Skolan - igen

Jag lyssnar på debatten om skola i media. Vi måste satsa på skolan. Vi skall tillföra stora resurser. Vi kommer nu att satsa på våra barn. Mindre klasser. Extra stöd till de svaga men också extra till de duktiga. Så här låter det från våra politiker. En annan typ av debatt jag hör är den om friskolor att vi skapar ett segregerat samhälle på detta vis. Så till verkligheten i Vänersborg där jag bor. Här drar man ner på resurser till skolan. Jag hör rapporter från de lärare i min närhet att klasserna blir större. Barn med utländsk bakgrund kommer fler och fler med språkproblem. Så mycket meningslösa rapporter som ingen läser. Platsbrist och nu kräver kommunen ytterligare nerskärningar. Jag orkar inte mer.. Flera lärare säger att de vill göra något annat. Jag går på Liams och Gabriels skolavslutning på Onsjöskolan. En kommunal skola. Här finns knappt några barn med utländsk bakgrund. Jag ser en kille som kan tänkas komma från främmande land och en tjej med asiatiskt utseende. Det finns väl inget som skapar en mer segregerad skola än de olika bostadsupptagningsområden vi har? Det är knappt tre kilometer till Restad Gård men det är en egen värld som många Vänersborgare inte känner till. De lärare jag mött på olika sätt under detta år är fantastiska. Det är något systemfel någonstans. Jag tror man kan lösa mycket genom att lyssna på de i verkligheten som möter barnen. Det är ju något jag känner igen från min egen arbete också. För långt avstånd mellan höga chefer och verkligheten.

Det kostar energi men betalas tillbaka flerdubbelt

Så blev det så där stressigt som det kan bli ibland. Vilka skulle följa med till Skara Sommarland och den stora orienteringstävlingen? Madeha skulle få med några av dem vi har haft med tidigare och Husam skulle informera killarna. Jag hade fixat två minibussar. Vi hade även möjlighet att ta en bil. Jag fick besked av Madiha vilka som skulle följa med. Husam hörde inte av sig så jag meddelade Madiha att hon kunde plocka med ett par till. Lördag kväll klockan 23.00 plingade whatsapp. Det kommer fyra killar kom det från Husam! Varför har du inte hört av dig tidigare? Jag har haft fullt upp med showen och inte hunnit. Ett antal meddelande fram och tillbaka så är det bestämt att två killar skulle dyka upp på söndag klockan 7.00. Men där låg jag klarvaken då det sista meddelande kom strax efter midnatt. Lasse och jag var uppe tidigt hämtade bussar och for till Jonas och fick med den familjen. Ut till Restad. Alla kom utan killarna. Suck... Varför skall jag hålla på så här var min tanke. Varför inte bara bry mig om mig själv. Men väl framme blev allt så bra. Alla sprang inskolningsbana. De fick medaljer, de tyckte det var så kul och strålade trots att vissa missade friskt. Efteråt gick vi in till sommarland. Alla hade med matsäck och efter mat var det bara att ge sig på alla attraktionerna. Vi avslutade med att se akrobatshowen tillsammans sent på eftermiddagen. Så sög jag och Lasse i oss kommentarerna som kom från de som var med. "Detta är den bästa dagen i mitt liv" sa en av de unga tjejerna. " Så otroligt underbart att jag fick göra detta med min son, jag är så otroligt tacksam" sa en av papporna "Jag vet inte hur jag skall tacka er. Första gången sedan vi kom för fyra månader som vi kunde göra något med barnen. Att få lämna Restad Gård för en dag. Ni förstår inte hur tacksamma vi är" "jag har känt mig så deprimerad detta är första dagen på länge jag känt mig som en människa.". Tackord haglade och vi förstod att vi gjort skillnad för vissa för en dag. På detta vis fick Lasse och jag tillbaka långt mer energi än vad det kostade att få till det innan. Ny planer började formas ....

