Gulliga pojkar

Sladjana och Nikola från Serbien skall springa långdistansen. Vi kör ut dem till "modelevent" där kontroller är uthängda så de kan testa på hur terräng och karta kommer att vara under tävlingen. Bredvid vår bil på det lilla gärdet har Norge parkerat med sin trupp. Vi byter några ord med Olof Lundanes som kom två på medeldistansen.. En fin och ödmjuk kille som dirket efter målgång uttryckte besvikelse över att kontrollerna låg slumpartat i grönområde på sista slingan under tävlingen. Idag är det inga sådana tankar som kommer fram. Det är lika för alla säger han och ler.
Under långdistansloppet som vi följer via storbildsskärmen ser vi hur Timo Sild från Estland leder stort efter halva banan. Lasse känner till löparna och säger att han tyvärr inte kommer att orka hela vägen och mycket riktigt tappar han på slutet och blir tia till slut. Senare på kvällen går jag till tvättstugan på campingen där jag bor. Där håller Timo och en lagkompis på att tvätta sina kläder. De sköljer av den värsta leran innan de stoppar in i tvättmaskinen så ordentligt. Jag pratar lite med honom och frågar hur det känns. Han skrattar och säger att han måste se till att banorna inte är så långa nästa år när VM går i Estland. Han tycker det är retligt att han blivit slagen av Fredrik Backman med 15 sekunder efter så lång löptid. Han skrattar och ruskar på huvudet. Vilka fina killar! Orientering fostrar.
Nikola som är med i vår trupp är en ordentlig kille. Han har lagt ner sin kompass och övrig utrustning i en liten låda med olika fack. Där finns lite annat smått och gott som kan behövas. Så ordentligt har jag tidigare inte sett men när jag får reda på vad han gör till vardags hemma i Serbien förstår jag. Han är ikonmålare. Tillsammans med sin far och två bröder målar de små tavlor de säljer men också inne i kyrkor. Jag får se bilder på hur de hänger högt upp i taken. Klart man måste vara noga med sina grejer.

Strömstad

Det har varit mycket orientering det sista. Orienteringshelger i Tibro och Hjo. Däremellan träningar med bland annat flyktinggänget. Denna vecka har jag och Lasse hand om Internationella orienteringsförbundets clinics. Förbundet försöker bredda sporten och skapa förutsättningar för fler länder att delta. Ett mål är att få orienteringen olympisk därför är Egypten här. Kamerun skulle varit med men fick inte Visum. Vad jag tror om Afrika som orienteringsnation kan vi lämna åt sidan. Funnes det pengar i sporten skulle naturligtvis det dyka upp många talanger från tex Kenya. Igår vann  Jerker Lysell guldmedalj. Tänk om det varit under olympisk flagg. Nu blir det endast en kort notis i tidningarna medan Rissveds guld i mountainbike slås upp stort.
Denna vecka möter jag människor från jordens alla hörn. I clinics är det folk från Serbien, Chile, Barbados, Korea med fler länder med. Än en gång slås jag av insikten vad lika vi är. När vi sitter vid genomgångarna så är det skratt och skämt precis som det varit ett gäng svenska ungdomar. Det ger energi.
Varför är alla orienterare så otroligt vänliga och hjälpsamma frågade min syster en gång efter att hon varit med mig på en tävling. De vill så gärna berätta och förklara om sin sport och tycker det är roligt om jag vill pröva. Så är det överlag men det finns undantag
Igår när vi följde sprintfinalen på torget i Strömstad så gick en man från Schweiz fram och ställde sig inte så långt ifrån storbildsskärmen med en stor flagga. Han skymde sikten för säkert 100 personer. Eftersom jag hade arrangörskläder på mig så kände jag mig manad att gå fram och be honom flytta sig. I mycket trevlig ton bad jag honom gå åt sidan med sin stora flagga. Så paff jag blev när han svarade aggressivt att jag inte behövde stå bakom honom utan flytta mig sidan. Men du skymmer inte sikten bara  för mig utan för minst 100 personer om inte mer replikerade jag. Det bryr jag mig inte om sa han. Jag tänker stå här! Bryr du dig verkligen inte om att du förstör för så många? Det skiter jag fullständigt i svarade han. Helt otroligt. Jag kände att jag inte kunde göra mer. Några andra svenskar försökte få honom att flytta sig men lyckades inte. Lasse hade också arrangörskläder på sig och stegade fram och hotade med polis och till slut föstes han undan. Efteråt tackade flera i publiken Lasse att han fixat det. Det är helt otroligt att det finns sådana människor! Stackars de som måste umgås med dem.  Familj, arbetskamrater, grannar osv.

Att stå i kö

Jag har hjälpt till att dela ut kläder och andra saker till flyktingar. Det har hänt att jag blivit mycket irriterad då de "knör" sig fram och gapar. Ställ er i ett led har jag uppmanat mången gång men ingen lyssnar.
På fjärde dagen på O-ringen skall vi åka lift upp till fjället. Det är en lång, lång fin kö som ringlar sig fram. Abdu som är en av våra Syriska vänner skrattar och säger: Så här skulle det aldrig fungera hemma i våra länder. Folk kan inte stå i kö. Där skulle alla anstormat liften för att försöka komma med andra skulle satt sig och spela kort eller gjort något annat. Att de skulle bilda en kö likt denna finns inte.
Bra att veta om kulturskillnader. Att det blir så här tror jag beror på att här finns det plats eller mat för alla. I vissa länder är det de som håller sig framme som får.
Så viktigt att våra nya svenskar får komma ut och se hur det är. Det kan lätt uppstå ilska och aggression vid tex tåg och bussar där de nya inte förstår varför folk blir arga. 

