Maldiverna

Jag har aldrig gillat snorkling! Trots detta har jag snorklat på de mest fantastiska ställen. Stora barriärrevet, Röda havet, Karibien med mycket mera. Varje gång har jag fått samla massa mod för att sticka ner huvudet och sätta igång. Väl nere går det bra men lyfter jag upp huvudet kommer samma skräck igen för att fortsätta. Jag vet inte vad detta beror på. Hemma fick jag ett par stora hörlurar som jag kan gå omkring med och lyssna på böcker. Små ramlar ju ut hela tiden. När jag satte på mig dem första gången kom samma känsla av innestängdhet över mig. Jag vande mig och har lyssnat mycket med dem. Så var det dags att åka ut till ett rev här på Maldiverna. Vågorna gick ganska höga. Hjärtat tickade och jag ångrade att jag åkte med. Så stannar båten ute på öppna havet och jag samlar allt mod jag har och går i vattnet. Så bara snorklar jag som vilken person som helst. Finns ingen skräck eller innestängdhetskänsla. Helt otroligt. Dag två när vi åker ut känns lite oro men det är inget när jag kommer i vattnet. Tack kära hörlurar! Jag är så lycklig och följer med ledaren långt bort. På väg tillbaka går jag på fel båt. Vi ha två båtar med oss ut. Lasse blir bekymrad men blir glad när han ser mig på andra båten. Vi åker till ett annat ställe och båtarna stannar 500 meter ifrån varandra. Mellan båtarna går en korallrevskant. Jag snorklar tillsammans med några andra och en ledare bort mot "min" båt. När vi är 100 meter från den säger ledaren att vi skall vända. Jag säger då att jag fortsätter bort mot den andra båten. Nästa gång jag tittar upp ser jag att min båt har börjat hemfärden. Ingen finns runt mig! Jag viftar med armen och som tur är vänder båten och hämtar upp mig. Där står Lasse och ruskar på huvudet medan alla andra skrattar och de stackars besättningsmännen måste ner med stege igen. Fantastisk fin snorkling fick jag vara med om iallafall!