Svensk skola

Mitt engagemang bland flyktingarna innebär att de skall göra saker. Jag skall vara dörröppnare i det svenska samhället. Academic club teachers ville komma ut på studiebesök i svenska skolor. På så vis får jag också komma på många intressanta möten. Igår besöktes Fridaskolan. Vi fick ett fantastiskt fint och engagerat mottagande av rektorerna Lena och Johan. De berättade om varför Fridaskolan startat. Deras engagemang och drivkrafter att få förverkliga sina tankar om svensk skola. Vi har tidigare varit på Granåsskolan i Vargön. Vad jag ser skiljer det inte så mycket mellan friskola och kommunal skola. Jag kan inte förstå att det är en sådan kris i skolan. Det vi mött när vi varit ute är glada och engagerade lärare som verkar vara stolta över sitt arbete. Elever som verkar lugna och gör mycket olika arbeten. Svensk skola av idag verkar vara en mycket intressantare plats än den katederundervisning jag fick genomlida. Det är säkert så att vi varit på de bästa skolorna. Lärarna som är med är mycket imponerade över svensk skola. Att den tar hand om alla. att den främjar det fria och kreativa tänkandet. Privatskolor i deras länder innebär att föräldrar betalar allt. Här får de rika in sina barn som också får de bästa lärarna. Den stora massan är inte så intressant. Våra nya lärare och jag tror på svensk skola men det måste naturligtvis inte dras in på för många lärare. Speciellt inte i de områden där det bor många med speciella behov.

Chiafrön

Martin har pratat och prisat chiafrö i ett par år. Jag tror knappt jag lyssnat. Nu kan du läsa i flera inlägg om att chiafrön hamnat i hemmet. Det är inte lätt att övertala människor om något. Jag har ju alltid lyssnat på ljudböcker. Min far blev sjuk och jag lånade detta på biblioteket. Jag passade på att lyssna på dem också. Inte tillåtet men en synd jag kan leva med. När det sedan började dyka upp ljudböcker för alla prisade jag detta och försökte få folk att lyssna. Det var trögt. En bok skall läsas så är det! Du som åker så mycket bil skulle få ett trevligt sällskap. Jag lyssnar gärna på P1. Så gick konversationerna kring detta. Det är annat nu. Nu träffar jag massor av människor som lyssnar och prisar det. Igår träffade jag en man som inte känner mig så väl. Han satte igång och skulle övertala mig om lyssnades frälsning. Bara att höra på hans predikningar med ett överseende leende. En annan sak i tiden. Jag har alltid gillat att springa. När jag var ung och var ute och åkte bil med kompisar och det var någon som sprang blev det kommentarer som: Jävla idiot springa omkring som en dåre osv... Själv var jag inte med i någon förening och smög med mitt springande när det var mörkt eller i skogen. Det är annat nu om man ser någon som springer låter kommentarerna: Jag borde träna. Jag tränade mycket förut men har inte tid just nu. Jag måste komma igång eller också berättas det om allt springande de håller på med! Ja ja Vi är alla lika kan jag konstatera.

Innan jag landat

Det är väl konstigt hur det är. När jag kommer hem från en resa känns det som man lever kvar lite i detta rus ett tag. Det går lätt att ta tag i saker trota att jetleggen finns där och jag gör än det ena och än det andra men så är det som något måste ur kroppen. Jag känner mig helt värdelös, grinig, ensam. Allt strular och all lust är borta. Hur skall jag orka leva? Igår var en sådan dag. Som tur var känner Lasse mig när jag surar på allt. Han gjorde iordning en god smothie som nu för tiden även innehåller chiafrön, såg till att jag kom ut på en träningsrunda och därefter gjorde vi ett yogapass från den nya appen han hittat. Lite räkor och en go film via Netflix gjorde att jag nu är helt fit for fight igen. Detta tillstånd uppenbarar sig också om man ansvarar för något stort projekt typ en orienteringstävling eller liknande. Trots att jag vet att detta "bakrus" alltid infaller är jag lika förvånad varje gång. Dock är jag övertygad om att man måste ner i varv och "deppa ut" innan man går på nästa utmaning. Annars blir det för mycket ansamlat och man blir sjuk. lite "Österbergsfilosofi" som Lasse kallar det.

Jag har gjort skillnad.

