Matmor

Så märkligt det är. Jag gillar inte att laga mat! Det gör inte heller min mor fast hon lagar så god husmanskost. Hennes tupp i sås, kåldolmar, bröd, köttbullar, makrill kan jag drömma om ibland. Men när vi skulle ha gäster var hennes matångest påtaglig. Märkligt men det värsta är att jag ärvt detta. Att laga mat är inget jag tycker är roligt lägg därtill grillångest kan du förstå mina våndor. Jag har ju satt upp det som ett av mina mål i livet att bli matmor. Den som läst min blogg verkar vara mest intresserad av detta mål då jag ofta får frågor om detta.  Hur går det då. Jag kämpar. Idag skall jag grilla lammkotletter med auberginer och halloumi ost. Oj tänker du nu det lät avancerat. Men egentligen är det ju bara att följa recept. Men ack så motigt för mig att göra iordning marinad och allt. Ingen glädje i det! Tur att jag har en bra bok i örat annars hade jag inte stått ut. Tänk att det finns de som finner glädje i att laga mat och baka. Som glädjer sig åt att det skall komma gäster och så vidare. Vad jag önskar jag var sådan.  Ibland pratar jag med folk som hatar att mingla. Va!! Det som är så roligt att gå omkring och prata med okända. Jag riktigt lever upp då. Jag tror inte det går att ändra på människor. Jag får kämpa med min matlagning och andra med sin mingelångest. På't bara. 

Lugn

Du behöver lugna ner dig säger Lasse. Inte alltid ha grejer på gång och planera. Han har säkert rätt men visst är det tråkigt! Jag älskar att planera och ha mål i sikte. Tänk när jag var ung. Inga telefoner,  IPad och annat som "stör". MEN jag kommer ihåg att jag tyckte mycket var tråkigt då. Jag tror att jag hade haft mycket glädje av den moderna tekniken.  Fast det kanske är så att jag hade tråkigt som gör att jag nu är kreativ. Snart kör orienteringarna gång igen och vi skall ut med barn och barnbarn. Då kanske jag längtar efter en lugn stund. 

Möte

Kay Pollak har skrivit en bok som heter " Att växa genom möten". I den beskriver han att man skall ta tillvara alla möten. Det kan vara ett kort möte på en buss. En vänlig blick och ett leende. Något jag ofta tänker på.
Färden i minibussen från Ridcentret till flygplatsen i Bukarest tar tre timmar. Jag hamnade i framsätet när vi åkte hem. Där blev det ett sådant där fantastiskt möte med chauffören. Vi diskuterade hans uppväxt, hur han blivit aktiv Baptist och hur han idag jobbade med föräldralösa barn. Han hade bott några år i USA och vi kunde därför föra ett djupt samtal och förstå varandra. Vad underbart det är när man verkligen pratar med varandra och vågar utmana. Upplyftande. Jag kände mig fortfarande upplyft många flygtimmar senare när jag skulle ta pendeltåget till Lena i Rönninge. Dock fick jag ingen kontakt med någon i vagnen trots mina vänliga blickar och fina leende. De undrade nog vad det var för en fåntratt som satt där och såg nöjd ut. Stockholm har blivit kallt sjunger Orup...

Rida

Jag är fortfarande lite i rus efter mina dagar på hästryggen. Naturligtvis gjorde vädret mycket. Att få vistas i vår vackra natur när alla blommor är som finast är en gåva. Jag hade dåligt begrepp om Transylvanien. Det man ser på bilder är höga berg i Draculamiljö. Nu vet jag att dessa berg inramar ett bördigt gräslandskap. I de större  dalarna är det odlingar men på de vidsträckta kullarna är det betesmark. Det fanns också skogar med  framförallt ek och bok men även tall. Ibland bröts våra galopper av framrusande skällande hundar. Herdarna hade många hundar till hjälp att samla in sina hjordar men också som skydd för björnar. Vi såg alldeles färska spår vid vattentussarna.
I byn Viscri hade vi möjlighet att studera livet lite mer  då vi hade en ledig förmiddag. Vid sjutiden på kvällen kom korna hem får mjölkning. Varje hus hade en liten innergård med ladugård. Korna visste vart de skulle. Tre kor in i den porten, två där osv. Ett riktigt skådespel. På morgonen vid sex var det dags att ge sig iväg igen med herdarna. Sedan kom bonden dragandes med små kärror med mjölkbyttor som tömdes på någon uppsamlingsplats. För oss var det som att flyttas 150 år tillbaka i tiden. Ibland söker den stressade människan efter frid. Här kändes friden men det är naturligtvis hårt arbete med lite betalt och det är inte varje dag som solen skiner.
Detta var en fantastisk resa. 

