Möte på ridresa

Nu är snart den här resan ett minne blott. Ett soligt minne som är så där gott att ha när vardagen känns lite grå. Kay Pollak skriver så fint i en av sina böcker om att ta tillvara alla möten med andra människor i livet. På en resa av det här slaget blir det många intensiva möten. Ägaren till hästarna heter Bosko. Han driver gården, som han äger tillsammans med sin bror, med sin fru Donia. De har tre mindre barn. Agroturism står det på lite skyltar här och där i Kroatien. Här kan man bo och äta. På gården finns en fin restaurang. Han har 20 hästar, höns, hundar och katter. Han har dessutom ett stort duvslag. Han berättar gärna om hur han tävlar med dessa duvor runt om i Europa. Här finns kusiner, morbröder och fastrar runt omkring honom och tur är väl det när bygglovshandlingarna är inlämnade för bygge av ytterligare rum och utökning av verksamheten. Vår guide på turen heter Luka och är 25 år. Han är så rar och verkar ha skaffat sig en god människokännedom efter sex år som guide. Han rider varannan vecka på tur. Övrig tid jobbar han på gården. Nästa vecka skall han bärga hö. Lukas kusin Ivan är 18 år. Hans uppgift är att hjälpa till när vi sadlar hästarna. Han finns på plats tillsammans med Bosko när det är dags för lunch. Då har han ställt ut bord och dukat upp. Han är så tjänstevillig och snabb. Han kan en del engelska och vi får reda på att han också vill leda turer. Han vill inte gå i skolan. Tyvärr är han mycket blyg och det är först efter ett par öl som tungans band lossnar och han vågar prata engelska med oss. Han får många förmaningar av alla mammor som är med. Sluta röka, plugga engelska och drick inte för mycket. Det lyssnar han inte på. Med på resan är fem fransoser. De är så gulliga och rara men som alltid med folk från Frankrike är de så dåliga på engelska så jag kan inte föra ett samtal med dem. Även de yngre. Det är nästan alltid så med fransmän. Det blir många gemensamma upplevelser under dagen och på kvällen blir det mycket skratt. Man lär känna varandra mer och mer när veckan rullar på. Generellt bland hästdamer är att de är inte speciellt inteesserad av teknik. Yvonne har ju inte kommit till sms-stadiet än. Det tycker till och med hon som inte har internetbanken är sen utveckling. Alla människor vi vinkar på och träffar är så vänliga och glada. Märkligt att det var krig här för 25 år sedan. Vi ser en del raserade hus och får reda på att det hände under kriget. Sista kvällen utbyter vi mailadresser. Jag vet att dessa mycket sällan utnyttjas. Jag berättar för Marie-Louse att jag har en blogg. Hon vet ju inte riktigt vad det är. Hon har hört talas om folk som lever på att skriva bloggar. På frågan varför jag bloggar egentligen blir jag lite ställd. Det får vi utveckla i ett annat blogginlägg någon gång.