En flykting

Hazem är en av de jag träffade bland de första när jag började mitt engagemang med flyktingar på Restad Gård. Han är 37 år. Han är välutbildad och har jobbat i Dubai. Han har tjänat mycket pengar och har haft ett mycket bra liv. Han har fru och tre döttrar. När kriget eskalerade i Syrien och familjen inte fick vara kvar i Dubai beslutade han och hans mycket yngre bror att de skulle fly tillsammans till Sverige. Hazems fru har MS och skulle aldrig klara en flykt. När jag träffade dem på Restad Gård lyste deras ögon. De hade klarat den svåra flykten i hemsk båt osv. Detta som vi läser så mycket om nu på senare tid. Det tar ungefär en månad innan deras ögon slocknar. Inget händer och de börjar tappa tron på att det skall lösa sig. Hazem bor i ett rum med tre andra. En av dem är en riktig slarvpetter och strör saker omkring sig. Hazem börjar bli helt "under isen". Han röker mycket och börjar se helt glåmig ut. Jag tar med honom till orienteringstugan där han hjälper till när vi har en träff. Han träffar Tomasz Drapella. De har samma arbetsbakgrund. Några veckor senare ringer Tomazs mig och säger att han kan fixa praktikplats på NCC om jag fixar allt det praktiska med försäkringar osv. Vad ett sådant samtal gör mig glad!! Han blir försäkrad via Migrationsverket och kan nu göra praktik i tre månader plus tre månader. Vi fixar också till Hazems boende med lite avskärmningar etc. i rummet. Tiden går och de sex månaderna tar slut. Hazem har ännu inte fått uppehållstillstånd trots att vi via Röda Korset sett till att han haft sitt andra samtal tidigare än första datumet han fick. Han har otur med sin handläggare. Hans bror får uppehållstillstånd trots ett mycket senare andra samtal. Nu får han inte fortsätta praktiken. Dock har han chans att få ett jobb på ett företag som heter Swisslogg och gör inredningarna på det stora nybygget på Trenova. De vill dock att han har ett personnummer. Han skall ju betala skatt och öppna ett konto för lön. Nu börjar Hazem må riktigt dåligt igen. Ett jobb han verkligen vill ha håller på att gå honom ur händerna. Jag försöker ringa skatteverket. " vi har tyvärr slut på könummer var god ring senare" Jag får ta till kontakter igen. Så får jag prata med en chef och tillfälligt nummer löser sig. Han får jobbet och än en gång kommer han ur svackan. Så kom hans uppehållstillstånd i veckan. Nu gäller det att vi kan hålla Hazem utanför svackor igen. Vi måste fixa bostad. Det är inte lätt!! Usch vilket hemskt hus vi tittade på i Frändefors. Ett litet uthus där de satt in ett kök och toalett. Några skrubbar på övervåningen som sovrum. De vill hyra ut detta för 5.400 i månaden!!! När vi hittat boende skall vi ha hit familjen. De har det svårt i Syrien. När man som jag hjälper flyktingarna gäller det att inte se alla. Då skulle jag bli helt handlingsförlamad. Nej det gäller att titta sig omkring och hjälpa någon. Om alla gör så kommer vi långt.

En ny vecka

Hemma igen efter O-ringen. Vi valde att åka till lägenheten i Vänersborg då det skall bli ett så fruktansvärt oväder i helgen. Jag har inte badat i Sverige i år. Det är första gången tror jag som detta har hänt I slutet av juli. Samtidigt tycker jag att jag haft tur med soldagar inte en droppe regn under tävandet i Borås. Några dagar i solen på gräsmattan. Jag minns många soliga upplevelser. För det gäller ju att minnas de soliga stunderna. Nu känner jag mig redo att börja fundera kring aktiviteter med flyktingarna. Vi skall köra igång flera språkcirklar. Cykelverkstan skall igång ordentligt, Tjejer skall lära sig cykla, kan vi få igång fiket och därmed en mötesplats för svenskar och invandrare? Sedan skall jag jaga praktikplatser. Jag är så stolt att jag medverkade till att två stycken fått jobb direkt efter det att de fick sitt uppehållstillstånd. Detta genom att fixa praktik när de ändå bara väntar. Kan vi få ut de välutbildade som kommer på praktik direkt har vi vunnit mycket för vårt svenska samhälle. Sedan har jag ju som en av mina utmaningar att få igång några med invandrarbakgrund att bli orienterare. Ett svårt uppdrag! Tänk vilken resa många har som lärt sig att man aldrig får gå i högt gräs för där kan finnas ormar till att bli orienterare! Jag är också glad, stolt och lycklig att Supports verksamhet fungerat i många delar under sommaren. Nästan varje dag har jag kunnat lägga in ett inlägg på vår blogg supportrestadgard.blogspot.se. Tänk vad spännande livet är med alla möten!

