Jag träffar en kvinna. Hon är 70 år men arbetar ändå kvar på sitt gamla jobb som inhoppare. Vad skall jag göra säger hon jag är pigg och frisk och att bara ta hand om mina barnbarn blir tråkigt. Hon kommer in på hur illa behandlade hon tycker våra gamla svenskar är. Hur de körs hem till ensamhet och hur hemhjälpen inte har tid och att det är ny personal hela tiden. Jag säger att jag inte tror samhället klarar av denna kostnad i framtiden. Det kommer ju att bli ett enormt problem. Hon blir mycket upprörd att jag inte håller med fullt ut. Att jag tycker att pengar måste satsas på de unga så att det finns tillräckligt med lärare och att vi kan ta hand om alla som mår dåligt. Sedan tänker jag att denna kvinna istället för att Jobba skulle kunna stötta och hjälpa sina medmänniskor. Jag vet att det absolut inte är för ekonomin hon jobbar.
Jag åker med när Ibrahim skall flytta. Först till kommunen där han får information om sin nya lägenhet och uppgift när han skall träffa en socialsekreterare som skall ge honom ett bidrag de kallar "glappet" och sedan skall han träffa en kille på arbetsförmedlingen som skall få igång honom i etablering. Mycket information och papper som skall fyllas i för Ibrahim. Bara genomgången av PUL lagen där han godkänner att hon får lägga in honom i ett register är ett kapitel i sig. Knappt att jag fattar. På alla dessa träffar är en tolk med. Du blir utkörd till lägenheten någon gång i eftermiddag säger kvinnan på kommunen. Nu är jag med och kan fixa detta. Och tur är väl det för 7 km utanför centrum utan tillgång till affär eller någon annan service är det inte lätt. Tre dagar senare skall han träffa socialsekreteraren men hur skall han ta sig till honom? Av en slump får jag kontakt med en äldre herre som är en av dessa fantastiska medmänniskor som finns. Han hjälper Ibrahim med glödlampor och kör honom till affären och ser till att han får kontakt med språkcafe och lite annat smått och gott.
Kommunens folk kan ju inte klara detta och jag tror att vi måste vara medmänniskor alla så gott det går. Sedan ifrågasätter jag varför det skall vara så mycket pappersskrivande och krångel. Det hade väl räckt med ett papper att skall du få hjälp så innebär det PUL och allt annat. Kommunen kunde väl direkt gett honom möjlighet till levnadskostnader utan att de skulle ha ytterligare ett möte med tolk.
Jag tänker också vad det kostar att etablera en ny svensk. Vilka insatser från samhället!
Jag åker med när Ibrahim skall flytta. Först till kommunen där han får information om sin nya lägenhet och uppgift när han skall träffa en socialsekreterare som skall ge honom ett bidrag de kallar "glappet" och sedan skall han träffa en kille på arbetsförmedlingen som skall få igång honom i etablering. Mycket information och papper som skall fyllas i för Ibrahim. Bara genomgången av PUL lagen där han godkänner att hon får lägga in honom i ett register är ett kapitel i sig. Knappt att jag fattar. På alla dessa träffar är en tolk med. Du blir utkörd till lägenheten någon gång i eftermiddag säger kvinnan på kommunen. Nu är jag med och kan fixa detta. Och tur är väl det för 7 km utanför centrum utan tillgång till affär eller någon annan service är det inte lätt. Tre dagar senare skall han träffa socialsekreteraren men hur skall han ta sig till honom? Av en slump får jag kontakt med en äldre herre som är en av dessa fantastiska medmänniskor som finns. Han hjälper Ibrahim med glödlampor och kör honom till affären och ser till att han får kontakt med språkcafe och lite annat smått och gott.
Kommunens folk kan ju inte klara detta och jag tror att vi måste vara medmänniskor alla så gott det går. Sedan ifrågasätter jag varför det skall vara så mycket pappersskrivande och krångel. Det hade väl räckt med ett papper att skall du få hjälp så innebär det PUL och allt annat. Kommunen kunde väl direkt gett honom möjlighet till levnadskostnader utan att de skulle ha ytterligare ett möte med tolk.
Jag tänker också vad det kostar att etablera en ny svensk. Vilka insatser från samhället!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar