Mycket orientering

Aldrig att jag springer Häxjakten i ris och kallt vårväder mer har jag uttalat kraftfullt men så skulle Liam springa och vem står där i mörka natten med lampa på huvudet om inte jag! Vädret var hyfsat och eftersom vi bodde över på hotell precis vid målplatsen blev det en bra upplevelse. Tyvärr hittade jag inte en kontroll så jag blev inte godkänd dock. Sprintorientering i Vara dagen därpå var en riktig höjdarsprint. Detta följde sedan av orientering i Sollebrunn och Uddevalla. Så många och så nära tävlingar. Den femte (!!!) och sista påsktåvlingen gick i Trollhättan. Solen sken och allt kändes härligt men jag var trött och orkade inte koncentrera mig. Det går inte i vår sport!
Toan på Uddevallas tävling var av det tajta slaget. Vi satt verkligen med knäna i varandra. Vägen från parkeringen till målplats var 3,3 km på påskafton. Alltså 6,6 km som skall läggas till väg till start och själva banan. Iskall regn på Herrestadstävlingen. Så får jag frågan om jag inte har med några flyktingar i år.  Nej det går inte att ta ut dem under dessa förutsättningar. Det finns många svenskar som inte finner tjusning i att leva såhär heller. Undras hur man blir en tuff orienterare som tycker detta är kul? Det är ju ett ihärdigt gäng som drar till skogs varje vecka. Undras om någon från sydliga breddgrader kommer att finna tjusningen i sporten? Jag har inte gett upp.

Drivkrafter

Gunnel kör hem mig efter vårt sista gympapass för kvinnor ute på Restad Gård. Det har varit med ett tiotal regelbundet plus enstaka besökare och barn. Det känns lite sorgligt att detta var sista gången säger Gunnel. Jag ser hur de som varit med ofta har utvecklats från att inte alls kunna hänga med till att kunna få till alla övningar. Gunnel var sjuk förra veckan och är inte helt kurrant än. Ändå tar hon sin bil och åker från Trollhättan för att leda denna grupp utan att få något som helst betalt eller ens en blombukett för sin insats.
På nyheterna hör jag om de som för ut pengar till skatteparadis Många miljoner som undanhålls staten.
Många höga chefer och industriledares enda drivkraft är att tjäna pengar. Därför sätter de ofta igång omfattade kostsamma bonusprogram. Jag har sett hur sådana program ofta leder fel. Det snålas på löner med hänvisning till bonusar. Hur bonusar faller ut när förtaget går dåligt eftersom det alltid finns en viss inlåsningseffekt på pengarna innan de betalas ut. Snart blir jag nog friställd och nu fick jag helt plötsligt en bonus hörde jag en bekant uttrycka nyligen. Jag har sett hur bonusar leder till kortsiktigt handlande som är direkt skadligt för den långsiktiga lönsamheten. Detta samtidigt som många inte har pengar som främsta drivkraft. Jag tycker att man skall ge ordentligt betalt för värdefulla medarbetare. Att se till att ge frihet och utvecklingsmöjligheter. I min värd kan man skrota alla bonusar eftersom de personer som har detta som främsta drivkraft ofta inte är bra för företaget på sikt.
Vilken tur att det finns så många som inte har pengar som drivkraft för våra flyktingar. Så många som  ställer upp med sin tid utan någon kostnadsersättning.

Inte lyssna...