Rumänien

Hur kan du vilja åka till Rumänien där är så fattigt, eländigt och farligt fick jag höra av flera när jag berättade om vår kommande ridresa. Jag och Yvonne ville gärna se Bukarest innan vi gav oss av in på landsbygden. Kommer vi att våga gå ut och äta på kvällen? det kanske finns något på hotellet gick våra tankar.  Vi tog bussen in från flygplatsen och väl framme efter en halvtimma gick vi lite fel innan vi hittade vårt hotell. Det vi såg då var var storstadspuls med ett härligt restaurangliv. På vår promenad lite senare kände vi oss lika säkra som i Sverige. Dagen efter besökte vi Cauecesues palats för en guidad tur. Vi lämnade staden på eftermiddagen med nya insikter och kunskaper. Tänk vad viktigt det är att resa. Många fördomar kommer på skam. Så mycket jag lär mig.

Mattila

Lennart har flera gånger gjort reklam för sin orienteringshappening i Mattila. När vi jobbat har det varit svårt att passa in det i schemat. Förra året reste vi på flera utlandsresor så då passade det inte men i år var det dags. Men hur mycket är det inte som händer i slutet av maj? Så i bilen den långa vägen upp till Torsby när det i radion pratades om värmerekord i Sverige och vi var på väg till den del  där det skulle vara 5 grader och regn kändes det sådär.
Det blev underbara dagar. Vi bodde så mysigt i en av de gamla stugorna  Orienteringarna var verkligen omväxlande och kul. Sprint i boendeområdet, Ett besök i vitmosseskog på Norgekarta, en kul orientering på ängarna runt en fäbod till avslutningen i äkta Värmlandsskog.
Maten var helt fantastisk. En ny kock som verkligen ville visa vad han kan. Lennart och Karin har också bemödat sig med att göra inramning med musik, historier och kultur.
Innan "fäboorienteringen" steg en tjej upp på en stor sten. Solen sken och vinden susade svagt några fåglar kvittrade. Så framförde hon en vallvisa. Efter det blev det helt tyst innan hon sjöng Ack Värmeland du sköna. Så mäktigt.
Denna kvinna har bott i generationer i Mattila. Hon var antagen till operaskolan i Stockholm men blev med barn och valde att stanna hemma. Mannen hittade en yngre hästtjej från Torsby och lämnade henne i skogen. Det känns som värsta romanen tycker jag.
Vi sträckkörde sedan hem för att avsluta kvällen i Vargöns kyrka. Syrisk afton. Dima med familj från boendet i Vargön hade tillsammans med kyrkan inbjudit till att testa Syrisk mat och ta del av familjens berättelse om sin tid i Syrien och flykten.
När jag var i Mattila upplevde jag verkligen ett lugn. Uppkopplingen var sådär och internet fungerade inte. Jag träffar ju flera personer som tar avstånd från modern teknik och sociala medier. Det är jag trött på. Jag tycker det är fantastiskt att kunna hänga med vad som händer. Men jag måste säga att det var skönt med en paus. Jag kände verkligen av bruset när allt strömmade på igen. Men Sverige är så fantastiskt och vad fantastiskt för mig att uppleva dessa kontraster. Undrar dock hur de känns för de flyktingar som hamnar uppe i skogarna i norra Värmland? Lite ödsligt  Men vi får hoppas att de får fint mottagande av de som bor där för alla härstammar ju från flyktingar från främst Österbotten i Finland.

Hästar

Nu börjar min årliga ridresa närma sig. Denna gång skall vi åka till Transylvanien i Rumänien. Eftersom jag inte rider regelbundet brukar jag göra några turer för att träna upp rumpan och känna på hur det är att sitta upp på en häst. Idag har jag varit på Bergagården och ridit en tur uppe på Hunneberg tillsammans med några tjejer från Lysekil. Så vackert i häggblommen och de skira björkarnas tid.
Jag gillar att rida men är egentligen igen riktig hästtjej. Du får ta Kalima sa Linda till mig. Henne har du ridit på förr. Har jag det sa jag? Då fick jag onda ögat. Att inte ha koll på vilken häst man har haft med att göra är inte okey. De andra tjejerna hade tittat på nätet och läst om varje häst. Ni skall fläta manen sa Linda. Oh Gud hjälpe mig tänkte jag. Hur skall jag klara det? Och mycket riktigt min fläta lossade innan vi var uppe på berget.
Att rida en tur med Linda är häftigt. Långa trav och galoppsträckor. När vi kom tillbaka skulle hästarna släppas ut i hagen. Så synd sa de andra tjejerna att vi inte fick tid att gulla med hästen ett par timmar. Vilken himla tur tänkte jag. Det där att gulla med hästen  är inte min grej heller. Jag vet när vi varit på ridresor och det är dags att skiljas från hästen man varit tillsammans med en vecka så är det många tårar som fälls ibland. Det är klart att man blivit ett med hästen men nästa vecka kommer en ny person så att jag skulle ha några känslomässiga band till djuret finns inte. Annars brukar jag rekommendera företag att anställa hästtjejer. De är ofta tuffa och arbetsamma. De tar hand om sin utrustning på ett föredömligt sätt. De är pikttrogna. Det går inte att ligga hemma i sängen och känna sig lat. Hästen måste ha mat och tas omhand. Sedan tycker jag ibland att de har en förmåga att prata "skit" om de som inte är närvarande.