En av de jag träffade på ute på Restad ganska tidigt var Adel. Jag såg att han var duktig när han hjälpte till. Hans engelska är inte så bra men de andra kunde berätta att han var snickare med kök, fönster och aluminium byggen som specialitet. Detta har vi ju stort behov av i Sverige så jag började fråga runt om han kunde få praktisera hos någon. Jag frågade snickare och mindre snickerifirmor men vi är för små sa de gå till de större. Jag gjorde så men de hade inte möjlighet att ta in praktikanter. Efter så många samtal och besök så gav jag nästan upp. Var framme i centrum och hade lite tid över. Jag traskar bort till trävaruhandlarna beslutade jag mig för. På första stället ruskade de bara på huvudet men så gick jag till Karl Hedin. Där var en kille i kassan som var otroligt hjälpsam. Fönster då kan du pröva på west coast windows i Trollhättan Jag gjorde så. Fick napp och skickade hans CV. Vi blev inbjudna och han fick börja på praktikplats. Nu är han anställd! Jag har också jagat bostad som en tok åt honom. Så ringer telefonen plötsligt av en person som var med på en av våra träffar. Svärfar har dött vi har en lägenhet är du intresserad. Om jag var!! De hade inte tänkt tre barn men jag fick övertygat honom om att hyra ut den till Adel. Igår skrev vi kontrakt. Det bor en kvinna i huset som gärna hjälper honom med svenskan. Nu kan han flytta från Restad och ta hit sin familj. Han gick till arbetsförmedlingen för att tala om att han redan hade arbete och bostad. Tjänstemannen höll på att ramla av stolen. Hon ringde upp företaget och talade om att de kunde få bidrag på 63% av lönen. Där gick lite skattepengar och arbetstid för tjänstemannen till spillo kan jag tycka! Han är tvungen att gå på SFI. Som tur är har de ändrat reglerna så att han kan gå på kvällen mellan 17.00-20.00 och kan jobba samtidigt. Det var inte så länge sedan de tvingade de som hade arbete att gå på dagtid! Så mycket tid för en person säger Lasse. Ja det kan kännas hopplöst när det finns 1000 andra som vill ha hjälp men för Adel gör det skillnad och jag får glädjas åt att kunna hjälpa någon.

Hemma igen

Morgontimman är tidig men jag har vaknat. Lite pirr i hela kroppen. Det är jetleg som infunnit sig trots en ganska behaglig resa hem. Jag känner igen det nu efter ett antal långresor. Hjärnan börjar jobba. Allt som skall göras och fixas till. hur skall jag införa yogan i mitt vardagsliv, förändring av vår kost.. Det är många ny tankar som surrar. Jag känner att jag också har lust att ge mig ut på en liten joggingrunda för att känna hur det känns. Men av erfarenhet vet jag att jag måste ta det lungt. Det är lätt att dra på sig sjukdom och skador just nu. Nu gäller det att hitta sin inre balans och hitta tillbaka till vardagen. Yogaresa är ett ljust och härligt minne. Yogan är jobbig på ett annat sätt än löpning. Du blir utmattad på ett helt annat sätt. Det här var verkligen en grundläggande kurs där grundpositioner övades om och om igen. Blandningen av de olika yogastilarna gav insikter vad min kropp behöver Och det är mycket! Det hade varit häftigt att kunnat ta en liten joggingrunda några gånger i veckan men till det får man åka till en annan plats. Det går inte att jogga i den del av Thailand vi var. Vägarna är smala och hårt trafikerade. Mörket kommer tidigt. Det är för varmt. Att orientera är uteslutet med alla ormar. Men stränderna är härliga, ljuvliga bad, underbara massager. Maten är fantastisk. Det är lågsäsong nu. Många solstolar står tomma. Vår grupp med stor köplust som även såg till att ofta bli masserade, fick alla naglar fixade och åt varje dag på stranden gjorde skillnad för thailändarna just där. Det går ett rykte att vädret är dåligt i maj och över sommaren. Helena som är i Thailand varje år vid den här tiden och ofta över sommaren också kan intyga att så inte är fallet. Vi var ju på östsidan. Det är nog sämre på västsidan där det stängs ner en del under denna tid. Som alltid är det spännande att möta nya människor. Det var helt underbara personer som var med. Bara tjejer förutom Lasse. Många var skratten som klingar nu när denna härliga resa läggs upp i minnets arkiv.