Träna

En gång om året åker jag på ridresa. Jag rider inte under övrig tid av året så inför resan är det viktigt att jag tränar några gånger. Jag brukar ta en privat lektion och även göra några turer i skogen. Allt för att få lite ridvana och stärka upp insidan lår och rumpan. Idag red jag för första gången på nästan ett år. Det gick förvånansvärt lätt att ta sig upp på hästen. "Ridfröken" var lite imponerad att jag  orkade som jag gjorde. Hon berättade att hon var bekymrad över många unga personer som kommer. De har ingen grundkondition. De måste ha en pall för att ta sig upp på hästen och de orkar knappt rida en timma. Jag ser en sådan skillnad  nu jämfört med några år sedan säger hon. Tillsammans konstaterar vi att det är vardagsmotion som saknas. Man körs med bil överallt. Det handlar inte om gymnastik i skolan utan vad de gör på raster och på fritid. Även många lite äldre saknar styrka. Jag tycker ju att jag håller på med en fantastisk sport orientering. Få vara ute i naturen men det är klart den kräver ju lite. Ibland långa gångvägar och tuff terräng. 

Igår var jag också och tittade på vårt fantastiska vattenfall vid Nordkroken. Vit och blåsippor täckte marken. Jag hade med några från Syrien. Såg att de var lite fundersamma över mina lyriska utrop kring blåsippor. Strax innan hade vi sett en trädgård full med scilla. Men det är ju inte samma sak!!

Två år

Två år har nu gått sedan jag intog pensionärslivet. Vilket lyxliv! Så bekymmerslöst. Men jag säger som alla pensionärer att det är svårt att hinna med. Att jag hann så mycket när jag jobbade är ofattbart men jag var också ofta trött.
Som jag förutsatt mig har jag fortsatt göra de saker jag brukade göra. Mycket orientering. Kul att barnbarnen är bitna. Det blir flera "stug" helger. Vi väljer ju detta istället för husvagn/husbil.
Vi har rest mycket. Förra året gjorde jag sex utlandsresor. Långresor till USA, Thailand och SriLanka/Maldiverna/Indien. Häftiga resor men en viss mättnad har infunnit sig. I år hägrar endast en ridresa till Rumänien. Jag fortsätter att läsa många böcker.
Så mina tre projekt:
Lära mig spanska:. Jag ville ju kolla om det gick att lära sig ett språk vid denna ålder. Ovanligt dumt av mig. Jag har dock fått en god insyn i hur olika språkprogram fungerar.
Flyktingar: Det blev ju inte ensamkommande utan "vanliga" flyktingar. Detta blev ett stort engagemang. Jag får ofta frågan varför jag håller på. Jag tycker att det känns bra att jag kan göra nytta. Jag tycker det känns bra att göra en insats och det får räcka som svar.
Invandrare att bli orienterare: Ett hopplöst projekt? Här har jag inte kommit långt. Men vem vet. Det känns i luften som om orientering börjar bli inne. Terränglöpning. Opps..  förlåt jag menar Trailrun är ju oerhört populärt.
Så till mina övriga små mål i livet. Yogaresa= klart. Blåbär/svamp var vi duktiga på. Vi tog också hand om den rikliga plommonskörden i år och hade länge god sylt på gröten. Är igång med bridgen. Jag dyker så tufft från bryggan. Detta med att bli matmamma går väl sådär. Som min mor uttryckte det: Det är väl synd att du skall försöka vara det. Laga mat är ju så tråkigt!
Jag har förhoppningsvis många år till på mig att genomföra mina små projekt. Livet tuffar på 

Revision

Eftersom jag är en gammal bankkvinna blir jag lätt revisor i de föreningar jag är med i. Detta ideella uppdrag är ju ingen större insats men så klart mycket viktigt. Det är på vårkanten som pärmar med kvitton och olika verifikationer skall stämmas av mot listor och tagna beslut i styrelser. Tänk så mycket ideellt arbete det görs i vårt land. Hur kommer det att se ut i framtiden? Kommer det att finnas folk som vill ta på sig dessa ideella uppdrag. Själv är jag en utpräglad föreningsmänniska. Jag har engagerat mig i många föreningar genom åren. Jag möter dock många som inte alls är intresserade att engagera sig och kan inte förstå att man gör saker när andra inte gör något. I en förening hörde jag en person säga. Jag ser till att jag och min familj inte är med på mailoch telefonlistan. Då är det inte så lätt att fråga oss om uppdrag. Man häpnar! Samtidigt tänker jag att en sådan person vill jag inte verka tillsammans med. Man skall ha kul tillsammans. Jag är också övertygad om att dessa personer är lika myglande på sina jobb. Inga vinnare precis.
När man frågar flyktingar om deras intressen ser de alltid lika frågande ut.  De har inte alls denna kultur med ett aktivt föreningsliv. De är vana att ha ett jobb som de vistas mycket på och sedan är det ett massa umgåsande i familjen. När jag frågar någon om han har en familj får jag ett lika frågande uttryck som svar. Klart jag har familj och så staplas det upp fastrar och mostrar kusiner och onklar med mycket mera. Man tänker inte kärnfamilj. De första jag träffade för två år sedan  läste på migrationsverkets sida att efter de fått uppehållstillstånd kan de ta hit sin familj. De var övertygade om att de kunde ta hit hela släkten. Blir några av dessa föreningsmänniskor tro?

