Skolan 1

Vi måste sätta vår kommun på kartan hör jag ofta och det satsas på storslagna anläggningar, fotboll/Ishockeylag med mera beroende vilken kommun det är. Det viktigaste i min värld är skolor. Att kunna profilera sig och säga att -vi satsar på skolan och ligger bland de högsta i skolrankingen-tror jag är den bästa reklam en kommun kan få.
Vänersborg tycker jag är en fantastisk stad med fina omgivningar. Att man inte har ett väl fungerande elljusspår kan jag dock tycka är förunderligt. Detta och att man är helt i händerna på ideella krafter när det gäller spårning av skidspår är väl kanske en chansning som man kan ta på dessa breddgrader men signalerna hur det är i våra skolor tycker jag verkar alarmerande. Skolans idrottshallar som är i så dåligt skick att det ofta regnar in och dessutom har blivit ett tillhåll för bus. Jag går på gymnastik en kväll i veckan. Det är så skitigt på golv och annat så jag kan inte annat än förundras. Pratar med en av lärarna som bara suckar. Städarna har så lite tid och knappt någon städutrustning säger hon.
Idag på vårt fina gym träffade jag en rektor som gymmade  på sin lunchrast. Tänkte absolut inte belasta henne med frågor om skolors skick då jag vet att Vänersborg lider av växtvärk och även har fått många nyanlända som har svårt med språket till vår stad. Men jag kan inte låta bli att fråga om specialklassernas nedläggning. Det är ju stor uppståndelse kring detta och då speciellt musikklasserna Förstår att frågan är "het". Det är helt rätt att lägga ner specialklasserna säger hon. Vi kan inte ha en skola där vi har utslagning redan för 12 åringar. Jag har träffat på flera ungdomar som inte kommit in trots att de är duktiga och brinner för sin idrott. För de som kommer in i dessa klasser är det ju inte bara det idrottsliga som gäller vid intagning  utan de skall även vara duktiga på presentation med mera. Alla barn  är i olika utvecklingsstadier och då blir det utslagning. Hur roligt tror du det är för dessa ungdomar att se sina kompisar gå i dessa specialklasser och själva känna att de inte duger. Jag förstår detta argument till 100% och tycker det känns rätt men funderar ändå vidare.
Jag frågar Jonas som jobbar i specialklass för idrott och han bara suckar. Tror du alla vill hålla på med idrott säger han? I förra veckan skulle mina elever hålla i idrottslektioner för andra klasser. Många deltog inte utan satt på läktaren och störde. Vad är detta frågade Jonas  ansvarig lärare. Du skall veta att detta  är ett bättre antal som är med idag än det brukar vara. Det är hopplöst att få dem att vara med. Hur skoj är det för elever som gillar idrott att vara med när det är så här i klasserna. Varför inte låta dem få utvecklas i specialklass. Sedan är det naturligtvis tråkigt att det blir utslagning men jag vet inte var utslagningen blir störst säger han. Att låta dessa idrottsintresserade gå i en klass där andra inte vill vara med?  En förälder berättar att hennes dotter absolut inte är en framåt person och har tidigare blivit mobbad. Nu i musikklassen trivs hon äntligen i skolan. Jag träffar en förälder som är så upprörd över att hans son inte kommit in i idrottsklassen. Jag kan inte låta bli att just i detta fallet tro att det gör mer ont i pappan än i sonen.
Varför lägger jag mig i denna debatt? Har jag tänkt att engagera mig? Vet jag tillräckligt för att över huvud taget uttala mig? Det finns alltid två sidor på ett mynt och det är svårt att säga vad som är rätt och fel. Det viktigaste i skolans värld är att vi har goda pedagoger som är stolta och älskar sitt kall. Det som bekymrar mig mest är att så många lärare känner sig uppgivna och överkörda.