet. Så många sådana här "Pellar" jag stött på. Självupptagna, bra på att prata, kan inget om teknik och kräver fullständig uppbackning av andra. Att hålla tre likadana föredrag på raken kräver sin person. att hålla glöden uppe, att hålla tråden och inte anspela på något man sa på förra föredraget. När vi åkte hem i bilen frågade Madiha mig varför alla var så gamla som var med. Svaret är nog den att de som engagerar sig i sin boendemiljö är nog ofta pensionärerna fast de egentligen borde vara vi yngre tänkte jag säga innan jag kom på att jag själv kanske inte räknas till den yngre skaran.

Leva i nuet

Jag har städat samtidigt som jag lyssnat på Guillous senaste bok. Thomas Bolme läser så gott. När jag är klar har Lasse radion på. Claes af Geijerstam spelar så goa låtar. Han snackar mellan låtarna som värsta discjockeyn. Här sitter jag och njuter av denne alldeles snart 70-årige herre och de gamla godingarna. Jag tror vi båda känner oss som under 20. Rent och fräscht runt omkring mig. Nu är det gott att leva.

En somalisk kvinna

Jag möter henne i kvinnogruppen ute på Restad Gård. Hon kommer med tjejen från Afganistan som upplåter en sängplats i sitt rum. Hon har egentligen skrivit ut sig från Restad för att bo i en familj men det blev inte bra så nu bor hon illegalt i ett av rummen som så många andra därute. Deras samtalsspråk är engelska. Som så många från Somalia har hon glimten i ögat och är skojfrisk. Hon säger sin ålder och om jag kommer ihåg rätt är den 25 år. Det är svårt att se under alla dessa skynken de Somaliska kvinnorna bär. Hon hjälper till när Elisabeth från NÄL vill träffa nyförlösta och gravida kvinnor. Det är bestämt en tid 11.00 och trots att hon sagt till dem att komma får hon springa runt och knacka på dörrar och så småningom lyckas med att få några till det avtalade mötena. En timma försent men det är ju helt normalt i den Somaliska världen. Hon är verkligen gullig men hon har ett stråk av vemod över sina ögon. Inte konstigt förstås. Så försvinnor hon från Restad. Då och då tänker jag på henne. Så skickar jag iväg ett meddelande och får ett svar som lyser av glädje. Hon skriver: Det går så bra för mig. Tack gode Gud så gifte jag mig i maj och har precis idag första september fått reda på att jag är gravid. Jag har varit så stressad över att vänta på beslut från migrationsverket men nu känns det inte som något problem när jag får min lilla baby att ta hand om och slipper känna mig ensam. Meddelandet avslutas med en massa hälsningar och tack. Jag måste säga att jag är förstummad. Denna fina, rara, intelligenta tjej som pratar så bra engelska går bara och drömmer om att sätta barn till världen! En värld som för hennes del är så osäker. Hon kan ju lätt bli utvisad till Somalia. Mannen verkar ju bara vara ett redskap för barnafödandet. Jag förstår bara inte detta sätt att tänka. Vad skall man säga!

Möte igen

Igår var jag på möte med Adnan, Yousef, Ammar och Khaled. De vill legalisera vår samverkansgrupp. Fixa ett organisationsnummer. Detta för att kunna bli en samtalspartner och även kunna ta emot pengar till olika projekt. Jag förstår att det måste gå den här vägen men hela mitt jag skriker nej. Jag vet vad det innebär. Det är handlingskraftiga killar som får mycket gjort men jag vet att de behöver min hjälp. Mycket med det formella som till exempel kassör och bokföringsdelen, protokoll med mera. Jag vill inte sitta i massa möten. Det har jag gjort tillräckligt i mitt liv. Jag vill inte hjälpa alla strukturerat. Jag vill hjälpa de jag träffar på lite utifrån vad jag själv tycker är roligt och hanterbart. Är det egoistiskt? Jag vet att jag har kraften och kunskapen att kunna vara med och skapa något större. Men.. Ett exempel: Vi hade ju med 25 stycken på tjejgåing. En av dem vann en kurs i Nia. Detta är för mig en ny träningsform. Tjejen som vann har bara varit i Sverige i tre veckor. Hon kan ingen engelska. Ledaren som skänkt priset ville förklara lite. Jag tog tag i Marah som är duktig på engelska. Det lät ju spännande tyckte jag. Jag förhandlade snabbt ett mycket bra pris för Marah och nu skall vi alla tre börja på denna träningskurs. Om jag varit en del i ett organiserat Support hade jag inte kunnat göra så. Det väcker naturligtvis avundsjuka att just Marah fick en grej av mig. Varför hon? fick jag höra senare. Hon har inte hjälp till i Support. Men det kan jag ju bara strunta i. Jag gör som jag vill. I senare blogginlägg kommer du att kunna läsa om hur jag upplever Nia. Hon som sålde in det var duktig.

