Engagemang

På asylmottagningen i Vargön bor det 62 personer från sex olika nationer. Som på alla camper är det olika typer av människor med mycket varierande utbildningar och olika bakgrunder. Vad de flesta bär med sig är en hemsk flykt i små båtar över Medelhavet och sedan en farofylld och hemsk färd upp genom Europa. Nu vet de inte så mycket om sin framtid. Migrationsverket hinner inte med. Av de som kommit de senaste månaderna  har inga intervjuer ännu gjorts. Det är en evig väntan. De har ju inga pengar och ingen möjlighet att ta sig någonstans. En del har släktingar här i Sverige sedan tidigare som ser till att de kan komma och hälsa på.
Det blir ju så att en del fastnar man lite extra för. Det finns en familj från Afganistan som verkar så underbara  De kommer från lite finare förhållanden märker jag. Pappan är kock. Mamman är så parant och fin. Tre underbara barn 13, 16 och 17 år. De är med i min språkkurs. Tyvärr talar de inte engelska så jag kan inte konversera med dem. De har ett så fint samspel. Pappan säger ibland roliga saker som får familjen och även hela gruppen att skratta. De gör inga miner att pappa är dum som tonåringar kan göra ibland utan jag ser hur barnen uppskattar sin far. Jag kan även se att han försöker hålla humöret uppe på dem men jag ser också hur det drar ett stråk av svårmod över hans ansikte emellanåt. Jag förstår honom, sitta fast här i kylan utan ens veta om de får stanna i Sverige. Samtidigt tänker jag att vi måste kunna göra något med hans yrke. Mat från Afganistan låter väl gott.
Vi har ju fått ut en del lärare i skolorna och på förskolor. Nu är det fler som väntar på att få komma ut.
Jag har en kvinna som är förskollärare. En helt underbar person. Allt är förberett att få ut henne då jag helt plötsligt får ett mail. Tyvärr kan vi inte ta emot fler flyktingar i vår förvaltning  står det. Suck!! Nästa dag ringer telefonen. Det är föreståndaren på en förskola där en flykting från praktik. Hon kan inte nog prisa denna tjej och hur det berikar deras arbete. Som exempel berättar hon att de förberett barnen på att det kommer en tjej som inte kan språket. Hon berättar hur en treåring som själv inte pratar rent tar praktikanten i handen sätter henne i soffan och slår upp en bilderbok. Det är ett äpple säger treåringen och pekar. Kan du säga äpple... Nu vill föreståndaren veta om jag har några fler personer då flera av hennes kollegor hört av sig och är intresserade av dessa stödpersoner. Speciellt de skolor som fått in arabisktalande barn. Vad skall jag tro och tänka hur det fungerar i kommunala sektorn ? 

Flyktingar

Hur orkar du säger Lasse till mig i samband med att jag kommer hem från ett besök tillsammans med en flykting på ett företag för att efterhöra praktikplats. Jag hinner precis fixa middag och sedan är det dags att ge sig av till Restad Gård för att träffa vaktmästaren. Innan jag sticker ringer telefonen och en person från Stockholm vill efterfråga om hur vi gör på Restad. Ett långt samtal.
Det har varit skadegörelse i gymnastikhallen. Support har fått tillgång till den och skött alla bokningar och städning. Det har inte fungerat. Adnan finns ju inte på plats längre. Det är så många därute och det gäller att få rätt person där som tar ansvar men också vill rycka in och göra grovjobb. Vad jag lärt mig är att det är många som vill bestämma och göra planer men att själv kavla upp ärmarna och göra jobb för sina landsmän är det färre av. De är inte vana vid ideellt jobb.
Nu får du tillgång till hallen säger vaktmästaren. Tyvärr kan vi inte låta Support ha hand om detta. Det innebär att den står tom mycket nu. Tråkigt!  Jag har ju fixat så att orienterarna  kan komma dit och spela innebandy med förhoppning om att få med några flyktingar i sporten.
Så står jag där med nyckel, städutrustning och en mycket skitig gympahall. Jag vet att det finns flera hundra i rummen runt mig som gärna skulle hjälpa mig men jag vill inte fråga vem som helst. Jag skickar ut några meddelanden till folk jag känner men får inga svar. En och en halvtimma tills innebandyfolket kommer. Det måste hinna bli torrt så det är väl bara att sätta igång. Sopa, tvätta, slabba och torka gör jag alldeles själv i salen. Jag tänker tillbaka på Lasses ord. Varför gör jag detta? Vad får jag ut av det? Jag har ju aldrig varit rädd för att arbeta så egentligen är det inte så tråkigt men det känns fruktansvärt fel.
Så kommer våra orienteringsungdomar och jag ser att de har kul. Alla från lille Wilgot 7 år upp till hans mamma Tina. Ali och Raian är också med. En härlig aktivitet. Efter en och en halv timma kommer Gunnel för att leda gymnastiken för kvinnor. Så rent här är säger hon. Tolv tjejer från Restad kommer, skratt och kul och jag själv får ju lite härlig gymnastik. Då känns det hela meningsfullt igen.
Det kommer ett mail från en kille som flyttat till Göteborg. Det står: Jag skall aldrig glömma dig skriver  han. Min tillvaro tycktes hopplös och trist på Restad. Så kom du och satte igång aktiviteter och pekade på möjligheter. Du räddade mitt liv!
Får tänka på det nästa gång jag tvättar golv samtidigt som det sitter 1000 sysslolösa på rummen!  Det handlar om organisation och det är ju inte alltid man orkar det. Men naturligtvis gör jag mycket mer nytta att få igång folk men det kräver faktiskt mer jobb än att göra det själv ibland.