Ibland skall man inte lyssna på sin kropp! Vi har rest flera timmar och kommer fram till stugorna där också start och mål för helgens första orientering är. Kallt! Nära nollstrecket. Ruggigt! Nej jag får inte lust att ta på mig lampa och ge mig ut i mörka skogen. Men så blir det aktuellt att följa upp Gabriel och då är det naturligtvis inget snack. På med grejerna och så står jag där och hoppar i startkön. Det är så härlig när vi väl kommit iväg. Jag har fullt upp att följa lille Gabriel i den härliga skogen. Fina banor i ljuvlig terräng. Det känns bara så bra när jag kommer i mål. Jag är tacksam att jag sprungit och kan inte förstå att jag tänkte tanken att låta bli.
Jag har tidigare uttryckt att det inte är så farligt när barn fastnar i IPaden. Däremot tror jag det är farligt att barn får välja bort allt det de inte har lust att göra. Hur skall man kunna välja om man inte testat? Sedan är det inte så lätt att få barn att vilja testa olika saker. Orientering är ingen lättillgänglig sport. Vi måste göra fest och glädje runt om. Poängsamlarkort där alla kan vinna. Priser till de flitigaste inte till de bästa osv. så småningom hittar man glädjen i själva sporten. På Pans tävling frågade prisutdelaren Alvin lite tyst vad han heter. Sedan ropar han ut: Hör alla nu! Alvin har sprungit orientering och vunnit pris. Stora applåder och ovationer! Alla vi som står runt om skrattar, tjoar och applåderar. Så håller prisutdelaren på med alla barn som sprungit en bana. Så viktigt. Så glad Alvin såg ut! Vi alla kände glädje.
Så många gånger jag sprungit orinenteringsträningar i risig, svårtillgänglig sumpig skog på dåliga gamla kartor. Jag förstår att man inte vill anmäla sig till tävling med dessa upplevelser i ryggen. Tänk om vi kunde komma överens om att de orinenteringsträningar som vi tydligen måste ha i denna miljö dödskallemärker vi. Då blir det annat. Klarar du detta? Glädje att jag klarat en utmaning när jag kommer i mål. Jag vet att det är många dödskallar jag kommer att erövra i vår och sommar. Att vi kan utmana våra barn och ungdomar att ge sig ut på "dödskallebana" där de kommer att trampa runt i snårig granskog på obefintliga stigar och hoppa över meterdjupa bäckar med iskallt vatten osv. Precis som det är idag. Man vet att det är träning och på tävlingar är det annat. Jag lovar att det blir succé.

Framtiden

Jag sitter och pratar med Inger och Jonas i samband med en träningslördag. Det är min tur att ha maten och jag får hjälp av Afganska kockar. Det är ingen snabbmat så det innebär att jag varit igång från tidig morgon. Skönt att sitta ner en stund i trevligt samtal. De beklagar sig över att deras barn fastnar i ipaden. Är det så farligt frågar jag försiktigt men blir snabbt nedpratad över hur det är i dagens samhälle. När jag var liten ondgjorde sig min far att jag alltid satt med näsan i en bok sa jag. Gör något vettigt istället för att sitta där. Så har du ju blivit som du blivit säger Jonas! Hur många böcker läser du på ett år? Fler än du springer orienteringstävlingar? Jo det blir det ju. Men tänk vad jag längtar till att försvinna in i böckernas värld. Nu hör man ju hela tiden bekymrade röster att det läses för lite bland dagens ungdomar. Jag minns också när mina barn var små då var det det myckna TV tittandet som var problemet. Undrar vad mina barnbarn kommer att bekymra sig om när deras barn växer upp. Jag tittar ut genom fönsterrutan. Där leker Gabriel och de andra "kull" efter sin orienteringsträning. Sedan testar de Afgansk mat som de godkänner. De sitter och snackar med varandra innan de går ner i gymmet för att leka lite. Jag tror inte föräldrarna behöver vara så oroliga över dem.
Jag har ju besökt dem i skolan ett antal gånger och jag kan bara uttrycka min beundran över vad de får lära sig. Jag är näst intill avundsjuk när jag tänker tillbaka på min egen skolgång. För att inte prata om min mor. Visserligen kan hon flera psalmverser utantill och hon har bra koll på Sveriges landskap, floder och städer men utanför Sverige är det inte så mycket bevänt med kunskaperna. Hon tycker det är så fantastiskt att vi kan googla så mycket när vi löser korsord tillsammans. Så fantastiskt säger hon. Tänk om jag fått lära mig engelska och resa ut i världen. Vad skall jag med psalmverser till? Tänk så ojämlikt det var på min tid. Tänk så lite vi visste om världen egentligen. Tillsammans konstaterar vi att det inte var bättre förr. Vi kan inte komma på någonting som var bättre mer än att vi var starkare förstås. 

