Mattias Gardell

Vi diskuterade kungahuset min syster Lena och jag. Hon gillar inte det. Titta på årskrönikan sa jag. De är goda ambassadörer för Sverige. Om jag skall titta på det skall du få ett straff också sa hon. Läs Mattias Gardells senaste bok. Inte för hon visste något om den då den inte kommit ut. Varför detta skulle vara ett straff berodde på en föreläsning. Delar av Artemesiadamerna ( konstnärsgrupp) väntade på resten av gänget  på Värmlands museum. En föreläsning av Jonas Gardells bror under 40 minuter med möjlighet att framföra åsikter i ytterligare 20 minuter annonserades ut. Eftersom det var drygt timmen kvar passade det ju bra att vi fem damer gick in på föredraget. Glest med folk i publiken som enbart bestod av unga muslimer förstod vi efter ett tag. Gardell pratade på om alla förföljda muslimer i Sverige och världen. Vi var de enda avvikande i publiken. Han sprätte som en tupp som älskar att höra sitt eget galande. Han slutade inte mässa när en timme gått. Vi kunde inte vänta längre utan var tvungna att resa oss för att gå. Skall ni gå nu jag hade förväntat mig en debatt säger han. Vad han trodde vi skulle vilja debattera om undrar jag.  Honom skall jag aldrig läsa något av sa jag när vi samlades utanför. Men jag har tagit mitt straff och läst Raskrigaren. Egentligen inte så mycket till straff då jag tyckte det var mycket intressant och givande att lyssna om seriemördaren Peter Mangs i Malmö. Sista timmen i ljudboken kunde jag dock varit utan. Då var föreläsaren Gardell tillbaka och orerade om alla rasistiska poliser och de stackars invandrarna. Att polisen hoppas att de skall bränna bilar för att de skall få utöva mer våld...   Jag tror inte det är någon som vill kalla mig för rasist så mycket som jag jobbar med våra flyktingar men man får inte vara blåögd. Jag upplever flera av våra nysvenskar som långt mer rasistiska än svenskar. De ser ner på andra folkslag. Kvinnosynen bland även de utbildade kan jag allt för ofta hissna över. Jag tror vi gör dem och Sverige en björntjänst om vi pratar om dem som stackars offer. Sedan skall vi naturligtvis respektera varandras åsikter, ta del av det bästa i deras kultur och leva tillsammans. 

Att springa

Tänk vad fantastiskt det är att vara med i en orienteringsklubb. Alla åldrar. De flesta klubbar har mycket och varierat utbud av träningar under vinterhalvåret. Antin och Jenny leder gymnastik på ett proffsigt sätt, spinning ibland och så är det alla övriga träningar. En del övningar får man passa sig för då mossarna är så många, blöta och kalla så här års. Men att ge sig ut och "springa" på elljusspår eller med pannlampa är så häftigt.
Jag brukade alltid springa hemma i Syrien sa Mohammed en dag. Du får gärna följa med på orienterarnas träning sa jag Springa ute nu?? Han såg mycket tveksam ut. Men så blev det. Han fick med sig två till plus Ali och Raian som varit med förut. I bilen berättade han att han brukade springa 2.8 km. 2.8 mil replikerade jag frågande. Nej, nej. Då förstod jag att de inte visste vad som väntade. Jag erbjöd mig att leda uppvärmningen. Löpning en kilometer. Jag vet hur det är med dessa vältränade orienterare. Det går för fort för otränade och de minsta även om orienteraren i täten försöker springa så sakta hen kan.
Så var det dags för löptest. Alla fick en sportidentpinne på fingern. Två varv för de som springer långa. Stämpla inte i målstämpling vid varvning! Välvilliga orienterare förklarade på engelska att de skulle bara springa förbi för andra varvet. Jag log. Så gav vi oss iväg i samlad trupp. Några av våra Syrianska vänner var uppe i täten och drog. De "dog" efter 200 meter. En vrickade foten och fick vända. Min egen löpning är ju en förskräcklig sorglig historia nu för tiden. Men jag var ikapp dem efter halva banan där de försökte vika av. Emelie släppte dock bara förbi de yngsta barnen för 1,5km. Nu kunde ju killarna inte låta mig komma före så de sprang och gick medan jag tuffade på. Tommy varvade oss på de sista 100 meterna.
Liam 9 år sprang på 14 minuter. Oj sa Mohammed och de andra killarna Du sprang nästan dubbelt så fort som oss. . Jag tycker det var bra gjort av er. Det går fortare nästa gång svarade han så gulligt.
När jag sa hejdå till killarna sa de: Vi syns nästa vecka.... 

Olika åsikter

Jag har varit hostig och dålig hela veckan. Känns konstigt att inte vara fullt ut i farten men kanske bra att ta det lungt också. Har bland annat haft ett långt samtal med en av mina gamla vänner vilket alltid är trevligt. Jag upplever att vi tycker ganska lika om mycket trots att vi är olika. En annan sak jag gjort är att jag läst tidningarna noga. En sak som debatteras mycket är "stallarna" i Lilla Edet. De ligger för sig själv på ett fält i anslutning till gamla bron i Lilla Edet. Man ser dem inte om man åker på genomfartslederna. Tegelbyggnaden är mycket vacker i sitt ursprung men som allting måste det underhållas och renoveras. Idag beräknas renoveringsbehov uppgå till 4 miljoner kronor. Bouleklubben håller till där och så är det uppställningsplats för husvagnar. Bostadsbolaget vill bygga bostäder. I min värld är det bara att riva detta  gamla renoveringsmässiga, ej funktionsdugliga hus. De tokstollarna vill riva stallarna får jag höra i mitt samtal igår. Det enda fina hus som finns i Lilla Edet. Jag blir alldeles paff. Hur kan vi tycka så olika. Hon är beredd att gå ut att kämpa för bevarande av huset. Att ha kvar en byggnad som inte fyller någon funktion är för mig så konstigt. Sedan kanske man kan göra något fint runt det. Trädgårdsmästeri, Konstutställningar, Café men det kräver så stora insatser när det bara är ett tomt skal. Vad jag dock vet är att vi måste bygga många lägenheter nu annars kommer hela fastighetsmarknaden att gå åt "pipsvängen". Så många unga som vill ha lägenheter ihop med alla våra nya svenskar.
Detta med boule är ju intressant. I Nödinge gjordes en stor satsning på boendemiljö. Det anlades en golfbana och sedan byggdes det bostäder som det var tänkt att 55+ skulle flytta in i. Det fixades boulebanor på flera ställen. Vad hände? Istället för välbärgade äldre par flyttade barnfamiljer in. Dessa familjer har inte tid att spela golf men behovet av dagis blev akut så det fick uppföras. Nu läggs golfbanan ner och i boulebanor ser jag spadar, hinkar och små grävskopor.
Under stort ståhej och olika meningar uppfördes en boulebana i mitt sommarstugeområde. Ser aldrig någon spela boule där. Nu ingår det att på årliga städdagen rensa den. På mina resor runt om i världen ser jag ofta igenväxta boulebanor. Undrar varför det satsades så mycket på boule ett tag? För inte är det en stor sport väl?  Hur gammal skall man bli för att gå in i en gammal stallbyggnad och spela boule? Förstår att det är ett trevligt sätt att umgås men om jag ser mig kasta dessa kulor i glada vänners lag vill jag göra det ute i en vacker park.

Varförfrågan.

Varför håller du på med flyktingar egentligen säger en av mina svägerskor. Vad får du ut av det? Jag tycker det är spännande med alla möten, Det känns så bra när jag kan hjälpa någon försöker jag svara lite lamt. Jag förstår ändå inte varför säger hon. Du tjänar inte ett öre,  du skall inte göra karriär och du vill inte ta ett stort ansvar och verkligen påverka makthavare. Varför håller du på? Det finns det fler som frågar.
När jag står i köket ser jag en kille bära en golfutrustning till sin bil. Han skall nog åka till en drivingranch och trimma formen inför säsongen. Om jag inte höll på med flyktingar skulle vi kunna ta upp golfen igen säger jag till Lasse samtidigt som det går en rysning av obehag igenom min kropp. Jag vill inte spela golf. Jag tycker det är urtråkigt. I min yrkeskarriär har det under perioder varit verkligen inne att spela golf. Det var där affärer gjordes upp hette det. Jag har gett det en chans för ett antal år sedan men jag hittade ingen tjusning i det. Och att affärer görs upp på golfbanan är en myt. Visserligen träffas säkert makthavare där men de har redan snackat ihop sig i bastun.
Så bra att jag slipper göra det jag inte har lust med. Spela golf, åka och shoppa, sitta på möten, rida i en paddock, pyssla...  Idag skall jag träffa mina ungdomar från Syrien och Somalia, följa med lille Obeida och se till att han blir inskriven i förskolan, beställa flygbiljett till Bukarest dit min årliga ridresa går i år , massera mig och ha gymnastik ihop med flyktingkvinnor. Livet är precis som jag vill ha det!

Engagemang

På asylmottagningen i Vargön bor det 62 personer från sex olika nationer. Som på alla camper är det olika typer av människor med mycket varierande utbildningar och olika bakgrunder. Vad de flesta bär med sig är en hemsk flykt i små båtar över Medelhavet och sedan en farofylld och hemsk färd upp genom Europa. Nu vet de inte så mycket om sin framtid. Migrationsverket hinner inte med. Av de som kommit de senaste månaderna  har inga intervjuer ännu gjorts. Det är en evig väntan. De har ju inga pengar och ingen möjlighet att ta sig någonstans. En del har släktingar här i Sverige sedan tidigare som ser till att de kan komma och hälsa på.
Det blir ju så att en del fastnar man lite extra för. Det finns en familj från Afganistan som verkar så underbara  De kommer från lite finare förhållanden märker jag. Pappan är kock. Mamman är så parant och fin. Tre underbara barn 13, 16 och 17 år. De är med i min språkkurs. Tyvärr talar de inte engelska så jag kan inte konversera med dem. De har ett så fint samspel. Pappan säger ibland roliga saker som får familjen och även hela gruppen att skratta. De gör inga miner att pappa är dum som tonåringar kan göra ibland utan jag ser hur barnen uppskattar sin far. Jag kan även se att han försöker hålla humöret uppe på dem men jag ser också hur det drar ett stråk av svårmod över hans ansikte emellanåt. Jag förstår honom, sitta fast här i kylan utan ens veta om de får stanna i Sverige. Samtidigt tänker jag att vi måste kunna göra något med hans yrke. Mat från Afganistan låter väl gott.
Vi har ju fått ut en del lärare i skolorna och på förskolor. Nu är det fler som väntar på att få komma ut.
Jag har en kvinna som är förskollärare. En helt underbar person. Allt är förberett att få ut henne då jag helt plötsligt får ett mail. Tyvärr kan vi inte ta emot fler flyktingar i vår förvaltning  står det. Suck!! Nästa dag ringer telefonen. Det är föreståndaren på en förskola där en flykting från praktik. Hon kan inte nog prisa denna tjej och hur det berikar deras arbete. Som exempel berättar hon att de förberett barnen på att det kommer en tjej som inte kan språket. Hon berättar hur en treåring som själv inte pratar rent tar praktikanten i handen sätter henne i soffan och slår upp en bilderbok. Det är ett äpple säger treåringen och pekar. Kan du säga äpple... Nu vill föreståndaren veta om jag har några fler personer då flera av hennes kollegor hört av sig och är intresserade av dessa stödpersoner. Speciellt de skolor som fått in arabisktalande barn. Vad skall jag tro och tänka hur det fungerar i kommunala sektorn ? 

