Ny öden hela tiden

Jag läser i tidningen att minst 300 dog i flyktingbåtar igår. De sattes i små gummibåtar och skickades ut på ett stormigt hav av skoningslösa smugglare. Säkert finns det de ute på Restad som miste någon släkting igår. Totalt var det 3000 som dog bara på havet under 2014. Fyra av dem var Mohamads familj. Jag hade inget val sa han de skulle inte överlevt i Syrien så jag var tvungen att ta denna hemska chansning. Han visar bilder på sin vackra fru och tre söta flickor som försvann i medelhavet. Igår träffade jag Narmia. Hon kom till kvinnoträffen på Restad. Hon såg ut som ett spöke blek med stora svarta ringar kring ögonen. En av dessa som klarat av att ta sig ända hit tillsammans med sin dotter drygt ett år. Hon flydde tillsammans med sin man men de blev separerade i Turkiet. Det visar sig att detta är en mycket intelligent kvinna som studerat engelska på universitetet för att bli översättare. Hon vill lära sig svenska och undrar om hon kan vara med i vår språkkurs. Men det går ju inte. Igår kom 17 personer. Det går ju inte att bedriva någon studiecirkelverksamhet då. Jag måste hitta fler lärare! Eline blev också separerad från sin man i Turkiet. Han hade deras 7 veckors bebis i sin famn. Dessa två är nu kvar därnere. Hon har kontakt med dem via telefon de mår bra men det är svårt för mannen att ta hand om den lilla. Hon har nu varit här i sex månader. Hon hade äntligen blivit kallad till sin andra interju den 9 februari. Hon gick till Migrationsverket och väntade, inget hände. Till slut gick hon fram och frågade. Handläggaren är sjuk var det svar hon fick. Du får en ny tid per post. Det var detta brev hon kom till mig med igår( all korrenspondes sker på svenska) Det stod mycket riktigt i brevet att handläggaren blivit sjuk men det stod också att hon inte kunde få någon ny tid för det fanns inga! Eline hade ju hoppats så på detta. Att hon skulle få uppehållstillstånd och få en chans att få hit sin man och dotter. Hon har ju kämpat så. Det slocknade något hos denna glada unga viljestarka person igår. Så många öden. Ändå träffar jag bara några få. Jag vet att det finns många traumatiserade som jag aldrig ser. Jag förstår att de inte hinner med på Migrationsverket och arbetsförmedlingen. Alla dessa som kommer!