Mycket orientering

Aldrig att jag springer Häxjakten i ris och kallt vårväder mer har jag uttalat kraftfullt men så skulle Liam springa och vem står där i mörka natten med lampa på huvudet om inte jag! Vädret var hyfsat och eftersom vi bodde över på hotell precis vid målplatsen blev det en bra upplevelse. Tyvärr hittade jag inte en kontroll så jag blev inte godkänd dock. Sprintorientering i Vara dagen därpå var en riktig höjdarsprint. Detta följde sedan av orientering i Sollebrunn och Uddevalla. Så många och så nära tävlingar. Den femte (!!!) och sista påsktåvlingen gick i Trollhättan. Solen sken och allt kändes härligt men jag var trött och orkade inte koncentrera mig. Det går inte i vår sport!
Toan på Uddevallas tävling var av det tajta slaget. Vi satt verkligen med knäna i varandra. Vägen från parkeringen till målplats var 3,3 km på påskafton. Alltså 6,6 km som skall läggas till väg till start och själva banan. Iskall regn på Herrestadstävlingen. Så får jag frågan om jag inte har med några flyktingar i år.  Nej det går inte att ta ut dem under dessa förutsättningar. Det finns många svenskar som inte finner tjusning i att leva såhär heller. Undras hur man blir en tuff orienterare som tycker detta är kul? Det är ju ett ihärdigt gäng som drar till skogs varje vecka. Undras om någon från sydliga breddgrader kommer att finna tjusningen i sporten? Jag har inte gett upp.

Drivkrafter

Gunnel kör hem mig efter vårt sista gympapass för kvinnor ute på Restad Gård. Det har varit med ett tiotal regelbundet plus enstaka besökare och barn. Det känns lite sorgligt att detta var sista gången säger Gunnel. Jag ser hur de som varit med ofta har utvecklats från att inte alls kunna hänga med till att kunna få till alla övningar. Gunnel var sjuk förra veckan och är inte helt kurrant än. Ändå tar hon sin bil och åker från Trollhättan för att leda denna grupp utan att få något som helst betalt eller ens en blombukett för sin insats.
På nyheterna hör jag om de som för ut pengar till skatteparadis Många miljoner som undanhålls staten.
Många höga chefer och industriledares enda drivkraft är att tjäna pengar. Därför sätter de ofta igång omfattade kostsamma bonusprogram. Jag har sett hur sådana program ofta leder fel. Det snålas på löner med hänvisning till bonusar. Hur bonusar faller ut när förtaget går dåligt eftersom det alltid finns en viss inlåsningseffekt på pengarna innan de betalas ut. Snart blir jag nog friställd och nu fick jag helt plötsligt en bonus hörde jag en bekant uttrycka nyligen. Jag har sett hur bonusar leder till kortsiktigt handlande som är direkt skadligt för den långsiktiga lönsamheten. Detta samtidigt som många inte har pengar som främsta drivkraft. Jag tycker att man skall ge ordentligt betalt för värdefulla medarbetare. Att se till att ge frihet och utvecklingsmöjligheter. I min värd kan man skrota alla bonusar eftersom de personer som har detta som främsta drivkraft ofta inte är bra för företaget på sikt.
Vilken tur att det finns så många som inte har pengar som drivkraft för våra flyktingar. Så många som  ställer upp med sin tid utan någon kostnadsersättning.

Inte lyssna...

