Motion

Det är så viktigt att gamla människor  gör någon form av fysisk aktivitet tre gånger i veckan hör jag någon säga. Detta för att bibehålla sin muskelmassa. Menar du att man inte skall göra fler än tre gånger frågar jag. Tre gånger får jag till svar. Vad händer om man gör fler gånger säger jag. Fler säger hon?  Det är det väl ändå inga äldre som gör. Jösses tänker jag. Vi lever i olika världar. Konstaterade att jag var på åtta pass på gymmet förra veckan.  2 Cirkel, 1 magerygg, 2 yoga, 2spinning 1 rörelse. Dessutom var jag på orienteringsklubbens gymnastikpass på onsdagkvällen. Vanligtvis brukar jag springa på torsdagar och jag hade en inplanerad orientering på söndag. Dessa ersatte jag med promenad då det var så snöigt och kallt. Jag är inte ensam. Vi är flera gamlingar som träffas i stort sett varje dag och gymmar och vanligtvis avslutar vi med kaffe. Sedan vet vi ju alla hur orienterarna håller igång. 

Jag träffade Röda Korsets ordförande på biblioteket. Det blir allt svårare att få folk att ställa upp ideellt i butiken säger han. Vad gör alla pigga pensionärer fortsätter han. Gymmar säger jag. 

Flyktingar

Mitt engagemang med flyktingar är inte alls så stort nu. Som jag beskrivit tidigare är situationen helt annorlunda ute på Restad Gård nu. När jag började mitt engagemang kom många som skulle få stanna i Sverige. Det var mycket som inte fungerade i mottagandet. Jag fixade och donade för att underlätta för många -kläder, språk, praktikplatser, simning, boende. Ja listan kan göras lång. Flera har blivit placerade utanför Vänersborg men det finns också många kvar här. Jag blir ofta inbjuden för mat men både Lasse och jag tackar för det mesta nej. Att hjälpa till och fixa är en sak men att sedan sitta och umgås är något helt annat. Några känner jag kan bli mina riktiga vänner men långt ifrån alla. Igår fick jag ett sms meddelande från Marja från Syrien. Hon är en av de som varit med på olika kvinnoträffar som anordnats. Hon frågade om vi kunde träffas för att diskutera en sak. Jag hade en stund över på kvällen så jag gick över till henne. Hon bor ett kvarter bort från mig. Hennes man var också hemma. Han lagade mat. De är kristna (ortodoxa) och det var julgran och mycket julgrejer hos dem.
Hon ville höra om jag kunde hjälpa henne med ett jobb. Hon pratar bra svenska. Hon går idag på en utbildning till barnskötare. Sista tiden har de haft praktik och hon har då förstått att de skall följa med barnen in på toaletten. Det vill hon inte. I Syrien där hon jobbade med barn hade de speciella personer som hjälpte till med sådant. Sedan är de ute minst ett par timmar om dagen och det tycker hon inte om. Attityden att man inte kan vara ute när det regnar och är kallt gäller nästan alla som kommer. Folk som känner mig kan ju förstå vad jag tycker om detta! Dock har jag viss förståelse för toalettbesöken. Var tillsammans med en annan kvinna på besök på en förskola. Ungar satt på toaletterna med vidöppna dörrar och skrek att de var klara. Om hon inte vill detta måste hon hoppa av utbildningen vilket är naturligt. Nu hoppades hon på att jag kanske kunde hjälpa henne.
Mannen kom med lite mat han lagat. Vi började prata och han nämnde Putin. Han gillar honom! Shia och Sunni är ju två grenar av Islam som mycket om krigen handlar om. De har olika tro om hur Mohammed och hans ättlingar fungerar som profeter. Syriens diktator Assad är en form av shiamuslim ( Alawit) Alawiter är tydligen ofta inte så troende och bär inte slöjor till exempel. Nu visar det sig att denne man håller på Assad (och därmed Ryssland) i kriget. Han har inget till övers för dessa slöjbörande kvinnor, moskéer och bönestunder. Jag bara suckar. Han är för övrigt mycket trevlig. I Syrien var han egenföretagare men här är han inte rädd för att ta grovjobb och jobbar som asbestsanerare.
När jag skall gå hem frågar han mig om han skall följa mig! Då får du gå en rejäl promenad skrattar jag som har ryggsäck på för att gå till affären och lite andra ärenden. Jag hoppas verkligen inte vi får ett samhälle där inte kvinnor kan röra sig fritt. När jag promenerar hemåt på de folktomma gatorna funderar jag på hur vårt samhälle kommer att se ut i framtiden. 