Nya möten

Det är ett intensivt arbete ute på Restad. Samtidigt som det händer mycket tycker jag att det är segt. I min värld är det väl bara att köra på. Ta tex läkarna jag vet inte hur mycket pengar och energi det satsats från olika instanser men det är så mycket regler för att få ut dem i samhället. Det har dessutom varit svårt att få till en grupp bland de som är på Restad. Adnan tog tag det och fick ihop dem. De beslutade att de skulle kunna ordna en mottagning ute på Restad Gård där man kunde gå och få en första rådgivning av sina landsmän och hjälp med vart man skall vända sig för fortsättning. En självklarhet i mina öron. Börja i det lilla och sedan ta kontakter med vårdcentral och bygga så. Igår hade jag ett sådant där härligt möte igen. Jag vill ju komma i kontakt med Somalierna. Yousef som har hand om alla nya som kommer kunde meddela mig att det kommit en kvinna från Somalia som pratar bra engelska. Han hade bett henne att komma till vår grupp och hjälpa till men hon var blyg för alla karlar som finns över allt och satt på sitt rum. Så fick jag träffa henne efter att hon varit här i två veckor. En bländande skönhet. Talar bra engelska och är utbildad sjuksköterska. Dessutom har hon glimten i ögat. Skall bli spännande att se om vi kan göra något tillsammans. Min dröm är att alla som kommer skulle kunna erbjudas plats i en studiecirkel i svenska språket med max åtta personer i varje grupp Inom en vecka. Jag gick ut med ett upprop om cirkelledare. Per var en av de som svarade och nu kör han igång två cirklar med nykomna från Jemen, Pakistan, Ukraina och naturligtvis Syrien. Jag kan inte förstå att inte fler nappar på detta. Man får en egen liten grupp om 4-8 deltagare som träffas en gång i veckan. Alla får var sin bok. Vilka möten! vi har nu sju cirklar igång. Dessutom finns ju Röda Korset, Missionskyrkan och Rädda Barnen här med sina fantastiska språkcafeer. Vi håller på att få igång en blogg och facebooksida. Det är några IT killar från Syrien. Lasse är med och styr upp lite. De vill ju göra så mycket och stort. Men även här börja i det lilla.Vi har ju inga pengar. Det har ordnas en liten grupp som skall ha hand om sport. Jag och tre till skall försöka samordna det hela. Bordtennisklubben har hört av sig och är villiga att ställa upp med undervisning en kväll i veckan. De har fått bord att sätta upp här via kommunen. En liten klubb där det knappt finns några medlemmar. Ordförande är även instruktör. Äkta ideella ledare. 21 personer mest ungdomar har anmält sig och de kör igång i kväll. Jag vet att fotbollsklubben har fått pengar av Migrationsverket, Lions klubb och fler. Många är så intresserade av fotboll. Det finns mycket duktiga spelare från Syrien och Somalia. Flera från Somalia och Eritra spelar utan skor i gymnastikhallen som vi förfogar över. jag har kontaktat klubben. Hoppas nu att de äntligen kommer igång med något härute! Det förbereds för en stor show " under the same sun". Jag vet inte så mycket om detta bara att det sys kläder inför modevisning, dansuppvisning med mera Den 21 mars bjuds allmänheten in för att se allt. Skall bli spännande. Så är det detta med praktik Som jag jobbar stenhårt med. Såååååå segt!!!

En betraktelse

Idag har jag varit på begravning. Tore dog detta år då han skulle fylla 75 år. Det finns en del som tycker det är så hemskt med begravningar att de nästan inte klarar av det. Det gör inte jag. Är det en gammal människa som Tore tycker jag det är högtidligt och fint. En känsla av total närvaro i ett vackert rum. Vacker musik. psalmerna "Blott en dag.." och "Store Gud ". Blommor. Levande ljus. Tore och jag har en sak gemensamt: Orientering. Vi träffades varje vecka på olika tävlingar under säsong. Tore var alltid med liksom jag. Han jobbade mycket med ideellt klubbjobb liksom jag. Där slutar likheterna. När Tore var fjorton år köpte föräldrarna ett hus i kvarteret där de hyrde. Här har Tore sedan bott i alla år. När föräldrarna gick bort bodde han själv. Inga reparationer har gjorts och allt var som det alltid varit. Tore jobbade på Göta Bruk direkt efter ordinarie skolgång. När bruket las ned förflyttades han till Inlands bruk. Han var ingen person som hördes eller hade åsikter. Han jobbade på med de uppdrag som tilldelades honom. Han var ingen lättpratad person. Det tog nog ett par år innan han hade ett samtal med mig. Vi brukade prata om det ena och andra när han väl fått förtroende för mig. Jag förstod att han var en "kalenderbitare" och följde resultat inte bara i orientering utan även andra sporter. i början på 2000-talet började datorn komma så sakta och ta över mycket. Jag var då inte längre klubbkompis men eftersom vi träffades så ofta tänkte jag på honom och den nya tid som jag såg var i antågande. Jag hade en kille som var superduktig med datorer på mitt jobb som praktikant. Jag pratade med honom och frågade om han skulle kunna fixa en dator till Tore och ställa upp och även lära honom. Javisst sa Jimmy! Men det gick inte! Nej det är inget för mig sa Tore. Jag ringde och pratade när jag mötte Tore minst fyra gånger. Du kommer att gilla det så mycket var min kommentar. Vi kommer att se till att du får hjälp om du kör fast men jag lyckades inte. Tänk vad Tore skulle tyckt det varit spännande att följa alla resultat från orienteringstävlingarna. Vad jag inte visste då var att det det skulle bli en så enorm utveckling. Att alla sträcktider skulle komma att finnas tillgängliga osv. Man kan ju inte tvinga människor som inte vill eller... I detta fall hade det blivit så bra. Vi älskar iallafall orientering båda. Världens bästa sport. Att jag fått en så totalt olik mig person som Tore till vän, mäktigt!