Ibland skall man inte lyssna på sin kropp! Vi har rest flera timmar och kommer fram till stugorna där också start och mål för helgens första orientering är. Kallt! Nära nollstrecket. Ruggigt! Nej jag får inte lust att ta på mig lampa och ge mig ut i mörka skogen. Men så blir det aktuellt att följa upp Gabriel och då är det naturligtvis inget snack. På med grejerna och så står jag där och hoppar i startkön. Det är så härlig när vi väl kommit iväg. Jag har fullt upp att följa lille Gabriel i den härliga skogen. Fina banor i ljuvlig terräng. Det känns bara så bra när jag kommer i mål. Jag är tacksam att jag sprungit och kan inte förstå att jag tänkte tanken att låta bli.
Jag har tidigare uttryckt att det inte är så farligt när barn fastnar i IPaden. Däremot tror jag det är farligt att barn får välja bort allt det de inte har lust att göra. Hur skall man kunna välja om man inte testat? Sedan är det inte så lätt att få barn att vilja testa olika saker. Orientering är ingen lättillgänglig sport. Vi måste göra fest och glädje runt om. Poängsamlarkort där alla kan vinna. Priser till de flitigaste inte till de bästa osv. så småningom hittar man glädjen i själva sporten. På Pans tävling frågade prisutdelaren Alvin lite tyst vad han heter. Sedan ropar han ut: Hör alla nu! Alvin har sprungit orientering och vunnit pris. Stora applåder och ovationer! Alla vi som står runt om skrattar, tjoar och applåderar. Så håller prisutdelaren på med alla barn som sprungit en bana. Så viktigt. Så glad Alvin såg ut! Vi alla kände glädje.
Så många gånger jag sprungit orinenteringsträningar i risig, svårtillgänglig sumpig skog på dåliga gamla kartor. Jag förstår att man inte vill anmäla sig till tävling med dessa upplevelser i ryggen. Tänk om vi kunde komma överens om att de orinenteringsträningar som vi tydligen måste ha i denna miljö dödskallemärker vi. Då blir det annat. Klarar du detta? Glädje att jag klarat en utmaning när jag kommer i mål. Jag vet att det är många dödskallar jag kommer att erövra i vår och sommar. Att vi kan utmana våra barn och ungdomar att ge sig ut på "dödskallebana" där de kommer att trampa runt i snårig granskog på obefintliga stigar och hoppa över meterdjupa bäckar med iskallt vatten osv. Precis som det är idag. Man vet att det är träning och på tävlingar är det annat. Jag lovar att det blir succé.

Framtiden

Jag sitter och pratar med Inger och Jonas i samband med en träningslördag. Det är min tur att ha maten och jag får hjälp av Afganska kockar. Det är ingen snabbmat så det innebär att jag varit igång från tidig morgon. Skönt att sitta ner en stund i trevligt samtal. De beklagar sig över att deras barn fastnar i ipaden. Är det så farligt frågar jag försiktigt men blir snabbt nedpratad över hur det är i dagens samhälle. När jag var liten ondgjorde sig min far att jag alltid satt med näsan i en bok sa jag. Gör något vettigt istället för att sitta där. Så har du ju blivit som du blivit säger Jonas! Hur många böcker läser du på ett år? Fler än du springer orienteringstävlingar? Jo det blir det ju. Men tänk vad jag längtar till att försvinna in i böckernas värld. Nu hör man ju hela tiden bekymrade röster att det läses för lite bland dagens ungdomar. Jag minns också när mina barn var små då var det det myckna TV tittandet som var problemet. Undrar vad mina barnbarn kommer att bekymra sig om när deras barn växer upp. Jag tittar ut genom fönsterrutan. Där leker Gabriel och de andra "kull" efter sin orienteringsträning. Sedan testar de Afgansk mat som de godkänner. De sitter och snackar med varandra innan de går ner i gymmet för att leka lite. Jag tror inte föräldrarna behöver vara så oroliga över dem.
Jag har ju besökt dem i skolan ett antal gånger och jag kan bara uttrycka min beundran över vad de får lära sig. Jag är näst intill avundsjuk när jag tänker tillbaka på min egen skolgång. För att inte prata om min mor. Visserligen kan hon flera psalmverser utantill och hon har bra koll på Sveriges landskap, floder och städer men utanför Sverige är det inte så mycket bevänt med kunskaperna. Hon tycker det är så fantastiskt att vi kan googla så mycket när vi löser korsord tillsammans. Så fantastiskt säger hon. Tänk om jag fått lära mig engelska och resa ut i världen. Vad skall jag med psalmverser till? Tänk så ojämlikt det var på min tid. Tänk så lite vi visste om världen egentligen. Tillsammans konstaterar vi att det inte var bättre förr. Vi kan inte komma på någonting som var bättre mer än att vi var starkare förstås.