Mattias Gardell

Vi diskuterade kungahuset min syster Lena och jag. Hon gillar inte det. Titta på årskrönikan sa jag. De är goda ambassadörer för Sverige. Om jag skall titta på det skall du få ett straff också sa hon. Läs Mattias Gardells senaste bok. Inte för hon visste något om den då den inte kommit ut. Varför detta skulle vara ett straff berodde på en föreläsning. Delar av Artemesiadamerna ( konstnärsgrupp) väntade på resten av gänget  på Värmlands museum. En föreläsning av Jonas Gardells bror under 40 minuter med möjlighet att framföra åsikter i ytterligare 20 minuter annonserades ut. Eftersom det var drygt timmen kvar passade det ju bra att vi fem damer gick in på föredraget. Glest med folk i publiken som enbart bestod av unga muslimer förstod vi efter ett tag. Gardell pratade på om alla förföljda muslimer i Sverige och världen. Vi var de enda avvikande i publiken. Han sprätte som en tupp som älskar att höra sitt eget galande. Han slutade inte mässa när en timme gått. Vi kunde inte vänta längre utan var tvungna att resa oss för att gå. Skall ni gå nu jag hade förväntat mig en debatt säger han. Vad han trodde vi skulle vilja debattera om undrar jag.  Honom skall jag aldrig läsa något av sa jag när vi samlades utanför. Men jag har tagit mitt straff och läst Raskrigaren. Egentligen inte så mycket till straff då jag tyckte det var mycket intressant och givande att lyssna om seriemördaren Peter Mangs i Malmö. Sista timmen i ljudboken kunde jag dock varit utan. Då var föreläsaren Gardell tillbaka och orerade om alla rasistiska poliser och de stackars invandrarna. Att polisen hoppas att de skall bränna bilar för att de skall få utöva mer våld...   Jag tror inte det är någon som vill kalla mig för rasist så mycket som jag jobbar med våra flyktingar men man får inte vara blåögd. Jag upplever flera av våra nysvenskar som långt mer rasistiska än svenskar. De ser ner på andra folkslag. Kvinnosynen bland även de utbildade kan jag allt för ofta hissna över. Jag tror vi gör dem och Sverige en björntjänst om vi pratar om dem som stackars offer. Sedan skall vi naturligtvis respektera varandras åsikter, ta del av det bästa i deras kultur och leva tillsammans. 

Att springa

Tänk vad fantastiskt det är att vara med i en orienteringsklubb. Alla åldrar. De flesta klubbar har mycket och varierat utbud av träningar under vinterhalvåret. Antin och Jenny leder gymnastik på ett proffsigt sätt, spinning ibland och så är det alla övriga träningar. En del övningar får man passa sig för då mossarna är så många, blöta och kalla så här års. Men att ge sig ut och "springa" på elljusspår eller med pannlampa är så häftigt.
Jag brukade alltid springa hemma i Syrien sa Mohammed en dag. Du får gärna följa med på orienterarnas träning sa jag Springa ute nu?? Han såg mycket tveksam ut. Men så blev det. Han fick med sig två till plus Ali och Raian som varit med förut. I bilen berättade han att han brukade springa 2.8 km. 2.8 mil replikerade jag frågande. Nej, nej. Då förstod jag att de inte visste vad som väntade. Jag erbjöd mig att leda uppvärmningen. Löpning en kilometer. Jag vet hur det är med dessa vältränade orienterare. Det går för fort för otränade och de minsta även om orienteraren i täten försöker springa så sakta hen kan.
Så var det dags för löptest. Alla fick en sportidentpinne på fingern. Två varv för de som springer långa. Stämpla inte i målstämpling vid varvning! Välvilliga orienterare förklarade på engelska att de skulle bara springa förbi för andra varvet. Jag log. Så gav vi oss iväg i samlad trupp. Några av våra Syrianska vänner var uppe i täten och drog. De "dog" efter 200 meter. En vrickade foten och fick vända. Min egen löpning är ju en förskräcklig sorglig historia nu för tiden. Men jag var ikapp dem efter halva banan där de försökte vika av. Emelie släppte dock bara förbi de yngsta barnen för 1,5km. Nu kunde ju killarna inte låta mig komma före så de sprang och gick medan jag tuffade på. Tommy varvade oss på de sista 100 meterna.
Liam 9 år sprang på 14 minuter. Oj sa Mohammed och de andra killarna Du sprang nästan dubbelt så fort som oss. . Jag tycker det var bra gjort av er. Det går fortare nästa gång svarade han så gulligt.
När jag sa hejdå till killarna sa de: Vi syns nästa vecka.... 