Hela dagen

Följde med Liam till tandläkaren och den årliga kontrollen redan klockan 8.00 på morgonen Vilken gullig tandläkare. Han hette Mohammed!! Sedan iväg till Restad för träff med ABF. Vi fick stämt av flera saker. Danslokal, studiecirklar, kulturaktiviteter. Adel har länge varit på jakt efter en praktikplats. Hans engelska är inte så bra. Men jag lyckades hitta en som stämmer med hans bakgrund. Idag gjorde vi ett besök på firman som tillverkar fönster. Han får komma till dem på praktik.= lycka. Sedan har jag varit ute med Aziz och tittat på pianon. Ikväll blir det besök hos två kvinnor som hörde av sig efter vårt informationsmöte i torsdags. De vill engagera sig! Den 8 december skickade jag ett brev för orienteringsklubbens räkning till kommunen där vi erbjöd dem att ta över våra lampor. Vi förklarade att vi inte kommer att ha tänt för allmänheten. Vi tänder när vi själva använder spåren. Inget svar. Inte ens ett tack och vi har mottaget brevet. Tiden går och i början av januari hörde tidningen av sig och det blev skriverier om vårt släckta elljusspår. Det blev även reportage på radion. Idag ringde de från radion och hörde efter om vi hört något sedan de tagit upp det. Inte ett ljud kunde jag svara. De frågade också om vi skulle skicka fler brev. Jag förklarade att vi orienterare tänder när vi har lust. Varför skall jag lägga ner min lediga tid med skrivelser till kommunen för att allmänheten som inte är medlemmar skall kunna åka skidor? Antagligen har det varit något på radion idag Nu på eftermiddagen ringde Peter Nilson som är ansvarig för detta På kommunen. En person som jag många gånger tidigare mött kring detta. Han lägger huvudet på sned och säger att han lyssnar. Sedan händer ingenting. När han ringer säger han exakt såhär. "Hej detta är Peter Nilson på arena fritid Min chef har sagt till mig att jag skall kontakta dig för ett möte. Kan du komma 11 mars klockan 16.00" Det går säkert bra säger jag och så avslutar vi mötet. Helt osannolikt otroligt, eller hur? Mötet är om drygt en månad! Snön är väl borta då! Han kan nu säga att vi är kontaktade från kommunen För min del kan jag ju bara strunta i dessa personer men stackars de som är beroende av dem för sina jobb.

En lång pensionärsdag

Idag skulle Lasse få besök av en gammal arbetskamrat. Det innebar att vi gick upp som vi gjorde förr i tiden när vi arbetade. Inte riktigt så tidigt men ändå. Dammsugare fram, överkast på och så fejade vi. Halv 10 for jag med buss till Restad för att tillsammans med Adnan besöka Ole på migrationsverket. Ole är distriktschef. Ett mycket givande möte där det verkligen kändes att någon lyssnade och det blev bra diskussioner. Ganska ovanligt i dagens Sverige. Snabb lunch och sedan två språkkurser på raken fram till det var dags för kvinnoträffen. Därefter hade Adnan och jag bokat möte med Vuxenskolan för genomgång av lokaler och studiecirklar. Sedan hem och på med gympakläderna. Promenad till gympan i iskallt regn. Hemma igen blev det Ett avsnitt av Bron ( som vi missat när den gick) lurigt med Netflix. Det var ju så spännande att vi måste titta på två avsnitt. Timman blev sen..