Jerusalem

Trump är en farlig man. Att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad är sätta eld mot en krutdurk. Det är svårt för oss svenskar att förstå att så mycket känslor  ligger i detta. Jag fick en liten insikt när jag var med och tog emot flyktingar på Restad.  Många sa att de kom från Palestina. Det visade sig ofta att de aldrig varit i Palestina. Det hade inte heller deras föräldrar men far/morföräldrarna hade tvingats flytta 1948 när staten Israel bildades. Deras mark togs ifrån dem och många hamnade i Syrien. Det var med stolthet de sa att de kom från Palestina. De som kom från Syrien fick/får stanna i Sverige. I början fick nästan alla permanent uppehållstillstånd och hade de sitt ursprung i Palestina kan de söka medborgarskap här efter tre år mot normalt fem eftersom deras förfäder tvingats lämna Palestina. ( Så såg det ut för två år sedan. Reglerna kan ha ändrats nu.) Några flyktingar kom direkt från Gaza i Palestina. Jag hörde hemska historier om misär och förföljelse där och hur de flytt i tunnlar till Egyptien. De får inte stanna utan skickas ganska snart tillbaka.
Nu ser jag mängder av inlägg på sociala medier om att Jerusalem är huvudstad i Palestina. Det är unga människor som lägger ut detta. Välutbildade personer som nu är svenskar vars föräldrar är födda i Syrien men förknippar sig med sitt arv två generationer tillbaka. Om vi därtill lägger den förtvivlade situation som är i Gaza med allt det hat som finns där förstår jag inte hur detta skall gå. 

Matmor

En av mina utmaningar har varit att bli lite bättre på matlagning vilket är en konst jag tycker är mer nödvändig än rolig. Jonas med familj och min mor är försökspersoner och lämnar betyg på maten de får  1=riktig äcklig 2=behöver du aldrig komma med igen 3= ok 4=gott 5=supergott helt perfekt.
Jonas tycker det är så skönt att få lagad mat så hans betyg är inget att lita på. De är ofta höga. Liam och Gabriel ger klara besked. Men det är inte lätt att vara matmor.
Jag gjorde rotmos och fläsklägg. Så gott sa min mor och åt som jag inte sett henne göra på länge. Äckligt sa Gabriel och Liam. Det var under betyg 1 det gick inte att äta. Så gjorde jag gulaschsoppa vilket fick högsta betyg av hela Jonas familjen medan min mor tog en sked, spottade och sa att detta är inte ätbart! Det finns ju en del säkra kort såsom pannbiff och potatismos, torsk med äggsås  och potatis/köttfärsgratäng som går hem hos alla men jag experimenterar vidare.

Att bli gammal

Hör på radion att en person är mycket upprörd över hur kommunen sköter städningen hemma hos hennes 83 åriga mor. Hon har hittat mögel i bestickslådan. En fundering far genom mitt huvud. Kan inte hon som barn se till besticklådan. Den kommunala servicen som äldre får är biståndsprövad. Visserligen får man betala men det är säkert en bråkdel mot den egentliga kostnaden. Det är ändå en fantastisk möjlighet att vi har detta. Pratade med en av våra nya svenskar. Han tycker det är förfärligt att vi inte tar hand om våra föräldrar. Att vi lämnar dem att bo ensamma. Vem skall att ta hand om dem kontrar jag med. Du? Som jag ser har du knappt tid att ta hand om din familj. Du jobbar hela dagarna och har dessutom ett extra jobb. Du förväntar dig total uppassning från din fru och det är naturligtvis henne du förväntar dig skall ta hand om dina föräldrar.
I ett jämlikt samhälle är priset vi får betala att de gamla lämnas ensamma. Sedan är det en annan sak att vi naturligtvis skall vara med dem och hjälpa till så mycket vi kan och har möjlighet. Fast jag vill inte skuldbelägga någon. Man kan inte klyva sig. Många jobbar tufft idag. Bor långt bort.
Själv är jag ju i den fantastiska situationen att jag är frisk pensionär som har alla möjligheter att åka till min gamla mor 87 år. Visserligen bor hon 5 mil bort och det är lite långt. Hon börjar snurra till det och glömmer det mesta men det hon kan sedan gammalt sitter i. Det är roligt att lösa korsord och spela kort med henne. Det är så tråkigt när du åker säger hon. Du kan väl flytta hit henne till vår lägenhet säger Lasse men det tror jag inte vore någon bra idé. Vi är ofta borta och då skulle hon ju bli totalt isolerad. Nu har hon fler barn som hälsar på och lite annat folk också. Dessutom har hon en så trevlig lägenhet så det är nog den bästa lösningen.
Jag har ju tidigare prisat FaceTime som gör att jag kan ringa henne varje morgon och se till att hon plockar fram mat från frysen de dagar jag inte är på besök.
Vi har tagit kontakt med biståndshandläggaren för att efterhöra vad hon kan få för hjälp om hon blir sämre. Vi har fått erbjudande om att hon kan få åka till Lilla Edet någon dag i veckan och vara med på dagverksamhet. I nästa vecka skall vi åka dit och hälsa på och kolla in vad som erbjuds. Du får åka taxi dit säger jag. Kommer aldrig på frågan säger hon. Jag vill inte belasta kommunen med en sådan kostnad. Pengar i en kommun skall först och främst användas till skola och barn. Jag har levt mitt liv och får finna mig i att ha lite tråkigt. Jag har ju TV. Tänk förr i världen när inte TV fanns så tråkigt det var på kvällarna säger hon. Fast om jag delar taxin med andra är det en annan sak. Då vore det trevligt.
Det är lite olika krav vi har som äldre tänker jag. 