Olika åsikter

Jag har varit hostig och dålig hela veckan. Känns konstigt att inte vara fullt ut i farten men kanske bra att ta det lungt också. Har bland annat haft ett långt samtal med en av mina gamla vänner vilket alltid är trevligt. Jag upplever att vi tycker ganska lika om mycket trots att vi är olika. En annan sak jag gjort är att jag läst tidningarna noga. En sak som debatteras mycket är "stallarna" i Lilla Edet. De ligger för sig själv på ett fält i anslutning till gamla bron i Lilla Edet. Man ser dem inte om man åker på genomfartslederna. Tegelbyggnaden är mycket vacker i sitt ursprung men som allting måste det underhållas och renoveras. Idag beräknas renoveringsbehov uppgå till 4 miljoner kronor. Bouleklubben håller till där och så är det uppställningsplats för husvagnar. Bostadsbolaget vill bygga bostäder. I min värld är det bara att riva detta  gamla renoveringsmässiga, ej funktionsdugliga hus. De tokstollarna vill riva stallarna får jag höra i mitt samtal igår. Det enda fina hus som finns i Lilla Edet. Jag blir alldeles paff. Hur kan vi tycka så olika. Hon är beredd att gå ut att kämpa för bevarande av huset. Att ha kvar en byggnad som inte fyller någon funktion är för mig så konstigt. Sedan kanske man kan göra något fint runt det. Trädgårdsmästeri, Konstutställningar, Café men det kräver så stora insatser när det bara är ett tomt skal. Vad jag dock vet är att vi måste bygga många lägenheter nu annars kommer hela fastighetsmarknaden att gå åt "pipsvängen". Så många unga som vill ha lägenheter ihop med alla våra nya svenskar.
Detta med boule är ju intressant. I Nödinge gjordes en stor satsning på boendemiljö. Det anlades en golfbana och sedan byggdes det bostäder som det var tänkt att 55+ skulle flytta in i. Det fixades boulebanor på flera ställen. Vad hände? Istället för välbärgade äldre par flyttade barnfamiljer in. Dessa familjer har inte tid att spela golf men behovet av dagis blev akut så det fick uppföras. Nu läggs golfbanan ner och i boulebanor ser jag spadar, hinkar och små grävskopor.
Under stort ståhej och olika meningar uppfördes en boulebana i mitt sommarstugeområde. Ser aldrig någon spela boule där. Nu ingår det att på årliga städdagen rensa den. På mina resor runt om i världen ser jag ofta igenväxta boulebanor. Undrar varför det satsades så mycket på boule ett tag? För inte är det en stor sport väl?  Hur gammal skall man bli för att gå in i en gammal stallbyggnad och spela boule? Förstår att det är ett trevligt sätt att umgås men om jag ser mig kasta dessa kulor i glada vänners lag vill jag göra det ute i en vacker park.