Sommartider

Nu är jag inne i en intensiv orienteringsperiod. Semestertävlingarna staplas på varandra för mig som för många andra. 5-dagars är krävande. När drygt 15.000 personer skall tävla på samma ställe blir det lite promenerande. Årets arrangörer har löst detta på ett fantastiskt sätt. Men ändå blir det tufft. Eftersom vi inte äger någon husvagn och husbil har vi valt olika sätt att övernatta. Första natten utnyttjade vi Lasses sista poäng från hans hotellboende i arbetslivet. Det blev 13:de våningen på Panorama hotell i Göteborg med utsikt över Liseberg. Attraktionerna var i full gång i spöregnet. För min del hoppas jag att jag inte behöver gå in på en nöjespark på mycket länge. Den miljön gillar jag inte. På tredje dagen är det vilodag i tävlandet. Skönt för ben och hjärna.

Att bara vara

Så fick vi några dagar utan några måsten. Visserligen borde jag tvätta altanfönstren. Framåt eftermiddagen gör sig detta påminnt. Men det klarar jag fint av att bortse från. Vi lyssnar på sommarpratare. Martin rekommenderade starkt Kjell Enhager. I detta program refererar han till Morgan Allinger som när han mötte grannar i Tibro som vuxen sa Varför gjorde ni inte det minsta när ni hörde att vi blev slagna? Vikten av att agera. Lasse och jag får då lite dåligt samvete. Vi såg att en av de vi känner ute på Restad inte mådde bra. Vi var så upptagna med vårat att vi valde att inte agera. Nu får vi inte tag på personen! Min "padda" är ett måste. Att kunna läsa tidningen var jag är i världen. Att spela wordfeud och chatta med mamma. Att kolla instagram, blogga och hålla mig uppdaterad. Men att läsa bok på den gillar jag inte. Då blir den tung att hålla. Batteriet tar slut. Det blänker av solen och rätt vad det är Temperaturen för hög. Så än så länge får allt en trave böcker följa med på mina resor.

Iakttagelser och möten

När jag är i butiken hemma i Sverige skulle jag aldrig köpa dansk fläskfile. Jag är dock inte helt säker på att svenskt kött är så mycket bättre. Det är lurigt med den bild massmedia rullar upp. Vad jag kan konstatera är att hamburgare och mat på vägkrogar smakar riktigt gott här i Danmark. Fräscha sallader och riktigt kött i hamburgarna. Inte dessa äckliga fabriksgjorda slamsor som jag får i Sverige. Inte många McDonalds ser jag. Inte heller finns de pizzerior i varenda gathörn. Vi har gjort några museiebesök på vår resa. Måste säga att jag är imponerad hur de satsat på barndelen. På Lousiana fanns dels en verkstad där man kan göra egna konstverk och dels gå runt och kolla den sktuella utställningen om Afrika med ett pass i handen. Frågor skulle besvaras och egna konstverk skulle ritas in för att få det stämplat och godkänt. På Arkeologimuseet i Hardeslöv skulle det samlas trådar och besvaras frågor kring de utställda föremålen. Detta gör att det blir en trevlig upplevelse tillsammans barn och vuxna. Det blir en del besök i konstlade miljöer typ Tivoli i Köpenhamn. Detta är ju inte min grej men jag måste säga att det var riktigt trivsamt. Att få åka in i sagans värld med Gabriel som kunde berätta om HC Andersens alla figurer var fint. Vakter och personal verkade så trevliga. Jag kommer aldrig att glömma killen som skötte karusellen med flygplan som kunde höjas och sänkas. Hur han såg alla, gjorde tummen upp, och spexade så där lite lagom. Han verkade älska sitt jobb. Skulle vara intressant att göra en studie om ledarskap här. Hur de får personer att le från hjärtat och inte bara det påklistrade leendet som man ofta möter i den här typen av miljöer. Danmark ger mersmak i denna ljuva sommartid med vägkanter fulla av vallmo, blåkint, prästkragar, nyponblommor och många andra sorters prakt därtill.

