Orienterare

Orientering är en sådan fantastisk sport. Det kanske läsare av min blogg förstått att jag tycker. "Farmor nu måste vi sticka till start" säger Liam. Jag startar strax efter honom och vi har kommit överens om att vi skall ha sällskap de 1200 meter som det är till start. Liam sprang ju sin första tävling sjäv förra veckan under påsken. Nu är det sjätte gången han ger sig iväg i H10. Han klarar sig själv och är så proffsig i startproceduren. Kul att han är så "på". När jag står där och väntar på min startminut pratar jag med en av mina medtävlare i klassen. Jag vet att hon springer fortare än mig. Jag mår inte bra idag säger hon. Jag har så ont i foten och har också en gammal höftskada som gör att jag knappt kan röra mig säger hon. Jag tänkte stanna hemma men så bestämde jag mig att åka hit ändå när vädret är så fint och hämta kartan. Hon startar två minuter efter mig. Efter fyra kontroller passerar hon mig i skogen och hon kommer att vara två minuter före mig i mål och endast några minuter efter segraren. Nu undrar jag varför så många orienterare pratar om sina skador, hur dåligt tränade de är, hur svår förkylning de har haft och sedan springer de som bara den och ligger i topp. Jag är så trött på detta beteende. Jag är inte det minsta intresserad av att lyssna på alla dessa skador från folk som ändå presterar på topp! Orienterare kan vara så tråkiga