Är sommaren slut nu

Det blev sen start på bad i år men vilken underbar augusti vi fick. På väg ut till Gullholmen igår regnade det. Väl därute blev det en promenad på Härmanö. Solen sken och eftersom det var helt folktomt kunde vi slänga av alla kläder och hoppa i ett hav utan maneter och alger. På hemvägen störtregnade det igen. Tänk vad bra jag har det. Att både Lasse och jag är friska och har lämnat yrkeslivet bakom oss. Att inte behöva stressa och prestera. Samtidigt som jag säger detta tror jag inte vi uppskattat detta om vi inte jobbat hårt under den tid som var. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag vilja det? Aldrig! Det finns mycket jag gjort som jag inte skulle göra igen men samtidigt som detta gett mig erfarenheter som jag har nytta av idag. Den som inget gör gör inga fel förutom att allt blir fel! (Österbergsfilosofi). Jag blir förtvivlad när jag hör om allt elände i världen. Att man plågar får i Argentina är hemskt men inget mot vad många människor får lida i flyktingläger, som gästarbetare och över huvudtaget. Självskador och självmord ökar bland våra unga i Sverige. Varför? Livet känns inte meningsfullt säger de. Det är inte materiella ting som ger lycka! Att bada i havet en sensommardag, Att titta på stjärnhimmelen en stjärnklarnatt efter kometer som knappt kom, att läsa en positiv artikel om Fared i tidningen, att lyckas med en paj, att hitta en riktigt bra bok, att få ett tack för man rekommenderat rätt bok till någon, att någon ringer och säger att de har en lägenhet de vill hyra ut till flyktingar, att hitta kontrollerna. Och så mycket mer det är lycka.

Kultur

Idag blev "kringelvandringen" av. Tanken är att jag och mina syskon med partners, barn och barnbarn skall träffas och tillsammans uppsöka en sevärdhet en gång om året. De som kan och vill är med. Det är dock inte så lätt att samla folket. Några frågar varför, några har inte lust, några är bortresta och andra är upptagna. Oundvikliken kommer frågan till mig varför jag hittar på sådana här "happenings". Men jag vet ju att det brukar bli kul och lite lärorikt är det säkert så några peppar jag och övertalar att vara med. Solen skiner från en klarblå himmel. Kornfälten står skimrande gula detta år när skörden blir så god för många bönder. Vi har blivit 16 (25 möjliga) stycken som promenerar iväg för att lära mer om guldfyndet vid Vittene. Vi träffar på mannen som hittade guldet. Mer än gärna berättar han om hur det gick till. Skratten blir många där vi sitter och lyssnar på hans historia som han spetsat till lite. Hans trädgård är så söt med sin roliga "konst". Härligt är det gamla gravfältet där vi rastar och bland annat äter Emelies goda kakor. Efter den 3,6 km långa promenaden frågar jag barnen vilket betyg de ger detta på en 5 gradig skala. 4,9 säger Liam, 5 säger både Gabriel och Alvin. Oj då.. Vad tyckte jag då. Den finske mannen som hittat guldet var en stor behållning. Sedan tycker jag nog att det var lite fjuttigt med informationstavlor. Något mer kunde man berättat. Promenaden var okey och vad kan man begära av något som inget kostar i min plånbok. Jag vidmakthåller att det är kul att göra saker tillsammas och att man lär sig något om vår svenska historia. Nästa gång vi åker förbi skylten Vittene kulturled vet vi vad som väntar i andra ändan. Så visst blir det så att jag kavlar upp ärmarna och fixar nästa år igen.

Vår miljö

När jag var liten kunde vi egentligen inte bada i vår å som gick förbi där jag bodde. Tätortens avlopp passerade här. Vi åkte flotte och ibland ramlade vi i. Gud vad äckligt! Nu finns det inga sådana avlopp som går direkt ut i ån. Så läser jag om fritidsbåtarna som har problem att tömma sina avloppstankar. Det är inte tillräcklig kapacitet i hamnarna och nu finns det en lag som säger att man inte får släppa ut avfallet rakt ut i havet. Vill man verkligen det? Jag tycker det låter hur snuskigt som helst att bara släppa ut skiten. Så många båtar!! Vad skall man göra då hör jag folk säga. Om jag köpte en båt skulle jag kolla hur man gör med allt avfall. Om det är så att det inte finns några alternativ till att släppa ut allt skulle jag faktiskt inte köpa en båt. Sedan har jag inte ord för stora kryssningsfartygsom släpper ut allt!! Skulle jag vilja åka på en sådan semester vill jag kolla hur det hanteras. Så kommer en tanke till mig. Jag har ju varit på två kryssningsseglatser i Karibien. Kollade jag hur avfallet hanterades? Svaret är nej. Så lätt att sitta här och vara lite skitviktig. Jag skäms!