O-ringen

Ligger och väntar på att stugan skall vakna upp så här på veckan sista dag. O-ringen är intensivt. Det mesta har fungerat bra. Lätt att ta sig till tävling via buss. Korta avstånd till start, fantastiska vyer på fjället. Bra boende på C orten. Ungarna är fullpumpade med aktiviteter förutom själva tävlandet. Varje dag har det sprungits labyrintorientering i Bagheera tältet Kastats ringar i Folksamtältet,  fixats armband i Dala energi montern osv. . Nackdelen detta år är att det blir ingen klubbgemenskap eftersom vi bor på så olika ställen.
Fyra från Syrien med. De är imponerade över alla människor. De är också trötta då de inte är vana vid så mycket motion och uteliv.
Som alltid på 5-dagars är det fullt överallt. Till Sveriges högsta vattenfall Nipekärr det 1.5 timmes bilväg. De som startade bilresan dit lite senare på dagen fick 5 km bilkö till parkeringsplatsen. Många valde att vända och hade då kört bil i tre timmar och bara sett skog.
"Little to much" av allt men vi är nog med nästa år igen.

Nya världar

Vi  står och väntar på tåget i Göteborg som är avslutande delen på vår fantastiska orienteringsresa till Läsö. Det står ett gäng unga killar 13-14 år bredvid oss. Plötsligt vänder sig en kille till Emelie och frågar vilket lag hon är med i Pokemon. Jag är inte med alls säger hon. Han ger henne en en förvånad blick och undrar varför. Vi skrattar och frågar hur det ser ut. Vi får kika på hans skärm och han förklarar. Det här med lag hur fungerar det frågar jag. Vi kan då slåss med varandra. Vi kan också erövra vissa platser. Till exempel gymmet som ligger alldeles här borta. Det har nu intagits av ett lag.
Vilken grej!  Det finns inga Pokémon här bland tågen säger han.Tur är väl det. Jag har läst i tidningen att folk går ut i trafiken eller ramlar ner för stup när det jagar pokemons. Jag har också läst att detta gör att många som suttit på sitt rum nu går ut och rör på sig. Jaja vad mer skall jag få uppleva innan jag dör? 

En dag i mitt liv

Vaknade i morse med två sovande barnbarn i dubbelsängen. Lasse hade vi förpassat till annat rum.  Lova 3 år och Alvin 6,5 år sov så rofyllt. Fönstret stod lite på glänt och det susade i träden utanför.
Allt andas lugn och frid. Det är lätt att leva i nuet när jag har småbarn runt omkring mig. Jag låg alldeles stilla och njöt för jag visste att när det vaknades skulle scenförändring uppstå. Alvin vaknade en halvtimma senare. Direkt såg han till att peta på Lova och så hade jag två glada, skrattande, viftande och hoppade småmänniskor runt mig.
Det gäller att hitta på saker när vädret inte är det bästa. Efter frukost bestämdes att vi skulle gå och plocka hallon. Så uppstod dispyt om vilken burk var och en skulle ha. Lite letande i hyllorna och jag kunde hitta likvärdiga med färger som kunde godtas.
Fina hallon men lite besvärligt att gå. Allt gick bra och vi hittade skalbaggar och annat spännande.
Hemma hade Lasse klippt gräset och nu förberett en skattjakt på orienteringskartan. Alvin som är lite trotsig och inte vill orientera tyckte detta var jättespännande.
Grillångesten satte in så jag gjorde en fläskfilégryta istället för helstekt filé med fetaost och fikon som var planerat. Naturligtvis blev det god paj med nyplockade bär till efterrätt. Kände mig nästan som en matmor!
Efter att föräldrar och barn åkt kunde jag njuta av att läsa boken och sova en stund. Som dagens motion blev det promenad. Jag stoppade ljudboken i örat och så gick jag runt Kalltorps ägor. Stora fält med korn, havre och vete vajade i solskenet. På avstånd såg och hörde jag Rommele kyrka vars klockor slog. Hästar och kor på de böljande kullarna runt om. Så mäktigt.
På kvällen slog jag på TV på måfå för att kolla om det var något att titta på. Ett program som porträtterade operasångaren Peter Mattei. Så bra det var. Kände mig så nöjd när jag kröp ner i bädden igen denna gång med Lasse bredvid mig. Det är gott att leva.

Facebook

Jag kände länge att jag inte ville vara med i Facebook. Det kändes som saker bara flashar förbi. Massa delningar osv.  Men så kände jag att jag ville ha ett forum att nedteckna mina upplevelser och insatser bland flyktingar och startade upp mitt konto. Jag skaffade mig också massvis med vänner.
Så kommer det upp en nyhet om att två unga flickor spelar i Åsbräcka kyrka på söndagkvällen. Dit är det drygt sju kilometer från sommarstugan. Med dagens 28-växlade cyklar är det en "baggis" att ta sig dit. Så får vi en sådan där fantastisk upplevelse! Ljuvligt att cykla med diken fyllda av blomsterprakt. Vi möts av bräkande får när vi parkerar våra cyklar utanför den lilla kyrkan. Två unga flickor sjunger, spelar fiol och piano. De kallar sin föreställning "Hållplats i sommartid" . Vackra ömsinta visor blandat med lite prat. Jag blir så imponerad över dessa "töser". Jag känner mig också så tacksam över livet. Men tänk om jag inte haft Facebook hur skulle jag då fått reda på detta?