Att leva

Så trött jag var efter ridresan. Helt orkeslös i tre dagar. Börjar jag bli gammal? På fjärde dagen kunde jag samla mig för att börja förbereda mig för nästa resa. Orienteringsresa till Danmark tillsammans med Jonas familj. Alltid kul att kunna resa ut ihop. Vi började med tävlingen "tre skåningar och en dansk" på helgen. Sprinttävling i Helsingborg på fredagkväll. Färja till Helsingör på lördagförmiddag för tävling där. Tillbaka till Helsingborg och kvällstävling. Avslutande tävling på söndag. Under en sådan här tävlingshelg är det bara springa, äta, sova som gäller. I min klass D60 var vi 26 deltagare. Jag är inte med i toppen längre men kände att jag är på gång. Jag slutade sjua när alla tävlingar räknats samman. Hade jag inte missat så mycket en av dagarna hade jag kunnat sluta 4:a. Detta har väl egentligen ingen som helst betydelse men trots allt är det en liten tävlingsjävel som ligger där och vill ha bra placering. Om detta är jag inte ensam. Så mycket prat om skador och sjukdomar som gör att formen försämrats finns nog inte! Alla orienterare är lika. Vi är ett gäng som är tokiga i vår sport. Nu far vi vidare till Tre-kvällars i Brösarp, sedan blir det Halland 3-dagars innan 5-dagars i Borås och därefter veteran-VM i Göteborg hördes från några. Vi far till Gotland för 5 tävlingar innan 5-dagars sa någon annan. Havs-Ol 3 dagar i Blekinge och Eskilstunas 3-dagars hördes från ett annat håll. Det är inte klokt vad det tävlas! Själv far vi till södra Jylland för en tre dagars tävling med Skagens tre tävlingar som sista del i denna lilla resa innan vi far hem för att ladda om för 5-dagars. Jag erkänner. Jag är lika tokig som alla andra som fastnat för denna sport.

Möte på ridresa

Nu är snart den här resan ett minne blott. Ett soligt minne som är så där gott att ha när vardagen känns lite grå. Kay Pollak skriver så fint i en av sina böcker om att ta tillvara alla möten med andra människor i livet. På en resa av det här slaget blir det många intensiva möten. Ägaren till hästarna heter Bosko. Han driver gården, som han äger tillsammans med sin bror, med sin fru Donia. De har tre mindre barn. Agroturism står det på lite skyltar här och där i Kroatien. Här kan man bo och äta. På gården finns en fin restaurang. Han har 20 hästar, höns, hundar och katter. Han har dessutom ett stort duvslag. Han berättar gärna om hur han tävlar med dessa duvor runt om i Europa. Här finns kusiner, morbröder och fastrar runt omkring honom och tur är väl det när bygglovshandlingarna är inlämnade för bygge av ytterligare rum och utökning av verksamheten. Vår guide på turen heter Luka och är 25 år. Han är så rar och verkar ha skaffat sig en god människokännedom efter sex år som guide. Han rider varannan vecka på tur. Övrig tid jobbar han på gården. Nästa vecka skall han bärga hö. Lukas kusin Ivan är 18 år. Hans uppgift är att hjälpa till när vi sadlar hästarna. Han finns på plats tillsammans med Bosko när det är dags för lunch. Då har han ställt ut bord och dukat upp. Han är så tjänstevillig och snabb. Han kan en del engelska och vi får reda på att han också vill leda turer. Han vill inte gå i skolan. Tyvärr är han mycket blyg och det är först efter ett par öl som tungans band lossnar och han vågar prata engelska med oss. Han får många förmaningar av alla mammor som är med. Sluta röka, plugga engelska och drick inte för mycket. Det lyssnar han inte på. Med på resan är fem fransoser. De är så gulliga och rara men som alltid med folk från Frankrike är de så dåliga på engelska så jag kan inte föra ett samtal med dem. Även de yngre. Det är nästan alltid så med fransmän. Det blir många gemensamma upplevelser under dagen och på kvällen blir det mycket skratt. Man lär känna varandra mer och mer när veckan rullar på. Generellt bland hästdamer är att de är inte speciellt inteesserad av teknik. Yvonne har ju inte kommit till sms-stadiet än. Det tycker till och med hon som inte har internetbanken är sen utveckling. Alla människor vi vinkar på och träffar är så vänliga och glada. Märkligt att det var krig här för 25 år sedan. Vi ser en del raserade hus och får reda på att det hände under kriget. Sista kvällen utbyter vi mailadresser. Jag vet att dessa mycket sällan utnyttjas. Jag berättar för Marie-Louse att jag har en blogg. Hon vet ju inte riktigt vad det är. Hon har hört talas om folk som lever på att skriva bloggar. På frågan varför jag bloggar egentligen blir jag lite ställd. Det får vi utveckla i ett annat blogginlägg någon gång.