Nyårslöfte

De flesta säger att det inte är någon idé att uttrycka nyårslöften för man håller dem inte. Det är säkert sant men jag tror ändå inte det är fel att tänka över sitt liv och fundera på om man skall ha några nya mål och saker som man kan förbättra i sitt liv. Att göra det när det nya året börjar är väl en tidpunkt så bra som någon. Man behöver ju absolut inte uttala dessa förutsättningar och mål för någon men jag vet om man gör så blir de lite mer utmanande att hålla. När det nya året inträffar för mig står jag i den vackert upplysts Idrebacken mätt och belåten efter nyårssupén som Lasse och Jonas komponerat och tillagat. Ett fackeltåg har precis kommit ner för backen. Överallt smäller och sprakar raketer. "Thailandslycktor" stiger mot skyn. Det är så vackert.                                                  

Mina nyårslöften då: Jag har ju massor av mål som jag satt upp att göra innan jag blir "riktig" pensionär och dessa skall jag försöka göra. Men till dessa lägger jag nu för 2016. 

Göra ett yogapass tre gånger i veckan. Lära mig tre nya engelska ord varje vardag. Bli en god lyssnare. Då kör vi.....

Ensamkommande barn

Freschta hjälper mig att tolka bland Afganerna ute på Vargön. Vi får lite tid att prata i bilen fram och tillbaka dit . Hon berättar att hon förskräcks över vissa som kommer från Afganistan nu. De saknar helt bildning, har aldrig sett en stad och nu skall de komma hit. Hur skall det gå? Frågar hon samtidigt som hon tittar storögt på mig. ( Detta gäller absolut inte Afganerna i Vargön.) På Restad har man upprättat  ett boende för ensamkommande. 50 ungdomar under 18 år. De sköts inte av Migrationsverket utan här är det kommunen som har fulla ansvaret. Röda korset protesterade kraftigt mot att detta boende blir så integrerat med det stora boendet med 1.400 personer. Kommer du som ensamkommande är det andra regler som gäller än som flykting.  Du får en god man, du skall helst ut i familj direkt och för detta får kommunen betala 10.000 i månaden i bästa fall! Så in i skolan direkt.
Redan innan hela denna flyktingkris  som är nu kände jag mig stark kritisk till detta. Det är inga rimliga resurser! Jag förstår den goda tanken men.....                                                                                  
Vi sitter och dricker lite kaffe med Yousef. Några killar kommer och vill låna bordtennsrummet. De har tråkigt säger Yousef och visst får de låna vårt rum.  Jag ser ju att de är långt över 18 år säger han. Många har aldrig bott i Afganistan. De är födda och uppväxta i olika läger i grannländerna. De har inte lärt sig hur ett samhälle fungerar. Flera är "gatubarn". Han ruskar på huvudet. Visst är de värda en chans men det är mycket grundläggande utbildning som vill till. Mahmod som hjälper dem tillrätta kommer från Syrien. Han pratar en perfekt engelska. Han har gått på privatskola i Damaskus. Tyvärr var han 18 år och 10 dagar när han kom. Det innebär att han hamnar utanför alla skolsystem. Måste vänta tills han får uppehållstillstånd innan han får börja i skolor.                                                              
Det är inga lätta frågor. Vad jag kan konstatera är att vi nu lägger massor av resurser på dessa outbildade Afganer samtidigt som vi inte gör något för en kille som Mahmoud. Är det rätt?  I min värld skall alla ha en chans men vi måste ta tillvara den kraft som kommer annars hamnar Sverige på en för låg nivå generellt.
 

Lägga in sill..

Jag går förbi Hemköp och ser att jag kan köpa sill för 5 kronor burken. Jag tänker då på min syster som åtog sig att lägga in sill till julbordet. Naturligtvis kommer hennes sill att smaka fantastiskt och jag är glad för det men jag skulle aldrig ta min tid till att göra detta.                                                   

Jag kan inte fatta att du orkar lägga ner så mycket tid på flyktingarna får jag höra allt som oftast. En del av dem verkar ju helt hopplösa! De kan inte komma överens. Du får inte ett öre i betalt och andra skor sig. När du ändå skall engagera dig varför ser du inte till att få lite betalt. Jag hörde att det var en pensionär som fick 40.000 i månaden för att utreda ensamkommande flyktingbarn. Kommunerna skriker ju efter kompetent folk osv..                                                                                                   

Ja varför? Funderar jag kanske någon gång ibland när jag står och väntar på någon som inte kommer i tid. Jag vet att jag direkt skulle kunna få jobb om jag ansökte men då är jag bunden. Jag har en pension så jag klarar mig. Jag vill inte ha en ny fin bil för då måste jag vara så rädd för repor. Jag vill absolut inte ha dyra smycken. Jag är så slarvig med dem jag har redan. Det jag behöver är tid att göra allt jag vill och då kan jag ju inte binda upp mig på jobb.                                                                        

Lite äkta julkänsla

För 15 år sedan träffade  jag Göran i Rökila. Vi var ute vid skogskanten. Jag såg bara ett gärde med lite granplanteringar och massa jobb medan Göran såg sin vision. Här skall det finnas möjlighet för stressade föräldrar och komma ut och såga sin egen gran, träffa tomten och uppleva julkänsla.      
I år kunde jag ta mina barnbarn,och naturligtvis några av våra nya svenskar, med på detta äventyr. Upp på höbalarna på skrindan och så tuffar traktorn iväg. Utanför den röda stugan brinner elden så fint och i vindskyddet är grillen igång. Knack, knack Ut kommer två underbara tomtar. Lova blir dock inte glad. Hon tycker vi skall åka hem medan det tindrar i övriga barns ögon. Man märker att dessa äldre tomtar verkligen tycker om barn. Det blir goa skratt när jag som vuxen får avlyssna de samtal som de för under upprättande av önskelistor.
På granplanteringen jag såg för 15 år sedan är granarna alldeles för stora men naturligtvis finns en ny med lagom stora granar. Sågar ligger till utlåning och det är bara att avverka.                                    
Vilken grej detta är. Traktorn tuffar från gård till tomte hela tiden. Det är bara att hoppa på när vi vill åka tillbaka. Det känns så bra att handla i butiken efteråt. Jag kan bara säga tack Göran att jag får uppleva detta. 

Jul igen..

Jag var på julmarknad på Arenan. Det kostade 40:- att gå in. Därinne kunde jag få köpa massa julgrejer av olika knallar. Jag kunde även få låta barnen åka runt på en fånig karusell. 25:- för korta två minuter. Det fanns möjlighet att köpa lotter för att vinna saker jag inte ville ha. Vänersborgs lucia kom med ljus och allt. Helt stämningslöst i den ljusa hallen. En stråkorkester spelade, ingen sjöng och  akustiken var bedrövlig. Det fanns lite is som barnen kunde leka på men inga skridskor att låna för de yngsta. Endast en matta på isen bidrog till att det var svinkallt. Kan man kalla mig negativ nu?