Björn Ranelid

Ikväll skall jag gå och lyssna på Björn Ranelid sa jag till en av mina nya bekantskaper på gymmet. Det skall min man också sa hon men jag vill inte gå för jag tycker han verkar så självgod och egoistisk. Det visar sig att hon inte läst någon bok av honom. Jag kontrade att jag tycker han är en fantastisk författare med böcker som finns med i livet.
Så var det dags att bänka sig. Vi hamnade en bit ner i bänkraderna. Jag hamnade bakom en längre person vilket jag efter ett tag tyckte var skönt!
Föredraget började med Ellen Mattson som berättade om sin senaste bok Tornet och fåglarna. Den boken har jag läst. Det är också en bok som lever med mig. Om kommendanten på Marstrand fästning på 1700 talet som gav upp fästningen trots att de hade både mat och ammunition kvar. En verkligen händelse. Så var det Björns tur. Han är underhållande och trevlig att lyssna på tycker jag. Man får en del tankeställare. Men han pratar fort och ger oss ingen tankepaus så det gäller att hänga med. Sedan har han en egenskap som jag inte tycker om. Han skuldbelägger oss i publiken. Någon som inte hänger med, någon som tittar åt sidan, någon som ser ointresserad ut. Jag ser allt säger han. Om du inte förstår mig är det din inställning det är fel på. Han attackerar de som sitter på första raden. Så skönt att sitta en bit ner och gömma sig bakom den långa personen. Hur ser jag ut när jag lyssnar börjar jag fundera. Tillräckligt intresserad? Så synd att jag skall börja oro mig för detta och inte kan koncentrera mig fullt ut på föredraget.
Så är det slut. Du är unik och måste våga tänja på dina gränser och våga göra det du känner för har han sagt. Han sa också på skämt att när han kom hem så kommer hans fru att fråga hur det var och han kommer då att säga att det var en fin publik men köper ni inte någon bok kommer jag att tillägga .. men snåla. Detta var ett skämt och jag tog mod till mig. Nu går jag fram och tackar för föredraget och berättar att jag tycker mycket om hans böcker. Jag börjar mitt tack med att lite klämkäckt säga att jag inte kommer att köpa någon bok för jag har läst alla. Tänkte att han skulle bli glad av att höra att jag var en flitig läsare. Hans svar blev Nej det har du inte. Jasså inte sa jag lite ställd. Nej kanske du läst många men inte alla. Jag kom helt av mig. Jag har läst många sa jag. Ja så är det sa han. Jag kände mig helt fånig. Jag hade ju räknat med att han skulle säga. Så kul att höra hoppas du tycker om dem och att jag sedan skulle breda på med beröm. Nu avslutades samtalet såhär. Vad tror han om mig? Att jag är en ointressant kulturtant i ointressant ålder som vill fram och prata med en kändis? Fy vad jag blev ledsen och kände mig nedstämd. Med lite eftertanke blir jag lite arg. Om han är en så  god människokännare kan han väl lyssna på vad jag har och säga. Jag kommer att fortsätta lyssna/läsa hans böcker men aldrig att jag går och lyssnar på honom live en gång till. 

Att springa

En gång i tiden var jag ganska duktig på att springa. Jag har alltid gillat att ge mig ut. Nu vet jag inte vad som hänt. De senaste åren går det inte. I går gav jag mig iväg på ett försök. Jag "tuffade" ner till Vänerns strand och fortsatte sedan längs Dalbostigen. Så fint med solen som gnistrade. Jag hamnade ända nere vid campingen. Så många villavagnar det är där! Förstår att flera bor året om och det är ju ett fint boende om man inte har så mycket grejer. Dock måste man ha tillgång till bil. Jag fortsatte på spåret och tänkte att jag "springer" så långt det går och sedan går jag resten. Jag klarade att förflytta benen i springliknande rörelse hela vägen tillbaka. Det blev nio kilometer. Men det tog tid. Vid stugan mötte jag Lasse som var orolig. Han trodde ju aldrig jag gett mig ut på en så lång tur. Han har i minnet när jag bröt foten på en löptur och så har det ju också varit ett överfall i området. Jag lovade att jag skall ta med telefon i fortsättningen. Sedan in i bastun där jag stretchade. Det finns ingen motion som man känner sig så "god" efter som springning. Liksom lite hög. Denna lördag var det vårrus kick off som startade upp med italiensk buffé. Livet är gott.