Min tid är ute

Nu har jag haft mitt sista styrelsmöte som ordförande i orienteringsklubben. För åtta år sedan tillträdde jag i en mycket turbulent tid. Det blev en sluten omröstning då sittande ordförande gärna ville vara kvar. Ett gäng tyckte det var bra som det var. Varför utsätta sig för detta för att få ett obetalt uppdrag som innebär en massa timmars jobb tror jag många frågar sig. Jag såg vilka möjligheter det fanns till att utveckla verksamheten. En förutsättning att jag skulle ta posten var att jag fick med mig Anna-Karin som kassör. Det fanns ingen som ville ha kassörsfunktionen i den gamla styrelsen och deras förslag var att vi skulle köpa in den tjänsten. Det lät mycket dyrt och tokigt i mina öron. Det har varit en intressant tid. Det har varit hårda diskussioner med den gamla falangen. Min ledstjärna har ju hela tiden varit orienteringsverksamheten. Det är därför vi finns till. Det har varit tuffa årsmöten där jag tror att vi som mest haft 17 motioner att ta ställning till. Alla har handlat om olika saker kring stugan. Ett exempel att vi som orienteringsklubb skall bekosta lampor och ljus på den allmänna vägen upp till stugan! Visst har det varit drag i klubben under några år. Två år hade vi tre lag till 25-manna. Vi har satsat på elit och legat bra med på 10-mila osv. Många ungdomar med. Dock har vi inte kunnat behålla våra stjärnor då jobb inte har kunnat erbjudas. Under senare år har det varit lugnt på våra årsmöten. Sista striden jag tog var när vår tränare Rickard skulle anställas. Det svors och gormades för att vi inte satsade på stugan istället. Men det blev ju så bra. Idag prisar alla Rickard och många förfasar sig över vad som skall hända om han inte är med oss längre. När cykelklubben kom och frågade om det fanns möjlighet att hyra in sig tyckte jag att det lät mycket bra. Vår stuga står ju för det mesta tom. Jag såg stora möjligheter till ett givande samarbete. Vid allmänna medlemsmötet vi hade kring detta var det inte många som tyckte som jag och övriga styrelsen. Nu var inte den gamla falangen med på mötet utan det var istället de något yngre som värnade stugan och pratade om att vi skulle satsa lite mer, klubbkänsla osv. Jag kände hur all lust och energi rann ur mig samtidigt som jag förstod att nu är det jag som blivit gammal och kanske stoppar utveckling. Det är dags att stiga av ordförandeskapet.

Kvinnor på Restad

En timma på onsdagar kan kvinnor träffas och prata med mig och andra kvinnor. De är lite aggressiva när jag möter dem denna onsdag. Ni säger välkomnen till Sverige och sedan får vi bara sitta härute. Vi vill ha arbeten osv. Vi vill ha bostäder. Varför bygger ni inte bostäder när det är en sådan brist? De tycker också att de som städar de gemensamma utrymmena gör ett dåligt jobb (Samhall). De tycker att Somalierna är så skitiga. De riktigt taggar varandra. Jag lyckas vända diskussionen. Varför skall jag med mina skattepengar städa era gemensamma uttrymmen? Om jag ägde den här anläggningen hade jag sett till att ni organiserade er och städade själva. Ni har ett ansvar att lära Somalieerna hur det går till i vår typ av land. De kommer från andra kulturer. Nu är de här och vi skall leva sida vid sida. Vilket unikt tllfälle ni har att lära dem så att vi får det bra alla när ni alla kommer ut i samhället. Jag förklarade också att här har vi inte olja som sprutar upp och säljs och på så vis finansierar olika investeringar. Här är det mina och andras skattepengar. Att svenska ungdomar inte heller hittar bostäder.. Att de själva måste vara finurliga och tänka ut saker. Så kom ett sådant där magiskt ögonblick där jag kände att deras aggisivitet vände och de började fundera vad kan jag göra. En annan fråga: Vart kan vi gå när vi skall leka med våra barn? Jag såg mycket frågande ut. Vad gör du på helgerna med familjen? Då slog det mig. Det är naturligtvis i Syrien som det är i USA där jag precis varit. Man går inte vart som helst utan det finns speciella parker där det finns rutchbanor, grillar och lite fåglar eller annat att titta på. Jag går till skogen sa jag. Alla kan gå in i alla skogar osv.. Men vilka djur finns det. Är det inte farligt? Hur skall vi göra där. Oj oj så mycket det är i stort och smått.