Flyktingar

Hur orkar du säger Lasse till mig i samband med att jag kommer hem från ett besök tillsammans med en flykting på ett företag för att efterhöra praktikplats. Jag hinner precis fixa middag och sedan är det dags att ge sig av till Restad Gård för att träffa vaktmästaren. Innan jag sticker ringer telefonen och en person från Stockholm vill efterfråga om hur vi gör på Restad. Ett långt samtal.
Det har varit skadegörelse i gymnastikhallen. Support har fått tillgång till den och skött alla bokningar och städning. Det har inte fungerat. Adnan finns ju inte på plats längre. Det är så många därute och det gäller att få rätt person där som tar ansvar men också vill rycka in och göra grovjobb. Vad jag lärt mig är att det är många som vill bestämma och göra planer men att själv kavla upp ärmarna och göra jobb för sina landsmän är det färre av. De är inte vana vid ideellt jobb.
Nu får du tillgång till hallen säger vaktmästaren. Tyvärr kan vi inte låta Support ha hand om detta. Det innebär att den står tom mycket nu. Tråkigt!  Jag har ju fixat så att orienterarna  kan komma dit och spela innebandy med förhoppning om att få med några flyktingar i sporten.
Så står jag där med nyckel, städutrustning och en mycket skitig gympahall. Jag vet att det finns flera hundra i rummen runt mig som gärna skulle hjälpa mig men jag vill inte fråga vem som helst. Jag skickar ut några meddelanden till folk jag känner men får inga svar. En och en halvtimma tills innebandyfolket kommer. Det måste hinna bli torrt så det är väl bara att sätta igång. Sopa, tvätta, slabba och torka gör jag alldeles själv i salen. Jag tänker tillbaka på Lasses ord. Varför gör jag detta? Vad får jag ut av det? Jag har ju aldrig varit rädd för att arbeta så egentligen är det inte så tråkigt men det känns fruktansvärt fel.
Så kommer våra orienteringsungdomar och jag ser att de har kul. Alla från lille Wilgot 7 år upp till hans mamma Tina. Ali och Raian är också med. En härlig aktivitet. Efter en och en halv timma kommer Gunnel för att leda gymnastiken för kvinnor. Så rent här är säger hon. Tolv tjejer från Restad kommer, skratt och kul och jag själv får ju lite härlig gymnastik. Då känns det hela meningsfullt igen.
Det kommer ett mail från en kille som flyttat till Göteborg. Det står: Jag skall aldrig glömma dig skriver  han. Min tillvaro tycktes hopplös och trist på Restad. Så kom du och satte igång aktiviteter och pekade på möjligheter. Du räddade mitt liv!
Får tänka på det nästa gång jag tvättar golv samtidigt som det sitter 1000 sysslolösa på rummen!  Det handlar om organisation och det är ju inte alltid man orkar det. Men naturligtvis gör jag mycket mer nytta att få igång folk men det kräver faktiskt mer jobb än att göra det själv ibland.

Nyårslöfte

De flesta säger att det inte är någon idé att uttrycka nyårslöften för man håller dem inte. Det är säkert sant men jag tror ändå inte det är fel att tänka över sitt liv och fundera på om man skall ha några nya mål och saker som man kan förbättra i sitt liv. Att göra det när det nya året börjar är väl en tidpunkt så bra som någon. Man behöver ju absolut inte uttala dessa förutsättningar och mål för någon men jag vet om man gör så blir de lite mer utmanande att hålla. När det nya året inträffar för mig står jag i den vackert upplysts Idrebacken mätt och belåten efter nyårssupén som Lasse och Jonas komponerat och tillagat. Ett fackeltåg har precis kommit ner för backen. Överallt smäller och sprakar raketer. "Thailandslycktor" stiger mot skyn. Det är så vackert.                                                  

Mina nyårslöften då: Jag har ju massor av mål som jag satt upp att göra innan jag blir "riktig" pensionär och dessa skall jag försöka göra. Men till dessa lägger jag nu för 2016. 

Göra ett yogapass tre gånger i veckan. Lära mig tre nya engelska ord varje vardag. Bli en god lyssnare. Då kör vi.....